Det är sommar och ångesten är som bortblåst. Jag blir på så bra humör när vädret är kanon  

Nästa utmaning är att hitta ett jobb och det är inte det lättaste, speciellt när jag inte har något körkort.

Jag är jättenervös över att börja jobba och träffa folk. Men jag vet att det är det jag behöver nu. Mitt drömjobb vore att jobba på en camping, kanske städa och lite sånt där. Jag hittade en camping här i närheten och kollade upp bussar och sådant. Men chansen är nog liten att de hör av sig. Man måste vara så finurlig när man söker jobb och kolla runt vad som finns. Det går inte att kolla på arbetsförmedlingen.se för där är det bara sälj sälj sälj. 

En webshop hade varit jättekul att ha men jag är så feg och vet inte om jag vågar satsa.

Jag måste hitta ett jobb nu. Men jag har varit arbetslös i mer än två år. Man är lite ringrostig så att säga.

Bra då att jag kan vara på katthemmet och träna upp mig lite, både socialt och ansvarstänk.

Drömmen är nog att bli anställd på ett katthem, men det är de bara att glömma.

Jag märker att jag dras till saker där jag känner mig trygg och har varit med om det förr. Nytt skrämmer mig och jag har väldigt liten tro på mig själv och vad jag klarar av.

Jag som var MVG barn och jag vet att jag klarar av en hel del. Men nu känner jag mig så liten.

Ta hand om er därute!

Jag är så arrrrrrrrrrrrrrgh så jag kokar. Men samtidigt så känns det så befriande att jag nu har vågat säga EXAKT vad jag tycker och tänker!

Jag började det här blogginlägget med att skriva hela historien om mig och min mamma. Men det behövs inte. Jag tror ni förstår ändå.

Min uppväxt har inte varit en dans på rosor och min lillasyster som fyller tretton får just nu en "favorit i repris".

Mamma har inte lärt sig av sina misstag och super och super och super.

Den här gången så skällde jag ut henne efter noter. Jag sa allt jag tyckte och tänkte. Jag har inte vågat tidigare. Man lever som i en bubbla och är rädd att om bubblan går sönder så kommer hela världen rasa samman.

Men den här gången så sket jag i fina ordval och hävde ur mig ALLT. Hon förnekade såklart, skyllde på en massa, skyllde på andra men jag gick på direkt och sa

KAN DU NÅGON JÄVLA GÅNG TA ANSVAR FÖR DIG SJÄLV OCH ERKÄNNA VAD DU GÖR?!

Hon förstör sitt liv och hon förstör liv runt omkring sig. Efter många år så står vi alla kvar vid hennes sida trots svek efter svek. En vacker dag så står vi inte där, en vacker dag är hon ensam. 

Hur länge orkar man kämpa och stå ut för en människa?

Och framför allt när kommer man till den punkten då man inte kan förlåta sin egen mamma? 

Sommaren när jag var 15 år så förändrades mitt liv. Innan dess så var jag som en normal tonåring.

Det var den sommaren som jag nu ser klart att det var DÅ som jag började få ångest, agorafobi och började uteckla detta tills det blev värre och värre.

Vad hände den sommaren som förändrade allt och fick mig att må psykiskt dåligt än idag?

Jo, det var den sommaren som jag tog min väska och flyttade hemifrån. 

Jag flyttade hemifrån för att min mamma söp.

Jag har alltid svårt för att titta kassörskan i ögonen och säga ett vänligt "hej" när jag kommer till kassan. Vanligtvis så tittar jag ner i golvet, springer förbi och låter min sambo säga hej och betala, medan jag står nere vid bandet och packar. 

Det känns som att om jag skulle se henne i ögonen så skulle hon se in i mig och läsa mina tankar. Se hur nervös jag är och var innan jag kom dit, se min stirriga blick och mitt sura ansikte. Att hon skulle se vad jag tänkte och sedan tänkt "men vilken konstig typ som inte ens kan gå på affären". 

Därför ser jag ner i golvet, försöker göra mig "osynlig" och sedan snabbt ut därifrån.

Idag tittade jag kassörskan i ögonen medvetet och sa "Hej". Direkt efter så tänker jag

-sa jag ett konstigt hej?

-såg hon på mig att jag var nervös?

-tycker hon att jag är konstig?

Men direkt efter det så fattar jag att det jag tänker är löjligt och att kassörskan inte det minsta bryr sig i mig och min stirriga blick. Men varje gång så blir det samma sak. När jag kommer till kassan så tar jag ett djupt andetag och tänker "ja då kör vi igen då" och det känns som att jag ska hoppa över ett stort hål och försöka att inte trilla ner. Jag tar liksom sats och hoppas att jag klarar det...

Konstiga tankar man har ibland om småsaker som annat folk inte ett dugg skulle bry sig i..

Men sån är jag helt enkelt, men det blir i alla fall bättre.