friskochgalen

Inlägg publicerade under kategorin Ups :)

Av MsEvolyn - 19 juli 2011 14:02

I helgen har jag gjort stora framsteg. Det känns så himla bra!

Jag ska ta och berätta från början...



Jag och min sambo skulle hem till mina släktingar och vara där över helgen. Men min sambo hade så mycket jobb så vi visste inte om vi kunde åka.


Till slut säger jag:

- Men jag kanske kan åka själv då, så hämtar du mig på söndag?


Fattar ni grejen?! Jag var beredd att åka själv, frivilligt! Men det var väl så att jag så väldigt gärna ville hälsa på min släkt att jag sket i nervositet, panikångest och allt jävla skit.


Sagt och gjort, jag åkte till min kusin själv. Jag var lite nervös ändå, jag tänkte att ikväll kommer det säkert smälla till och jag kommer må dåligt, eller så är det i morgon som jag inte kommer att stå ut..


Men vi drog på bra musik, det kom dit folk, drack någon cider och ja, jag var jävligt avslappnad!  


Nästa dag var dagen fullspäckad, jag hann inte tänka efter då heller. Sedan dagen efter, på lördagen, så drog vi till och med ut på krogen!


Min släkting som också har ångest (mycket värre än jag) blev lite sentimental på krogen och började nästan bråka med sin kille. Jag fick agera kärleks rådgivare och eftersom jag då "fick ta hand om andra" så glömde jag bort mina egna problem.


Det blev mer och mer packat med folk på krogen. Till slut kunde man inte ens gå någonstans. Jag upptäckte plötsligt att jag var ensam. Jag var helt ensam på en fullpackad krog i en stad som jag inte känner till! Jag skyndade mig ut därifrån och ringde min sambo. Jag började nästan gråta. Men det gick över och jag hittade mina vänner.


Känns som att jag bara babblar runt nu. Men det jag vill ha sagt är att i helgen så har jag lyckats med att


- Sova flera nätter utan min kille

- Åka på affärer

- Gå på krogen

- Åka i en bil med folk jag inte kände till och från krogen

- Åka bil hemifrån och till mina släktingar utan min kille (flera mil)

- Jag drack alkohol någorlunda utan att bli nervös över hjärtat eller liknande


OCH....


Jag stannade en extra dag! Alltså ringde min sambo och sa att jag ville stanna en dag extra... helt frivilligt!    


ANNONS
Av MsEvolyn - 7 juli 2011 10:37

Igår skulle jag och min sambo på en gatufest. Det skulle vara proppat med folk, massa bra musik, god mat och fest hela kvällen.


Jag hade köpt en ny fin klänning och gjort mig riktigt fin. Vi går ju nästan aldrig ut så man vill passa på att gå all in när man väl ska ut :)


När vi precis skulle åka så började jag bli nervös. Som vanligt. 

Jag gick på toaletten men så fort jag satte mig i bilen så trodde jag att jag skulle behöva gå på toaletten igen.


Jag var så jäääääävla nervös! Jag vet inte varför, jag bara blir det när jag ska till nya platser eller träffa nya människor. Men jag tänkte att om jag får en attack, om jag blir helt galen och börjar gråta, så ringer vi bara efter skjuts och åker hem helt enkelt..


När vi kom fram så var jag helt apatisk, bara gick och såg sur ut. Kunde knappt prata utan hasplade bara fram ööhh, joo, mmm, okej..


Till slut kom vi fram till öltältet. Ölen satt verkligen där den skulle!

Efter en öl så gick jag som på moln! Jag blev helt avslappnad i hela kroppen, nästan fnittrig!


Men det är farligt de där med alkohol, antingen dämpar den ångesten eller så blir det mycket värre. Man får lov att chansa lite..


Vi tog i alla fall ett varv runt stan, kollade på tivolit och bestämde oss för att inte åka något eftersom den där ölen kanske skulle åka upp igen. hehe.


Jag började ha riktigt roligt! Sedan när vi träffade på karlns vänner och drog i oss en öl till så var allt toppen! Jag var avslappnad hade kul och ville till och med upp på dansgolvet :)



______________


När nivån är som högst, när jag är som mest rädd/nervös/orolig så känns det verkligen som att jag ska DÖ, det är hemskt! Men så fort jag har nått den högsta nivån så tar det bara några minuter och sen försvinner ångesten.


Det är som om kroppen blir mer och mer rädd och sedan när den är som mest rädd så märker den att det inte fanns något att vara rädd för och liksom släpper allt.


Men det är ofta som jag ger upp så fort jag blir lite rädd, men den här gången så gav jag inte upp. Jag var jättenervös men åkte på gatufesten i alla fall!!

Jag verkligen härdade ut och det slutade med att det blev en jätterolig kväll när ångesten lagt sig :)


Ut med er på stan! Det är läskigt i början, men man kan inte vara nervös i flera timmar, till slut så tänker hjärnan på något annat, den blir distraherad, och man glömmer bort att vara nervös och vips utan att man har märkt det så kanske man lyckas ha lite roligt? :)


ANNONS
Av MsEvolyn - 13 juni 2011 19:07

Det kändes konstigt, jag var inte ett dugg nervös. Kanske för att jag redan hade varit på samma vårdcentral hos en kurator vid två tillfällen. 


Jag kände mig målmedveten, fokuserad. Nu jävlar ska jag styra upp det här! Jävla panikångest, jag ska återta kontrollen! Ett steg närmare genom det här mötet..


En trevlig gammal man mötte mig i väntrummet och jag fick stiga in och sätta mig i en fårskinnsfotölj. Han pratade väldigt fort och förvarnade mig att han kommer ställa många frågor, men att jag inte behövde svara om jag inte ville.


Det gick fort, väldigt fort, frågorna yrde omkring och jag försökte svara så gott jag kunde. Han fick sig en liten lista på problem av mig:


- Kontrollbehov

- Prestationsångest

- Press från nära och kära

- Dödsångest

- Rädd för att svika folk


Jag fick även fylla i ett papper..


"Hur ofta känner du oro?"

0 Aldrig

1 Ibland

2 Ofta


Ungefär så såg det ut. Massa frågor. Jag svarade så ärligt jag kunde. Jag märkte av att jag hela tiden försökte förfina min situation "Nej, då illa är det inte", "Nej jag mår ganska bra". Det var svårt att vara ärlig.


När jag hade fyllt i det klart så såg det hemskt ut. Mitt liv som ut som ett mörkt hål, full av deprission.. Jag är en trasig människa! 


Jag sa det åt honom, att det såg hemskt ut. Han sa att de flesta reagerar så, att när man får det svart på vitt, det är då man förstår..


Han presenterade lite hur Kognitiv beteende terapi fungerar. Han tog några exempel.


Om mitt liv var en buss. Då är det jag som sitter vid ratten och kör mot målet. Bussen har en skylt, på den skylten står mitt mål. Det finns passagerare i bussen. Varje passagerare representerar mina tankar. Vissa passagerare/tankar är tankar som jag vill ha kvar, tankar som "nu var du duktig, va bra du är". Men längst bak i bussen finns de dumma tankarna, de som säger åt mig att jag kommer att dö, att jag är dålig osv. Ibland så skriker de dumma passagerarna på mig, kanske så hårt att jag kör i diket. Men då måste jag samla mod och kraft och köra upp på vägen igen. För det är jag som kör, jag som bestämmer. Man kanske till och med försöker slänga av de dumma passagerarna/tankarna av bussen. Men oftast så står de på en busshållsplats längre bort och stiger på igen.


"Jag är inte mina tankar, jag HAR tankar" Om man tänker en dålig tanke så ska man komma ihåg att det bara är en tanke, inget farligt. Tankar kan man inte styra och tankar behöver inte stämma överens med verkligheten.


"Jag kommer få en sjukdom och dö"


Det är inte sant.


"Jag tänker att jag kommer få en sjukdom och dö"


Det är bara en tanke, inget farligt som man behöver få panik över.


Man kan inte få bort sina tankar, sina panik känslor. Men man kan lära sig att hantera dom. Känslor styrs av tankar. Om man tränar sig att hantera tankar så kan man styra det så väl att känslan av obehag och panik aldrig infinner sig.


Jag har ofta försökt att inte tänka dåliga tankar. 


"Fan nu känns det som att hjärtat slår konstigt, fan va rädd jag blir, nej nu händer det något, nej jag får inte tänka på det. Fan sluta tänka på det. Nu får jag panik, lugna ner dig, tänk inte på det tänk inte på det!!!"


Men det GÅR INTE ATT STYRA TANKAR. Det blir bara en ond cirkel. Jag ska istället försöka tänka att det bara är en tanke. Inget som behöver vara sant.


Nu blev det mycket rabbel. Men det hjälper mig oerhört mycket att reflektera över mötet nu när jag skriver ner det. 


Jag skulle vilja skriva mer lättförståeligt men min lillasyster sitter bakom mig och kollar på tv. Eftersom bloggen är anonym så skriver jag lite i smyg. Så känner mig lite stressad.


Nu måste jag gå, men vi hörs snart.


Jag börjar med KBT i augusti. Det ska bli spännande! Tills dess får jag ta en dag i taget. 

Av MsEvolyn - 30 maj 2011 11:58

Detta har varit jättesvårt för mig, att vara ärlig mot mina nära och kära och säga att jag mår dåligt, att jag är stressad och att jag inte hinner med allt.


Alla sätter press på mig att jag ska komma hem till familjen. Annars blir de sura och tvära. Men de tänker aldrig på att jag bara är människa, att jag också har jobb att sköta, sysslor som måste göras innan hösten och att vi inte badar i pengar!


INGEN har kommit upp hit och hälsat på. De bara hör av sig och säger att jag borde komma ner och om jag inte kan göra det så ger dom mig dåligt samvete.


Men den här gången så gjorde jag så som jag alltid borde ha gjort. Det var svårt, egentligen ville jag bara säga att vi kommer ner snart, att jag lovar att komma för att sedan få världens stress i kroppen att jag måste klara av det. Annars så har jag svikit dom. 


Den stressen och pressen leder oftast till mina panikångestattacker.


Men som sagt den här gången skötte jag det hela på ett helt nytt sätt.


Här kommer smsen mellan mig och min kusin:


Kusin: När kommer du hem då?

(Jag suckar och känner pressen av att jag har svikit henne genom att hon måste fråga men jag är ärlig och svarar)


Jag: Jag vet inte


Kusin:  Men jag saknar ju dig nu ju kram

(ännu mer press, jag borde verkligen åka NU)


Jag: Men kom hit då

(det är ju faktiskt sant, hon kan ju lika gärna åka hit vilket hon aldrig gjort medan jag har åkt ner varje månad)


Kusin: Men de är ju långt kram


Jag: Det är väl lika långt för mig?

(Jag kontrar med det uppenbara, varför är det så lätt för mig att åka när det är så självklart att det är långt för henne?)


Kusin: Ja vet


Jag: Jag kom på de nyligen. Att jag har åkt ner flera gånger men ingen har kommit hit. Vi har liksom också jobb att sköta och badar inte i pengar :S


Kusin: Nej ja vet men ja har tyvärr inte råd annars hade jag gärna kommit :)


Jag: Vi har inte heller råd och min pojkvän måste göra klart saker med huset innan hösten. Men alla verkar tro att vi kan åka vilken dag som helst. Jag har blivit jättestressad av de. Massa press på att jag ska hinna allt. Min pojkvän vill att jag ska må bra men han är ju inte gjord av pengar heller :(

(Jag berättar hela sanningen, något jag aldrig gjort förut)


Kusin: Okey ja de förstår jag kram


Jag: Skönt att höra :) Kram




"Ja det förstår jag"



"Ja det förstår jag"



"Ja det förstår jag"



Dom orden betydde så mycket för mig! Det är dom orden som jag alltid velat höra som jag endast har hört från min mamma hittills. Det är detta min stress ligger i, att jag aldrig får höra de där orden. När jag hör dessa ord så försvinner en stor sten från hjärtat.


Det är konstigt att de aldrig har tänkt på saker från min synvinkel. Hur kan de sätta sådan press på mig att jag ska komma ner hela tiden, när de själva tycker att det är en omöjlighet att komma upp?


Men om jag vågar fortsätta vara ärlig så kommer de nog förstå och min stress kommer släppa mer och mer.


Jag känner mig så duktig! Detta var en av sakerna som jag pratade om med min kurator. Att jag är rädd för vad andra ska tycka och inte vågar vara ärlig. Men hon bad mig att vara ärlig och var nästan säker på att de skulle förstå.


Så skönt att få bekräftelse, att höra att min kusin förstår att jag bara är människa och att hon finns där och inte är sur på mig.


Att det är okej att må dåligt och inte ha tid, men att ens nära och kära finns kvar och är redo när man själv är redo att hälsa på

Av MsEvolyn - 26 maj 2011 20:34

Imorse blev jag väckt av att telefonen ringde. Det var psykologen som ringde för att boka ett möte.


Äntligen!


Jag har väntat på detta i flera månader och nu äntligen så händer någonting.

Men mötet innebär inget speciellt, bara snacka lite om hur allt är, sedan till hösten så ska jag börja med KBT:n


Vi får hoppas att KBT:n fungerar på mig. Jag är trött på att leva som jag gör nu. Jag blir ju nervös för minsta lilla och vågar inte göra något "nytt".


När min kusin frågade om jag ville bli hennes brudtärna så blev jag inte glad, det enda jag tänkte på var att jag var livrädd och ville verkligen inte stå där framme framför massa folk i kyrkan!


När min bästa vän frågade om jag ville läsa upp en text på hennes förstföddas dop så blev det samma sak.


Jag vågar inte ta tåget hem ensam, så min sambo får skjutsa mig 30 mil fram och tillbaka varje gång jag ska hälsa på familjen.


Jag vågar inte gå på bio, drar mig för att gå på offentliga platser där jag aldrig varit förut.


Klart att jag lever ett ganska bra liv ändå och gör saker, men jag vill också var spontan! Bara dra in på ett fik och ta en spontan fika, träffa upp kompisarna på stan utan några planer och se vad som händer, följa med min sambo hem till hans polare på middag.


Allt är så himla svårt för mig, allt handlar om att jag bli rädd, nervös och orolig.


Jag HOPPAS Kognitiv beteende terapi kan ändra mitt liv.


För det viktigaste är redan klart och det är att jag VILL ändra mig. Då borde resten lösa sig om man bara jobbar på det.


Hurra hurra för mig som tagit mig så långt! Ganska kul att jag har allt nerskrivet, hela min resa och den är inte slut ännu....

Av MsEvolyn - 11 maj 2011 13:07

Jag fick ju samtalet IGÅR så man hann ju inte förbereda sig direkt. Det var bara att ta tjuren vid hornen!


JAG VAR SÅ JÄVLA FUCKING NERVÖS!!!!!  


Min sambo väckte mig klockan åtta på morgonen. Det spöregnade utomhus och det var kallt i huset. Jag ville bara ligga kvar under täcket och skita i alltihop.


Till slut kom jag upp ur sängen och började göra mig i ordning. Jag slängde i mig en ordentlig frukost så att jag inte skulle få mer ont i magen än nödvändigt. För varje minut så blev jag mer och mer nervös.


Jag gick på toaletten tre gånger innan vi skulle åka!


När vi kom dit så blev jag helt apatisk. Min sambo frågade hur jag mådde, men jag sa att jag mådde bra men var jättenervös.


Vi fick anmäla oss i receptionen och sedan gå nerför en trappa och in i ett väntrum. Det var hemskt att vänta! Det var kaos i mitt huvud, allt bara snurrade och det kändes som att jag skulle ta emot ett dödsstraff!


Sedan kommer en medelålders kvinna och ber mig komma med in i ett rum. Jag log lite och frågade om min sambo kunde följa med in, det fick han.


Väl där inne satt vi tre på en varsin stol. Ett vitt, litet avlångt rum med fårskinnsfåtöljer. Hon förklarade lite om hur hon brukar sköta sådant här, men jag kommer inte ihåg ett ord hon sa. Jag nickade och mumlade lite tillbaka.


Sedan bad hon mig berätta om mig själv. Jag blev helt ställd. Jag visste inte vart jag skulle börja eller vad som var viktigt att berätta. Med trevande steg så hade jag till slut fått fram en liten presentation. Hon tittade mig i ögonen nickade och antecknade.


Jag hade en fet prestationsångest under hela mötet. Tankar flög runt i huvudet. 


- Le lite!

- Men mumla inte sådär prata normalt!

- Men säg något då, du kan inte bara vara tyst!

- Svara på hennes fråga nu då, fan va seg du är!

- Spänn dig inte så mycket, slappna av, du ser knäpp ut!


Jag vågade helt enkelt inte vara mig själv, slappna av eller berätta bara hur jag kände. Hela tiden kände jag att jag måste bete mig på ett visst sätt. Jag sätter så jävla mycket press på mig själv, inte undra på att jag blir så jävla nervös?!


Vi pratade mycket om vad som funkar för mig, vad det är för saker som kan hjälpa mig när det kommer en panikattack. Jag berättade om bloggen, att den har hjälpt mig otroligt bra. Att jag tycker om att baka, pilla i trädgården och att dansa till ett xbox spel.


Jag blev förvånad över hur mycket frågor jag fick. Jag hade helst velat att hon skulle prata, att jag skulle fråga och hon sedan svarade mig, mirakel svar, svar som skulle fixa allting. "Gör såhär så ordnar sig allting"


Men istället var det jag som skulle sitta med alla svar. Jag hade ingen aning om hur man hanterar detta. Hon lyssnade noga på mig. När jag hade pratat klart så var hon tyst i 10 sekunder så att jag skulle få chansen att prata klart.


Men jävlar va nervöst det blev. Jag blev jättespänd och visste inte alls vad jag skulle säga. Det kändes som att jag var helt dum i huvudet. SOm tur var så var min sambo där och fyllde i när jag tappade orden..


Om två veckor så ska jag dit igen. Det första mötet har sått många frön i mitt huvud. Jag tänker var mer förberedd och skriva upp saker som jag vill ta upp. Jag tänker var ÄRLIG och berätta om min prestationsångest.


Jag hoppas hoppas att detta kommer bli bra!


Hon frågade även på en skala 1-10 hur jag mår just nu där 1 är bra och 10 är värst.


Panikattacker är under ganska bra kontroll så det fick bli en 4 till 5

Rädsla, depression, stress och funderingar ligger på 8 till 9


Sedan frågade hon hur långt jag har kommit på vägen om 1 är första steget och 10 är hur jag vill att mitt liv ska se ut. Det fick bli en 5:a


Jag har nog kommit halvvägs ändå, fast jag har gjort allt på egen hand.

Hon tyckte att jag hade varit väldigt duktig.

Av MsEvolyn - 10 maj 2011 13:12

Idag fick jag ett överraskande samtal. En kurator på vårdcentralen hörde av sig!


Hon frågade om jag fortfarande ville träffa en kurator..


Öööh JAA!


Jag fick en tid redan i morgon  


Jag är lite nervös inför detta men det ska samtidigt bli sååååå skönt att få svar på alla frågor som man har haft. Att få prata med någon som vet!


Min sambo skjutsar mig och följer med. Han sa att han kunde följa med in om jag ville det. Vi får se hur jag gör.


åååhhhh va lättad jag är! Jag ska äntligen få HJÄLP!

Av MsEvolyn - 2 maj 2011 23:46

Jag är så jävla stabil just nu. Så jävla skönt. Allt känns bara normalt.


Är dock fortfarande stressad, deprimerad och så.


Men det är så jävla skönt att inte tro att jag ska döööööööö varje dag!!


NI ANAR INTE HUR JÄVLA SKÖNT DET ÄR!


Man uppskattar allt i livet mycket mer nu. Bara att åka till affärn utan att få panik, att gå och lägga sig i sängen ensam utan att bli livrädd för tystnaden.


Jag har varit på ett badhus, jag har varit på krogen, jag har varit ensam hemma och jag har varit utan min sambo i en el vecka och ingen panikångest alls!


Men det var en dag, i tisdags eller onsdags som det kom en liten attack. Jag kommer inte ens ihåg varför den kom, så oviktig var den.


Jag var hemma hos mormor. Jag gick in på toaletten och låste in mig. Djupandades, började gråta, ville slå sönder saker, konstiga tankar for runt i huvudet. Men sedan tog jag papper och penna och skrev ner skiten som for runt. Sedan gick det över.


Ååh happy happy happy times! Min sambo har alltid sagt att det bara är en period att det kommer gå över och nu märker jag det. Hur det går över!

Det är som ett mirakel!


Tid läker alla sår? Inte vet jag. Men med tiden nu så har det blivit bättre och bättre. Jag har läst om extrem fall, stackars människor som får lida i flera år och jag såg framför mig hur jag skulle bara falla och falla ner i ett mörker och inte ta mig ur. Men för mig kanske det inte behöver gå så långt?


Hoppas hoppas hoppas hoppas!


Men man kan ju få återfall.. jag tänker inte sitta och tro att allt är frid och fröjd.


MEN JAG TÄNKER NJUTA AV TIDEN! OJ VAD JAG SKA NJUTA!

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se