friskochgalen

Direktlänk till inlägg 21 februari 2016

Min första upplevelse av utbrändhet

Av MsEvolyn - 21 februari 2016 21:37

((varning för flummigt inlägg, men skriver så som det kommer upp i mitt huvud hehe))


Nu vet jag hur det känns, att vara på gränsen till utbrändhet. Visst jag kan inte svära på att det var det som jag upplevde men det är det enda ordet som jag tycker passar in.


Jag var på gränsen, men jag kom tillbaka. 


Det är otroligt vilka påfrestningar det mänskliga psyket klarar av. Hur den lyckas väja och ducka för hinder för att hålla sig kvar ovanför vattenytan. 


Men jag kan ta det från början.


Man blir inte utbränd på en dag, på en vecka, på en månad. Det är slutresultatet av en lång process, en upprepning av att ha pressat kroppen gång på gång på gång. Till slut säger det stopp i kroppen.


Det var en mysig cocktail av jobb, hem, familj och allt därimellan.


Ni vet när man känner att man springer och stressar över allt, men gång på gång så springer man in i en tegelvägg. Men man slår sig i genom tegelväggen och fortsätter springa. En till tegelvägg och en till och en till. Till slut blir man van med att möta tegelväggar. Den där tegelväggen slår dig blodig varje gång du ska slå dig i genom. Men du fortsätter på skakiga ben och springer mot ett mål.



Till slut har du sprungit så länge att du har till och med glömt bort vad målet var för nått!


Du bara springer.


Och det är då du går in i den sista väggen. När målet är borta. Inget att sträva mot. Kroppen är mörbultad och blodig. Nästa vägg är den sista och kroppen ger upp. Du har slagit sönder dig själv psykiskt och allt stängs av.


Det är ett under att andningen och hjärtat fortfarande fungerar, för allt annat är borta.


Det finns inget svart eller vitt, inget bra eller dåligt, ingen hunger eller mättnad, ingen sorg ingen lycka.


Du bara finns i ett stort tomt intet. Du andas men du vet inte varför, du finns till men du vet inte varför.


Det är en sjukt läskig känsla. Man känner sig död fast man lever.  


För mig så gick det till så att jag under 3 års tid strävade mot ett mål. Vägen var lång och krokig, alltid uppförsbacke men jag kämpade på. När hoppet nästan var ute så såg jag plötsligt en möjlighet. Så jag sprang på. Jag har hunnit upplevt allt under min resa. Kroppsliga skador som värk i händer, ben och huvud. Viktnedgång, frosseri och matvägran. Panikångest och depression. Mobbning och alkoholproblem.


Men plötsligt såg jag en möjlighet. Allt jag kämpat för skulle vara värt mödan! Jag höll ut en månad till och sprang in i mina tegelväggar. En månad är ju ingenting jämfört med 3 år. Men så en dag, när jag skulle få bli fri. Då kom det. Den största tegelväggen som jag aldrig skulle kunna rasera. Det tog stopp. Min resa skulle stanna här. Allt jag kämpat för var förgäves. Men jag behöll lugnet tills jag kom hem.


Hemma så fylldes min kropp av alla känslor samtidigt som inga känslor alls. Jag kände det i varenda cell. Nu kommer det, nu kommer utbrändheten. Jag var så trött, så trött på allt. Detta var droppen. Jag ville krypa ur mitt eget skinn. Jag ville sova i 100 år. All förlorad sömn kom mot mig nu och jag kunde inte hålla tillbaka längre. 


Det känns inte kul men nu har jag tagit ett beslut. Jag ska endast jobba 50 %. 


Pengar är inte något problem längre, så beslutet va lätt att ta. Men jag har inte valt det själv. Min kropp har valt det åt mig. Jag kan inte längre, jag kan inte längre springa. Jag är inte den jag var förut.


Förut var jag stark och otroligt uthållig. 


Men nu.. mina händer är trasiga, mina axlar, jag har fått eksem på händerna som aldrig försvinner. Jag har problem med matrutiner. Jag kan inte somna på kvällarna och jag har blivit otroligt introvert och nedstämd.


Jag måste ta hand om mig själv nu. Gå ut i skogen och göra annat.


Någonstans inombords så har jag alltid trott på att allt var som i en disneyfilm. Att om man kämpar tillräckligt mycket så får man något tillbaka. Att den som gör rätt för sig får sin belöning. Men nej, livet är orättvist, sjukt orättvist.


Men nu mår jag bra efter mitt beslut. Jag är fri på det viset också. För nu behöver jag inte springa längre.

Jobba endast deltid och mycket tid till att fundera på livet och nästa steg, för nästa steg är fortfarande ett mysterium.

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av MsEvolyn - 19 oktober 2016 12:44

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Av MsEvolyn - 28 september 2016 20:14

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Av MsEvolyn - 17 september 2016 21:03

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Av MsEvolyn - 26 augusti 2016 20:53

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Av MsEvolyn - 18 juli 2016 20:39

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016 >>>

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se