Oj vilken bergochdalbana, nu har den gått neråt ett tag men nu går den UPP IGEN :D

Jag ska få provjobba nästa vecka!!!!!!!!!!!!! :D

Jag kan knappt tro att det är sant. DE RINGDE UPP MIG OCH BAD MIG PROVJOBBA!

Detta är tredje gången som jag går in på en arbetsplats och vips så har jag haffat jobbet.

Jag fattar inte hur...

När jag har sökt jobb så har jag gråtit på vägen dit, nästan spytt när jag har suttit i bilen på parkeringen. Varit så nervös så jag nästan har svimmat. Men ändå så har jag tvingat mig själv in, presenterat mig, gett dom mitt CV och vips så har jag fått jobb.

Tredje gången nu wohooo! :D

Alltså, om du har panikångest och är jättenervös. Bara gör det! Bara gå in! Det kan gå superduperbra fast du inte tror det. Titta på mig! Jag var skiiiiiiiiiiiiitnervös men nu har jag lyckats få tre jobb på raken!

Den här gången så hann jag besöka TVÅ arbetsplatser innan de ringde upp, fattar du BARA TVÅ STYCKEN. Inte 50 inte 100 utan två stycken, sen hade jag jobb!

Det är inte hopplöst, du kan få jobb trots att du tror att du är jättenervös och inte kommer klara det.

Alltså jag kan inte ens skriva normalt nu men vad gör det. Jag är helt snurrig i huvudet och allt känns jättekonstigt.

Jag som började deppa ihop helt och såg MÅNADER framför mig då jag skulle vara arbetslös och hopplös.

Men nu vände det och jag är så jävla nöjd och glad!

Imorn ska vi fira här hemma med bubbel! För det som förtjänar att firas SKA firas :D

Det kanske inte fungerar på alla men det fungerade på mig :)

Nu har jag avklarat mitt andra jobb sedan jag fick den här ångesten. Två arbetsplatser har jag vågat mig till, jag har träffat nya arbetskompisar två gånger, arbetat med något som jag aldrig testat förut, två gånger!

Nu känner jag mig så himla stark. Jag har verkligen tränat i att hålla ut, härda och inte ge upp när rädslan kommer.

Ni kommer inte tro mig men jag måste berätta vad jag jobbat med senaste månaden bara för att ni ska förstå vilka enorma framsteg jag har gjort.

Ehum..

Jag har alltså tagit hand om ett helt hotell, ensam på mina pass!!! Hur galet är inte det???? :D

Lilla rädda jag har stått i kassa, receptionen, serverat mat och tagit hand om gäster.

Jag som inte ens vågade betala i kassan på ICA förut, jag som inte vågade gå utanför huset eller vara med när rörmokaren kom på besök hemma!

Jag var så jäääävla nervös i början på jobbet. Jag blev verkligen inslängd på en ny plats där jag inte hade en aning om hur saker ska skötas, hur det fungerar eller någonting. Varningstutorna skrek i mitt huvud. Ångesten drog på som fan och skrek: SPRING DÄRIFRÅN, GE UPP, DU KLARAR DET ALDRIG, DU KOMMER ATT SKÄMMA UT DIG!!!!

Men jag stannade kvar och härdade genom många obekväma situationer och allt löste sig till slut.

Vad fick jag ut av detta då?

- Jo, att allt är inte så himla farlig

- Det gör inget om man gör fel ibland

- Det är okej att vara förvirrad när man är ny

- Ingen märker av mig, eller tittar på mig hela tiden. De är för upptagna med sitt eget.

Det läskigaste var att stå i kassan. Jag hade aldrig skött en kassa apparat förut. Jag var så himla rädd att göra fel. Jag trodde att världen skulle gå under om jag inte gjorde allt perfekt. Samtidigt ska man le och se glad ut haha.

Men varje dag så kollade jag i boken hur många det var som jag skulle ta betalt av. Sedan kryssade jag för varje gång och vips så hade jag tagit betalt av 10 personer ena dagen, 7 personer andra dagen och 8 personer tredje dagen. Utan att jag märkte det så hade jag tränat och nött in det till slut. Och det var ju inte så farligt som jag trodde. Tack och hej , välkommen åter! Inte mer än så..

Jag kan så mycket mer än vad jag tror har jag märkt. När jag slängs in i dessa läskiga situationer så tror jag att allt ska gå åt  helvete, men det gör det inte! I stället så förvandlas jag till något helt annat, en autoinställning sätts på inom mig och allt går på räls. Jag blir vältalig, hjälpsam och jag till och med drar ett skämt. Sedan efteråt så står jag där och gapar över mig själv, va fan hände? Hur kunde det gå SÅ bra? Var det jag som lät så där proffesionell? :S

Tydligen!

Mitt problem är bara att komma över den där tröskeln. Jag står och velar och velar och inte vågar. Men när jag får en spark i baken och flyger över ändå, ja då visar det sig att det inte var så läskigt på andra sidan ;)

Jag hann precis lära mig allt på arbetsplatsen, det började gå smidigt och jag fick arbetskompisar (mest var jag ensam men städarna var där någon timme på vardagar). Ja, precis när jag lärt mig allt, då säger dom upp mig :(

Tråkigt tråkigt tråkigt. Men jag har fått så viktiga erfarenheter så det var det värt! Nu ska jag söka nytt jobb och det finns inte några gränser för vad jag klarar av (okej, kassan på ICA Maxi tror jag att jag hoppar över ändå)

Men annars så ska jag försöka söka på allt möjligt.

Wish me luck!

Och du, om jag klarar av det, så klarar DU av det. Kolla bakåt i min blogg så kan du se vart jag kommer ifrån. Om jag klarar att ta mig därifrån och hit. Då klarar fan du allt också! Kämpa på!

När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och släpa iväg dig själv på det du ska till. För dit ska du, och nästa gång kommer det inte vara lika läskigt, jag lovar :)  

Jahapp nu sitter jag här. Jag kommer så väl ihåg när jag satt och bad till gud att ångesten skulle försvinna. Jag ville ha ett normalt liv och göra normala saker men ångesten satte stopp för allt. Jag blev fånge i mitt eget hem.

Nu är den borta, poff, som trolleri!

Men det är inget trolleri, det är jag som har kämpat, tränat och utsatt mig för den om och om igen, vågat och varit modig trots att jag varit livrädd sjujävla många gånger.

:)

Många dörrar har öppnats för mig nu. Jag kom på en stooor grej. Jag kan tänka mig att plugga på högskolan nu. Innan så var det inte på tal. Jag och sambon försökte prata om det, att jag kanske kunde plugga på distans eller något. Men oftast är det obligatoriska träffar ändå och jag var livrädd för detta.

Men nu, nu känns det okej :) Det känns inte läskigt längre!! :D Jag börjar fundera på vad jag vill plugga, vad jag vill satsa på. Äntligen kan jag styra mitt eget liv och göra vad jag vill!

Jag och sambon tog en fika på stan för första gången för några veckor sen. Så jävla sjukt. Det tog ett och ett halvt år att ta en fika på stan! Men när jag väl satt där så smakade koppen kaffe underbart gott!

En annan grej jag har gjort är att frivilligt följa med min sambo på en låååång bilresa som sällskap. Jag behövde inte om jag inte ville. Men jag gjorde det. Jag fick ont i magen precis när vi skulle åka men jag bara gjorde det! Det visade sig att det var så jävla värt. Vi åkte genom ett vackert höstlandskap, åt lunch på restaurang och skrattade och pratade hela vägen. TÄNK OM JAG HADE STANNAT HEMMA?! Då hade jag ju missat allt!

Ja, jag kommer ihåg den där första tiden, då jag var rädd att jag skulle vara rädd för allt i 10 år framåt. Jag var rädd för livet, rädd för att leva och rädd för att dö. Men nu sitter jag här. Jag klarade det!

Jag vann över ångesten till slut.

Hejsan!

Nu har jag inte hört av mig på ett tag, och ni brukar veta vid det här laget vad det betyder.

ATT JAG HAR MÅTT BRA :D

Just nu sitter jag och ska börja skriva på boken, boken som ska heta "Frisk och Galen".

Första orden skrivs NU!

Spännande!

Många googlar varje vecka och söker efter hjälp och svar på nätet angående panikångest, stress, rädsla.

Jag vill hjälpa på något vis och samtidigt bearbeta allt det som jag varit med om.

Hoppas ni mår bra där ute!!

Idag var jag förbi mitt kanske nya jobb. (mitt drömjobb som ska bli mitt annars jävlar, haha)

Det här med första dagen på en arbetsplats. Man kan lätt säga att det var stor skillnad mellan den här gången och förra gången.

Här kommer lite citat från ett gammalt blogginlägg när jag skulle jobba första dagen i juni i år.

"Fy fan alltså vad nervös jag var, var nästan i chock. Min sambo försökte lugna ner mig och vara positiv. Men bara bilresan dit var läskigt nog för mig. Jag var så rädd att stå på egna ben och vara med främlingar. Jag ville klamra mig fast i min sambos famn och aldrig släppa taget."

"På morgonen så var jag ett vrak. Jag hade sovit max 3 timmar, hade bara legat och blundat mestadels av natten och inte kunnat somna."

"Men jag sminkade mig, klädde på mig och pressade ner havregrynsgröt i magen. Jag mådde så himla illa och fick verkligen tvinga i mig frukost."

"Sedan kom det värsta, minutrarna innan man ska gå ut genom dörren. Fy fan säger jag bara!

Jag gick på toa kanske åtta gånger, djupandades, började nästan gråta och tog till slut två lugnande tabletter. Eller milt rogivande som det heter."

"När vi stannar bilen utanför jobbet och jag ska kliva ur så känner jag "lämna mig inteeee!!" Men jag kramar honom, han säger att det kommer att gå bra och jag kliver ut ur bilen."

Vad hände den här gången då?

Jo allt gick superduper bra! Jag var inte ett dugg nervös dagen innan, jag tänkte inte ens på det. Jag som brukar oroa mig tre dagar innan och få ont i magen. Men den här gången var det bara en vanlig dag innan jag skulle iväg på en grej. Jag var så avslappnad och kände att det skulle bli roligt! Den känslan var det längesen jag kände inför att jag ska göra något okänt. På morgonen så gick jag upp som vanligt, åt frukost som vanligt. Jag fick lite fjärilar i magen men det var inte värre än så. Jag var så säker på att folket jag skulle träffa skulle vara snälla och att jag så gärna skulle vilja jobba där. Allt var bara tipp topp! :)

Yaaaay   

Så stor förändring på två månaders tid, den du!

Jag läste ett gammalt blogginlägg från i vintras januari 2012. Ojojoj vilka framsteg jag har gjort sedan dess.

Inlägget handlade om en helvetesdag då vi skulle åka och handla. Jag hade jättesvårt för att åka på affärer.

Här är länken:

http://friskochgalen.bloggplatsen.se/2012/01/20/7143279-agorafobi-social-fobi-panikangest-helvetes-dag/

För att visa skillnaden från då till nu så kan jag berätta att idag var det första gången som jag gick in på Sibylla och betalade maten och hämtade den själv. Varenda gång innan så har det varit min sambo som har gjort det. Dels för att det varit han som haft pengarna och dels för att jag inte velat.

Men idag så hade jag pengar, egna pengar som jag har tjänat. Så jag bjöd honom och mig på goa hamburgare, gick in själv betalade och gick ut. Det var stort att äntligen kunna göra det! Jag har även varit in på dom så kallade "trygga affärerna" själv nu. När min svärfar har skjutsat mig och min sambo inte varit med överhuvudtaget :D

Så de där med ångestattacker, kassor och affärer, det är borta nu ^^

Nästa vecka ska vi åka till ett shoppingcenter och handla lite arbetskläder och ta en fika. Sist vi gjorde det var kanske ett år sen och då var jag jättenervös, men nu ser jag fram emot det :D

Framsteg gillar vi, speciellt när man kan gå tillbaka och läsa och verkligen se vilken skillnad det har blivit!

Det som nästan aldrig händer HÄNDE MIG! :D

Jag skickade iväg ett mejl, en spontanansökan på ett nytt jobb. Jag vet, de svarar aldrig och får väl in 20 stycken i veckan. Mitt CV är inte så speciellt mer än att jag är datavan, volontärarbetar och har gått ut gymnasiet...

Men hoppas gjorde jag.

Vips tre dagar efter så ringer de mig!! Jag fick komma in på intervju samma dag!!

Det var ett hotell igen. Men inte vilket hotell som helst. Om man ska jämföra med hotellet jag jobbar på nu så är skillnaden himmel och helvete!

När jag kom till intervjun så kände jag ett stort lugn när jag klev in. Det var så harmoniskt där, hemtrevligt och hon som intervjuade mig var så avslappnad och trevlig! Rummen var så vackra och nyrenoverade, en riktig fröjd att städa dom kan jag tänka mig :)

Arbetskläder finns inte, man får ha på sig det man är bekväm i (!) När man jobbar så får man låta kreativiteten flöda. Alla är öppna för förslag och om man vill ändra, förbättra eller göra på sitt sätt så är det fritt fram.

Jag skulle jobba som receptionist, städare, duka fram frukost och middag. 

Trots att det är lite läskigt så vet jag att det är jättebra för min utveckling att ta mer ansvar :)

Det var mer som ett lägenhetskollektiv än ett hotell. Det var inga gäster där då men jag kunde se framför mig hur de satt i matsalen och umgicks, pratade och hade trevligt. Hon berättade att de flesta gäster sitter inte inne på rummen. De sitter ute i matsalen (som är som ett vardagsrum) och umgås och tittar på TV tillsammans :)

Jättemysigt ställe!!!

Det bästa av allt, det är bara 24 rum, i stället för över 100 rum som jag har nu. Hejdå till stress och tokstädning :D

Jag ska provjobba på måndag och det ska mycket till att de vips säger "nej de funkar inte hejdå" tror jag :)

Så jobbet är väl så gott som mitt och jag ser framemot det som faaaAAAAaaan! :D

Arbetstider 16,00-21,00 Alltså har jag hela dagen att umgås med min karl, hitta på saker, handla eller ta en spontan sovmorgon om jag vill. Sen får jag något morgonpass och något helgpass också så ekonomin går ihop.

Hur fan gick det här till? Turen är äntligen på min sida efter ett jävla skitår!!! :D

Igår skulle jag som sagt jobba som diskplockare på en krogkväll. Jag var ganska lugn ändå. Jag kände igen platsen och några av personerna jag skulle jobba med. 

På vägen dit så började jag bli nervös. Jag började fundera och stressa upp mig. Jag visste ju inte vad jag skulle göra egentligen, eller var jag skulle vara och hur allt skulle gå till. 

När jag kom dit så möttes jag av virriga personer, jag visste inte hur man tog sig till våningen under och blev lämnad i köket helt förvirrad. Men efter många om och men så tog jag mig ner och kunde börja jobba.

I början var det enkelt. Bara att ta med disk upp och fylla på med flaskor i baren. Sedan säger min kollega:

- Ska vi ta ett varv där ute?

Hjälp, jahapp nu vare dags. Jag smyger ut bland folket som sitter och dricker. Det är ganska tidigt ännu och ingen har blivit full än vilket gör att det känns extra nervöst och som om folk kollar på mig och dömer mig.

Jag tar ett glas, två glas, en mugg och en flaska och skyndar mig in igen. Phu, jag klarade det haha :)

Nästa vända så tvekar jag innanför dörren. Jag vill inte gå ut dit. Det känns som att alla tittar på mig och dömer mig för varje steg jag tar. Men jag pushar mig själv och går ut igen. Då får jag höra ett skällsord bakom ryggen. Fan det behövde jag inte nu! Men jag försöker att inte ta åt mig och bara gå vidare...

Ju fullare folket blir desto lättare blir det för mig att gå omkring. Jag märker att alla har fullt upp med det de gör och lägger inte märke till mig alls. Jag hade säkert kunnat gått fortare och plockat undan fler flaskor men jag tog det lugnt och intalade mig själv att det gör inget, alla vet ju att det är första gången för mig.

När alla har förflyttat sig in till dansgolvet så går allt som en dans för mig. Ingen lägger märke till mig och jag går ut och in ut och in med glas och flaskor. En dam blir sur på mig när jag lyfter hennes öl som råkar vara full. Jag ursäktar mig och går därifrån. Inte svårare än så alltså..

Men hur gick detta till. Jag som för ett år sen satt hemma och inte vågade göra något utanför huset, speciellt inte utan min sambo. Nu jobbar jag och springer runt bland folk. Jag till och med sov över på jobbet! Min sambo är jättestolt över mig :)

Framsteg framsteg! :) Nästan onsdag ska jag jobba i disken igen, DEN NI!