friskochgalen

Alla inlägg under april 2013

Av MsEvolyn - 22 april 2013 21:01

Jag måste bara berätta om en grej som var lite rolig, men SKRÄMMANDE!


Jag är egentligen väldigt höjdrädd, men det märks inte på mig för jag utsätter mig aldrig för höjder helt enkelt. Jag har berättat för min sambo att jag är höjdrädd, men han har tydligen inte förstått hur illa det är för han har aldrig sett det in action, förens nu!


Vi var och tittade på en gammal kyrka. Där fanns ett väldigt gammalt klocktorn i trä. En brant trappa ledde upp till klockan och vi skulle såklart upp och titta. Min sambo går först och jag är snabbt efter. Det fanns bara ett räcke och trappan var i brantaste laget. Inte förens jag gått uppför halva så upptäcker jag hur högt det faktiskt är. Trappan börjar knaka och den var svart, såg ut som kol, och jag fick för mig att trappstegen skulle rasa. Jag får panik och börjar gråta lite och min sambo skrattar och går vidare. Jag vet inte vad jag ska göra och bara fortsätter uppåt efter honom.


När jag är uppe så tror jag att det ska gå bättre men då är det SPRINGOR MELLAN PLANKORNA I GOLVET så man ser rakt ner till marken. FY FAN VAD HÖGT DET VAR!


Det känns som att golvet ska rasa och att det blir fritt fall. Jag klamrar mig fast i väggen och ser säkert jättedum ut, haha. Min sambo lägger inte märke till det utan börjar fota klockan och kika omkring. Jag står och blåhåller i väggen och börjar gråta hysteriskt. Min sambo ser mig och frågar "Men är du SÅ höjdrädd?"


Jag skrattar, gråter, skrattar, gråter och det var en jävla tur att inte något stackars pensionärspar gick förbi där nere. De hade väl undrat vem fan det är som är uppe i klocktornet och skriker?


Jag beordrar min sambo att han ska backa nerför trappan och jag backar framför honom. Sakta går det och jag gråter och skrattar fortfarande. Jag kryper, på gränsen till ålar, mig nerför trappen och blåhåller det enda räcke som finns. Mellan varje planka i trappen så ser man rakt ner på marken och fy fan!


Det är svårt att beskriva i text, men det var ett sånt kaos, jag hade skrattat ihjäl mig om jag såg mig själv. Men jag kom ner och torkade tårarna och frågade mig själv vad fan jag skulle upp dit och göra, haha.


När jag kom till bilen så åt jag en kaka och min sambo sa: Känns det bättre nu när du fått en kaka? haha


Är du höjdrädd och har du varit med om något hemskt/roligt? :D


 



ANNONS
Av MsEvolyn - 22 april 2013 20:21

Hej igen bloggen! Nu ska vi prata lite rädsla igen och jag har ett fin fint exempel som jag genomförde idag :)


Jag har haft en hormonspiral och låtit den sitta i ett år för länge. Varför? Jo, för att jag har inte vågat ta ut den!! Jag har varit livrädd för detta för att det gjorde ont att sätta in den. Jag gillar inte gynekologer överhuvudtaget heller (vem gör inte det?)


Ända sedan jag satte in den så har jag tusentals gånger tänkt tanken att, fy fan tänk när jag ska ta ut den?!?!


Förra sommaren så blev jag inkallad till mitt första cellprov och tänkte att jag borde nog ta ut spiralen samtidigt och få det gjort. Men jag fegade ur och både cellprov och uttagning av spiral uteblev :/


Nu för någon vecka sen så fick jag en till kallelse. Jag tänkte att nu måste jag ta tag i det här!

Jag vågade inte ringa in och fråga om hormonspiralen, men sen upptäckte jag att man kunde mejla. Skönt!

Det skulle gå jättebra att ta ut den samtidigt, jag blev glad och nervös samtidigt :/



Jag tänkte beskriva hur det gick, för den som undrar både om uttagning av spiral och cellprov så kan det vara intressant att läsa. Jag vet själv att jag googlat och försökt hitta info för att jag var så nervös!


Jag kom till vårdcentralen och i kön till receptionen så hör jag ett skrik eka i korridoren.

"Jag vill inteeeeeeeeeee!" Det var ett barn som skrek och jag skojade med min sambo att så där låter väl jag snart, hoppas jag får en klubba efteråt ^^


Jag fick sitta i väntrummet och vänta. Jag gick en snabbis på toa fast jag inte var pissnödig. Tiden gick över min bokade tid och jag blev nervösare för varje sekund. Jag kollade på klockan och tänkte att  jag bara ville få det gjort. Två tårar började rinna nerför mina kinder. Till slut öppnar en sköterska en dörr och säger "Nästa!" Jag fattade ingenting, de brukar ju säga namnet,jag frågade om det var jag och ja, det var det. hehe.


Jag fick komma in och efter lite förvirring så hade jag kommit rätt. Jag frågade om min hormonspiral och plötsligt får sköterskan ett oväntat förvånat uttryck i ansiktet. Hon var inte alls beredd på någon spiraluttagning och vet ni vad hon häver ur sig?


"Jag ska bara ringa och fråga om det är något speciellt jag behöver tänka på"

 

Alltså fattar ni?! Jag sa högt "åh herregud" och blev räddare än innan. Hon sa att jag kunde ta av mig byxorna medan hon pratade och jag hörde att hon frågade i telefon "ska jag säga något efteråt, någon information".


Jag tänkte åh shit, har hon aldrig gjort uttagning av spiral? Jag ville ha en snäll tant som gjort det hundra gånger förr, jag var ju för fan tillräckligt livrädd redan! Jag hann fälla några tårar medan hon pratade i telefonen och jag försökte samla mig och inte få panik.


Till slut satte jag mig i stolen. Jag höll handen för ögonen och hon frågade "men gud är du så rädd?" Jag sa nej, men att jag förberedde mig bara.


Hon tog "skohon" för att vidga och kunna se. Sedan började hon pilla med intrumenten på bordet och jag blundade för jag ville inte se vad hon gjorde. Hon skulle ta tre prov med olika intrument och hon sa inte till när hon började och jag frågade inte heller. Jag kände att hon pillade där inne, jag märkte inte när hon bytte instrument och jag hade ingen aning om hon var klar, om hon inte börjat eller någonting. Det kändes bara lite obehagligt och absolut inte ont. Tog kanske max 15 sekunder eller nått och jag höll för ögonen hela tiden.


Efter de skulle hon ta ut spiralen. Då sa hon " nu kommer spiralen så det kan kännas lite". Jag tog ett djupt andetag och typ hamnade i nått adrenalin tillstånd och det kändes som att jag var utanför min kropp och okontaktbar. Allt detta i en halv sekund som kändes som en evighet. 


Men det gjorde inte ont. Jag bara kände en plastgrej som kanade ut, hehe. Sen sa hon "nu är den ute, nu ligger den här". Jag blev så jäkla lycklig och sa "hallelujah" haha. Jag satte mig upp och var så nära att krama om henne, så glad var jag.


När jag mötte min sambo i väntrummet så började jag gråta och jag skakade i hela kroppen. Det var så skönt att äntligen få det gjort, det som hade skrämt mig så länge. 


Slutkläm, det gjorde inte ont att ta cellprov. Jag vet att det låter jävligt läskigt när man läser om hur proven tas. Men det känns ingenting. Bara lite obehagligt men ingen smärta.


Hormonspiralen kändes också bara obehagligt, men man hinner liksom inte reagera. När man har börjat känna efter så är den redan ute och det är över!

 


Om du är lika rädd som jag var så förstår jag dig, men jag hoppas att min berättelse kan få någon att samla mod och ta tag i det läskiga. Det är jätteskönt efteråt och det är inte så hemskt som man tror :)


Tips! Ta en ipren innan du ska dit, det gjorde jag och den hjälpte kanske, för man kan få lite värk (som mensvärk) efteråt.


 





ANNONS
Av MsEvolyn - 19 april 2013 18:59

Jag har nu försökt en dag och det var en mardröm. Jag skulle inte bara vara i receptionen utan i cafet också.
Jag var inte van med kassa och kände inte till sortimentet och allt blev kaos, eller nej, egentligen inte men i mitt huvud var det de.
Jag som har svårt med att bara heja, eller titta folk i ögonen jag fick pressa mig till det yttersta!!


Sen helt plötsligt så ger de mig ett block i handen och frågar om jag kan ta beställningar från nästa bord. 
DÅ ÄR JAG HELT PLÖTSLIGT SERVITRIS!
Jag ryser bara jag tänker på ordet, det värsta jobbet i hela jävla världen. Jag fick panik, jag som inte ens sett menyn eller maträtterna och inte vet någonting om hur man serverar.


Men det var bara att göra det. Kaffekopparna skallrade av mina darriga händer när jag skulle servera, pinsamt. Jag klev på en gästs väska och spillde ut mat på bordet när jag skulle ställa ner tallriken. Jag fick skäll av kocken för att jag tog fel väg i köket och nästan krockade och var på väg att servera en tallrik som inte var klar. Jag serverade även fel tallrik en gång och nästan gav en gäst en allergichock för jag såg inte skillnad på pannbiff och kyckling!!


INGEN INFO, INGEN UPPLÄRNING 


:(


Jag genomled hela dagen och på vägen hem så grät jag i bilen. Fy fan vad hemskt det var!


Jag sitter med världens ångest och har inte ätit något och skakar och mår illa. 


Mitt problem är att de slängde in mig på tre områden SAMTIDIGT utan info och utan tid att lära sig.
På cafet och receptionen stod de bredvid när jag sa till, men man kan väl få "träna" lite innan man gör det "på riktigt"?



Jag hade velat haft hela dagen i repan och kanske cafet i morn eller nått och ABSOLUT INGEN JÄVLA SERVERING!!


De frågade om jag ville sitta i repan, sedan gör de såhär... Jag är så djupt nere i ett svart hål just nu. 



Imorn så ska jag dit igen sju på morron och jobba till fyra. Jag är helt tom i huvudet och vet inte vad jag ska göra.
Jobb växer inte på träd, men jag sprängs snart :(


Jag satt i lunchrummet en stund och försökte hålla tillbaka tårarna. Var så nära på att bara dra hem utan att säga något.
Dom gångerna jag såg städerskan gå förbi så ville jag bara ropa "rädda mig!! snälla kan jag inte få följa med dig ner och städa?!?!?!?"

 

Jag vet inte vad jag ska göra, min sambo säger att det är okej om jag skiter i allt. Men vad ska vi leva på då?

 

 

Av MsEvolyn - 18 april 2013 20:56

Det hjälper mig så kanske kan det hjälpa någon annan :)


Idag när jag var på jobbet och städade så var jag lite bitter och sur. 

" Va fan, det här är ju så enkelt, tryggt och skönt. Varför kan jag inte få vara kvar på städet, varför ska de flytta mig till receptionen?"


Men då kom jag på det. Städet var ju ENKELT, för enkelt. 


Om man bara gör saker som är enkla, då utvecklas man inte, man lär sig aldrig något nytt.


Jag kom på en jämförelse där och då, en jämförelse som gjorde att jag såg hur jävla självklart och bra det var att skulle flyttas till receptionen.


Tänk dig att du spelar ett spel. I spelet så klättrar du uppåt och får högre och högre level. Till slut har du så hög level att du har låst upp en ny bana. Självklart kan du stanna på den gamla banan och spela. Men det är ju meningen att du ska fortsätta på nästa bana, annars kan du inte levla upp nå mer.


Jag spelar ett spel just nu på min platta. Varje gång man har levlat upp så låser man upp ett nytt kapitel. 


Det kanske är så för mig nu. Jag har helt enkelt levlat upp och nu ska jag vidare till nästa kapitel. Väl där så kommer jag också att levla upp och vips så är receptionen ett gammalt kapitel.


Det blev mycket enklare när jag tänkte så och jämförde med mitt spel, det kändes så självklart. Om man jämför så kan man säga att jag är rädd, blyg och nervös helt enkelt för att det är en ny bana. Men ju mer jag spelar den så kommer jag till slut levla upp och det kommer att kännas enkelt till slut.


Man måste bara hamra ner monstren, fienderna, fulingarna en efter en. Inte ge upp bara för att man mister ett "liv". För till slut har man levlat upp och det man förr tyckte var svårt är plötsligt enkelt :)


Imorn ska jag sitta i receptionen, för första gången. Jag ska hamra ner mina monster och jag kommer att överleva dagen. Berättar imorn om hur det gick när jag träffade min boss ;)


 

Av MsEvolyn - 10 april 2013 22:03

Jag ser mitt liv i berg och dalar. Uppförsbacke och nedförsbacke.

När jag kämpar mig uppför så ser jag toppen och tänker "en liten bit till, sen är det nedförsbacke"

Jag pushar mig själv, ramlar kanske, men reser mig och går framåt.


Men en sak som är dryg är, att så fort jag är på kanten på toppen, jag tar tag med handen på toppens kant och ska bara dra upp min kropp och förväntar mig att se en vacker utsikt och lite lön för mödan. Vad händer då?

Jo då var det inte toppen som jag nått, utan bara en avsats, en liten kant och när jag tittar uppåt så ser jag att det är en bit kvar till toppen. Jävlar.. Någon som känner igen sig?


Så har det varit det senaste året, så fort man tror att man ska få andas ut en stund. Ta igen sig lite, så är det bara att traska på igen utan paus. Tack och lov för att jag inte har gett upp än, utan jag har mitt hopp kvar. Hoppet om att en dag få lön för mödan och lite nedförsbacke.


Jag pratar i gåtor nu, men det jag pratar om är jobb, att jag är så blyg och den ständiga kampen om att ta sig till jobbet, försöka bli mer social och pressa sig själv trots att kroppen skakar av rädsla.


Så fort jag blev bekväm på mitt första jobb som jag fick i somras, så tog det slut.

Så fort jag blev bekväm på mitt andra jobb, så tog det slut.

Och nu på mitt tredje jobb så jag har kämpat på i flera månader, jag såg toppen på berget och skulle få sommarjobb med härliga arbetskamrater och helt okej jobbuppgifter som jag nu hade lärt mig utan och innan.

Vad händer då? Jo de förflyttar mig till en annan plats på jobbet så jag är helt nybörjare igen, precis innan högsäsong!


Jag trodde att jag skulle kunna slappna av lite den här sommaren, jag tyckte jobbet var läskigt men hade ändå lyckats lugna ner mig ofantligt bra, jag hade till och med arbetat själv på mina pass flera gånger och klarat av dagarna galant. Jag såg en sommar framför mig där jag för en gångs skull skulle känna att jag hade kontroll på situationen, att jag kände mig bekväm och trygg.

 

Men nej, jag fick börja om från början igen. Nu är det ny plats, nya uppgifter. Allt ska läras om på nytt precis innan högsäsong. Jag känner mig någorlunda pressad och stressad nu!


Men jag vet att om jag inte hade blivit tvingad, inslängd och spontant förflyttad utan att få tycka något så hade jag aldrig fått uppleva detta.


Enda sättet att utvecklas, att lära sig och att få bort nervositeten är att träna. Och den här sommaren så var det ödet som bestämde att jag skulle träna lite till. Inte mitt drömscenario men det är så det är bara.


"Vi tyckte att du skulle passa där" hörde jag att personalschefen sa.

Det är en stor komplimang och jag borde blivit supderduperglad. Men jag kände bara ååh du skulle bara veta vilken förvirrad, livrädd, nervös och blyg person ni har att göra med.


Det syns tydligen inte på mig, hur nervös och rädd jag faktiskt är. Utåt sett kanske jag ser ut att vara väldigt lugn och sansad? Kanske till och med vänlig fast att jag har jättesvårt att le?


Oj, glömde nämna. De flyttade mig från städet till receptionen. 


Alltså fattar ni?! JAG I RECEPTIONEN PÅ ETT STORT JÄVLA HOTELL UNDER HÖGSÄSONG... oh my god.

 

 

Av MsEvolyn - 10 april 2013 21:53

Varje dag så sitter det någon framför datorn och söker svar. Någon som mår dåligt, någon som känner sig ensam och hjälplös.


Men du ska veta att du är inte ensam. Varje dag så ser jag på min statistik vad personer har googlat på och varje dag är det samma meningar. Varje dag är det någon som söker svar.


Exempel på sökningar som har lett folk till min blogg:


"spänningar i bröstet"
"avslappningsövningar vid stress"
"avslappningsövningar"
"musik mot ångest"
"dubbelslag av kaffe"
"Hur man gör när man ska åka tåg"
"rutiner panikångest"
"ångest över att gå till jobbet"
"övningar vid panikångest"
"ny på jobbet ångest"
"ångest över att åka tåg"

 


I början kände jag mig så konstig och annorlunda. Som om jag var den enda i världen som var så rädd, stressad och full med panik känslor.


Men vi är så många som sitter i samma båt. Som googlar och försöker ta oss ut.


 



Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013 >>>

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se