Karln är hos grannen och fikar, jag följde inte med. Gissa varför?

Sådana vanliga saker kan göra mig hur nervös som helst. Men jag har fått in en vana att om något känns läskigt så SKA jag göra det. Jag bara gör det och pressar mig själv.

Men den här gången så gav jag mig själv lite time off.. hehe.

Jag tänkte att en gång kan jag faktiskt strunta i det, speciellt när det var något som inte var så jävla viktigt.

Men jag mår ganska bra nu om dagarna. Dödsångesten har typ försvunnit. Jag tror att med tiden så orkar inte kroppen kämpa emot längre. Det är drygt att oroa sig och när man aldrig någonsin får något bevisat, att det aldrig visar sig att det man oroar sig för är något att oroa sig för på riktigt. Ja, då ger kroppen upp och slutar att koncentrera sig på det.

Det tror jag i alla fall. 

Men det är sååå skönt att inte tro att jag ska dö varje dag. Att jag kan sitta här hemma i lugn och ro och inte oroa mig. I alla fall de flesta av gångerna..

Den 16 augusti har jag tid hos psykologen för KBT. Men jag vet inte hur jag ska göra, om jag kanske ska skita i det. För jag verkar klara detta ganska bra på egen hand. Eventuellt så skulle jag behöva prata med någon om det skulle vara något jag behöver just nu...

Men vad jag har förstått så ska jag lära mig hantera ångesten hos psykologen, alltså inte "prata ut".

Känns dumt att betala för möten som jag kanske inte behöver. I februari så hade jag verkligen behövt de där mötena. Men tydligen så tar det lång tid innan man får hjälp.

Men vad gör de, i slutändan så klarade jag ju av allt på egen hand kan man säga.

Men jag önskar att det hade gått lite fortare att få hjälp. Tänk de som inte gör framsteg, de som det inte gick lika fort för som för mig. Att sitta i flera månader och på allvar tro att man ska dö är inte kul :(

Om typ en vecka så åker jag hem till familjen och hälsar på. Min sambo ska stanna hemma. Det är synd men jag känner även att jag vill lägga all energi på att umgås med familjen. Jag vet att jag kommer flänga runt som en galning, fram och tillbaka för att hinna med att träffa alla. Det blir mycket smidigare om jag åker ensam då. Annars känner jag oro över hur sambon mår, om han orkar med och om han blir stressad. 

Jag ska även vara på ett bröllop, ni vet bröllopet där jag blev tillfrågad att vara brudtärna men jag tackade nej. 

Jag är orolig redan nu över hur det ska gå. Massa folk, platser jag aldrig varit på, sitta tyst på en stol. Allt det som jag hatar. Men det är ju en släkting som gifter sig så jag får lägga all oro åt sidan och bara KÖRA PÅ! 

Det är synd att jag inte vågar vara ärlig och berätta för alla i släkten hur det ligger till. Det är jobbigt med hemligheter och att ha ett falskt leende på läpparna när man egentligen skriker inombords. 

Ja, vi får se hur det blir...

Bion är i alla fall planerad fortfarande. Nästa vecka, Harry Potter får det bli. Det är bra att det är en bra film som man ska se, då blir det lite lättare för då har man ju viljan på plats att man VILL se den, då försvinner oron en aning.

Nu kom min sambo hem, vi ska åka och handla. Vi hörs!

Jag har funderat och funderat och börjar ångra mitt videoinlägg.

Vem fan visar upp när man sitter och gråter på bloggen liksom?

Men ja.. jag tänkte väl så att det skulle vara svårt att uttrycka mig genom text, så då bestämde jag mig för att köra på ett videoklipp.

Jag ville verkligen visa hur mitt liv är med panikångest. Det är ju jävligt svårt, och det är ännu svårare att förklara det..

Här sitter jag och ursäktar mig.. men fan det är svårt att visa sig svag!

Man vill helst bara skriva om bra saker, att man klarar det och det, att det går bra och att man klarar sig okej..

Ibland blir jag helt tagen av framstegen jag gör, och måste då gråta en skvätt. För alla de dagar som jag har bett till gud att min rädsla ska försvinna.

Att en dag få känna sig avslappnad är värt så mycket! 

Snart ska vi boka biljetter till bion. Om jag klarar det klarar jag fan allt!

I helgen har jag gjort stora framsteg. Det känns så himla bra!

Jag ska ta och berätta från början...

Jag och min sambo skulle hem till mina släktingar och vara där över helgen. Men min sambo hade så mycket jobb så vi visste inte om vi kunde åka.

Till slut säger jag:

- Men jag kanske kan åka själv då, så hämtar du mig på söndag?

Fattar ni grejen?! Jag var beredd att åka själv, frivilligt! Men det var väl så att jag så väldigt gärna ville hälsa på min släkt att jag sket i nervositet, panikångest och allt jävla skit.

Sagt och gjort, jag åkte till min kusin själv. Jag var lite nervös ändå, jag tänkte att ikväll kommer det säkert smälla till och jag kommer må dåligt, eller så är det i morgon som jag inte kommer att stå ut..

Men vi drog på bra musik, det kom dit folk, drack någon cider och ja, jag var jävligt avslappnad!  

Nästa dag var dagen fullspäckad, jag hann inte tänka efter då heller. Sedan dagen efter, på lördagen, så drog vi till och med ut på krogen!

Min släkting som också har ångest (mycket värre än jag) blev lite sentimental på krogen och började nästan bråka med sin kille. Jag fick agera kärleks rådgivare och eftersom jag då "fick ta hand om andra" så glömde jag bort mina egna problem.

Det blev mer och mer packat med folk på krogen. Till slut kunde man inte ens gå någonstans. Jag upptäckte plötsligt att jag var ensam. Jag var helt ensam på en fullpackad krog i en stad som jag inte känner till! Jag skyndade mig ut därifrån och ringde min sambo. Jag började nästan gråta. Men det gick över och jag hittade mina vänner.

Känns som att jag bara babblar runt nu. Men det jag vill ha sagt är att i helgen så har jag lyckats med att

- Sova flera nätter utan min kille

- Åka på affärer

- Gå på krogen

- Åka i en bil med folk jag inte kände till och från krogen

- Åka bil hemifrån och till mina släktingar utan min kille (flera mil)

- Jag drack alkohol någorlunda utan att bli nervös över hjärtat eller liknande

OCH....

Jag stannade en extra dag! Alltså ringde min sambo och sa att jag ville stanna en dag extra... helt frivilligt!    

I morgon kommer jag få lov att vara ensam hemma. En hel dag.

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Det är så att min sambo ska vara sällskap åt sin kompis som ska ta en biltur som kommer ta hela dagen.

Jag kan inte bara ringa honom och be honom att komma hem om jag skulle få panik och det skrämmer mig.

Han frågade om han skulle strunta i det och vara hemma istället. Jag ville ropa rakt ut JAAAAA, STANNA HEMMA SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA!!!!!!!!

Men istället sa jag att han ska åka, för det kommer komma fler dagar då jag måste vara ensam, bara att ta tjuren vid hornen liksom.. va fan ska man annars göra?

Hans föräldrar bor i huset bredvid. Det känns skönt. Men de vet inte om min panikångest-dödsångest. Så vad ska man göra? Sätta sig där och dricka kaffe, då kanske jag blir mer nervös....

Äh fy fan va drygt detta är. Att vara så jävla beroende. Jag blir skräckslagen så fort jag tänker tanken på att vara ensam.

Tänk om det händer något...

Tänk om mitt hjärta slår fel...

Jag försöker ta till mig psykologens råd. Att mitt liv är en buss, jag kör och passagerarna är mina tankar. Det finns dåliga tankar och bra tankar. De dåliga ska jag försöka ignorera, DET ÄR BARA TANKAR, tankar är inte farliga!

Men det är så svårt, när jag skrämmer upp mig själv som bara FAN! 

Jag tänker att det värsta som kan hända är att jag blir rädd och det är inte farligt. 

Om jag börjar gråta, gråt då!

Om jag blir rädd, men bli rädd då, det går över sen!

Men fan va hemskt det är, jag vill inte vara beroende, jag vill vara självständig. Hur fan blev det såhär? Jag bara förändrades som person. Jag har ju fan bott i egen lägenhet helt ensam förut, gått och lagt mig ensam på kvällen och kunna sköta om mig själv..

Nu vill jag inte vara ensam ens en enda dag!

Jag känner mig så liten och svag....

Jag blir så ledsen men sedan blir jag arg och förbannad. Jag kan inte kontrollera detta och det gör mig så jävla arg!! Jag är annars väldigt målmedveten, tålmodig, ambitiös och smart. Men med detta jävla problem så känner jag mig dum, ointelligent, svag och slö.

Fan för livet alltså! När ska detta försvinna så allt kan bli normalt igen?!??!

Igår skulle jag och min sambo på en gatufest. Det skulle vara proppat med folk, massa bra musik, god mat och fest hela kvällen.

Jag hade köpt en ny fin klänning och gjort mig riktigt fin. Vi går ju nästan aldrig ut så man vill passa på att gå all in när man väl ska ut :)

När vi precis skulle åka så började jag bli nervös. Som vanligt. 

Jag gick på toaletten men så fort jag satte mig i bilen så trodde jag att jag skulle behöva gå på toaletten igen.

Jag var så jäääääävla nervös! Jag vet inte varför, jag bara blir det när jag ska till nya platser eller träffa nya människor. Men jag tänkte att om jag får en attack, om jag blir helt galen och börjar gråta, så ringer vi bara efter skjuts och åker hem helt enkelt..

När vi kom fram så var jag helt apatisk, bara gick och såg sur ut. Kunde knappt prata utan hasplade bara fram ööhh, joo, mmm, okej..

Till slut kom vi fram till öltältet. Ölen satt verkligen där den skulle!

Efter en öl så gick jag som på moln! Jag blev helt avslappnad i hela kroppen, nästan fnittrig!

Men det är farligt de där med alkohol, antingen dämpar den ångesten eller så blir det mycket värre. Man får lov att chansa lite..

Vi tog i alla fall ett varv runt stan, kollade på tivolit och bestämde oss för att inte åka något eftersom den där ölen kanske skulle åka upp igen. hehe.

Jag började ha riktigt roligt! Sedan när vi träffade på karlns vänner och drog i oss en öl till så var allt toppen! Jag var avslappnad hade kul och ville till och med upp på dansgolvet :)

______________

När nivån är som högst, när jag är som mest rädd/nervös/orolig så känns det verkligen som att jag ska DÖ, det är hemskt! Men så fort jag har nått den högsta nivån så tar det bara några minuter och sen försvinner ångesten.

Det är som om kroppen blir mer och mer rädd och sedan när den är som mest rädd så märker den att det inte fanns något att vara rädd för och liksom släpper allt.

Men det är ofta som jag ger upp så fort jag blir lite rädd, men den här gången så gav jag inte upp. Jag var jättenervös men åkte på gatufesten i alla fall!!

Jag verkligen härdade ut och det slutade med att det blev en jätterolig kväll när ångesten lagt sig :)

Ut med er på stan! Det är läskigt i början, men man kan inte vara nervös i flera timmar, till slut så tänker hjärnan på något annat, den blir distraherad, och man glömmer bort att vara nervös och vips utan att man har märkt det så kanske man lyckas ha lite roligt? :)