Sista inlägget för ikväll, oj vad många det blev på raken. Men bara att passa på. Jag skriver ju inte så ofta!

Att tänka bort ångesten..

Förut när jag hade mega-ångest-vakna-varje-dag-med-ångest-kommer-det-någonsin-ta-slut-ångest så trodde jag att jag kunde få bort ångesten bara genom att lära mig ett tankesätt. Jag googlade och läste och var väldigt envis. Bara jag hittade det där magiska sättet så skulle ångesten försvinna.

För det var det jag kämpade för, att få bort ångesten nu nu nu. Som att ta en ipren när man har huvudvärk eller dricka ett glas vatten när man är törstig.

Varje gång jag fick ångest så blev jag sur på mig själv. Sur på mig själv på samma sätt som man blir sur på en bil som gått sönder. Jag ville bara lyfta på huven och skriva fast den där skruven som satt löst och köra vidare liksom. 

Men det är inte riktigt så det fungerar. 

Hemligheten med att få bort ångest är inte att "få bort den". Utan tvärtom. Det är att leva med den!

Jättekonstigt eller hur? Låter ju som att man ger upp och erkänner att man är ett jävla ångest-freak och kommer så förbli resten av livet. Människan i sig självt är ju född till att kämpa för sin överlevnad, att inte ge upp. Hur ska man då "ge upp" och LEVA MED ÅNGEST?

Men det är sant, om jag kollar tillbaka på de tillfällena där jag "kände" att min ångest försvann så var det dom tillfällena då jag gav upp, då jag accepterade att ångesten fanns och att jag skulle leva med den.

En dag när jag var jätteledsen och grät. Jag ville springa ut ur huset långt långt bort. Men kunde inte. Ångesten gjorde mig till en fånge i mitt hem, jag vågade aldrig vara ensam. Men jag var så ledsen så till slut så tänkte jag bara: Men skitsamma ångesten får väl följa med mig ut, sen får den sitta där bredvid mig och se ful ut för nu vill jag gå ut och vara ifred! 

I samma sekund, när jag hade sprungit långt bort och satt mig på en sten på en äng och gråtit. Då var det som om jag kände det, ångesten fanns inte där. Jag hade accepterat den och sen försvann den!

Så länge man kämpar mot ångesten och bannar sig själv när tankarna kommer upp, så länge man surar och blir arg för att man har ångest, då blir den bara starkare.

Men om man i stället försöker tänka att, här är jag och jag har ångest. Då har den inte ett lika starkt grepp om dig. Man gör ingen stor grej av det, man ser på det med lite humor " oj, idag är ångesten verkligen igång, ojsan hoppsan!"

i stället för "neeeeej, jag vill inte ha ångest försvinn aaaaaaah"

Idag dom få gångerna som jag får ångest så tänker jag alltid, "jahapp är du här, usch då, men men.." och sen fortsätter jag min dag liksom. Den liksom sakta försvinner av sig självt.

Ibland kan den vara lite extra envis, som en attack som håller i sig i över en timme. Men jag ser det som en timmes mensvärk eller en timmes gymträning eller en timmes läxläsning. Jag ser det som en del i vardagen bara. Jag säger till min sambo "jo men det är bara lite ångest, det går nog över snart.. sätter du på kaffe?"

Detta tänket har gjort att jag har en väldigt avslappnad inställning till ångesten, jag välkomnar den som en del av mig och samtidigt så slipper jag se fanskapet lika ofta som förr! :D

Men visst, jag hatar den, och önskar att den aldrig kom. Men den lyxen får vi nog aldrig. Livet går upp och ner.

Så nästa gång ångesten kommer, bli inte överraskad, för du VET JU ATT DEN KOMMER KOMMA. Så när den väl kommer, låt den komma och samtidigt se hur den går igen. Se inte ångest som ett misslyckande, som om du är värdelös och aldrig kommer kunna funktionera normalt. Se det som en stund då kroppen sköter sitt. Rid med och sen sätter du på en kanna kaffe när det är klart bara :)

Ligger här i sängen och slösurfar. Ibland så kollar jag bloggen, skriver inte så ofta, men kollar om någon kommenterat ibland.

Säger till min sambo:

-Nu ska vi se om någon skrivit något.   

Säger det lite ironiskt för oftast så ekar det tomt.

Så möts jag av detta. OMG!

Jag får nästan en tår i ögat. Det finaste någonsin!

Ibland känner jag mig dålig för att jag inte skriver så ofta längre. Att jag "gav upp" bloggen. Men så kommer en sån här kommentar som säger att oavsett, bara att bloggen finns fortfarande så hjälper den tydligen folk!

Blir så glad i hjärtat att lilla jag kan hjälpa folk. Att jag genom att ha skrivit ner mina upplevelser kan hjälpa någon som mår dåligt.

Då har jag gjort något i alla fall. Då har jag lyckats på något sätt!

Tack tack tack för dom fina orden   

 och jag kommer aldrig glömma den dagen, när du Phobic, "botade" min skräck för dubbelslag. Alltså jag överdriver inte, du botade mig, tänk att en liten kommentar på en blogg kan sudda bort ett sådant stort problem som förr fyllde hela min vardag.   

Dammade av den riktigt ordentligt, var ju några år sedan hehe. Men lägger upp den så fler kanske kan bli hjälpta :)

Satt och sökte på youtube förut när jag hade panikångest. Ville hitta någon " akuthjälp" vad som helst! Och hittade den här killen. Det kanske inte funkar men jag blev sååååå luuuuugn av hans röst. Det fungerade för mig,

hoppas det fungerar för dig   

Jag och min sambo pratar ofta om min panikångest som jag hade. Går i genom specifika händelser, hur jag gjorde, hur bra jag mår nu, hur illa det var när det var som sämst med mig.

Det är så kul och skönt att prata om det nu när jag mår bra och bara känna "tänk att det är över nu!"

När jag var mitt i det så kändes det som att det aldrig skulle ta slut. Hur mycket jag än funderade och analyserade och läste på internet så såg jag inte en rak väg hur jag skulle ta mig ur mina onda cirklar. 

Jag övade och övade och gjorde allt jag tyckte var läskigt men det gick såååå sakta och segt! Efter hundratusen gånger av att pressa sig själv så var jag fortfarande så jävla rädd och full av panik och ångest.

Tills en dag..

Då när jag kände hopplöshet, att jag lika gärna kunde låsa in mig i sovrummet och bara försvinna. 

Då bestämde jag mig, att om det nu är så att jag alltid kommer att vara rädd. Att jag alltid kommer att behöva pressa mig själv genom varje steg i livet för att klara av det. Ja då får det väl vara så då!

Jag bestämde mig för att om jag inte kan ta bort rädslan, då får jag väl leva med den då.

Jag var så fast besluten i att jag inte ville låsa in mig själv i ett sovrum.

Jag ville skaffa vänner, få ett nytt jobb, kanske flytta, resa ja allt det som hör livet till.

Så om jag måste göra det medans jag är livrädd för det, so be it!

Så jag sökte jobb, jag tog mig an att vara receptionist en hel sommar. Jag åkte på hotell och jag åkte iväg på personalfest.

Jag gjorde det samtidigt som jag var livrädd, för jag vägrade att rädslan skulle styra mitt liv.

och vet ni var som hände då?

Rädslan försvann! 

Sakta men säkert, så blev jag mer och mer avslappnad. Nu ser jag framemot nästa hotellbesök, nästa gång jag ska söka jobb och nästa gång det blir personalfest. Fan vad kul det ska bli, så känner jag nu i stället för rädsla.

Detta kom av sig själv, bara plopp en dag så var rädslan borta.

För att jag accepterade min ångest, jag accepterade min rädsla, i stället för att slåss mot den.

Jag lät den finnas där, min inställning var att det var okej att vara rädd :)

Jag bara släppte allt. Jag slutade pressa mig själv om att "nu får du inte vara rädd, nu skärper du dig osv"

Jag och min sambo satt vid köksbordet och pratade om ångesten som så många andra gånger vi gjort och då slog det mig plötsligt.

När jag accepterade ångesten, det var då den försvann :)

Här sitter jag, ensam, och njuter av stillheten. Men för några år sedan så klarade jag inte av det alls. Jag var livrädd för att vara ensam.

Stora anledningen till det var att jag var rädd för att dö. Rädd för att plötsligt dö, bli sjuk, bli akut dålig och då vara helt ensam och att ingen hör mig skrika när den plötsliga smärtan kommer genom hela min kropp. Jag såg mig själv ligga där på golvet. Hjärtat som slår hårdare och det gör ondare för varje slag. Jag skulle inte hinna ringa ett samtal. Allt skulle bli svart och jag skulle efter mycket lidande dö.

Jag var även rädd för att vara ensam med bara mina tankar som sällskap. Ångesten och paniken blev så mycket större utan distraktion. Min fantasi hade inte några gränser. Den ena skrämmande tanken efter den andra utlöste varandra.

Tänk om...? Tänk om? tänk om tänk om?????!!!!

Tänk om något hemskt händer? Tänk om jag får cancer? Tänk om jag får hjärtstopp? Tänk om jag..?

Jag ville alltid ha sällskap av min sambo. Han var den enda som kunde hålla mig vid liv. Trodde jag.

Om jag var med främlingar eller bekanta som inte visste om min ångest så litade jag på att de kunde ringa 112 men jag kunde ändå inte slappna av, för jag kunde ju inte berätta för dom om min ångest.

Hemmet var min borg. Hemmet var min fristad. Hemmet var mitt FÄNGELSE.

Nästående börjar anpassa sig

Min sambo började hoppa över saker för min skull. Han struntade i sin dagliga promenad. Han åkte inte och handlade utan mig. Allt anpassades efter mig och min rädsla. Han försökte övertala mig att det inte gjorde något att han "ändå inte ville gå ut och gå", "att vi kan lika gärna handla en annan dag". Men jag såg på honom att han drog vita lögner och jag blev stressad och mådde dåligt över att jag "förstörde vårat liv".

Men hur gör man för att få bort denna rädsla? Hur gjorde jag?

Det första jag gjorde var att bestämma mig. Jag ville inte vara rädd längre. Jag ville inte att detta skulle styra vårat liv. Min sambo skulle aldrig kunna hjälpa mig med detta. Detta hänger på mig. Det är bara jag som kan få bort detta själv. Men det skulle inte bli lätt.

En dag skulle min sambo på möte. Jag var ensam hemma. Jag stod och diskade och kände inte av ångesten så mycket just då. Sedan hör jag tvn i bakgrunden. Det var "112 på liv och död". En man fick en hjärtinfarkt. Jag drogs in i paniken och det började med en konstig känsla i kroppen. Sedan kunde jag inte andas. Jag började domna bort i kroppen och en ångestattack var på gång och kunde inte stoppas. Jag stängde av tvn och tog upp mobilen. Jag skulle ringa min sambo men det som inte fick hända hände. Batteriet tog slut. Jag hann tänka att "nu dör jag, batteriet tog slut och nu dör jag". Jag fick sådan jävla panik!!! Jag satte på mobilen igen och sekundrarna kändes som minuter. Jag började gråta och hyperventilera och just då så kom min sambo in genom dörren och jag kastade mig i hans famn.

Trots detta så visste jag att det är träning som gäller. Jag måste vara ensam så pass många gånger att jag till slut inser att det är ofarligt. Min sambo försökte fortfarande hjälpa på sitt sätt och tog stor hänsyn till mig och ville se till att jag mådde bra. Men det var inte hänsyn jag behövde. Jag behövde tvinga mig själv till att vara ensam. Så när han skulle ut och promenera och frågade om det gick bra så fick jag kämpa för att övertala honom om att allt var bra, att det skulle gå bra och att han kunde gå ut. Men inombors skrek jag STANNA HEMMA!!! Men jag tvingade mig trots att jag var livrädd.

Första gången jag var ensam och njöt, jag kommer ihåg det så väl. Vi hade bråkat om en struntgrej och jag sprang ut från huset. I stundens hetta glömde jag mobilen hemma och ville bara komma iväg. Jag gick ut på en åker och in en liten träd dunge. Jag satte mig på en sten och plötsligt inser jag:

Jag är ensam

Utan mobil

Jag valde själv att vara ensam

Jag vill vara ensam just nu

Just nu väljer jag att vara ensam, sittandes på den här stenen, ute i ingenstans

Det kom en känsla av seger i min kropp. Jag hade klarat det. Nu kan jag vara ensam.

Du kan också klara det. Just nu kanske det känns hopplöst. Det gjorde det för mig också den tiden. Det kändes som att jag skulle leva med konstant rädsla hela mitt liv. Men jag bestämde mig och jag tränade i månader. Så fort jag såg ett framsteg så berömde jag mig själv.

... och nu sitter jag här och kan vara ensam när som helst och njuter av det ibland.

Lycka till och stor kram!

Du vill gärna veta långt i förväg om du ska åka bil. Gärna flera dagar innan. Du inbillar dig att om du får veta tidigt så kan du förbereda dig mentalt. Men sanningen är att det bara blir en längre tid av tortyr..

Kvällen innan är värst. Det gör ont i magen. Du försöker lägga upp en plan för morgondagen in i minsta detalj inför bilresan. Vilken tid ska du gå upp? Vad ska du äta till frukost? Vilken tid måste du vara klar så du hinner gå på toa? Ja, du måste ju bli klar lite tidigare ändå, tänk om du måste gå på toa två gånger?

När du har hittat en plan som verkar okej. Då repeterar du den i huvudet om och om igen. Du funderar ut allt i minsta detalj. 

Varför?

För att du försöker få kontroll på situationen. Ångesten har dig i sitt grepp och du tappar fotfästet! Du måste måste måste finna någon slags kontroll annars får du panik och allt kommer gå åt helvete!

Du blir stirrig, tyst, deprimerad och hela dagen, kvällen innan spenderar du på det här viset. Allt för att du ska sätta dig i en bil nästa dag.

På morgonen blir det värre. Då börjar du fega ur. Tänker och tänker och tänker, försöker hitta på anledningar till att skjuta fram bilresan, försöker hitta anledningar till att SKITA I ALLT. Du vill bara lägga dig i din trygga säng under täcket för det är den enda platsen i världen där du känner dig någorlunda trygg. När du går mot bilen så känns det som att du ska svimma. Nu, NU är det kört. Nu sätter du dig snart i bilen. Nu är det dags. Fy faaan. Varför måste jag göra detta?! Jag vill inteeeeee!!!

Känner du igen dig?

Det här var vardag för mig förut. Det var hemskt. Varje gång vi skulle åka och handla så var jag så jävla rädd. Jag brukade jämföra det med att jag skulle bli instängd i en bur med ett lejon, medan alla runtom mig försökte övertala mig om att lejonet inte var farligt. Så rädd var jag och gång på gång fick jag lov att låsa in mig med det där jävla lejonet och bara härda genom rädslan! :(

Men hur gjorde jag då? Hur vann jag över den där rädslan så pass att jag idag inte känner av den alls?

Det viktigaste som jag måste berätta är att, den kommer att försvinna. Du kommer inte att vara rädd för alltid, jag lovar! Om du vill bli frisk så kommer du att bli frisk! Det tar olika lång tid för alla. Men det kommer bli bättre!

Men få inte för bråttom. Du kommer att skrämma upp dig själv tillräckligt ändå. Skräm inte upp dig själv för mycket genom att åka iväg på världens jävla resa det första du gör!!

Ta det ett steg i taget och uppskatta varje litet framsteg.

Jag började med ICA på byn. Jag skulle ta mig till ICA helt enkelt. 5 minuters bilresa. Min sambo visste hur allt fungerade och varje gång fick jag veta i förväg när vi skulle åka. Jag fick ta tid på mig och gå på toa hur många gånger jag ville, hehe :) Efter ICA så åkte vi till Willys. Det var 1 timmes bilfärd. I början tog vi "skogsvägen" i stället för motorvägen. Min sambo intalade mig att vi kunde stanna NÄR SOM HELST.

 * Skitviktigt att du kan känna att du kan stanna när som helst. Ta omvägar om det krävs. Bara du känner att du kan stanna när som helst i början. Du kommer märka att så fort du känner dig trygg på så sätt så kommer du inte behöva stanna :)

Sedan var det dags för lite pushning. Min sambo struntade i att fråga mig först. Han körde motorvägen utan förvarning. Åh gud vad läskigt det var. Men jag ville inte krångla till det för min sambo och åkte motvilligt med. En gång när vi skulle åka på ICA så åkte min sambo förbi ICA och sa helt plötsligt: Vi ska till Tempo! 

GAAAH hahaha, det låter så kul så här efteråt men jag fick panik. AAAhhh tempo! Mitt huvud hade ju planerat till ICA. Tankarna for omkring och jag försökte så snabbt som möjligt planera om i huvudet min lilla rutt i minsta detalj. Men överraskningar behövs i bland. Då märker man att man klarar av mer än vad man tror :)

Sedan är det bara att träna träna träna på de affärer som du har bestämt dig för. Om och om igen. Ibland känns det hopplöst. Du har åkt till samma jävla affär hundra gånger och det är fortfarande läskigt. Men ge det tid.

För det låter kanske konstigt, men över en natt så kommer rädslan att försvinna! Poff som om den aldrig funnits där, som om du drömt att du var så rädd och nu är det borta :)

Sedan kommer vi till nästa utmaning, långresor! Huuuh! ;)

Där måste du ta till lite knep. Det går inte längre att bara djupandas utan nu snackar vi kanske timmar av rädsla och du kanske inte bara kan vända och åka hem hur lätt som helst.

Ett knep är att fläta en fingerfläta. Låter kanske löjligt men det hjälper hur bra som helst! Varför just en fingerfläta är för att den är enkel att göra (du behöver ju inte vara en mästervirkare och virka värsta duken haha)

Googla hur man gör, köp hem en bit garn och sen är du redo för din utmaning! Att hålla händerna sysselsatta, att hålla blicken fokuserad. Tiden bara rinner iväg och det är jätteskönt att ha något att göra den där första tiden i bilen då magen slår volter och hjärtat dunkar på!

Ett annat knep är att packa med en liten säkerhetsväska. Den kan innehålla vad som helst. Något som gör dig trygg. Det blir som en snuttefilt nästan. Det kanske känns konstigt och barnsligt. Men i början så får man vara löjlig, fjantig och barnslig. Sen när du har tränat nog så behöver du inte de där grejerna så det gör inget att du har dom nu i början :)

I min väska låg det:

Toapapper - super mega skit viktigt!! Så jag kunde känna att jag kunde "gå på toa" när som helst. Men jag behövde inte gå på toa alls just för att jag visste att jag kunde.

Tuggummi - när jag började må illa så tog jag alltid ett tuggummi

Garn - till fingerflätan

En bok - samma effekt som fingerflätan

Pincett och spegel - jag blev väldigt lugn av att noppa ögonbrynen, samma effekt som fingerflätan alltså.

Din väska kan innehålla vad som helst. En ljudbok, en tidning, en frukt...  Tillåt dig själv att ha lite trygghet med dig i bilen så du inte sitter där helt tomhänt och känner dig utlämnad och rädd.

Sanningen är den att jag nästan aldrig har använt grejerna i väskan. De finns bara med för att jag ska känna mig trygg och om det hjälper mig att bli lite mer modig så är ju det bara bra :)

Gör upp en plan!

Nästa tips alltså, gör upp en plan. Skit i vad alla säger att du ska slänga dig in och bara köra på och sen "fatta" att det inte var läskigt. I början ska man ta det lugnt! Prata med den du ska åka med och gör upp om vilka stopp ni ska göra. Vart det finns toaletter. Vilken väg ni ska ta. Vart man kan stanna då och så vidare.

Vägen känns då inte lika lång. Det blir liksom etapper. 

"bara vi kommer till ***** så kan vi stanna och ta en paus."

"bara vi kommer till ***** så blir det skogsväg och vi kan stanna när som helst"

och så vidare...

Det blir mycket lättare att klara av en långresa om du ser på den på det viset. Än att se det som att du ska åka bil i 10 år och bli skiträdd och få panik och.....

Det var mina tips som jag kan komma på, kommentera gärna om du har egna tips!

En sak jag har märkt är att det tog 20 min för mig att få rädslan att försvinna. Alltså varje gång jag satte mig i bilen så trappades rädslan upp tills den var på en 10:a och jag började nästan gråta. Men även varje gång, efter ca 20 minuter så gav liksom kroppen upp. Den orkade inte spänna sig för länge. Den orkade inte pumpa adrenalin hur länge som helst och jag märkte hur jag sjönk ner i bilstolen och liksom accepterade läget.

Det är därför jätteviktigt att du FÖRSÖKER åka bil. Om och om igen. Jag vet det är skitläskigt och det är extremt obehagligt att möta den där skräcken när man kommer upp till 10:an på skalan 1-10. Man tror att man ska bli galen! Men om du provar och kollar på klockan, så kan du lära dig vart din gräns går. Då vet du till nästa gång att rädslan inte sitter i hela tiden. För mig var det jätteskönt att kunna tänka att "när det har gått 20 min så är det över, kämpa härda, du klarar det!"

Efter 20 minuter så kom vi in i en stad. Då kunde jag istället för att titta på klockan, tänka att bara vi har åkt ut från den där staden så är det över. Och varje gång så var det över. 

Sedan gick det bättre och bättre och nu är jag avslappnad redan innan vi kommer till den där staden :)

Men att ta det där första steget, att ge sig ut och kämpa mot den där rösten som skriker i öronen på dig NEEEEEEEEEEJ, DET GÅR INTE, DU KAN INTE, GE UPP, STANNA HEMMA!

Det är modigt som fan! Och om jag klarar det så klarar du det! Du kommer att övervinna detta. Men du måste vara sjukt modig de där första gångenrna.

Det enda jag kan säga är att det kommer bli bättre.

Kommentera gärna och berätta om hur det går.

Stor kram!

Allt detta är efter mina egna erfarenheter, jag vet att det inte är samma för alla och jag påstår inte att jag är någon expert. Kontakta en vårdcentralen om du vill prata med en riktig psykolog. Jag är bara en vanlig tjej som har upplevt detta och vill hjälpa så gott jag kan :)

Hej hej..

Jag tänkte nu börja skriva mina små "hjälpkapitel" där jag av egna erfarenheter och efter vad jag har läst på kanske kan hjälpa er lite där ute som just nu sitter i ångest träsket.

Jag tänkte skriva ett i taget men ska i alla fall få fram en lista så ni vet vad som väntar.

Här kommer kapitlen:

Åka bil

Gå på affär

Vara ensam

Gå på möte/sammankomst

Söka jobb

Prata i telefonen

Som sagt, jag tar ett i taget och hoppas att NÅGON där ute kommer få ut något positivt av det. Ska försöka skriva så som jag hade velat höra det då när jag hade de här problemen. Den hjälpen jag behövde och ville ha då ska jag så gott jag kan försöka ge er nu :)

Åh, vad jag skulle vilja skriva in "åka buss" där. Men jag har ju inte riktigt klarat av det än. Längtar tills den dagen kommer då även det hindret är övervunnet!