Jävla va paranoid jag börjar bli. Blir fan galen på mig själv snart. Sitter och nojjar över minsta lilla som händer i kroppen.

Fick nyss en konstig känsla vid hjärtat, kan inte förklara men det gjorde inte ont, snarare ett litet ryck, en liten dunk, en annorlunda känsla som infann sig en sekund.

Sen blev jag sådär rädd igen. Fan va rädd jag ska vara hela tiden!!

Det känns som att de pratar om hjärtat på TV hela tiden. Så fort jag byter kanal så kommer det, utan förvarning, någon tjej eller kille som pratar om hjärtat. Jag har nu hört om hål i hjärtat, en cancertumör vid hjärtat..

Det värsta var ju att jag hörde att en av fyra har "ett hål i hjärtat". 

Jahapp där var det kört, så nu sitter jag och funderar, känner efter, och skrämmer upp mig själv med att jag är dödligt sjuk.

Det är så jävla svårt att släppa det! Jag kan inte leva, njuta av dagen.. jag bara surar och mår dåligt!!!!!!

Jag försöker tänka realistiskt, att jag är frisk.. att OM jag blir sjuk så får man ta tag i det då. Men de där jävla panikångest monstret som sitter inom mig säger åt mig hela tiden att jag nog har en magkänsla, att jag SNART kommer bli sjuk och att alla signaler tyder på att jag känner på mig det.

Det är så svårt att sluta tänka på det och tänka realistiskt.

Jag hade aldrig trott att detta skulle drabba mig, jag fattar ingenting.

Varför jag?

Varje dag är jag livrädd över att jag kanske ska dö eller bli sjuk.

Att det är något fel på mitt hjärta.

OCH JAG KAN INTE SLÄPPA DET!!

Suck...

Jag har haft en dov smärta i brösten i någon vecka. Konstigt men inget jag har tänkt på så mycket.

När jag klämmer på brösten så känns det som om jag har träningsvärk i bröstmuskeln. 

Idag blev jag extra orolig. Klagade och jämrade mig. Till slut så tyckte jag att det dunkade en dov smärta vid vänster bröst.

Herregud hjärtat!

Jag blev livrädd. Rädd för att det skulle vara något fel på hjärtat.

Rädd för att dö.

Jag och min sambo låg i sängen. Till slut fick jag panik. Jag grät och grät och grät. Samtidigt som den dova smärtan inte ville försvinna och jag blev mer och mer rädd.

Min sambo försökte lugna mig, men i den stunden så kunde jag inte lugna ner mig.

Jag var totalt livrädd för att dö, så jävla rädd att jag började tänka tankar om att ta livet av mig för att jag inte orkade vara rädd längre!

Panikångest är hemskt, så jävla hemskt!

Jag grät och sa:

"Det spelar ingen roll vad jag gör, det spelar ingen roll att jag försöker, ångesten är ändå kvar, jag vill bara att den ska försvinna!"

"Jag kan saker, jag är smart, men jag kan inte kontrollera den här jävla plågan och det gör mig galen"

Åh fy fan va hemskt det var.. men de va skönt att gråta ut.

I stundens hetta så vill jag verkligen inte leva längre, trots att det är det jag är rädd för, alltså att dö.

Samma visa igen då, så fort det börjar kännas bra så ger panikångesten mig en smäll på käften och så är man tillbaka på ruta ett igen..

Det kändes konstigt, jag var inte ett dugg nervös. Kanske för att jag redan hade varit på samma vårdcentral hos en kurator vid två tillfällen. 

Jag kände mig målmedveten, fokuserad. Nu jävlar ska jag styra upp det här! Jävla panikångest, jag ska återta kontrollen! Ett steg närmare genom det här mötet..

En trevlig gammal man mötte mig i väntrummet och jag fick stiga in och sätta mig i en fårskinnsfotölj. Han pratade väldigt fort och förvarnade mig att han kommer ställa många frågor, men att jag inte behövde svara om jag inte ville.

Det gick fort, väldigt fort, frågorna yrde omkring och jag försökte svara så gott jag kunde. Han fick sig en liten lista på problem av mig:

- Kontrollbehov

- Prestationsångest

- Press från nära och kära

- Dödsångest

- Rädd för att svika folk

Jag fick även fylla i ett papper..

"Hur ofta känner du oro?"

0 Aldrig

1 Ibland

2 Ofta

Ungefär så såg det ut. Massa frågor. Jag svarade så ärligt jag kunde. Jag märkte av att jag hela tiden försökte förfina min situation "Nej, då illa är det inte", "Nej jag mår ganska bra". Det var svårt att vara ärlig.

När jag hade fyllt i det klart så såg det hemskt ut. Mitt liv som ut som ett mörkt hål, full av deprission.. Jag är en trasig människa! 

Jag sa det åt honom, att det såg hemskt ut. Han sa att de flesta reagerar så, att när man får det svart på vitt, det är då man förstår..

Han presenterade lite hur Kognitiv beteende terapi fungerar. Han tog några exempel.

Om mitt liv var en buss. Då är det jag som sitter vid ratten och kör mot målet. Bussen har en skylt, på den skylten står mitt mål. Det finns passagerare i bussen. Varje passagerare representerar mina tankar. Vissa passagerare/tankar är tankar som jag vill ha kvar, tankar som "nu var du duktig, va bra du är". Men längst bak i bussen finns de dumma tankarna, de som säger åt mig att jag kommer att dö, att jag är dålig osv. Ibland så skriker de dumma passagerarna på mig, kanske så hårt att jag kör i diket. Men då måste jag samla mod och kraft och köra upp på vägen igen. För det är jag som kör, jag som bestämmer. Man kanske till och med försöker slänga av de dumma passagerarna/tankarna av bussen. Men oftast så står de på en busshållsplats längre bort och stiger på igen.

"Jag är inte mina tankar, jag HAR tankar" Om man tänker en dålig tanke så ska man komma ihåg att det bara är en tanke, inget farligt. Tankar kan man inte styra och tankar behöver inte stämma överens med verkligheten.

"Jag kommer få en sjukdom och dö"

Det är inte sant.

"Jag tänker att jag kommer få en sjukdom och dö"

Det är bara en tanke, inget farligt som man behöver få panik över.

Man kan inte få bort sina tankar, sina panik känslor. Men man kan lära sig att hantera dom. Känslor styrs av tankar. Om man tränar sig att hantera tankar så kan man styra det så väl att känslan av obehag och panik aldrig infinner sig.

Jag har ofta försökt att inte tänka dåliga tankar. 

"Fan nu känns det som att hjärtat slår konstigt, fan va rädd jag blir, nej nu händer det något, nej jag får inte tänka på det. Fan sluta tänka på det. Nu får jag panik, lugna ner dig, tänk inte på det tänk inte på det!!!"

Men det GÅR INTE ATT STYRA TANKAR. Det blir bara en ond cirkel. Jag ska istället försöka tänka att det bara är en tanke. Inget som behöver vara sant.

Nu blev det mycket rabbel. Men det hjälper mig oerhört mycket att reflektera över mötet nu när jag skriver ner det. 

Jag skulle vilja skriva mer lättförståeligt men min lillasyster sitter bakom mig och kollar på tv. Eftersom bloggen är anonym så skriver jag lite i smyg. Så känner mig lite stressad.

Nu måste jag gå, men vi hörs snart.

Jag börjar med KBT i augusti. Det ska bli spännande! Tills dess får jag ta en dag i taget. 

Äntligen! Shit va jag har saknat bloggen. Det har hänt så mycket den senaste veckan. Massa upp och ner..

Jag tänker inte sitta och rabbla upp allting men kan i alla fall ta upp det viktigaste.

Jag har varit ifrån min pojkvän i en vecka, min klippa, min trygghet.

Förut så hade jag problem med att somna, låg och var livrädd för att dö när jag låg där i sängen, att hjärtat skulle rusa iväg eller något liknande. Sedan försvann problemen och jag sov som en stock. Men den senaste veckan har det kommit tillbaka.

Varje kväll var en mardröm. Jag låg i upp emot tre timmar och försökte somna, skakade nästan av rädsla. Det blev inte lättare av att jag sov ensam heller...

Sedan har jag varit på konsert också. Mitt i stan, trångt, med massa människor. Det gick bra till en början men när folk började hopa sig, när volymen från högtalarna blev högre och högre, ja då började jag få panik. Jag kände hur hjärtat slog hårt och ont fem gånger på rad. Jag blev livrädd men försökte behålla lugnet. Jag tänkte att det faktiskt fanns massa folk runt omkring mig, OM jag skulle falla död på marken så skulle det finnas många som kunde hjälpa mig. 

Till slut gick jag undan och ringde min pojkvän, tog några djupa andetag..

Ja, det har varit en omtumlande vecka. Om jag hade haft tillgång till internet så hade jag nog uppdaterat varje dag. Men mitt minne är kort och det är svårt att komma ihåg alla situationer som jag vill skriva ner. Detta får duga..

Imorn åker jag ner till familjen och är där över en vecka utan min sambo. Det blir nog inte så mycket uppdatering då men en MASSA uppdatering när jag kommer hem!

Jag har mått väldigt dåligt och känt mig väldigt stressad de senaste dagarna :(

Bara att resa sig ur soffan och ställa in min kopp på diskbänken har varit för drygt.

Har ingen ork i kroppen och har inte fått någonting gjort...

Att det har varit regn och rusk har inte gjort saken bättre.

Jag har varit väldigt rädd för att åka ner till familjen och sedan må skit och få panikångest attacker. 

När man är så rädd som jag är hela tiden så blir man desperat efter att finna trygga platser och göra saker som inte får en att må dåligt.

Men jag har givit mig själv en liten hemläxa. Medan jag är hos familjen så ska jag se till att prata med var och en av dom, berätta hur jag mår och hur dom stressar och pressar mig. Vara ärlig. Förhoppningsvis så mår jag mycket bättre sedan när jag åker hem igen och de slutar att ringa och pressa mig som de brukar göra.

Sist jag var ner så låste jag in mig på toaletten hos mormor.. Allt bara snurrade och det kändes som att jag skulle bli GALEN. Jag ville slå sönder saker, bara gråta. Men jag satt bara där i ren panik, pratade med min pojkvän på telefonen och till slut tog jag papper och penna och började skriva. Sedan gick det över.

Hoppas hoppas hoppas att det går smärtfritt den här gången. Att jag åker ner och har roligt! Vädret påverkar mig enormt mycket så förhoppningsvis så blir det fint och soligt och jag glömmer bort att tänka på panikångesten.

Stor kram till er alla som mår dåligt där ute!

Skriver snart igen!