Jag håller på att renovera bloggen, jag har snart haft samma utseende i ett år!

Jag började med en ny liten snygg "underskrift".

Syns det att jag vill ha fler kommentarer? :)

Jag har så svårt för att komma nära nya människor, ja eller låta dom komma nära mig rättare sagt.

Förra året så träffade jag min svärföräldrar för första gången. De var på middag hos oss. Jag kommer ihåg allt, hur nervös jag var så jag trodde att jag skulle spy. Men jag ville träffa dom, jag och min sambo hade bott ihop i två månader innan jag träffade dom. Så jag kunde inte dra ut på det ännu mer precis.

I alla fall, jag spydde inte, dog inte. Men jag var så nervös så jag knappt kunde prata.

De tyckte ändå om mig och tyckte att jag var verkade trevlig :)

Nu har det gått över ett år sedan jag träffade dom första gången. Sakta men säkert så har jag kommit dom närmare men det har verkligen gått jättesakta!

Vi har varit dit på middag flera gånger, varje gång har jag varit jätte nervös. Men efter några månader gick det bättre och bättre.

Idag är dagen då jag rev ner min mur totalt och det känns så skönt! :)

Jag och min sambo hade bråkat. Vanligtvis brukar jag ta en promenad och lite frisk luft för att komma ifrån en stund. Men den här gången gick jag hem till svärföräldrarna i stället. 

Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra, jag bara kände att jag var så ledsen och ville prata med någon annan och ja, komma ifrån. 

När jag kom in så sa jag inte någonting, jag bara satte mig i soffan och tårarna började spruta. Min svärmor kom och satte sig och sa men lilla gumman vad är det? 

Hon kramade mig och klappade mig på huvudet, jag berätta allt och vi kramades länge och väl, hon var så gullig :)

Jag berättade att vi kanske skulle få lov att ta tåget när vi skulle besöka min familj och att jag under det här året aldrig har åkt tåg för att jag tycker att det är obehagligt.

Jag har alltså inte berättat något för mina svärföräldrar om min panikångest, men nu så bara haspla jag ur mig de där om tåg som om de va ingenting. Hon sa att hon inte heller tyckte om tåg eller bussar...

Åh, det var så skönt att känna att man har folk runt omkring sig. De har ju alltid funnits där men nu finns de ju där på riktigt när man vet att man kan komma dit när man är ledsen och ja, att de finns där bara.

Jag blir så glad i hela kroppen av det här. Det har tagit lång tid, över ett år. Men nu äntligen så känner jag mig avslappnad med mina svärföräldrar. Jag tycker att det är jätteviktigt. De bor ganska nära och förutom min sambo så har jag bara dom att prata med eller träffa och umgås. 

Jag har jättesvårt att finna nya vänner på grund av att jag är så seg. Min enda bästa vän fick verkligen hamra sig igenom min mur för att komma i genom. Tack vare hennes tålamod så är vi väldigt nära vänner sedan 6 år tillbaka. Men synd nog så är hon min enda och nu bor vi långt ifrån varandra nu.

Jag känner mig aldrig ensam när jag är med min sambo, vi är bästa vänner och har skitkul varje dag och stojjar omkring. Men vi människor är väl kanske flockdjur på något vis och jag tror att en tjej behöver ha lite tjejer omkring sig, lika så en kille behöver kill kompisar.

Skönt att jag har min svärmor nu :)

Förresten har hon alltid önskat sig en dotter, men hon fick endast söner.

Min sambo sa att hon säkert är jätteglad för att jag har tytt mig till henne. Hon fick en liten dotter till slut hihi :)

Muren är ner riven och nu känner jag att jag kan gå över till dom och dricka kaffe när min sambo är i väg på ärenden. Annars har jag alltid suttit ensam hemma. 

Herregud va skönt och roligt detta är :D:D:D

Smörig låt jag vet..

men TEXTEN stämmer så bra på mig, nu med panikångest och depressionen.

Christina Aguilera - Reflection

Look at me 
You may think you see 
Who I really am 
But you'll never know me 
Every day 
It's as if I play a part 
Now I see 
If I wear a mask 
I can fool the world 
But I cannot fool my heart 

Who is that girl I see 
Staring straight back at me? 
When will my reflection show 
Who I am inside? 

I am now 
In a world where I 
Have to hide my heart 
And what I believe in 
But somehow 
I will show the world 
What's inside my heart 
And be loved for who I am 

Who is that girl I see 
Staring straight back at me? 
Why is my reflection 
Someone I don't know? 
Must I pretend that I'm 
Someone else for all time? 
When will my reflection show 
Who I am inside? 

There's a heart that must be 
Free to fly 
That burns with a need to know 
The reason why 

Why must we all conceal 
What we think, how we feel? 
Must there be a secret me 
I'm forced to hide? 
I won't pretend that I'm 
Someone else for all time 
When will my reflection show 
Who I am inside? 
When will my reflection show 
Who I am inside?

Jag satt här en kväll och googlade och ramlade över den här dokumentären.

Man sitter ju och funderar ibland på vad det är "för fel på en".

Jag är dock inte bipolär,

lutar mer åt vinterdepression.

Men här har du länken till dokumentären, väldigt bra dokumentär!

Robbie Williams är även med, det blev en överraskning för mig.

http://documentaryheaven.com/stephen-fry-the-secret-life-of-the-manic-depressive/

Oj vilket djupt hål jag har varit i några dagar. Men idag så är allt som bortblåst, inte allt kanske men jag känner mig helt okej :)

Idag skulle jag kliva upp åtta på morgonen för att jobba med min sambo. Jag trodde att det skulle bli jättedrygt eftersom jag är helt förlamad varje morgon då jag kliver upp runt tolv!

Men det gick bra, jag klev upp, gjorde frukost. 

Men sedan ringde min telefon och jag fick lov att babbla länge och väl. När jag till slut sätter mig vid datorn och är inställd på att äta en lugn frukost och jobba lite så häver min sambo ur sig:

-Du kommer väl ihåg att vi ska vara på mötet klockan 10?

Jag bara tittade på honom och gapade. Vad menar du? SKulle vi inte jobba? Klockan är ju 10 om en halvtimme!!!!!

Jag var totalt förvirrad och fattade ingenting. Stressnivån steg till max och jag visste inte vad jag skulle göra.

Varje gång jag ska åka någonstans så vill jag veta det långt i förväg, jag vill hinna gå på toaletten minst 79 gånger och äta en riktig frukost, planera allt i minsta detalj och ta det lugnt. Jag hatar spontana saker!

Men nu blev det bråttom, dessutom handlade det om att åka bil långt, gå på massa ärenden och ja, där satt jag i morgonrock och inte ens hunnit tagit en tugga på mackan.

Jag blev arg, så himla sur och tvär. Men jag flög in på toa. Gjorde i ordning några snusar att ta med mig, sket i frukosten och sedan satt jag i bilen. 

Min sambo frågade hur jag mådde men jag var inte kontaktbar. Jag satt i världens paniktillstånd och bara härdade genom det. Jag hade glömt bort vart mötet skulle vara och om det skulle vara i den där staden "längre bort" så skulle jag dött. Att åka bil så långt utan att ha gått på toa 79 ggr, ingen frukost och ingen mental förberedelse.

Det visade sig att jag blev så arg så jag sket i alltihop, jag blev så sur så jag orkade inte få panik, jag bara struntade i det.

Vips så var vi på väg hem igen och allt gick bra :)

En riktigt bra lärdom fick jag. Jag behöver nog tvingas in i sådant för att släppa min rädsla.

Men det var tråkigt att jag och min sambo började bråka om det. Jag lyssnar inte tillräckligt noga, han hade pratat om mötet 10 gånger om och jag hade ändå inte fattat att vi skulle åka klockan tio, jag var helt säker på att vi skulle jobba på morgonen och åka iväg senare. Han blev less och arg på mig att  jag aldrig lyssnar. Jag kunde inte skylla ifrån mig på någonting, den enda förklaringen jag hade var att jag är väldigt förvirrad och snurrig i huvudet.

Det är så konstigt, jag glömmer saker och är helt borta i bland :S

Jag måste måste måste skärpa mig! Jag kan inte bara vänta ut saker och räkna med att min sambo ska hålla ordning på allt. Jag måste fråga och sedan komma ihåg vad jag får för svar för att inte sitta där och gapa och inte fatta någonting.

Skönt att jag mår bra i dag i alla fall och inte är helt deppig som jag har varit nu de senaste dagarna.

Jag ska försöka kliva upp klockan åtta i morgon igen. Det var inte så drygt som jag trodde. Jag är ju ändå skit trött när jag går upp vid tolv då kan jag lika gärna vara skit trött och gå upp klockan åtta.

Självförtroendet blir så mycket bättre, jag känner mig duktigare och inte så jävla slö.

Nu ska jag försöka städa lite, min sambo är ute och skottar snö.

Ha det så bra och ta hand om er därute!

Mitt humör går nu upp och ner väldigt mycket.

Ena stunden kan jag sitta och bli helt deprimerad fast inget speciellt har hänt. Jag har ingen matlust, ingen lust att göra någonting, det som gjorde mig glad förut känns bara drygt och det känns som att inget betyder något.
Jag sitter och funderar och funderar och det känns som att livet är skit. Att jag bara kliver upp på morgonen och väntar ut dagen för att sedan gå och lägga mig och sen kommer en ny dag...

Detta kan vända på bara en halvtimme och vips så är jag så lycklig och glad så jag vill gråta glädjetårar.

Jag blir så förvirrad och vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Det är så drygt att vara så djupt deprimerad av och an. 
Jag försöker komma på hur jag ska bättra mitt liv och vad jag ska göra men det står still.

Just nu känns det som om jag bara väntar på någonting men jag vet inte vad jag väntar på.
Jag bara låter dagarna gå....

Jag vill bara spy på det här. Jag är så himla trött. Om jag fick så skulle jag nog kunna sova bort en hel dag.

Men jag går upp varje morgon, med världens sämsta morgonhumör. Jag går runt här hemma och är ledsen och deprimerad. Men sedan plötsligt är jag glad och fnittrig.

Jag är så instabil och det gör mig rädd. Jag vågar inte göra någonting för jag vet inte hur jag mår.

Mår jag för dåligt för att göra något?

Eller mår jag dåligt för att jag inte gör något?

Min sambo frågar mig hela tiden hur jag mår. Jag orkar inte svara längre. Jag är så trött på mitt jävla gnäll nu. Jag är trött på att alltid svara att jag mår dåligt, att jag mår dåligt utan en vettig anledning.

Jag vill bara vara normal och ja, må hyffsat bra. Vara nöjd med livet.

Men jag är deprimerad jämt. Varför varför varför?!

Gå ut och gå promenader, dricka tillräckligt med vatten, inte sitta vid datorn för länge, hålla städat här hemma.

Sen mår man bra, right?

Jag har inte ens försökt, jag orkar inte försöka. Jag sitter bara och väntar, väntar på bättre tider?

Jag sa till min sambo att jag längtar efter sommaren, vilket jag har sagt flera gånger förut.

Då svarade han att jag måste väl leva nu också, jag kan ju inte bara vänta och leva halva året?

Jag vill bara sova, jag vill bara tycka synd om mig själv tills allt försvinner.

Är det här en deprission? Är jag deprimerad? 

Varför är jag deprimerad nu? Jag har ju stått upp för mig själv det här året, jag har gjort det jag ville göra. Jag har mitt drömliv, jag har alla förutsättningar till att göra det jag vill.

Jag kanske är rädd. Det kanske är läskigt att ha alla dörrar öppna och sedan se att man kanske inte vågar göra det man vill göra när man väl får chansen.

Det är mycket lättare att inte kunna göra det man vill göra. Då behöver man aldrig få reda på att man kanske är en fegskit när man väl får chansen.

Man känner sig värdelös när man inte arbetar, när man inte har en uppgift, när man inte har rutiner eller några "måsten". Det är som ett enda långt sommarlov och till slut får man för mycket av det goda.

Jag är ingen, jag behövs inte, jag duger inget till. 

Jag bara finns.

Jag var arbetslös i ett år innan jag träffade min sambo. Jag sökte massa jobb men fick inget. Jag fick i stället arbeta 8-16, mån-fre för 3000 kronor i månaden (räkna ut den timpenningen du) genom arbetsförmedlingen.

Det var skönt att jobba, men det tärde på en att inte ens ha råd med ett busskort.

I samma stund som jag skulle flytta till min sambo så fick jag plötsligt ett jobb. Många hade sökt jobbet, men de hade valt mig. De valde mig utan erfarenhet eller utbildning, de såg väl min vilja till att arbeta kanske?

Men vad får jag lov att göra då? Tacka nej, jag skulle ju flytta.

Helt sjukt att längta efter ett jobb, sedan när man får ett, ett jobb man skulle trivas med, då tackar man nej.

Jag flyttade iväg med min sambo. Jag skulle få jobba med honom. Allt skulle ordna sig till slut.

Min sambo jobbar hemifrån, det var helt perfekt. Han och jag tillsammans.

Men efter ett år så har jag nu insett att det kommer inte komma några jobb till mig, vi får jobb precis så vi klarar oss men det är långt ifrån två löner.

Nu har jag suttit här hemma i ett års tid. Jag har knappt lämnat huset. Varför skulle jag, det är bara skog runt omkring och jag har inget körkort.

Nu börjar det kännas i kroppen, jag börjar bli deprimerad. Att aldrig träffa folk, att inte ha några intressen, att inte ha några platser att åka till.

ATT

BARA

VARA

HEMMA

Det tär på en att bara vara hemma. Det är roligt i början, att umgås med sin älskade, att ha filmkvällar mitt i veckan, att vakna när man vill på morgonen och att man får en frihet som väldigt få har. Det är ett lyxliv i början!

Men sen, det är sen som värdelösheten kommer. Jag känner mig så jävla värdelös.

Jag ser ingen anledning till att klä på mig, sminka mig och ibland glömmer jag bort att duscha.

Ingenting fungerar, allt är kaos. Det är sommarlov varje dag och jag sitter och väntar på när allvaret ska börja. När ska jag börja ta tag i mig själv?

Nu har det gått ett år. Ett år av att gå upp vid tolv på dagen. Sitta vid datorn 10 timmar per dag. Knappt gå utanför dörren så kroppen blir helt stel och jag får ont i ryggen. Jag är så trött så trött.

Enda gångerna jag kommer ut är när vi ska handla. I början så fixade jag håret och sminkade mig då. Men nu har jag börjat strunta i det också. Jag går ut osminkad bland folk, något jag aldrig skulle göra förut. Jag bryr mig inte i någonting.

Jag blir galen om jag inte har någon uppgift, så jag hittar på saker och måsten. Jag tillägnar all städning till mig själv. Men jag är så trött och seg så  jag skiter  i det och mår piss av att jag inte ens klarar av att städa.

Jag som inte ens har ett jobb borde väl åtminstone klara av att hålla rent och snyggt hemma?

Jag har inte några kompisar här, jag tror det är där som skon klämmer som värst.

Jag har mina kusiner som jag snackar på skype med.

Utan kompisar så kan jag inte hitta på saker på egen hand, utan min sambo. Jag blir så himla beroende av min sambo. Jag älskar honom och han är min bästa vän. Men jag tror att man behöver ha folk runt omkring sig för att få stimulans och må bra.

Jag vet inte vart jag ska börja, om jag ska skaffa en hobby och må bättre för att skaffa ett jobb eller om jag ska skaffa ett jobb för att ha råd med en hobby?

Att sätta sig på en buss, att gå på en arbetsintervju, det är så läskigt så jag nästan svimmar av när jag tänker på det.

Snön faller sakta utanför fönstret. Hur kan jag vara så olycklig? Jag har världens finaste hem, världens finaste pojkvän och vi har möjligheten att alltid vara med varandra och en frihet som gör att vi kan göra saker som gör oss lyckliga. Vi har inget 8-17 jobb som kommer i vägen. Vi bor nära naturen och folk skulle drömma om att ha vårat liv.

Jag har funderat på att börja volontärarbeta på ett katthem. För att arbetsträna lite grann. Jag älskar katter och jag volontärarbetade på ett annat katthem innan jag träffade min sambo.

Men det är så himla svårt att ta telefonen och ringa de där samtalet. Jag vet inte varför men det är jättesvårt!

Jag vet att om jag ringer och sen har varit där en gång så kommer det släppa. Men att ta steget, att ta upp telefonen, det är så himla svårt!

När jag sitter och funderar så här intensivt så blir jag stressad och får som en klump i bröstet, den klumpen växer och växer, jag blir spänd i hela kroppen och en panikångest attack är inte långt borta.

Jag är inte så rädd för attackerna längre, det känns mer som ett sätt att "släppa på trycket". Men det är drygt när man går en hel dag och känner att det blir värre och värre och värre, tills man sprängs. Det är obehagligt!

Nu ska jag ta en dusch och sen får vi se om jag ringer de där samtalet, just nu är det en liten chans men vi får se.

Det skönaste vore att bara berätta för dom om mitt situation och att jag behöver arbetsträna bla bla bla.

Men jag är så rädd att bli dömd, att de ska tro att jag är instabil eller nått.

Men min kärlek till katter finns det ingen tvivel om, det måste de ha klart för sig i såfall.

Aja, massa babbel blev det idag. Men alltid skönare efter man har skrivit av sig.

*andas iiiiiiiiin andas uuuuuut*

Vi hörs!

Jag vet inte om jag har agorafobi, socialfobi, eller bara panikångest. Men något helvete är det som jag upplever i alla fall. Idag hade jag en så kallad helvetesdag. Enjoy..

Vi skulle åka och handla mat idag. Inte på någon av de två "trygga" affärerna utan i stället vid en affär som ligger en längre bit bort. Jag hatar att åka till den affären, det innebär över en timmes bilfärd på motorvägen plus massa mer folk i affären. Men jag kan ju inte undvika vissa affärer hela mitt liv utan måste åka trots att kroppen skriker nej.

När jag ska göra något "läskigt", något som för mig innebär att jag inte har kontroll, då försöker jag kontrollera det genom att planera och planera och planera, in i minsta detalj. Till slut märker jag att jag inte kan planera tillräckligt för att bli trygg, jag måste helt enkelt bara slänga mig ut och härda, bara åka till den där affären trots att jag inte vill. Den där affären har jag "tränat" på i över ett år nu och det är fortfarande en hemsk upplevelse att åka dit, men vissa dagar går det bra, andra dagar är det svårare.

Om jag ska sätta det på en skala från 1-10 där 10 är rejäl ångest och den värsta av värsta så var det kanske en 8a eller 9a idag :(

Jag tar det från början till slut...

På morgonen så började det med en noga uträknad frukost. Men den blir aldrig tillräckligt bra för mig och jag får alltid för mig att jag får ont i magen för att jag åt de där, att jag åt för lite och är för trött för att åka. Jag försöker komma på massa anledningar till att inte åka och skyller på frukosten. Efter det så ska jag sminka mig och göra mig i ordning. Jag försöker kontrollera situationen genom att sminka mig perfekt, sätta på mig finare kläder och får då för mig att om jag kontrollerar detta så kan jag i alla fall inte stressa över den saken.

Men egentligen så vill jag inte vara uppsminkad, jag känner mig inte bekväm då. Jag skulle vilja ha på mig mjukisbyxor och mörka färger, jag vill inte synas. Så fort jag är klar med sminket så ångrar jag mig och blir sur, stressad och nervös...

Sedan kommer illamåendet. Jag gick på toa minst 5 gånger. Min värsta madröm är att jag ska behöva gå på toaletten mitt på motorvägen, att jag ska bli toanödig inne på affären. Nu har jag tränat mig ganska bra på detta och har använt toan på affären flera gånger. Men fortfarande så är jag besatt av tanken att jag inte ska kunna gå på toaletten när det behövs och jag fantiserar ihop hemska senarion om detta, får ångest och vill bara vara  hemma.

Timmen innan vi ska åka så hyperventilerade jag smått. Min sambo frågar mig hur jag mår, men jag behöver inte svara, han vet hur det ligger till och det är samma varje gång. Jag säger att jag verkligen inte vill åka men att jag tvingar mig själv, jag måste ju kunna åka och handla! Innan vi ska gå utanför dörren så går jag på toa en gång till, bara utifall att. 

Jag sätter mig i bilen och mår sämre och sämre ju längre bort från huset vi åker. Längre och längre bort från tryggheten. Idag var det meningen att vi skulle handla var för sig, jag skulle handla "hemliga ingredienser" till en tårta. Men när vi sitter där i bilen så ändrar jag mig och vill inte handla själv, inte när jag mår såhär dåligt.

Det vackra snölandskapet som vi åker förbi får mig att bli lugn en stund.

Jag fryser i bilen, jag fryser fast värmen är på högsta. Vi går ur bilen och in på en affär, den korta biten utomhus får mig att frysa så jag skakar i hela kroppen. Fötterna är iskalla och händerna likaså.

Väl inne på affären så blir jag som förbytt, jag blir stirrig och det känns som att det inte finns något syre. Jag vill inte få ögonkontakt med någon, absolut inte prata med någon och tjejen som står med smakprover skyndar jag mig förbi...

Eftersom jag skulle ha massa ovanliga tårtingredienser så tar det lite längre tid än vanligt. Till slut säger jag till min sambo att jag måste ut fort, att nu måste vi bli klara och gå ut!

Sen kommer jag till kassan.

Kassan, det är där min ångest når sin topp. Jag planerar i huvudet alla steg jag ska göra, vad jag ska säga, vad min sambo ska göra. Allt ska planeras så jag har kontroll. Den här gången vare jag som skulle betala. Jag skulle betala mina saker först och sen min sambo sina. Annars betalar alltid han, en ändring i rutinen gör allt så mycket värre. Men jag såg framför mig hur jag skulle betala först och han sen.

När jag står vid kassan så är jag okontaktbar, som en robot. Min sambo mumlar något åt mig och jag bara nickar. Jag börjar lägga mina varor på bandet och vänder mig om.

MIN SAMBO ÄR BORTA!

Vart är han?! Vart gick han?! Vad sa han?! Kommer han snart?!

Jag fortsätter lägga upp sakerna, säger hej till kassörskan och ler nervöst.

Då ser jag min sambo i kassan mittemot. Han bytte kassa, han tog en egen. Min planering i huvudet krossades och jag blev helt ställd. När jag sedan står och packar så frågar han om det gick bra (om pengarna räckte) Jag mumlar ett "ja" och vi går ut.

På vägen ut så frågar jag 

- Varför bytte du kassa?

- Jag sa ju att jag skulle byta, det gick ju fortare.

- Men du mumlar ju jämt, jag hörde inte... 

Jag viskar: Jag var mitt i en attack....

- Men det kanske är dags att växa upp någon gång?

Jag svarar med: Men jag är inte invalid?! Jag förstår väl att jag måste kunna handla själv?! Det är inte det som det handlar om..

Jag avbryter mig själv, tårarna kryper fram..

Vi sätter oss i bilen och jag är helt tyst.

Vad sa han? Varför sa han det? Han vet ju om hur allt fungerar, hur det ligger till.

Jag blev så sårad. Mitt i en jävligt känslig situation så säger han sådär..

Men jag vet vad han menar. Vi är ju båda två i det här. Han kan inte vara min barnvakt jämt. Han är också en människa med känslor och humör, han kan inte vara stark jämt och stå vid min sida. Ibland måste jag klara mig själv och inte lita på att han alltid ska anpassa sig.

Jag gråter tyst i bilen, inte ett ljud, låter tårarna bara rinna sakta nerför mitt kladdiga smink som jag så gärna vill få bort från ansiktet just nu.

Han frågar hur jag mår men jag säger att jag inte vill prata om det, efter ett tag så börjar jag ändå att förklara.

Jag försöker förklara för honom att det inte var hans fel, att det är klart han ska kunna byta kassa, att jag förstår att han inte kan läsa mina tankar och att jag inte är rädd för kassor. Det var bara droppen som fick bägaren att rinnga över.

När vi kommer hem och kliver ut ur bilen så börjar jag frysa igen. Jag fryser brutalt mycket om jag får uttrycka mig så. Vi går in med kassarna. Blodsockret är lågt, jag har inte snusat på hela tiden vi har varit borta. Ångesten har växt och är som en stor svart klump i magen. Jag springer omkring där inne, sätter på mig täckbyxor, mössa, halsduk. Slänger in vedträn i huset och försöker tända en brasa i öppna spisen. Vi har ingen reklam kvar att tända med, bara pappkartong. Jag inser att jag inte kommer kunna tända en brasa så snabbt och plötsligt ger jag upp. Jag slänger iväg papperet, rusar in i sovrummet och bara gråter.

Jag skriker och gråter i min mössa. Jag gråter för att jag fryser, jag gråter för att spänningen i kroppen har hållit i sig så länge, för alla undertryckta känslor som jag haft medan vi var på affären. 

Jag går ut till vardagsrummet igen, tar min snusdosa, går direkt in till badrummet. Slänger av mig kläderna på golvet och ställer mig i duschen. Låter vattnet värma kroppen och tvättar bort det äckliga sminket som hållt mig fången och känns som ett klister i ansiktet så jag inte kan andas.

Jag står där och gråter ett tag.

Sedan tar jag på mig handduken och går in i det mörka sovrummet. Lägger mig under täcket och känner värmen sprida sig i kroppen. Jag är helt slut, helt död. Jag bara ligger och blundar, det är det enda jag klarar av.

Till slut kommer min sambo in och frågar hur det är, han ber mig ligga och vila ett tag och sedan går han in och fixar mat.

Detta blev en extra lång dag. Jag har klarat att åka till de där affären flera gånger sen BAM så kommer det en helvetes dag. Man får helt enkelt inse att de kommer att komma. Man får inte känna sig som en loser då och glömma alla framsteg man gjort. Man får bara suck it up och hoppas på en bättre dag i morgon.

Min sambo föreslog att jag skulle kontakta psykologen igen, men jag vet inte. Vi får se.

Kommentera gärna om du har något tips, om du har upplevt samma, om du har frågor eller bara vill prata.

Jag gillar kommentarer :) Känns skönt om man inte är ensam.