Haha jävlar vad jag har kämpat. Jag har slagits blodig och rest mig igen, jag har kämpat till utmattning men ändå fortsatt och nu sitter jag hemma och klappar mig själv på axeln.

Jag och karln for iväg på hotell. Det innebar en flera timmar lång bilresa, en natt på hotell (vilket jag aldrig gjort förut) och sen en lika lång bilresa hem. 

Det skulle bli så kul, romantiskt och underbart att komma iväg och bara njuta. Men såklart så vill panikångesten också hänga på och försöka förstöra som vanligt.

Första utmaningen var bilresan. För varje dag som gick, ju närmare vi kom till att sätta oss i bilen, ju mer var ångesten och viskade i mitt öra att jag inte skulle åka.

Hos psykologen fick jag lära mig att ångesten kan jämföras med en pratmaskin som sitter bredvid mig och babblar i mitt öra och försöker hindra mig att göra saker som jag egentligen vill, till exempel att dra på hotell och mysa med karln.

Pratmaskinen lät ungefär så här innan vi skulle åka:

-Nej, du kan inte åka du klarar inte av det.

-Det är jättelångt dit, tänk vad drygt det är att åka bil.

-Stanna hemma istället, det är tryggare, skit i det där

-Tänk om du måste gå på toaletten? Tänk vad obehagligt att inte kunna göra det om ni åker på motorvägen?

-Du kommer bli sjuk och det kommer bli den värsta bilresan i ditt liv

-Känner du dig inte lite sjuk?

-Jo men stanna hemma istället, ni kan ju faktiskt avboka.

-Du kommer att svimma, spy och få panik. ÅK INTE!

På morgonen innan vi skulle åka så gjorde jag allt jag kunde för att strunta i pratmaskinen. Jag åt frukost och gjorde mig i ordning, gick på toaletten 500 ggr. När jag väl satte mig i bilen så blev pratmaskinen desperat och skrek i öronen på mig.

DU KAN INTE ÅKA, DU KLARAR DET INTE, DU KOMMER BLI GALEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag nästan hyperventilerade och kämpade för att behålla kontrollen. Min karl frågade hur det var med mig men jag sa att bara vi kom ut genom stan så skulle det försvinna. Så jag satt där i bilen, halvt panikslagen och bara red ut stormen. Sant som jag hade sagt, efter att vi kom ut ur stan så försvann det och jag började njuta av bilfärden.

Nästa utmaning var middagen på hotellet. Jag var jättenervös inför detta och fick lov att intala mig att jag skulle njuta av resan, att vi spenderade massa pengar på att må bra. Att det inte är någon som ska döma mig, jag ska ju inte hålla föredrag inför 100 pers, jag ska ju för fan på restaurang och mysa och äta go mat!!

Även då gick jag på toa 500 ggr innan vi gick från hotellrummet till restaurangen. Vi hade bokat bord "lite avskilt" men när vi kom dit så var restaurangen tom vilket var väldigt skönt :) 

Tråkigt nog hade jag ingen matlust och mådde bara illa (inte undra på när man är så jävla nervös)

Men jag åt och ölen satt som en smäck i magen. När vi var klara så kom den bästa delen:

Att bara vara på hotellrummet och slappan av. Underbart!

På morgonen vid frukost så var jag så morgontrött att jag inte orkade bry mig, haha, så det gick bra.

Sedan var det dags att fara hem igen. Jag började andas tyngre och tyngre, in på toa, ut från toa, in på toa....

Sedan tar min karl tag i mig, ser mig i ögonen och säger "Det finns mackar överallt, om du vill gå på toa så  är det bara att säga till" Åhh va skönt det var att höra det, jag blev lite mer avslappnad i alla fall.

Det är så sjukt att något som är så enkelt kan bli så svårt för att man har hjärnspöken som flyger omkring i hjärnan. Jag var helt slut på vägen hem och kände verkligen hur all spänning och nervositet hade sugit all energi ur mig.

Dock hade jag även väldigt mysigt och roligt. Jag ångrar det inte och är så glad att jag lyckades övervinna min ångest för den här gången. Men det var fan inte lätt när pratmaskinen kom igång och skrek på mig, man fick lust att bara slänga sig i en säng och lägga täcket över huvudet och skita i att leva. Men då gäller det att INTE GE UPP att bara köra på och fullfölja det man ska göra. Ångesten ska inte få styra mitt liv!

Men nu vet jag att nästa gång kommer bli ännu lättare i alla fall! :)

ATT ÖVA OCH GÖRA DET MAN ÄR RÄDD FÖR ÄR VIKTIGAST FÖR ATT FÅ BORT ÅNGESTEN.

... så det får bli ett litet nattblogginlägg hehe.

Idag skulle vi åka och köpa lite gottis på kvällningen. När vi sitter i bilen så frågar jag om vi ska till ICA,

nej säger karln, vi ska till tempo.

* Bam bam bam bam! *

Mina tankar började rusa och jag såg framför mig hur jag gick lov att styra om hela planeringen som jag hade i huvudet, vilken väg skulle jag ta genom affären? Hur ser affären ut? Hur lång tid tar det att åka dit?

Men sedan hejdade jag mig, nej fy fan, jag tänker inte sitta och fjanta över saker som jag hade svårt för förut. Idag klarar jag ju det här galant, det gäller bara att spräcka gamla rutiner och tankesätt.

Så jag började sjunga, nynna, tittade i kors så allt blev suddigt, allt för att göra mig okoncentrerad så jag inte kunde tänka på att jag miste kontrollen när vi plötsligt bytte affär.

Jag tror nämligen att det har blivit så med mig att när jag fick panikångest så kände jag att jag inte kunde kontrollera det. Det gjorde mig vettskrämd så för att inte få panik så försökte jag kontrollera allt annat. För att känna att jag hade en viss kontroll ändå.

Jag planerade allt i huvudet i minsta detalj. Om vi skulle åka någonstans så hade jag redan 3 timmar före planerat i huvudet exakt hur allt skulle gå till, när jag skulle sätta på mig skorna, när jag skulle gå på toa innan, hur affären såg ut, vad jag skulle köpa, hur jag skulle gå i affären, hur lång tid det tog innan vi var hemma igen.

När jag hade planerat klart så kände jag mig relativt lugn, men om det kom något, minsta lilla som rubbade allt, då bröt en viss panik ut. Till exempel om karln byter affär, om vi ska åka någon annanstans efter affären innan vi åker hem, om han byter tid så vi måste åka tidigare. Då blir jag lite panikslagen och reagerar med aggressivitet. Då tycker jag synd om min karl, det är ju inte hans fel. Men när man blir rädd så reagerar man oftast i försvar och det blir ungefär:

Men varför då?!

Varför säger du det NU?!

Men är det inte längre sträcka att åka dit?!

Jag liksom svarar aggressivt och det är något jag måste sluta med och i stället tänka mer att det är okej, att det är småsaker, inget att reagera på. Jag vet ju redan att det är småsaker men jag har vant in mig i en rutin och då är det lite lurigt att försöka ta sig ur den. 

Det är därför det är så svårt för mig att prova nya saker, nya vägar, nya affärer, träffa nya människor på nya platser. För då är det omöjligt för mig att planera i förväg, jag har ju ingen aning om hur det ser ut eller hur det kommer att bli och då känns det läskigt och som att jag helst hoppar över det.

Men då måste jag bara påminna mig om att det är inget att vara orolig för. Det är inte farligt för guds skull!

Tänk om man skulle sitta hela livet och aldrig göra något nytt. Gå på samma affärer, åka till samma badplatser, åka samma vägar och vara med samma människor. Tänk vad mycket man skulle missa!

Men jag tycker att jag har kommit så långt nu så jag skäms faktiskt av att jag har ett sånt där fjantproblem kvar. Men skillnaden nu från då är att jag nu förstår vad problemet sitter i och hur jag ska hantera det :)

Jag har ju åkt tåg till sthlm, då kunde jag inte planera alls eftersom jag aldrig har gjort det förut. Men jag gjorde det ändå och utmanade min rädsla. Men det krävs tydligen tusentals tillfällen att utmana sin rädsla innan man övervinner den. Sakta men säkert så känner jag att jag går framåt i alla fall och det är väl det som är huvudsaken :)

Jag såg den här dokumentären på tv idag. Kände igen mig jättemycket. Jag hade nog en depression i våras och ångest har jag haft hela året, har även haft svårt att vara med människor.

Jag har även problem med att se och läsa om ångest. Om jag gör det så kommer ångestkänslorna fram och jag byter gärna kanal eller bläddrar vidare i boken.

Men jag tycker att det är intressant och vill ju veta så mycket som möjligt så brukar tvinga mig igenom det.

Idag tvingade jag mig själv genom det. Det gick ganska bra, jag är ju ganska stabil nu och det är inte lika svårt att kontrollera det nu som det var förut.

Jag kände vid ett tillfälle att jag blev lite yr och såg suddigt, att jag blev lite apatisk så att säga. Men jag ignorerade det bara och fortsatte att titta.

Här är länken till programmet, ett väldigt bra program som tar upp mycket gällande ångest, social fobi och depression :) Det är ca en halvtimme långt.

http://urplay.se/158453

Idag var jag på mitt sista möte hos psykologen.

Tänk att jag har kommit så långt? Jag kommer ihåg första gången jag var dit, gud va nervös jag var!

Men nu var det mitt sista och jag kände mig som en ny människa när jag klev ut därifrån, som om jag hade bestigit ett berg!

Det viktigaste från mitt sista möte som jag fick lära mig var:

Förväntan

Tolkning

Upplevlse

Alltså, man förväntar sig saker och tolkar saker från det och känslorna man upplever efteråt blir resultatet.

Om jag mår dåligt över något så är det för att jag har förväntat mig och tolkat situationen på det sättet.

Man kan undvika att må dåligt genom att tolka situationen på ett annat sätt.

Att tolka situationer gör man automatiskt, men man kan välja att stanna upp tänka efter och tolka på ett annat sätt.

Till exempel:

Jag blir jättestressad och mår dåligt när min familj ringer till mig. Jag tänker att om jag inte svarar när de ringer så blir de sura och ledsna.

Alltså tolkar jag situationen att de blir ledsna och min upplevelse blir att jag får dåligt samvete om jag inte svarar och mår dåligt.

Men om jag skulle välja att tolka på ett annat vis:

Att de ringer till mig för att de är rädda att jag ska bli ledsen annars, jag som sitter här helt ensam, långt bort. De måste ringa mig varje dag för att jag inte ska känna mig ensam.

Då blir upplevelsen helt annorlunda helt plötsligt! Om jag tolkar på det sättet så blir jag inte stressad längre, det känns inte svårt att säga att man är upptagen, för de ringer ju för min skull.

Tänk vilken skillnad det blir bara av att ändra tolkningen!

För om sanningen ska fram så har jag aldrig frågat dom om de blir ledsna när jag inte kan prata. Så att jag har trott det och mått dåligt över de, det har jag bara tagit från de blå.

Väldigt onödigt kan man tycka nu i efterhand, att må dåligt över något som man inte vet något om. Och att allt kan lösas genom att man enkelt tolkar på ett annat sätt!

När mötet var slut så sa psykologen att jag kunde få ett möte tillgodo UTIFALL jag skulle vilja gå dit igen. Han sa att det kanske kändes bättre om jag hade ett tillgodo än om jag "skulle boka ett nytt". För man kanske tycker att det bara är småsaker och så vidare, att man drar sig för att gå dit. Men om jag har ett tillgodo så är det bara att slå en pling om jag har lust :) Det var snällt tycker jag!

Kanske skriver lite mer senare, kommer inte på något mer just nu.

Kram till er alla!

Alltså det är helt sjukt hur långt jag har kommit. Jag kollade igenom lite gamla inlägg nu och jag har ju även lite videoklipp.

Jag kommer ihåg när jag var mitt i smeten. Jag var så frustrerad. Jag ville bara få det gjort, ta reda på hur var och när man får bort panikångest, göra det som man ska göra och vips så skulle det vara borta.

Men det är ju inte så lätt, verkligen inte.

Jag kände mig så hjälplös och svag, som om hela mitt liv var förstört. Jag fick panik av att inte veta hur min framtid skulle bli. Jag läste om folk som kämpade med panikångest i 10 år.

Tanken på att ha dödsångest i 10 år gjorde mig mer rädd för framtiden.

Men det blev bra till slut. Med lite tålamod och jävlar anamma så sitter jag här nu. Utan panikångest dagligen

Det är nästan så att jag har börjat att glömma bort hur det var när det var som värst, som om det aldrig har hänt.

Jag kommer ihåg hur jag tänkte, hur jag kände efter i kroppen. Men skillnaden nu är att när jag försöker känna efter med flit så bryr jag mig inte. Det är bara tomt. Inga panik känslor, ingen rädsla. Bara "So what?"

Hur jag tog mig hit det vet jag inte riktigt, det bara blev så. Jag vet att jag har kämpat, tränat och försökt. Men det finns inte ett exakt steg för steg som man kan göra. Det handlar nog mer om vilja.

Viljan att bli bättre.

Man kan tycka synd om sig själv vissa dagar, vilja ge upp. Men den mesta tiden måste man verkligen försöka! Annars går det inte att bli bättre. Man måste slänga sig ut, skrika av rädsla men ändå genomföra det.

I flera månader så var jag livrädd för att få en hjärtattack, trots att jag var fullt frisk. När jag såg tillbaka på månaderna, att jag alla dessa dagar inte fått en enda hjärtattack. Ja, då kändes det ganska dumt att fortsätta oroa sig.

Det handlar om små små steg framåt. Man kan inte bli botad på en gång. Det häftigaste med hela upplevelsen var att när man gjorde dessa små steg så verkligen kände man att "nu tog jag ett steg framåt".

Till exempel:

-Den gången jag bad min sambo att åka iväg trots att jag inte ville vara ensam hemma

-Den gången jag hade ångest men ställde mig och rensade rabatter och märkte att jag tog mig igenom det på ett bra sätt

Det finns säkert hundra mer exempel. Alla dessa små steg gjorde att jag till slut blev bättre. Det räcker inte med ETT litet steg, det finns inget stort steg och sen är det klart. Det gäller att ta hundra små steg. Vägen är kanske lång men man får inte ge upp. Varje litet steg är ett framsteg och man ska berömma sig själv så otroligt mycket!

Jag hade jättesvårt för att berömma mig själv, jag såg varje framsteg som att jag hade tur eller något. Men min sambo och min psykolog öppnade mina ögon och när jag såg hur duktig jag var så växte självförtroendet och jag blev starkare och modigare.

Jag kommer att fortsätta blogga här, men kanske inte lika ofta. Den här bloggen betyder mycket för mig trots allt. Jag har varit helt ärlig i den här bloggen, jag äger fler bloggar, men ingen av bloggarna är ens i närheten av denna. Den här kommer direkt från hjärtat.

Nu har jag arbetat med min panikångest i ca 11 månader. Jag har genomgått KBT terapi och jag har utsatt mig själv för flera "läskiga situationer" och övervunnit min rädsla.

Är panikångesten borta?

Nej, det kommer den nog aldrig vara helt.

Men jag ser på panikångesten på ett helt annat sätt nu. I stället för att "se in i mig själv", känna efter, fokusera på alla känslor och saker som känns i kroppen. Så nästan kliver jag ut och ser mig själv från en utomståendes synvinkel. Då blir allt så himla självklart. Då ser jag att allt det "läskiga" som triggar min panikångest egentligen inte är något att vara orolig över alls.

Oron och känslorna som kommer innan en panikattack kommer lite då och då nu också. Men i stället för att få panik så ser jag på det med vana ögon och jag vet nu precis vad det handlar om. Jag blir lite rädd än, men det går inte överstyr utan jag känner att jag har kontroll över situationen och vet att det går över efter ett tag.

Idag hade jag en väldans oro inför en lång bilresa. Men den här gången accepterade jag situationen och bara väntade ut oron och till slut var den borta. Men det är lättare sagt än gjort, jag vet. Man måste försöka upprepa i sitt huvud. "Vad är det värsta som kan hända?" När man inser att det inte är farligt så blir det lättare att vara lugn.

Det gäller bara att träna och träna och träna. Varje gång ångestmonstret skriker i öronen på dig att du ska låta bli att göra vissa saker, att du inte klarar av det, att du kommer att dö. Då ska man genomföra det ändå och när man sedan klarade av det så blir det ännu lättare nästa gång.

För vissa tar det ett år, för andra tar det flera år. Man måste ge sig själv tid men samtidigt tro på sig själv och ge sig själv beröm för varje litet steg man tar framåt.

Anledningen till att jag inte har skrivit så mycket är för att jag mår BRA!

Kan vara för att jag för en gång skull stod upp för mig själv, tänkte på mig själv i första hand. Jag sa nej och gjorde det som jag ville göra.

Då försvann panikångesten och jag känner mig NORMAL...halleluja!

Men jag tänker inte ropa hej än (eller hur man säger)

jag vet att panikångesten kan komma tillbaka och att det är något som jag måste lära mig att leva med. Men perioderna då allt bara känns bra och lugnt och skönt och man inte är rädd för döden eller dödstrött eller tror att man är dödsjuk...

Ja, de perioderna är underbara!   

Jag har varit hemma, jag har haft normalt vardagsliv, jag har stängt av mobilen ibland, lekt med missarna, druckit kaffe på bron, sett det fina i det lilla och njutit av naturen och gos och mys från sambon.

Ingen stress, ingen press och definitivt inte några planer på att åka någonstans eller göra någonting.

Där har jag min lösning VÅGA SÄGA NEJ

sen så löser sig resten tydligen..

Konstigt att man kan kan få dödsångest och tro att man ska dö bara för att man är stressad och mår dåligt.

Jag trodde ju att jag höll på att bli mentalt sjuk ett tag, att jag skulle in på psykhem. För normala personer kan väl inte sitta och bokstavligt talat tro att de ska dö hela tiden?

Men tydligen så kan man de och tydligen så kan man även lära sig hantera det.

Jag är inte 100 % frisk. Det blir jag nog aldrig. Men jag har lärt mig hantera det. Jag har nått målet på mindre än ett år. Jag förväntar mig "dåliga dagar", ibland kanske jag kör ner i diket men jag vet att jag aldrig någonsin kommer att må sådär dåligt som jag gjorde i vintras. För nu vet jag vad panikångest är, jag vet att det inte är farligt.

Den 22 november är det KBT möte igen. Jag tror att det blir mitt sista. I alla fall för den här gången.

Jag är stolt över mig själv och jag vågar säga de   

Karln var på bio med en kompis för någon dag sedan. Kompisen hade bokat tre biljetter men jag ville stanna hemma. Om jag ska gå på bio så vill jag nog gå ensam med min sambo första gången, bara utifall jag vill gå ut och åka hem mitt i filmen.

Usch, att sitta där med MASSA MÄNNISKOR och dörrarna stängs. Det måste vara en sjukt bra film för att jag ska kunna motivera mig själv att gå på bio.

Jag var på båda sex and the city filmerna på bio. Jag var jättenervös men jag älskar sex and the city så jag tvingade mig själv då.

Till våren blir det Titanic i 3D. Då måste jag gå, fast jag inte vill sitta i den där jävla biosalongen :(

Mardrömmen vore att sitta i mitten av biosalongen. Så man inte kan gå ut om man vill, eller man kan ju men krångligt blir det!

Usch, ryser i hela kroppen när jag tänker på det!