Här kommer ett litet må-bra tips från mig!

På morgonen när du ska dricka ditt morgonkaffe (eller choklad eller te eller vad du vill)

Ta med dig koppen och drick den utomhus på ett fint ställe.

Till exempel 

ta med dig en filt och sätt dig i trädgården/ute på gården

sätt dig på en brygga

sätt dig på trappen utanför dörren

Altanen eller balkongen

ta en promenad och sätt dig på en stubbe eller bänk

eller ett eget favoritställe inte för långt bort

Sätt dig ner och andas in den friska luften,

lyssna till vågorna, fåglarna, vinden

Titta på de vackra träden, färgerna och allt som rör sig omkring dig

Känn lugnet och gör det till en stund för dig själv

Stressa inte utan ge dig tillståndet att bara sitta och dricka ur koppen.

OCH BARA VARA!

Det kanske låter löjligt, men prova! Kanske kommer du uppleva något nytt och kanske kan du starta dagen med ett leende :)

Jag gjorde detta för några dagar sedan, solen sken och det var riktigt skönt.

Sedan att jag fick sällskap av en katt gjorde inte saken sämre :)

Jag surade ner mig rejält, tänkte att jahapp det blev en sån där ångest dag fy faan va drygt.

Men jag drog på lite avslappnande musik och andades.

Sedan kom min sambo. Vi låg i sängen och pratade och pratade..

först om ångest och sedan om annat. Han förstår så bra och säger så smarta saker.

Nu mår jag mycket bättre   

Jag älskar dig *******  

   Jag har världens bästa sambo  

Avslappnings musiken som jag lyssnade på:

Jag har glömt bort att berätta hur det gick med mötet hos psykologen.

Jag var aldrig dit.

Kvällen före så hade jag glömt bort det och hållt mig upp sent. Sedan på morgonen så var jag så himla trött, mådde dåligt och ville bara ligga i sängen.

Sen kom jag på, att jag går ju till psykologen för min egen skull. Om jag inte vill gå dit så behöver jag inte det.

Men min prestationsångest gör att jag får världens skuldkänslor om jag inte gör saker perfekt. Men jag släppte taget och sa till mig själv att det är okej. Psykologen har sagt flera gånger att det är heeeeelt okej att ställa in möten.

Jag skickade iväg ett sms. Men sedan så ringde han upp. 

Han var väldigt nyfiken på hur det gick när jag åkte på tältsemester. Jag berättade om hur bra det hade gått, att jag var nervös innan men att det gick över.

Han försökte tuta i mig hur stolt jag ska vara över mig själv, hur mycket jag har klarat av. Men det är tydligen väldigt svårt för mig att fatta :S

Han sa att jag till och med borde skriva en bok! Haha!

Jag berättade om bloggen och han tyckte att det var en jättebra ide :)

Till slut hade vi pratat i en halvtimme så det blev ju nästan ett möte ändå fast över telefonen och dessutom GRATIS. Det klagar vi inte över :)

Men skönt egentligen, att psykologen bryr sig. Att han ringer upp och frågar hur man mår och hur allt har gått.

I början tyckte jag att det var drygt (fortfarande svårt att berätta och erkänna när jag mår dåligt, vill alltid vara stark utåt)

Men nu börjar jag uppskatta det. Det blir lättare att öppna sig för någon som bryr sig och som inte bara babblar..

Jag gjorde det, jag släppte taget, jag utmanade mig själv.

Jag har genomgått den största utmaningen och jag överlevde!!

Min sambo frågade mig om jag kunde komma på något större, läskigare eller svårare att utmana mig själv med. Nej, jag kommer inte på något..

Jag har alltså helt frivilligt utsatt mig själv för en situation som smällde ångesten på käften!

Jag har åkt bil, 45 mil, tillsammans med min sambo och hans kompis

(ni kommer ihåg att jag hatar att åka bil med "främlingar" va?)

Jag har tältat ute i vilda naturen

(ingen kontroll på situationen, inga bekvämligheter)

Utsatt mig för en situation där det inte fanns någon chans att ångra sig

(jag kunde inte ge upp, inte åka hem)

Fysiskt så klarade jag av mer än jag någonsin trott!

(mitt hjärta är alltså friskt, min kropp likaså!!!)

Alltså fattar ni vad jag har gjort?! Fattar ni att jag klarade det?!

Jag har utvecklats som bara faaaaan!!!

Ursäkta svordomarna, men hur ska man annars uttrycka denna enorma upplevelse?!?!?!? Det är helt sjukt att jag sitter här framför datorn, efter en sån här grej och bara "jag klarade det".

Jag har suttit och tittat på gamla videoklipp som jag har lagt ut på bloggen. Där jag förklarar hur rädd jag är för att vara ensam hemma eller med massa folk eller att jag kommer att dö.

Men nu har jag gjort en grej, en grej där jag hade noll kontroll. Jag visste inte vart jag skulle åka, hade aldrig varit där, visste inte hur det såg ut, visste inte exakt vad vi skulle göra.

Jag var spontan!! Jag gjorde saker som var läskiga men klarade det!!

Mitt självförtroende är typ i toppen!

Jag säger bara det, om du har ångest

Utsätt dig för det som du tycker är läskigt!!!

Att sedan se att du klarade det, ja det är helt underbart!!

WOOOOOOOOOOOOOHOOOOOOOOOOOOO!!

Haha ;)

Vi skulle gå över en å. Det fanns några stenar som man kunde gå på, men de var hala. Jag var väldigt feg och osäker, hur fan ska jag ta mig över?!

Tankar snurrade i huvudet

"Nej jag klarar det inte"
"Jag ger upp"

"Vad gör jag här? Varför är jag inte hemma i hemmets trygga vrå?"

Men istället tog jag av mig skorna och vadade över ån. När jag hade kommit över ån så märkte jag det. Jag lämnade gamla Evolyn på andra sidan och hade blivit NYA EVOLYN. Jag är inte rädd, jag är inte feg. Varje läskig situation som kommer, den går att lösa. Man behöver inte oroa sig i onödan för vad som än händer så går livet alltid vidare. Med tiden så ordnar sig ALLT.

Tiden står aldrig still, problem finns inte alltid kvar, med tiden så försvinner problemen. Fast livet känns skit just nu så kan det vara bättre om två månader!

Kolla på mig! Jag var totalt deprimerad i april och nu i augusti så vadar jag över en å och frivilligt åker iväg och utsätter mig för en läskig situation och klarar det!

Det är helt sjuk.

Men som psykologen sa, jag måste komma ihåg, att det är tack vare hårt jobb som jag mår bättre.

Jag är bra

Jag är bäst

Jag klarar av allt

Jag är en ny människa, jag har växt, jag har lärt mig.

Jävlar vilken utvecklande blogg det här blev :D 

Idag var jag på möte hos psykologen för KBT.

Jag började mötet med att berätta att jag minsann ska åka på tältsemester i veckan. Vilket innebär en massa situationer som jag aldrig någonsin skulle våga utsätta mig för tidigare.

Psykologen frågade mig om jag förstod hur långt jag har kommit, vilka framsteg jag har gjort och hur otroligt fort det har gått.

Jag berättade att min sambo var väldigt stolt över mig. Men att jag själv inte riktigt har förstått det hela. Panikångesten försvann bara av sig själv eller?

Min psykolog sa att det var väldigt viktigt att förstå att ångest aldrig försvinner av sig självt. Det handlar om hårt jobb. Jobb som bara jag själv kan åstadkomma. Ingen kan ta bort min ångest åt mig, det är bara jag som med mitt egna blod, svett och mina tårar kan åstadkomma framsteg.

Jag hade tagit åt mig de tips som jag fått från honom. Jag hade jobbat och lärt mig HANTERA MIN ÅNGEST, och det är något som jag ska vara riktigt stolt över!

Vi pratade om buss metaforen:

Mitt liv är en buss. Jag sitter vid ratten och styr mot mitt mål. Vi kom fram till att mitt mål var:

"Leva mitt liv på det sätt som jag vill leva"

Det passade väldigt bra. Eftersom när min ångest var som värst så tänkte jag hela tiden "Det här är inte jag, jag vill inte leva såhär".

Mitt mål är alltså att leva mitt liv som JAG vill leva det!

Men i bussen finns det även passagerare, passagerare som står för mina tankar. Det finns dumma och snälla passagerare/tankar. De dumma "ångest-tankarna" kommer att försöka få mig att köra i diket. De kommer att tjata och gnata och försöka förstöra för mig. Det viktiga då är att jag håller fast i ratten och fortsätter köra mot mitt mål! Men de dumma passagerarna kan även vara förklädda, vara väldigt vältaliga och till och med låta kloka. Men jag ska inte lyssna på dom. Jag ska passa mig för dom och inte låta dom förstöra för mig.

Det var en bra metafor tycker jag :)

Jag fick behålla de återstående bokade tiderna och sedan höra av mig när det är dags, om jag vill komma eller inte.

Det är ju sant det som psykologen sa, jag mår bra nu, men jag är ändå mitt i en process till att bli frisk. 

Men jag är på god väg  

Nästa uppdatering blir efter tältsemestern om hur det gick!  

Jag tror inte att jag ska dö längre!!!!!!!!!!!!!!!! 

Det är så otroligt skönt! Jävlar vilka framsteg jag har gjort! Från att dagligen ha ångest till att, till att..... ja, inte ha ångest längre!

Men jag tänker inte ta ut något i förskott för ångesten kan ju faktiskt komma tillbaka. Men jag uppskattar verkligen den tiden jag får vara ångestfri.

Jag har mått "bättre" en längre tid men det var igår som jag verkligen la märke till hur långt jag har kommit.

Jag och min sambo var ute på kvällen och promenerade. Vi började bråka och gick åt varsitt håll. Jag var väldigt irriterad och med raska steg gick jag genom den mörka skogen, ut på en åker och in i en dunge. Där satte jag mig på en sten och ville bara vara ifred en stund. Medan jag satt där och funderade så upptäckte jag att jag faktiskt

-satt helt ensam

-långt borta där ingen kan höra mig

-hade ingen mobiltelefon

Jag som aldrig vågade vara ensam, och absolut inte utan mobilen!

Men nu satt jag där, helt ensam, utan att vara rädd. Det var väldigt skönt att vara ensam den stunden. Bara sitta och höra fåglarna i träden. Gömma mig där i dungen och se hur det blev mörkare och mörkare utomhus.

Det går inte att beskriva hur underbart det känns att vara ångestfri, om man inte har haft riktig jävla ångest själv så är det svårt att tänka sig skillnaden.

Jag känner mig normal, frisk, kan njuta av livet..

Jag är inte ens rädd för vintern, eller jo kanske lite, men jag är säker på att trots mörkret, det kalla vädret och att vårat boende är lite isolerad från omvärlden så kommer vi klara av vintern! Förra vintern var ett helvete men den här gången tänker jag försöka njuta av vintern. Åka ut och göra saker, gå promenader, gå upp tidigt på morgonen och suga i sig det lilla sol ljus man får om dagarna.

Förra vintern så satt vi inomhus nästan hela tiden. Vi försökte elda men det var ändå iskallt inomhus och det förvärrade bara min ångest.

Men hipp hipp hurra för att detta är en underbar dag!

Ingen dödsångest, ingen ångest överhuvudtaget! Yaaaaay!   

Det är som magi, ena dagen så sitter man och ber till gud att ångesten ska försvinna och sedan en random dag så bara vaknar man och ångesten är POFF borta! 

Allt har rullat på ganska bra. Om man jämför med hur det var förut.

Så idag ställde jag in mitt KBT-möte med psykologen. 

Jag med min prestationsångest tyckte att det var väldigt svårt att höra av mig och ställa in. Det kändes som att jag skolkade (!)

Men jag skickade iväg ett sms, såklart ringde han upp. Det var bara att ta tjuren vid hornen. Jag var ärlig och sa som det var. Att jag ville vänta med mötena, eftersom jag mår ganska bra nu. Det kanske inte är någon bra ide att röra om i grytan då...

Han sa att allt var helt okej, att vi kunde ha kvar mötena utifall jag ångrade mig och att det bara var att höra av sig om jag ville ställa in dom.

Det kändes tryggt. Så slipper jag vänta i tre månader igen om jag vill gå på mötena.

Varannan vecka har jag en tid hos psykologen. Nästa är om två veckor. Vi får se då hur jag mår.

Grejen med ångest är ju att det helt plötsligt kan gå åt helvete, man vet inte när...

Det är regnigt och trist här hemma.. Men jag ska försöka plocka lite blåbär och baka lite blåbärsmuffins. Det brukar alltid få upp mitt humör!

Ta hand om er därute!