Jag är så tacksam och klappar mig själv på axeln. För herregud vad jag har kämpat på bra för att få bort ångesten.

Jag märkte det idag bland annat.

Min sambo skulle ta med mig ut till en fikaplats. Jag fick inte veta vart. Så vi åkte en bit med bilen, gick en bit på en skogsväg, fikade på en fin plats och sen åkte vi hem.

Om detta hade hänt förut, när jag hade ångest så hade jag fått jättepanik och hatat allt med den här dagen.

Jag hade stressat upp mig och funderat och varit jättedeppig. Men nu så är det inte så längre.

Svårt att förklara men jag kan försöka..

Förut när jag skulle göra något okänt, något som jag inte gjort förut och framförallt ÅKA BIL till någon plats, speciellt om jag inte vet vart vi ska..

Då var jag så rädd så man kan jämföra det med att jag öppnade dörren till ett rum och i det rummet var det bäcksvart och en massa monster och odjur som skrämde skiten ur mig. Sedan fick jag sitta i det rummet hela dagen tills vi kom hem igen och jag fick lägga mig i min trygga säng.

Nu när jag öppnar dörren till det där rummet så är det vitt och ljust. Det är även helt tomt. Bara poff, alla monster är borta. Jag kliver in i rummet och solen lyser in genom fönstret och jag känner mig helt lugn.

Typ så känns det nu. Alla monster är bara borta. Kvar är bara ett lugn. Som om någon har tryckt på en knapp och tagit bort all ångest.

Inte en enda gång under dagen så funderade jag på vart vi skulle eller att jag inte visste någonting. Jag sprang inte på toa flera gånger innan och jag kunde glädjas åt att få en överraskning och jag tyckte att det var spännande.

Det är som två helt olika världar!

Ibland glömmer jag bort att jag har haft ångest och hur det kändes då, jag får verkligen lov att tänka efter för att komma ihåg hur det kändes. Det är häftigt!

Jag är glad att jag har den här bloggen, för då kan jag hjälpa andra med mina erfarenheter :)

Jag och min sambo pratar ofta om min panikångest som jag hade. Går i genom specifika händelser, hur jag gjorde, hur bra jag mår nu, hur illa det var när det var som sämst med mig.

Det är så kul och skönt att prata om det nu när jag mår bra och bara känna "tänk att det är över nu!"

När jag var mitt i det så kändes det som att det aldrig skulle ta slut. Hur mycket jag än funderade och analyserade och läste på internet så såg jag inte en rak väg hur jag skulle ta mig ur mina onda cirklar. 

Jag övade och övade och gjorde allt jag tyckte var läskigt men det gick såååå sakta och segt! Efter hundratusen gånger av att pressa sig själv så var jag fortfarande så jävla rädd och full av panik och ångest.

Tills en dag..

Då när jag kände hopplöshet, att jag lika gärna kunde låsa in mig i sovrummet och bara försvinna. 

Då bestämde jag mig, att om det nu är så att jag alltid kommer att vara rädd. Att jag alltid kommer att behöva pressa mig själv genom varje steg i livet för att klara av det. Ja då får det väl vara så då!

Jag bestämde mig för att om jag inte kan ta bort rädslan, då får jag väl leva med den då.

Jag var så fast besluten i att jag inte ville låsa in mig själv i ett sovrum.

Jag ville skaffa vänner, få ett nytt jobb, kanske flytta, resa ja allt det som hör livet till.

Så om jag måste göra det medans jag är livrädd för det, so be it!

Så jag sökte jobb, jag tog mig an att vara receptionist en hel sommar. Jag åkte på hotell och jag åkte iväg på personalfest.

Jag gjorde det samtidigt som jag var livrädd, för jag vägrade att rädslan skulle styra mitt liv.

och vet ni var som hände då?

Rädslan försvann! 

Sakta men säkert, så blev jag mer och mer avslappnad. Nu ser jag framemot nästa hotellbesök, nästa gång jag ska söka jobb och nästa gång det blir personalfest. Fan vad kul det ska bli, så känner jag nu i stället för rädsla.

Detta kom av sig själv, bara plopp en dag så var rädslan borta.

För att jag accepterade min ångest, jag accepterade min rädsla, i stället för att slåss mot den.

Jag lät den finnas där, min inställning var att det var okej att vara rädd :)

Jag bara släppte allt. Jag slutade pressa mig själv om att "nu får du inte vara rädd, nu skärper du dig osv"

Jag och min sambo satt vid köksbordet och pratade om ångesten som så många andra gånger vi gjort och då slog det mig plötsligt.

När jag accepterade ångesten, det var då den försvann :)