Här kommer ett litet må-bra tips från mig!

På morgonen när du ska dricka ditt morgonkaffe (eller choklad eller te eller vad du vill)

Ta med dig koppen och drick den utomhus på ett fint ställe.

Till exempel 

ta med dig en filt och sätt dig i trädgården/ute på gården

sätt dig på en brygga

sätt dig på trappen utanför dörren

Altanen eller balkongen

ta en promenad och sätt dig på en stubbe eller bänk

eller ett eget favoritställe inte för långt bort

Sätt dig ner och andas in den friska luften,

lyssna till vågorna, fåglarna, vinden

Titta på de vackra träden, färgerna och allt som rör sig omkring dig

Känn lugnet och gör det till en stund för dig själv

Stressa inte utan ge dig tillståndet att bara sitta och dricka ur koppen.

OCH BARA VARA!

Det kanske låter löjligt, men prova! Kanske kommer du uppleva något nytt och kanske kan du starta dagen med ett leende :)

Jag gjorde detta för några dagar sedan, solen sken och det var riktigt skönt.

Sedan att jag fick sällskap av en katt gjorde inte saken sämre :)

Jag surade ner mig rejält, tänkte att jahapp det blev en sån där ångest dag fy faan va drygt.

Men jag drog på lite avslappnande musik och andades.

Sedan kom min sambo. Vi låg i sängen och pratade och pratade..

först om ångest och sedan om annat. Han förstår så bra och säger så smarta saker.

Nu mår jag mycket bättre   

Jag älskar dig *******  

   Jag har världens bästa sambo  

Avslappnings musiken som jag lyssnade på:

Imorse vaknade jag vid nio. Bara så där. Jag kollar på mobilen och ser påminnelsen om att jag har möte hos psykologen idag.

Attans!

Jag funderade över att skynda mig upp och snabbt som satan fara in på mötet. Men jag är ju faktiskt förkyld, vore dumt att smitta någon..

Jag skickade iväg ett sms och förklarade att jag ville ställa in (igen)

Psykologen ringde upp som vanligt, alltid lika trevligt att han bryr sig :)

Vi pratade om Sthlmsresan. Han frågade mig hur det gick att åka tåg.

Jag svarade med att det var det enklaste på hela resan och babblade vidare.

Då stoppade han mig. "Hörde du precis vad du sa?" Frågade han.

Nej, jag hade inte hört vad jag sa, jag hade inte ens reflekterat över det. 

"Det var det enklaste på hela resan" snipp snapp slut.

Hur sjukt är inte det?! Jag som var så orolig och nervös, och nu efteråt så hade jag inte ens en kommentar om tåget.

Han försökte få mig att förstå, vilket stort steg det är.

Det är det ju också, varför är det så svårt för mig att berömma mig själv, se det som jag har gjort bra?

Han förklarade att det är en process som tar tid.

Istället för att se stockholmsresan som ett framsteg, att jag faktiskt åkte och hur bra det är, så har jag hela tiden sett det som ett misslyckande.

Jag var ju orolig hela tiden, hade väl lite kul, men inte så kul som jag velat. 

Tankar som

"Men va fan gör du i sthlm med ångest? Åk hem för fan!"

"Du klarar inte av sånt här, du kommer att bryta ihop när som helst!"

"Du skulle aldrig ha åkt, du har ju ångest, du kan inte göra sådana saker!"

de snurrade i mitt huvud hela resan. Därför såg jag det som ett misslyckande. Jag hade ju haft ångest på resan.

Men han försökte förklara för mig att jag visst hade lyckats. Jag hade ju struntat i ångesten och åkt! Jag hade valt det som JAG ville göra och inte låtit ångesten styra mitt liv!

Tänk att det ska vara så svårt att se det positiva.......

Det som jag måste lära mig nu är i alla fall att

det är tanken som föder känslan

Om man mår dåligt så är det för att man har tänkt tankar som får en att må dåligt. Tankar kan man inte styra men man kan välja att tänka andra tankar. Man kan välja vilka tankar som får påverka en.

De där ångesttankarna kan jag inte ta bort, men jag kan låta bli att lyssna på dom för att istället tänka andra tankar som jag vill tänka.

Lev livet som du vill leva det

Förkyld som ett as är jag. Svag och krasslig. Det är otroligt drygt och jag ser hur allt som behöver göras läggs på hög.

Ni vet, allt de där oviktiga men viktiga. Jag vill sortera grejer, dammsuga och städa. Men det kan jag inte. Förkylningen har ett stadigt grepp om mig och jag får inte anstränga mig.

Imorse fick min sambo ett meltdown, han tyckte att det såg förjävligt ut här hemma och kunde inte stå ut längre. Jag tog åt mig av det han sa och tolkade det som att JAG inte hade gjort tillräckligt.

Jag blev skitsur och skällde ut honom. Sedan bestämde jag mig för att göra en smoothie till frukost. (ni vet massa frukt och annat nyttigt) men när mixern inte fungerade så fick jag också ett meltdown. Jag slängde mig i sängen och grät en skvätt.

Min sambo kom in och sa förlåt och frågade hur jag mådde. Jag kunde inte släppa allting. Jag kände en enorm prestationsångest, jag kände mig lat och värdelös och i stundens hetta så kunde jag inte behärska mig. Jag bara låg och tyckte synd om mig själv.

Till slut så kunde jag inte sluta fundera på allt som behövdes göras. Mina lådor med grejer som stod överallt som borde stå i garderoben. All tvätt som inte låg i tvättkorgen och disken som bara står.

Jag bestämde mig, trots förkylningen, att jag skulle springa upp och fixa allt NU!

In till garderoben, drog ut alla grejer på golvet för att få plats med lådor. Slängde strumpor och tröjor omkring mig medan tårarna rann. Till slut böjer jag mig och slår pannan i den stenhårda väggen. 

Jag skriker till och sedan börjar jag gråta ännu mer...

Min sambo kommer inrusande och frågar vad jag håller på med. Jag skriker, gråter och förbannar mig över den där jävla väggen.

Han tar tag i mig och försöker leda mig in till sovrummet. Jag trilskas lite men följer till slut med samtidigt som jag bara gråter och gråter. 

Han sätter mig i sängen, håller om mig, ber mig att lugna mig och säger att jag har en panikångest attack.

Då slår det mig, att jag faktiskt har en attack. Jag hade inte ens märkt det själv utan allt bara blev värre och värre och jag kunde inte sluta.

Vi sitter där i sängen ett tag, han håller om mig och jag gråter ut. Han säger förlåt för att han "triggade" mig i bråket så jag fick en attack.

Jag säger att det inte vad hans fel, utan att attackerna kan komma när som helst. en liten sak kan få igång en stor attack och den lilla saken behöver inte vara något speciellt.

Jaja, det var min underbara morgon!

Skönt att det kommer en ny morgon i morgon.

Jag hittade ett bra radioprogram om social fobi.

Nu tror inte jag att jag har social fobi men det finns mycket som jag känner igen.

Jag har ju svårt för att ringa ett samtal, alltså till någon jag inte känner som tandläkare och så, svårt för att vara på offentliga platser, fråga personal och så vidare. Känslorna de beskriver i programmet stämmer bra in på panikångest också.

Som att man känner sig liten och svag

Orolig och rädd

Värt att lyssna på!

Klicka på länken för att lyssna (öppnas i nytt fönster)

http://urplay.se/161848

Att åka till Stockholm, när jag först fick reda på det så spenderade jag VARJE DAG till att fundera och oroa mig. En hel vecka innan så var Stockholm det enda jag pratade om. Till slut fick min sambo lov att säga åt mig, att jag måste ta det lungt och inte fundera så mycket.

Men det var kaos i mitt huvud. Jag blir så himla orolig när jag ska till en ny plats och inte vet hur det ser ut. Jag försöker planera i huvudet varje steg jag tar på den nya platsen och vad vi ska göra. Men det blir såklart väldigt svårt när allt är nytt!

Då blir jag orolig, rädd och vill skita i allt.

Men jag åkte dit, och det gick relativt bra.

Efter resan så ville jag bara åka hem. Nu hade jag fått det gjort och ville bara rymma hem till hemmets trygga vrå.

Men jag ville även umgås med familjen några dagar, vi hade ju inte setts på ett tag. Så jag stannade kvar. 

Jag var på besök hos min tjejkompis. Men kände pressen från mamma och lillasyster att de ville att jag skulle komma dit. 

Men jag intalade mig att väl hemma hos min tjejkompis så skulle jag ta det lungt. Jag skulle inte stressa och jag fick vara där hela dagen om jag ville.

Vi tog det väldigt lungt, men min kropp var orolig och stressad. 

Till slut fick jag ont i magen, jag började frysa och till slut började hela kroppen darra och skaka. Min vän bjöd på te och macka. Jag fick pressa ner tuggorna i halsen. 

Till slut började jag prata om min stress, hur sjukt stressad jag är och hur mycket familjen pressar mig att jag inte är där tillräckligt. Jag pratade fortare och fortare och började skaka mer och mer 

Sen, till slut så.....

Bara brast det. Jag la plötsligt ner huvudet mot bordet och började storböla!

Min vän blev jätterädd och frågade hur det var med mig. Jag gick över och kramade om henne och bara grät och grät och grät!

Allt bara lossnade, all press, stress och spänningar. De bara forsade ur mig i tårar. Jag hade härdat och pressat mig själv genom Stockholm och familjens tjat och nu bara grät jag ut allting. Jag trodde aldrig att jag skulle få en panikångest attack hemma hos henne. Vanligtvis så brukar jag hålla ut och sedan få panikångest när jag har kommit hem.

Men hon tröstade mig och sedan gick jag över till mormor där jag skulle sova.

Jag la mig på bäddsoffan i fosterställning och grät ännu mer. Jag kände mig så svag och hjälplös, så trött och ledsen.

Till slut gjorde jag något hemskt. Jag tog fram en Baileys flaska som jag hade köpt på färjan. Jag öppnade korken och hällde upp ett glas. 

Jag ville lugna ner mig, försöka slappna av. Men redan vid första klunken så förstod jag vad jag höll på med.

JAG GJORDE PRECIS SOM MIN MAMMA BRUKAR GÖRA,

LÖSA PROBLEM MED ALKOHOL!

Jag vill inte gå den vägen, jag vill inte bli som hon.

Jag skyndade mig in på toaletten och grät och spydde samtidigt.

Det var en hemsk kväll och jag var helt slut när jag sedan somnade.

Det är så hemskt att man inte kan vara ärlig och berätta för sin familj hur man mår, att de sedan ska förstå och lyssna.

Det gör inte min familj och det tär verkligen på mig! Jag vet inte hur jag ska lösa detta :(

Hej svejs!

Nu är jag tillbaka :)

Vilken omtumlande helg må jag säga!

Jag var ju till Stockholm i helgen, tänkte ta det hela lite kortfattat.

Vi åkte tåg till Stockholm, min värsta madröm, men det visade sig att tåget var det lättaste på hela resan. Jag vågar nästan säga att det var avkopplande :) Vi hade bokat platser och det var inget byte.

På morgonen så var jag så jävla peppad. Nu jävlar ska jag åka tåg!

Så jag bara gjorde det, tvekade knappt utan bara gjorde det!

Väl i Stockholm så blev det en massa spring. Vi hade en massa packning och det var folk överallt. I den stunden så ville jag bara hem. Hem till mitt hus och min sambo. Va fan gör jag i Stockholm?

Men vi tog oss till slut till Gröna lund. Jag åkte några karuseller och det gick bra. Det var bara köerna som var något obehagliga. När man stod där som packade sillar och det skulle bli svårt om man ville vända och gå ut. Men men det gick väl bra.

Nästa aktivitet var att åka färja. Jag hade ställt in mig på att bara jag kommer på färjan så kan jag ta det lugnt. Då har jag en hytt att vara i och jag kan gå på toaletten när jag vill eller bara ligga i sängen om jag inte vill göra något annat. Då blev det enklare att slappna av :)

Bussen hem var jag inte ett dugg orolig över. Det var ju bussen HEM :)

Vi hittade en plats längst bak precis bredvid toaletten, PERFEKT.

Så bussresan hem blev väldigt avslappnad!

Jahapp då har jag klarat ännu en grej som jag inte trodde att jag kunde klara av!

Det går framåt!!!! :D

Imorgon åker jag hem till familjen och hälsar på vilket innebär:

bilresa flera mil

tågresa flera mil

sova borta

inte vara med min sambo

det kommer säkert lite fler obehagliga saker också ;)

Men jag ska nog se till att klara av det, men är ganska nervös måste jag erkänna!

Kommer såklart att uppdatera när jag kommer hem om hur det gick.

Hörs om ungefär en vecka! Ta hand om er därute!