friskochgalen

Alla inlägg under januari 2014

Av MsEvolyn - 24 januari 2014 23:32

En sak som jag inte har tränat på så mycket är att sitta i ett rum med massa folk. Att sitta tyst och lyssna en lång stund.


Jag fick träna på det nu nyligen. Det var en föreläsning och gamla minnen och känslor kom fram igen.


Jag blev nervös, ångestfylld.


Efter så här lång tid, efter allt jag har övervunnit, så har jag fortfarande stunder som är svåra.


Men jag såg tillbaka på allt jag har klarat av och tog det "med ro". Bara att köra på och härda.


Ingen i gänget visste om hur jag mådde, vad jag tänkte på, hur jag har kämpat med ångest förr.

Innan när vi väntade på att få gå in så var jag tyst. Sa inte ett ord. Satt med de andra och såg säkert jättesur ut. 


Ensam i ett rum fullt med folk.


Men jag vet hur jag ska hantera det nu. Min ångest är inte borta men jag har så många gånger fått det bevisat för mig, att om jag bara kör på och struntar i rädslan så går det bra. Det kommer att vara smärtfritt, inget konstigt komma hända, inget är farligt. Så nu för tiden så bara gör jag det.


Men det var lite "nostalgiskt" om man får kalla det så, att känna de där ångestkänslorna igen. Konstigt liksom, det var så längesen. Jag har varit så duktig och klarat så mycket och plötsligt så var jag en rädd liten mus igen som jag var förr.


Men om man ska förklara på ett konstigt vis så kändes det som att jag delade på mig. Det var ångest-jag och vanliga-jag. Vanliga-jag tog ångest-jag i handen och liksom ledde mig själv in i rummet och klappade mig själv på axeln och sa att det kommer bli bra. Jättekonstigt förklarat jag vet, men det känns så ibland. Att ångest-jag är inte jag längre. Att det är en vän som jag kände förr och som jag förstår mig på men som jag inte delar rädslor och oro med längre. Jag har liksom tagit farväl av den delen som var jag förr.


Föreläsningen gick bra i alla fall. Så skönt att få visat för mig själv att den delen kan jag stryka ett streck över nu. Nästa steg är väl att föreläsa inför folk. Men det tar vi inte nu, det får bli i framtiden någon gång :)


 

ANNONS
Av MsEvolyn - 17 januari 2014 13:42

Här sitter jag, ensam, och njuter av stillheten. Men för några år sedan så klarade jag inte av det alls. Jag var livrädd för att vara ensam.


Stora anledningen till det var att jag var rädd för att dö. Rädd för att plötsligt dö, bli sjuk, bli akut dålig och då vara helt ensam och att ingen hör mig skrika när den plötsliga smärtan kommer genom hela min kropp. Jag såg mig själv ligga där på golvet. Hjärtat som slår hårdare och det gör ondare för varje slag. Jag skulle inte hinna ringa ett samtal. Allt skulle bli svart och jag skulle efter mycket lidande dö.


Jag var även rädd för att vara ensam med bara mina tankar som sällskap. Ångesten och paniken blev så mycket större utan distraktion. Min fantasi hade inte några gränser. Den ena skrämmande tanken efter den andra utlöste varandra.


Tänk om...? Tänk om? tänk om tänk om?????!!!!


Tänk om något hemskt händer? Tänk om jag får cancer? Tänk om jag får hjärtstopp? Tänk om jag..?


Jag ville alltid ha sällskap av min sambo. Han var den enda som kunde hålla mig vid liv. Trodde jag.


Om jag var med främlingar eller bekanta som inte visste om min ångest så litade jag på att de kunde ringa 112 men jag kunde ändå inte slappna av, för jag kunde ju inte berätta för dom om min ångest.


Hemmet var min borg. Hemmet var min fristad. Hemmet var mitt FÄNGELSE.


Nästående börjar anpassa sig

Min sambo började hoppa över saker för min skull. Han struntade i sin dagliga promenad. Han åkte inte och handlade utan mig. Allt anpassades efter mig och min rädsla. Han försökte övertala mig att det inte gjorde något att han "ändå inte ville gå ut och gå", "att vi kan lika gärna handla en annan dag". Men jag såg på honom att han drog vita lögner och jag blev stressad och mådde dåligt över att jag "förstörde vårat liv".

 

 

 

Men hur gör man för att få bort denna rädsla? Hur gjorde jag?

Det första jag gjorde var att bestämma mig. Jag ville inte vara rädd längre. Jag ville inte att detta skulle styra vårat liv. Min sambo skulle aldrig kunna hjälpa mig med detta. Detta hänger på mig. Det är bara jag som kan få bort detta själv. Men det skulle inte bli lätt.

 

En dag skulle min sambo på möte. Jag var ensam hemma. Jag stod och diskade och kände inte av ångesten så mycket just då. Sedan hör jag tvn i bakgrunden. Det var "112 på liv och död". En man fick en hjärtinfarkt. Jag drogs in i paniken och det började med en konstig känsla i kroppen. Sedan kunde jag inte andas. Jag började domna bort i kroppen och en ångestattack var på gång och kunde inte stoppas. Jag stängde av tvn och tog upp mobilen. Jag skulle ringa min sambo men det som inte fick hända hände. Batteriet tog slut. Jag hann tänka att "nu dör jag, batteriet tog slut och nu dör jag". Jag fick sådan jävla panik!!! Jag satte på mobilen igen och sekundrarna kändes som minuter. Jag började gråta och hyperventilera och just då så kom min sambo in genom dörren och jag kastade mig i hans famn.

 

Trots detta så visste jag att det är träning som gäller. Jag måste vara ensam så pass många gånger att jag till slut inser att det är ofarligt. Min sambo försökte fortfarande hjälpa på sitt sätt och tog stor hänsyn till mig och ville se till att jag mådde bra. Men det var inte hänsyn jag behövde. Jag behövde tvinga mig själv till att vara ensam. Så när han skulle ut och promenera och frågade om det gick bra så fick jag kämpa för att övertala honom om att allt var bra, att det skulle gå bra och att han kunde gå ut. Men inombors skrek jag STANNA HEMMA!!! Men jag tvingade mig trots att jag var livrädd.

 

Första gången jag var ensam och njöt, jag kommer ihåg det så väl. Vi hade bråkat om en struntgrej och jag sprang ut från huset. I stundens hetta glömde jag mobilen hemma och ville bara komma iväg. Jag gick ut på en åker och in en liten träd dunge. Jag satte mig på en sten och plötsligt inser jag:

 

Jag är ensam

Utan mobil

Jag valde själv att vara ensam

Jag vill vara ensam just nu

Just nu väljer jag att vara ensam, sittandes på den här stenen, ute i ingenstans

 

Det kom en känsla av seger i min kropp. Jag hade klarat det. Nu kan jag vara ensam.

 

Du kan också klara det. Just nu kanske det känns hopplöst. Det gjorde det för mig också den tiden. Det kändes som att jag skulle leva med konstant rädsla hela mitt liv. Men jag bestämde mig och jag tränade i månader. Så fort jag såg ett framsteg så berömde jag mig själv.

 

... och nu sitter jag här och kan vara ensam när som helst och njuter av det ibland.

 

Lycka till och stor kram!

 

 

 

 

ANNONS

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2014 >>>

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se