friskochgalen

Inlägg publicerade under kategorin Ups :)

Av MsEvolyn - 21 februari 2016 22:19



Ligger här i sängen och slösurfar. Ibland så kollar jag bloggen, skriver inte så ofta, men kollar om någon kommenterat ibland.

Säger till min sambo:

-Nu ska vi se om någon skrivit något.   


Säger det lite ironiskt för oftast så ekar det tomt.

Så möts jag av detta. OMG!


  


Jag får nästan en tår i ögat. Det finaste någonsin!


Ibland känner jag mig dålig för att jag inte skriver så ofta längre. Att jag "gav upp" bloggen. Men så kommer en sån här kommentar som säger att oavsett, bara att bloggen finns fortfarande så hjälper den tydligen folk!


Blir så glad i hjärtat att lilla jag kan hjälpa folk. Att jag genom att ha skrivit ner mina upplevelser kan hjälpa någon som mår dåligt.


Då har jag gjort något i alla fall. Då har jag lyckats på något sätt!


Tack tack tack för dom fina orden   


 och jag kommer aldrig glömma den dagen, när du Phobic, "botade" min skräck för dubbelslag. Alltså jag överdriver inte, du botade mig, tänk att en liten kommentar på en blogg kan sudda bort ett sådant stort problem som förr fyllde hela min vardag.   


 


Dammade av den riktigt ordentligt, var ju några år sedan hehe. Men lägger upp den så fler kanske kan bli hjälpta :)


ANNONS
Av MsEvolyn - 27 mars 2014 19:55

Jag är så tacksam och klappar mig själv på axeln. För herregud vad jag har kämpat på bra för att få bort ångesten.


Jag märkte det idag bland annat.


Min sambo skulle ta med mig ut till en fikaplats. Jag fick inte veta vart. Så vi åkte en bit med bilen, gick en bit på en skogsväg, fikade på en fin plats och sen åkte vi hem.


Om detta hade hänt förut, när jag hade ångest så hade jag fått jättepanik och hatat allt med den här dagen.

Jag hade stressat upp mig och funderat och varit jättedeppig. Men nu så är det inte så längre.


Svårt att förklara men jag kan försöka..


Förut när jag skulle göra något okänt, något som jag inte gjort förut och framförallt ÅKA BIL till någon plats, speciellt om jag inte vet vart vi ska..


Då var jag så rädd så man kan jämföra det med att jag öppnade dörren till ett rum och i det rummet var det bäcksvart och en massa monster och odjur som skrämde skiten ur mig. Sedan fick jag sitta i det rummet hela dagen tills vi kom hem igen och jag fick lägga mig i min trygga säng.


Nu när jag öppnar dörren till det där rummet så är det vitt och ljust. Det är även helt tomt. Bara poff, alla monster är borta. Jag kliver in i rummet och solen lyser in genom fönstret och jag känner mig helt lugn.


Typ så känns det nu. Alla monster är bara borta. Kvar är bara ett lugn. Som om någon har tryckt på en knapp och tagit bort all ångest.


Inte en enda gång under dagen så funderade jag på vart vi skulle eller att jag inte visste någonting. Jag sprang inte på toa flera gånger innan och jag kunde glädjas åt att få en överraskning och jag tyckte att det var spännande.


Det är som två helt olika världar!


Ibland glömmer jag bort att jag har haft ångest och hur det kändes då, jag får verkligen lov att tänka efter för att komma ihåg hur det kändes. Det är häftigt!


Jag är glad att jag har den här bloggen, för då kan jag hjälpa andra med mina erfarenheter :)


 

ANNONS
Av MsEvolyn - 19 februari 2014 21:56

När jag skulle börja söka jobb, när jag var mitt i ångestträsket, då sa jag till min sambo:


- Men vem vill ha mig? Jag kan ingenting. Jag kan inte prata med folk. Jag är inte sprallig, utåtriktad eller social. Jag har skitsvårt för att vara "naturligt glad" och le hela tiden. Vem kommer någonsin vilja anställa mig?


Men så fel jag hade om mig själv. Jag har märkt att jag är mycket mer än jag trodde. Visst jag kanske inte är den hoppigaste, piggaste och spralligaste tjejen. Men jag är faktiskt jävulskt proffesionell, jag försöker alltid göra mitt bästa och jag ser alltid till att tänka efter innan jag pratar för att se till gästens behov och försöka få gästen glad.


Idag var en sån där framstegs dag!


Jag hade en konversation med en gäst. Alltså vi pratade avslappnat i flera minuter. Min längsta konversation på jobbet hittills. Annars är det bara tack och hejdå, har ni det trevligt, smakar maten bra och så vidare.

Men nu bjöd jag på mig själv, var trevlig, intresserad och PRATADE. Jag tappade nästan hakan åt mig själv haha.


Sen fick jag dricks av tre olika personer :)


Plötsligt kom det in en hel buss med ungar. Massa folk! Jag tog intitiativ och visade dom att man kunde gå ut på en altan. De tackade och bad mig hjälpa dom att fota dom. Jag hjälpte till att fota som bara den och stod med främlingar, tog kort på dom, bad dom att se glaaaada ut och allt haha!


Ojoj.. vilken konstig dag. Jag kände hur jag klev ett steg på "få bort blyghets stegen" eller hur man nu ska säga :)


 

Av MsEvolyn - 24 januari 2014 23:32

En sak som jag inte har tränat på så mycket är att sitta i ett rum med massa folk. Att sitta tyst och lyssna en lång stund.


Jag fick träna på det nu nyligen. Det var en föreläsning och gamla minnen och känslor kom fram igen.


Jag blev nervös, ångestfylld.


Efter så här lång tid, efter allt jag har övervunnit, så har jag fortfarande stunder som är svåra.


Men jag såg tillbaka på allt jag har klarat av och tog det "med ro". Bara att köra på och härda.


Ingen i gänget visste om hur jag mådde, vad jag tänkte på, hur jag har kämpat med ångest förr.

Innan när vi väntade på att få gå in så var jag tyst. Sa inte ett ord. Satt med de andra och såg säkert jättesur ut. 


Ensam i ett rum fullt med folk.


Men jag vet hur jag ska hantera det nu. Min ångest är inte borta men jag har så många gånger fått det bevisat för mig, att om jag bara kör på och struntar i rädslan så går det bra. Det kommer att vara smärtfritt, inget konstigt komma hända, inget är farligt. Så nu för tiden så bara gör jag det.


Men det var lite "nostalgiskt" om man får kalla det så, att känna de där ångestkänslorna igen. Konstigt liksom, det var så längesen. Jag har varit så duktig och klarat så mycket och plötsligt så var jag en rädd liten mus igen som jag var förr.


Men om man ska förklara på ett konstigt vis så kändes det som att jag delade på mig. Det var ångest-jag och vanliga-jag. Vanliga-jag tog ångest-jag i handen och liksom ledde mig själv in i rummet och klappade mig själv på axeln och sa att det kommer bli bra. Jättekonstigt förklarat jag vet, men det känns så ibland. Att ångest-jag är inte jag längre. Att det är en vän som jag kände förr och som jag förstår mig på men som jag inte delar rädslor och oro med längre. Jag har liksom tagit farväl av den delen som var jag förr.


Föreläsningen gick bra i alla fall. Så skönt att få visat för mig själv att den delen kan jag stryka ett streck över nu. Nästa steg är väl att föreläsa inför folk. Men det tar vi inte nu, det får bli i framtiden någon gång :)


 

Av MsEvolyn - 3 november 2013 17:35

Hej hej allihop!


Vet inte om jag har "läsare" eller om det bara är folk som flänger förbi. Men vilket som så är det några som trillar in varje dag. Det är kul :)


Hoppas att jag har lite att komma med, tips och råd. Jag tänker låta den här bloggen ligga kvar så att den gör lite nytta.


Annars med mig så rullar allt på. Livet är såååå bra och skönt just nu. Ååååh härligt! Det var dom här dagarna som jag längtade till när jag var "sjuk" :)


Jag har jobbat stenhårt på jobbet och bara kört HÅRT! Så nu är jag härdad som sten och inget kan stoppa mig. Väggarna framför mig har jag bara slagit ner utan tvekan :)


Ett exempel:


Det var en vecka som jag skulle ha receptionspass på helgen. När det är konferans så är receptionisten ansvarig för in och utcheckning, svara på frågor, finnas till hands, sköta om cafedelen och göra en stor fikabuffe till konferansen. 


Den här gången så gällde det buffe till 60 pers!! Jag satt och skakade av rädsla i en vecka innan passet haha.

Jag kunde inte få ihop tiden i huvudet hur jag ENSAM skulle fixa alltsammans och hinna med (kontrollfreak)

Jag satt och antecknade hemma, grät lite, pratade med min sambo, skrämde upp mig själv och USCH det var hemskt!


Men jag visste hela tiden att jag BARA SKULLE GÖRA DET. Bara köra på! Skita i rädslan, ångesten och alltsammans!


Vad jag inte visste då var att dagen skulle bli ännu värre. När jag kom på morgonen så blev det full fart direkt. En buss med 50 pers var för tidigt och vi skulle duka fram mackor/kaffe till allihop. Spring spring! 

Sen hela förmiddagen så sprang jag omkring i kaos och försökte förbereda fikabuffen. Till slut är det någon som frågar mig om jag ska ta lunch. NÄR DÅ HUR DÅ?! Frågar jag med panik i rösten. Nej jag bara körde på!


Men alla fick fika, alla kunde checka in och på slutet av dagen när jag är helt slut och tänker att nu kan det fan inte hända nå värre. Då ska jag behöva springa ner till hotellrummen för att bära in en spjälsäng på ett rum. Jag blev så jävla förbannad, var skittrött, hade inte ätit. Jag kände hur benen vek sig när jag bar den tunga sängen. Svimningskänslor och illamående. Nej fy fan vilken dag!


Men jag klarade det och ingen lade märke till kaoset jag hade i huvudet. Utåt var jag lugn och samlad och log mot alla. Haha kanske ska börja på teater?


Nej jag säger bara det. KÖR HÅRT! När rädslan kommer, stressen sätter stopp. Bara kör över den! Tveka inte!


Nu är jag så jävla härdad så inget skrämmer mig längre känns det som. Jag kan söka vilket jobb jag vill, jag klarar allt. För klarar jag de där jävla stresshotellet med kundhantering och massa sociala situationer. Då klarar jag fan allt!


Wiiiiiieeee :D



 

Av MsEvolyn - 7 september 2013 21:04

Innan allt det här började, ångest, social fobi, blyghet... ja ni vet.. hela soppan. Innan allt började, den tiden då jag minns att jag senast var "normal". Det var när jag var 15, gick i nian.


Då var jag en helt annan person. Det helt underbara nu är att jag börjar bli den personen igen. Jag börjar bli mig själv igen. Den riktiga jag. För jag vet att det är den riktiga jag. Det är den bästa jag som jag kan bli. Jag har saknat den personen. Jag har känt mig så instängd och hjälplös och inte vetat hur jag skulle hitta tillbaka till mitt riktiga jag. Jag har varit så rädd...


Men nu.. det bubblar i kroppen och jag känner hur jag sakta blir MIG SJÄLV IGEN. Helt sjuk känsla :D

När jag var mitt i ångest träsket så kändes det som att det inte fanns något slut på helvetet. Jag skulle alltid vara rädd, blyg och det skulle bli så sjukt svårt att klara av att leva, jobba och komma någonstans.


Men det är över nu...


När jag gick i nian så kommer jag ihåg att jag var "clownen". Det var jag som bjöd på shower i korridoren så alla skrattade, det var jag som hävde ur mig sjuka saker och bjöd på mig själv. Jag var avslappnad när jag var i centrum of attention. Jag älskade debatter, muntliga presentationer. Jag ville få MVG i allt och var framåt som fan. Men samtidigt väldigt ödmjuk och hjälpsam mot mina vänner :)


Ja, den personen har jag saknat. För efter nian så blev jag en mussla. Jag ville inte synas höras. Jag var rädd för vad folk tyckte om mig. Jag ville aldrig göra fel. Jag sket i att försöka på grund av rädslan att misslyckas.


Jag höll mig i bakgrunden. Hade ingen egen åsikt. Bara höll med och lät mig hunsas med och folk utnyttjade mig för jag protesterade aldrig och gick med på vad som helst. Jag blev en väldigt användbar vän, nästan som en betjänt. Killar kunde såra mig om och om igen och jag bara tog slagen.


Men nu jävlar. Nu står jag upp för mig själv. Jag har en röst. Jag har en vilja. Jag har arbetat och tränat och jobbat på detta konstant i tre år och nu är jag mig själv igen. Så jävla skönt!


Jag kan göra saker för att jag vill, inte för att jag känner att jag borde.

Jag kan säga ifrån när jag vet att jag har rätt, och inte hålla med för att vara rädd för vad andra tycker om mig.

Jag kan planera saker som jag vill göra, i stället för att bara göra saker som andra vill göra


10 år sedan som jag kände mig såhär fri senast. Det var fan på tiden!


 

Av MsEvolyn - 20 augusti 2013 20:37

Hej hej bloggen!


Jag har klarat av en massa utmaningar.. men inför varje ny utmaning så är det så himla nervöst. Men jag har ändå klarat av en massa och klappar mig själv på axeln efteråt :)


Igår klarade jag av mitt eldprov!


Jag skulle på personalfest, och det var inte vilken personalfest som helst. Den innehöll alla mina rädslor!


1. Vi skulle åka buss

2. Till en HEMLIG destination

3. Hela dagen skulle gå åt så det var inte bara en kort aktivitet..


Jag som hatar att åka buss, hade fortfarande inte åkt buss en enda gång sedan jag fick ångesten och skulle absolut inte vilja göra det "själv". Och det där med hemlig destination var hur hemskt som helst. Jag hade ju ingen aning om någonting. Jag kunde inte planera i mitt huvud. Jag kunde inte använda mitt tröstbeteende som innebär att planera klädsel och smink i minsta detalj. Jag planerar alltid som en tok när jag är rädd inför något, men den här gången så var ju det omöjligt!

Jag kände att jag hade noll kontroll och var rädd att jag skulle få panik. Plus att jag hade ju ingen "kompis" bland jobbarkompisarna...


MEN jag hade bestämt mig för att klara det. Jag intalade mig att det skulle bli jättekul.. och det blev det!! :D


Innan jag skulle åka så tog jag ett glas rödvin för att  lugna ner nerverna.. hehe..


Hela dagen var helt underbar och jag skulle gärna berätta vad vi gjorde men känns som att det blir för avslöjande då :) Jag kom i alla fall hem tre på natten och hade en massa att berätta för min sambo.


Jag är så jävla glad att jag vågade, jag har fått upplevt två helt underbara saker som jag kanske aldrig skulle få prova på annars! 


En av dom var en fartfylld aktivitet där man kan skada sig allvarligt om det går fel. Jag tvekade en halvsekund och var faktiskt ganska rädd innan. Men jag tog tag i min egen krage och bara skjutsade iväg mig själv. Jag tänkte "det här får du fan inte missa för att du är rädd".


Ett till stort plus är att jag har lärt känna mina jobbarkompisar mer. Det blir ju en helt annan sak när man hänger på fritiden än att ses på jobbet. Nästan så jag längtar efter en eventuell halloweenfest :D


 



Av MsEvolyn - 22 juli 2013 21:49

Oj vad fort det har gått. Två veckor till sen är mitt sommarjobb slut :)


Jag klarade det!


Just nu sitter jag här och har nästintill stenkoll, jag som var så rädd i början och "inte kunde eller visste någonting".


Jag satt och läste det här inlägget. Om hur rädd jag var men att jag ändå såg ljuset i tunneln.


OCH NU STÅR JAG HÄR, I LJUSET :D


Mitt sommarjobb blev så mycket mer än jag trodde. Jag trodde att jag endast skulle vara i receptionen. Men jag har varit överallt! 


På mina pass så har jag ansvar för receptionen, telefonen, hjälpa till i cafet (allt från på fyllning, ta in disk, till att ta betalt och att baka bullar) sen har jag ansvar för toaletterna och att rengöra poolen när den har använts.

Ofta är det sjuuuukt stressigt och jag måste göra allt samtidigt och försöka prioritera och gå med snabba steg.


Cafepersonalen har bara hand om cafet, serveringspersonalen serverar. Sen är det jag, ensam, som springer runt som en hottentott överallt och försöker hinna med allt. Mina egna uppgifter som receptionist (pappersarbete och sånt) hinner jag inte med förens sista halvtimmen av passet...


Så sjukt stressigt och jag har på så vis tvingats att lära mig, stå ut, bara göra det som jag är rädd för om och om igen, snabbt som fan. Så nu är jag så jävla härdad att jag är hård som sten hahahaha :D


Men det finns en negativ sak med den här upplevelsen...

Jag har gått ner 7-9 kg! Jag väger endast 50 kg just nu... det är inte nödläge än men det är för lite för min smak.

Jag har helt enkelt inte hunnit äta på mina pass, sån jävla stress. Igår när jag kom hem så grät jag en skvätt i bilen för att jag hade sprungit hela dagen och inte druckit eller ätit, från sju på morrron till tre på eftermiddan.

Grejen var att cafepersonalen hade massa extra grejer att göra så jag fick backa upp dom PLUS allt annat som jag annars har. Jag gjorde fan tre personers jobb kändes det som!


Uscha :(


Jag har gått från storlek 40 i byxor till 34....


Men skönt nu att det bara är två veckor kvar.. hoppas jag får jobba extra under hösten och om jag får jobba mycket så är det ändå inte så mycket stress som det är under sommaren.


Jaja det var lite uppdatering det. Ska bli spännande att se om jag får ett nytt jobb sen eller vad som händer och om jag tar med mig min uppbyggda självkänsla dit :)


 

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se