Frida Petersson

13 november 2012 21:10

Hej, jag heter Frida Petersson och jag har panik ångest och socialfobi, Jag har en blogg som heter fridapeterssons.webblogg.se där jag skriver om hur jag har tagit mig uppåt och mår som jag mår, när jag va som sjukast så hade jag gärna velat läsa en blogg som min och undrar nu och du kan göra ett länk byte med mig eller rekommendera min blogg så att fler kan få hjälp och känna sig bättre och känna att dem inte är ensam med vad dem känner, tack på förhand.

MsEvolyn

14 november 2012 11:17

Hej Frida! Jag har nu kollat in din blogg och måste bara säga att du är så himla modig. Jag själv har till exempel inte vågat gå ut med varken namn eller bild på mig.

Jag önskar dig all lycka till och hoppas att du fortsätter att blogga. Det är många där ute som behöver hjälp det har jag märkt när jag har bloggat.

Kram!

nicole

9 augusti 2012 23:13

jag känner igen mig så sjukt mycket i din blogg. du får gärna maila mig på nicole.shojadoost@gmail.com eller läsa min blogg på skiljetecken.wordpress.com

MsEvolyn

10 augusti 2012 20:13

Visst är det skönt att se att man inte är ensam? :) Kram på dig!

Hampus

2 juli 2012 23:41

Hej. Jag är en kille på 16 sommrar snart. och jag har läst några inlägg här på din blogg. och det är så himla skönt att se någon anna lida av samma sjukdom som en själv gör. Men jag tänkte fråga dig om du vet nå slags tips om hur man liksom börjar vägen framåt mot ett bättre liv utan att liksom gruva sig för att åka bil, eller gå in i en vanlig affär eller resturang.. skulle verkligen uppskatta om du skulle vilja skriva lite med mig, i så fall så får du gärna skicka något mail till mig på den här mailen: snustamefan@live.se : från en tveksam ung kille !

MsEvolyn

3 juli 2012 17:44

Hej Hampus! Jättekul att du är beredd att kämpa, för det måste man. Om man bara sitter hemma och inte försöker så kommer man ingen vart.

Jag ville ge upp många gånger och bara sitta hemma där det inte fanns något som skrämde mig. Men det gäller att ge sig ut och VÅGA möta sina rädslor gång på gång. Till slut så märker man att det inte var så farligt och känslan är otrolig när man känner att man har klarat det :)

Det är viktigt att ge sig själv tid. Att låta det gå framåt i små steg. Man kan inte klara allt på en och samma dag. Kom ihåg att berömma dig själv när du är modig och klarar av något!

Så mitt största tips är, om du är rädd för att åka bil eller gå på affären då är det just det du ska göra. Om och om igen. Träna träna träna och låta det ta tid.

En vacker dag står du där och har klarat det och det är den bästa känslan i världen :)

Lycka till och stor kram!

Lotta

29 mars 2012 16:26

Hej! Jag hittade din blogg och blir intresserad av agorafobin och hur man tacklar den. Jag är frilansjournalist och skulle vilja fråga lite mer & kanske skriva en artikel om fobin.Jag ser att du vill vara anonym vilket jag har full respekt för.

Om du vill, skriv ett kort mejl till mig på info@lottasvensson.se så berättar jag mer om mina tankar med ev artikel. /Hälsningar Lotta :)

MsEvolyn

29 mars 2012 17:38

Jag har mailat dig :)

J

19 februari 2012 21:05

Hej! jag är en 20-årig tjej som nyligen har förstått att jag lider av en mildare form av agorafobi. Jag förstår precis hur du känner dig i alla situationerna. Jag är väldigt social, har mycket vänner och jag spelar även lagsport. Jag är inte osocial men ändå så får jag dessa panikattacker vid olika tillfällen. t.ex när jag sitter i kassan (jag jobbar i ett snabbköp) och det är endast när någon som jag känner står i kön och ska handla jag får en "attack" det är så sjukt jobbigt och nu har jag pratat med min chef om detta. Jag kan inte längre sitta i kassan...jag måste lösa detta men vet inte hur jag ska bära mig åt. Har du något tips?

MsEvolyn

20 februari 2012 00:43

Jag förstår vad du menar men det är svårt att komma med något tips .. hmmm...

Jag tror att det är viktigt att du sätter dig ner och funderar ut vart din gräns går. Vad det är som är viktigt för dig att genomföra trots att du blir "rädd", och vad är det som inte är så viktigt sådant som du kan skippa och undvika för att du blir rädd?

Till exempel...
Jag tillåter mig själv att låta bli att söka jobb som säljare för att jag har lite socialfobi/agora fobi. Men jag är även rädd för att betala i kassan på Ica, men det där med att betala i kassan har jag bestämt mig för att det är något viktigt som jag måste härda i genom trots att det är läskigt.

Alltså fundera ut alla situationer där du blir rädd och får attacker, dela sedan in dom i okej att skippa och inte okej att skippa.

Jag tror att man måste hitta ett mellanting, för om man skippar allt som är läskigt för att man får attacker, ja då blir inte livet så härligt.
Likadant om man tvingar sig själv till ALLT som är läskigt, då blir vardagen väldigt orolig och man kanske pressar sig själv för hårt.

Försök hitta ett mellanting.

Att jobba i kassan, tycker du att det är roligt, är det något du vill göra, måste du göra det, hur mycket på en skala 1-10 är det obehagligt. Det är du som känner dig själv bäst. Om det är otroligt hemskt så tycker jag att du ska sätta det på skippa listan, om det är värt det och du tror att du kan "träna" på det så tycker jag go for it! Känslan kommer nog vara underbar när du klarar av det och attackerna har tränats bort :)

Lite avslappningstips:
När du känner att du får en attack. Börja sjung i huvudet! Nynna på en melodi antingen en låt eller så lägger du till text genom att sjunga det du gör, lalala ett mjölkpaket kommer hääääär lalala lite smör och lite äpplen *känns jättelöjligt* men kanske får det dig att le lite, du koncentrerar dig på det du gör och attacken kanske stannar av :)

Det var lite tips från mig, herregud va långt inlägg det blev men försöker hjälpa så gott jag kan! :)

Kram!

Astrid

16 februari 2012 22:39

Hej! Jag kommenterade ett av dina inlägg tidigare, försökte hitta upp det igen men hittade det inte så såg jag att man kunde fråga saker här :p Jag tror att jag har panikångest, eller jag vet vell, men känslan att jag ska svimma eller är dödssjuk är så stark så de är svårt att ta till sig att det bara är psyket :p jag kan inte kliva utanför dörren, jag vågar inte vara ensam om jag skulle svimma, men jag kan inte heller vara med folk för då blir det för pressat, de enda gångerna jag är utanför dörren är när jag går ut med min hund men får springa tillbaka. Min fråga är, har du någonsin svimmat när du haft panikångest? jag har haft de sen 2007 men aldrig svimmat trots att jag är övertygad om det när det händer, att jag kommer att svimma. Jag tror det skulle underlätta om jag får veta om någon har svimmat, eller om jag bara haft tur och inte gjort det, Än. Imorgon bitti har telefontid med en läkare, så då ska jag ta upp det här med behandlingar mot det, hoppas det går bra.. tack på förhand

MsEvolyn

17 februari 2012 01:04

Hej Astrid!

Jag har aldrig svimmat under en ångestattack. Det har känts som om jag ska svimma, men det har ändå inte hänt. Jag kollade runt lite nu på olika sidor och hittade en bra text som beskriver bra:

"Det allra värsta som kan hända under en panikattack är att du får panik och detta är fruktansvärt nog för de flesta. Men kom ihåg att paniken alltid går över och försök att lugna dig själv med denna tanke. Ett knep som du kan sikta på att lära dig är att våga möta paniken istället för att försöka fly från den. Hur möter man panik? Jo, genom att tänka såhär: "Okej, kom igen då panik, skölj över mig. Jag står kvar här, jag kommer att klara detta, ingenting farligt kan hända, jag är bara väldigt rädd just nu". Dessa tankar är svåra att tänka när det sympatiska nervsystemet öser på för fullt, men om du vågar pröva så kommer du att upptäcka vilken underbar känsla det är när paniken "rinner av" och försvinner. I sällsynta fall förekommer det att människor svimmar under panikångestattacker, men detta är mycket ovanligt, eftersom blodtrycket i regel stiger när det sympatiska nervsystemet kör igång. Det är däremot mycket vanligt att det känns som om man är på väg att svimma under en ångestattack."

Kom ihåg att en panikångest attack aldrig är farlig och man kan inte dö utav det. Det känns bara väldigt obehagligt men som tur är så försvinner det alltid efter en liten stund :)

Om du vill prata med andra så kan jag rekommendera forumet terapisnack.com eller sps.nu

Jag har haft dödsångest, alltså att jag tror att jag ska dö när som helst, oftast av en hjärtattack. Men jag har kommit ur det nu. Kolla gärna längra bak i min blogg så kanske du hittar några tips. Det finns även videoinlägg där jag pratar om det :)

Kramar!

Emma

21 oktober 2011 12:58

Jag lider oxå av den vidriga sjukdommen panikångest, det är hemskt! Ibland vågar man allt, allt känns som vanligt. Andra dagar är det totalt upp och ner jag vågar knappt gå utanför dörren. Tycker du är riktigt tuff som vågar dela med dig av dina händelser via bloggen, den är riktigt bra! :) Hoppas du kommer underfund med hur du ska tänka när du får en panikattack, ibland klarar jag att tänka bort den, ibland hinner jag bli för rädd för känslorna. Har du något tips på hur du brukar "stå ut med attackerna" då man inte kan smita från situationen, eller inte ens vill smita därifrån för att man har kul? :)

MsEvolyn

21 oktober 2011 19:49

En panikångest attack varar inte för evigt. Man måste komma ihåg det. Vanligtvis tar det 10 minuter sedan är det över. Om man vågar stå ut och verkligen försöker så kan det bli riktigt skönt efteråt när man känner att man har klarat det.

Ett tips som jag har använt på sistone är att när jag blir stressad, nervös eller får en attack. Då brukar jag sätta mig ner och koncentrera mig på min andning. När jag andas in så fokuserar jag på att näsan då känns kallare, när jag andas ut känns den varmare. Jag tänker inte på något annat. Andas in (kallt), andas ut (varmt). Ungefär så tänker jag. När jag har tagit ungefär 10 andetag så har jag lugnat ner mig. Detta för att jag fokuserade på något annat (min näsa) och andades lungt :)

Angelica

14 oktober 2011 15:32

Hej! Jag ska kolla på den sidan du tipsade om, har bara inte orkat än.. Har mått väldigt upp och ner

MsEvolyn

14 oktober 2011 20:38

Ta den tid du behöver :)

Kram!

Angelica

30 september 2011 16:00

Jaha, vad bra att du fått hjälp för det nu, för det är det viktigaste.. kikade lite på din video om att du fick panik när du var hos en okänd person.. Jag har också känt sånt när jag har varit hemma hos folk, man vill nästan undvika att åka bort.. Man blir "rädd för att bli rädd" . Jag har själv haft panikångest i 10 år drygt.. Har du nån mejl eller vill du vara helt anonym? Hade varit kul om vi kunde prata lite mera där .. Jag brukar inte prata med folk som har panikångest annars men nu har jag börjat märka att det är skönt.

MsEvolyn

30 september 2011 19:05

Du får jättegärna kontakta mig på www.sps.nu

Det är ett forum/stödsajt för drabbade av Panikångest och Social fobi.

Man kan prata med andra och ställa frågor.

Jag heter MsEvolyn där, du kan skicka ett privat meddelande till mig där :)

Men du måste bli medlem först, men det är jätte enkelt och jag lovar att sidan är jättebra. Jag har varit medlem där hela tiden och alla är jättesnälla där och hjälper en! :)

Angelica

29 september 2011 22:27

Hej.. Jag vet hur det är med panikångest.. Har själv det.. Jag är 21 år, kändes lite skönt att läsa om någon mer som har det som jag, hur länge har du haft panikångest?

MsEvolyn

30 september 2011 11:17

Hej Angelica!

Ja, det är just därför som jag startade bloggen! I början när jag visste att jag hade panikångest så letade jag efter människor som upplevt samma saker och kanske någon blogg som handlade om det.

Då bestämde jag mig för att skriva en egen blogg! :)

Jag har säkert haft panikångest länge men förut visste jag inte vad det var. Men det var som värst i vintras och i januari 2011 så sa min sambo att jag hade panikångest eftersom han visste vad det var.

Februari var den värsta månaden då jag upplevde massa känslor som jag inte visste var de kom ifrån och jag var rädd varje dag.

I mars tog jag kontakt med vårdcentralen för att få träffa en psykolog och kurator.

På den vägen är det :)

Ha det så bra!