Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden.

Gaaah, orkar inte!

Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig,

eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.

Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att det är nått fel. Känner mig trött och yr, tänker att det är nått fel. Känner mig konstig allmänt. 

och idag kommer jag dö, just idag, när jag är ensam hemma. 

Väntar ut timmarna, minutrarna tills min sambo kommer hem. 

Har inget speciellt att hitta på idag heller. Visst det finns alltid nått att göra, grovrengöra badrummet kanske höhö.

Men VEM ORKAR DE?

Jag är så trött på städning.

Ska tvätta i alla fall. Nånting.

HAr börjat sticka och det lutar åt att jag tänker sticka i 4 timmar så då är den här dagen över. Lite bakgrundsmusik på det. Borde funka bra.

Men jag trodde aldrig att det var så drygt att sticka..

Ska kanske ringa mamma också..

Suck.. vilken jävla dag.

Hej igen,

Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...

I alla fall,

dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väldigt svårt att förklara men jag ska försöka.

Tänk dig att solen skiner på himlen och plötsligt så börjar det sväva in moln som skymmer solen. Du kan inte stoppa molnen du kan bara stå  och obeservera hur de sakta men säkert dras över solen och till slut så blir det helt svart. Sen sitter man i det där svarta och väntar, tills molnen behagar flytta på sig och solen åter igen skiner.

Så känns det att ha ångest för mig, när solen skiner så är allt normalt. Men plötsligt så ser man ett moln och ett till och ett till. Här så vet man att shit, nu kommer ångesten. Man kan inte fly, utan man bara är i det, och känner hur ångesten omsluter en. När solen är helt borta då är man i ingenmansland. Jag blir jättedeppig och tyst, som att någon har tryckt på en on/off knapp. Min sambo ser direkt när jag har ångest. Det syns så väl tycker han som är van vid det här laget.

Det känns som att alla glada känslor inte finns längre. Att jag bara kan känna ensamhet, hopplöshet, orkeslöshet och sorg. Jag sitter där och är liksom fast i min egen kropp.

Sen när ångesten är över så är allt normalt igen och man påminds om allt som är bra i livet.

Sen kan man få en vad jag kallar det "ångestpik", eller ja, en ångestattack. Huuuh! Hemskt är det!

Det går till såhär,

först kommer molnen (ångesten) och det blir svart. Men i stället för att det bara blir svart så känner man en svag känsla av att få panik, bli galen, att man blir jagad, att man måste fly. Fast man bara sitter hemma på en stol.

Den känslan grabbar tag i en, och när jag försöker koncentrera mig på att lugna mig, då kämpar den emot och försöker skrämma mig ännu mer. Detta stegras sakta men säkert, kan ta flera timmar ibland!

Nu för tiden när jag har varit med om detta många gånger, då vet jag att, jahapp nu kommer en ångestpik snart!

Detta betyder att känslan kommer stegra sig mer och mer och mer, tills jag vill krypa ur mitt eget skinn, slita av mitt hår, skrika, gråta, tror att jag ska dö! När piken har blivit nådd, när det inte kan bli värre, då skingrar sig molnen och vips så är solen framme igen. Man pustar ut och har "ridit ut stormen".

Det hemska med detta är att när jag vet att en ångestpik är påväg så finns det inget jag kan göra för att stoppa den. Jag vet redan i förväg att det är bara att rida ut stormen, jag kan inte undgå den på något vis. Men jag vet att det kommer gå över när den väl "är färdig".

Som idag när hela dagen gått åt till stegringen. Inget som jag har gjort har hjälpt. Ångesten hade ett grepp om mig hela tiden och blev bara värre och värre. Tills vi satte oss i bilen och åkte en sväng. Där i bilen så kändes det som att huvudet skulle sprängas, att livet sögs ur mig, att jag snart kommer bli galen. Plötsligt drar jag efter andan, lägger ansiktet i händerna och känner att NU är jag i helvetet! Det tar någon minut och vips så känner jag hur kroppen känns lättare, andningen lugnar sig och nu när jag skriver detta så är ångesten till 99 % över!

En bra liknelse är en tornado!

Tänk dig att du är ute på ett fält och en stor kraftfull tornado följer varje steg du tar. Först ser du den långt borta i horisonten, du börjar gå mot motsatt håll försöker ignorera att den finns där, men sakta så kommer den närmare och närmare. Till slut är den precis bredvid dig och blåser och skriker, du får såklart panik och dödsskräck! Plötsligt sköljer tornadon över dig, stormen sliter i dig och du håller i ditt huvud och kan inte göra något samtidigt som du inombords skriker ut din rädsla. Plötsligt sitter du där inuti tornadon. Det finns ingen väg ut, du är helt ensam, ljudet är dovt och du är i ingenmansland. Det tar någon minut och sen sakta så försvinner tornadon uppåt och du vaknar upp på en grön äng som att ingenting hade hänt.

Typ så känns en ångestattack för mig. Samma skräck, hjälplöshet och rädsla! Fy satan!

Lika läskigt varje gång, men bara att rida ut stormen :(

Sorry för rörigt inlägg.

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!

Tror att jag ska dö när som helst,

tror att jag har cancer överallt,

och tror att jag ska tuppa av när som helst.

Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig helt normal. Men sen kommer den tillbaka igen, från ingenstans, helt plötsligt.

Vet inte vad jag ska göra, mer än att härda ut och se det som en period som går över.

När sinnet inte hittar några tydliga symptom på olika sjukdomar så går fantasin lös.

Är mandlarna verkligen okej att äta? Dom är ganska gamla, tänk om jag blir förgiftad och dör?

Är ipren verkligen bra att ta? Tänk om jag sätter den i halsen och kvävs, tänk om den har gammalt datum och jag dör?

Typ så ser det ut. När jag inte känner något konstigt i kroppen så tror jag att jag ska råka ha ihjäl mig själv på massa olika konstiga vis.

Det värsta är tumören på vänster sida på bakhuvudet. Jag känner ibland hur den värker, pulserar, stramar, gör ont. 

Jag fantiserar om hur den sitter där, säkert väldigt liten, men att den växer och snart kommer något hemskst hända. Jag vet inte hur cancer upptäcks men på något vis så kommer jag väl få symptom som gör att jag måste åka in till sjukhuset, och då, hemska tanke, så kanske det är för sent, för jag har ju hela tiden trott att mina symptom är hypokondri och ignorerat dom.

Japp, jag kommer dö i cancer. Har sett på filmer hur dom får besked om att det är 2-3 månader kvar att leva.

Jag tänker på detta varje dag nu. Döden döden döden.

Ibland går jag lugnt och tänker, ibland så vill jag gråta som fan, ibland får jag panik och vill gömma mig under täcket.

Ibland tänker jag att jag borde ta en dusch, slappna av och försöka bryta loss tankarna. MEN DÅ, SÅKLART SÅ TROR JAG ATT JAG SKA DÖ I DUSCHEN!

Hur ska min sambo höra mig, hur ska han hinna hjälpa mig? Han kanske går ut medan jag duschar, om jag stupar då så kan han inte hjälpa mig! Jag struntar i att låsa toadörren utifall det händer något, jag tar alltid med mig mobilen.

:(

Nej jag ska inte dö.. jag är bara "frisk och galen".

Just nu bakar jag en paj, med mandelmassa som har datum som gått ut. Jag tror att jag ska bli förgiftad.

Kan inte ens njuta av en paj jävel utan att må dåligt.

Jag ska inte klaga, det finns folk som mår och har det sämre. Men det här är min blogg så jag har friheten här att skriva ner mina tankar och förhoppningsvis må lite bättre efteråt.

Jag tänkte skriva ner hur en dag kan se ut nuförtiden. Den här dagen har varit väldigt återkommande. Som en låt som spelas på repeat. Andra dagar ser bättre/sämre ut men just en sån här dag har blivit en vanlig dag för mig.

Jag går upp på morgonen. Äter inte frukost. Av den simpla anledningen att jag inte kan svälja den. Jag kan inte bara. Det tar tvärstopp i halsen. När jag är ledig så gör jag en frukostbuffe och kan äta i två timmar. Men när jag ska jobba då är det kaffe med en skvätt mjölk som gäller. 

Jag kommer till jobbet ångestfylld och orolig. Jag vet vad jag ska göra och matar på med mina uppgifter i tre timmar. Sedan fikar jag. På sista tiden har jag inte fått i mig fika heller. Får kämpa ner maten. Jag jobbar vidare tills det är lunch. Då kan jag absolut inte äta. Jag vill bara vara ifred en halvtimme. Jag får oftast sitta ensam och det är jag tacksam för. Just idag så åt jag faktiskt mat. Min syn blev konstig. Det var som en dimma. Som att sitta i en ångbastu, jag tänkte att vad händer nu då. Så jag tog mig lite lunch, så mycket jag klarade av, resten fick läggas i en matlåda att ta hem.

Efter lunchen så jobbar jag vidare, tar en kopp kaffe då och då om jag hinner. Försöker komma ihåg att dricka vatten men det brukar bli ett stort glas på lunchen och sen en mun vatten då och då.

När jag har slutat jobbet så är benen tunga och det värker i fötterna. Jag suckar högt och känner mig som om jag varit på ett gym. Jag sjunker ner tungt i bilsätet på vägen hem. Idag bländade solen mig så jag gick huvudvärk. Jag tror det är stress som gör mig så pass grymt ljuskänslig, det var hemskt!

När jag kliver ur bilen så släpar jag fötterna efter mig. Inne i huset så orkar jag inte mycket. Att hänga in jackan i garderoben är en utmaning i sig. Jag tänker en snabb tanke att jag borde diska, tvätta, städa, handla.. ja sånt som man ska ta tag i när man är ledig. Men hjärnan har ingen chans, mina fötter leder mig mot sovrummet direkt.

Där inne så tänker jag att jag borde duscha, tvätta bort sminket, sätta på mig pyjamas, men jag orkar inte det heller. Jag tar av mig byxorna och låter dom ligga på golvet, lägger mig i sängen under täcket och slår igång datorn.

Jag har inte lust att äta middag, men som tur är så lagar min sambo mat. Att ta mig in till köket, att fixa bestick och tallrik. Nej, det låter töntigt men jag orkar inte. Min sambo säger att han kommer med mat till mig, det känns så löjligt men jag är för trött för att protestera eller resa mig och fixa själv. Han kommer med tallriken till mig i sängen, efteråt så kommer han med en kopp kaffe. Som om jag är dödssjuk eller någonting.

Jag ligger där i sängen, med datorn. benen är som paralyserade. det är bara överkroppen som fungerar. Att göra någonting, vad som helst, att bara sätta mig i ett annat rum, finns inte på världskartan. Jag orkar inte.

När klockan blir åtta så får jag dåligt samvete av att jag bara har legat här, att jag och min sambo inte har umgåtts, att jag inte har diskat, att jag inte har noppat ögonbrynen, ja vad som helst smått eller stort. Jag har bara legat här.

Men vid åtta så kan jag titta på Farmen på tv4play så det gör jag. Sen är klockan halv nio och då ger jag upp på riktigt, då är det kväll och jag tänker inte lyfta ett finger. Men jag ligger med datorn tills klockan tolv. Min tallrik med mat står halvfull på bordet bredvid sängen, min urdruckna kopp kaffe likaså. Det slår mig att jag borde gå in med dom i köket men icke. Det har aldrig hänt. Bara när det blir för trångt på bordet så tar jag tag i det.

Usch vad hemskt det låter när jag läser det jag har skrivit, en ung frisk människa, med ett vanligt jävla jobb. Utan barn och utan måsten eller bekymmer, men ändå så trött och orkeslös.

När jag ska jobba så sover jag ca 4 timmar. När jag är ledig så sover jag 12 timmar om jag får.

När jag är ledig, efter 12 timmars sömn så är jag trött hela dagen. Mina lediga dagar går oftast åt till att vila. Och när jag har jobbat så ligger jag bara. Det är sjukt.

Nyss var jag ledig en vecka i streck. Det var dom sista två dagarna på veckan som jag kände mig "normal". Men sen jobbade jag ett pass, ETT PASS och dagen efter så var jag lika trött som om jag hade jobbat jättemycket. På noll igen.

Ofta på kvällarna så brukar armarna domna bort. Jag har ingen kraft i fingrarna. Jag får ont i bröstet, fast på ett hypokondriskt sett, inte "riktig" smärta. Obehagligt vilket som...

Jag fryser som en liten sparv. När jag väl har blivit kall så blir jag knäpp. Jag fryser så extremt att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Medan min sambo står bredvid och känner inte av det alls. Det tar ca 2 timmar för mig att komma tillbaka igen, under flera lager täcken.

Jag har under de närmaste tre månaderna fått en stingande huvudvärk. Det sticker till och försvinner lika snabbt. Jag har fått mellanblödningar i mensen de två senaste månaderna. Har inte haft mellanblödningar sen jag var fan 15 år!

Jag funderar av och an om jag ska ringa vårdcentralen. För om jag inte är utbränd så är jag sönderstressad och om jag inte är sönderstressad så har jag en depression och om jag inte har en depression så mår jag dåligt vilket som!

Men känns som att de inte skulle ta en på allvar och att man skulle komma därifrån och skämmas...

Som den gången jag gick in för att min hand slutade fungera. Jag kunde inte öppna min knutna näve utan att dra ut fingrarna med hjälpa av min andra hand. Svaret jag fick av läkaren var "det finns de som har amputerade armar och jobbar ändå". Jag var inte ute efter en sjukskrivning (det är jag inte nu heller) jag är bara ute efter förebyggande hjälp. Jag vill dra i handbromsen innan det har gått för långt. Jag vill få hjälp. Sömntabletter, lyckopiller, kolla blodtrycket ja jag vet inte vad, det är ju därför jag vill ha hjälp, för jag vet inte!!

Jag är bara så trött så batteriet blinkar rött jämt.

((varning för flummigt inlägg, men skriver så som det kommer upp i mitt huvud hehe))

Nu vet jag hur det känns, att vara på gränsen till utbrändhet. Visst jag kan inte svära på att det var det som jag upplevde men det är det enda ordet som jag tycker passar in.

Jag var på gränsen, men jag kom tillbaka. 

Det är otroligt vilka påfrestningar det mänskliga psyket klarar av. Hur den lyckas väja och ducka för hinder för att hålla sig kvar ovanför vattenytan. 

Men jag kan ta det från början.

Man blir inte utbränd på en dag, på en vecka, på en månad. Det är slutresultatet av en lång process, en upprepning av att ha pressat kroppen gång på gång på gång. Till slut säger det stopp i kroppen.

Det var en mysig cocktail av jobb, hem, familj och allt därimellan.

Ni vet när man känner att man springer och stressar över allt, men gång på gång så springer man in i en tegelvägg. Men man slår sig i genom tegelväggen och fortsätter springa. En till tegelvägg och en till och en till. Till slut blir man van med att möta tegelväggar. Den där tegelväggen slår dig blodig varje gång du ska slå dig i genom. Men du fortsätter på skakiga ben och springer mot ett mål.

Till slut har du sprungit så länge att du har till och med glömt bort vad målet var för nått!

Du bara springer.

Och det är då du går in i den sista väggen. När målet är borta. Inget att sträva mot. Kroppen är mörbultad och blodig. Nästa vägg är den sista och kroppen ger upp. Du har slagit sönder dig själv psykiskt och allt stängs av.

Det är ett under att andningen och hjärtat fortfarande fungerar, för allt annat är borta.

Det finns inget svart eller vitt, inget bra eller dåligt, ingen hunger eller mättnad, ingen sorg ingen lycka.

Du bara finns i ett stort tomt intet. Du andas men du vet inte varför, du finns till men du vet inte varför.

Det är en sjukt läskig känsla. Man känner sig död fast man lever.  

För mig så gick det till så att jag under 3 års tid strävade mot ett mål. Vägen var lång och krokig, alltid uppförsbacke men jag kämpade på. När hoppet nästan var ute så såg jag plötsligt en möjlighet. Så jag sprang på. Jag har hunnit upplevt allt under min resa. Kroppsliga skador som värk i händer, ben och huvud. Viktnedgång, frosseri och matvägran. Panikångest och depression. Mobbning och alkoholproblem.

Men plötsligt såg jag en möjlighet. Allt jag kämpat för skulle vara värt mödan! Jag höll ut en månad till och sprang in i mina tegelväggar. En månad är ju ingenting jämfört med 3 år. Men så en dag, när jag skulle få bli fri. Då kom det. Den största tegelväggen som jag aldrig skulle kunna rasera. Det tog stopp. Min resa skulle stanna här. Allt jag kämpat för var förgäves. Men jag behöll lugnet tills jag kom hem.

Hemma så fylldes min kropp av alla känslor samtidigt som inga känslor alls. Jag kände det i varenda cell. Nu kommer det, nu kommer utbrändheten. Jag var så trött, så trött på allt. Detta var droppen. Jag ville krypa ur mitt eget skinn. Jag ville sova i 100 år. All förlorad sömn kom mot mig nu och jag kunde inte hålla tillbaka längre. 

Det känns inte kul men nu har jag tagit ett beslut. Jag ska endast jobba 50 %. 

Pengar är inte något problem längre, så beslutet va lätt att ta. Men jag har inte valt det själv. Min kropp har valt det åt mig. Jag kan inte längre, jag kan inte längre springa. Jag är inte den jag var förut.

Förut var jag stark och otroligt uthållig. 

Men nu.. mina händer är trasiga, mina axlar, jag har fått eksem på händerna som aldrig försvinner. Jag har problem med matrutiner. Jag kan inte somna på kvällarna och jag har blivit otroligt introvert och nedstämd.

Jag måste ta hand om mig själv nu. Gå ut i skogen och göra annat.

Någonstans inombords så har jag alltid trott på att allt var som i en disneyfilm. Att om man kämpar tillräckligt mycket så får man något tillbaka. Att den som gör rätt för sig får sin belöning. Men nej, livet är orättvist, sjukt orättvist.

Men nu mår jag bra efter mitt beslut. Jag är fri på det viset också. För nu behöver jag inte springa längre.

Jobba endast deltid och mycket tid till att fundera på livet och nästa steg, för nästa steg är fortfarande ett mysterium.

Sitter med en klump i magen. Halsen stryps åt och jag har en molande värk i bakhuvudet och ner i nacken.

Känns som jag ska bli galen.... snart...

Tror att det enda jag kan göra är att lägga mig ner, dra täcket över huvudet och hoppas att det försvinner. Men jag sitter kvar och försöker hitta på något att göra, skriva ner skiten brukar hjälpa så det gör jag.

Jag känner mig så stressad av jobbet. Varje ny vecka innebär oftast nya stressmoment. Jag klarar av dom galant och känner att "de där var ju inte så farligt" men sen kommer en ny vecka med nya utmaningar.

Jag orkar inte med utmaningar just nu. Det är inte roligt. Det är bara utmattande.

Det känns som att jag drunknar... sakta...

Jag vill bara fly, jag vet inte vart. Känns som början till utbrändhet faktiskt.

Jag behöver vara ledig i sommar, so baaaad...

Men är även rädd för att vara ledig.. att få stanna upp och känna efter. Tänk om allt kommer ikapp mig då, verkligheten. När man stannar upp och känner efter så kan det bli så. Allt man har förträngt kommer upp till ytan och stressen hinner ikapp en. Då är det lätt att man fortsätter springa, springa för livet för att man är så rädd.

Uscha.. livet... 

Hej bloggen!

Mitt liv rullar på och jag kan göra allt jag vill göra nu.

Men en sak som jag har märkt nu är att dödsångesten kan komma tillbaka när jag blir väldigt stressad.

Jag kan beskriva det som att jag känner efter kring hjärtat och andningen och tror att något är fel, att det ska göra ont när som helst och så vidare. Jag blir rädd för att få en sjukdom eller att dö på fläcken.

Detta hade jag stoooora problem med förut, jag var totalt skräckslagen varje dag sju dagar i veckan!

Men som sagt idag mår jag allmänt bra men tydligen när jag blir jättestressad så kommer ångesten fram igen :(

Nu senast så fick jag tråkiga nyheter på jobbet, inte bara tråkiga utan livsavgörande.

Jag har lyckats spara ihop en stor summa pengar medan jag har jobbat hårt som ett svin. På bara ett år så tycker jag att det är himla bra gjort för en som är extra vid behov. Jag började nu planera att kanske unna mig och min sambo en resa. Att kanske ha råd att shoppa lite mer och ja, liksom njuta av pengarna. Inte allt men en del fötjänade jag att spendera efter allt slit med ångestproblem tyckte jag.

Men då kommer jobbet och säger om två veckor så har vi inget jobb till dig! Jag tappade fotfästet. Inte för att jag blir utan månadslön, för jag hade ju sparat undan och vi kommer då klara oss, men för att vips så skulle alla mina sparpengar försvinna. Jag visste det. Tänk att man aldrig får slappna av?

Jag blev jättestressad och tankarna svindlade i huvudet. Försökte tänkte realistiskt och att allt skulle lösa sig. Men jag var bara så trött på att alltid alltid kippa efter andan och jobba arselet av mig.

Jag fick dödsångest igen. Inte så illa som förr. Men nog för att jag skulle bli deprimerad i flera dagar, tystlåten och instängd. Uscha :(

Som tur är så var allt ett missförstånd och jag blir bara utan månadslön ett par månader *phu* 

Men i alla fall, gud vad jag tappade fotfästet och ramlade ner i ett svart hål ett tag.

Läskigt det där, hur man kan känna sig hur frisk som helst och sen vips på en sekund så blir man ett offer och stänger in sig från omvärlden och vill nästan ge upp och dö.

Ångesten är verkligen oförutsägbar..

Nej jag jobbar inte ihjäl mig, vet andra som har det värre.

Men det blir liksom allt ihop blandat som gör det hela värre. All den här psykiska pressen. Att jag startade från noll och sen har allt gått i rasande fart och jag har bara kört på.

I början av sommaren var jag livrädd för att jobba och nu står jag och gör tusen saker helt själv som jag aldrig skulle trott att jag kunde klara av.

Och på det så jobbar jag JÄMT. Jag är fan aldrig ledig. Trodde att det skulle lugna sig efter sommaren men september har fan varit värsta månaden hittills, augusti också. Jag är ledig en dag i taget. EN GÅNG fick jag två dagar ledigt i sträck. Då gick jag och min sambo ut i skogen och njöt av lugnet i flera timmar. Jävlar vad skönt det var. Men jag behöver mer ledighet.

Pass på pass på pass. Och huset ser förjävligt ut. Ingen av oss hinner med någonting. Phu..

När jag har lediga dagar så är det ingen ide att se dom som lediga, för nio av tio gånger så ringer dom och vill att jag ska jobba.

Idag kände jag en ångestattack i halsen, den ville komma ut men var inte riktigt redo än. När det känns så, då krävs det ytterst lite för att jag ska spricka. Min sambo sjöng i  bilen och om han inte hade slutat på sekunden så hade jag sprängts.. jag kände det.. att nu går jag under.. jag klarar inte mer..

Jag behöver ledighet. Snälla tre dagar.. snälla. Är nöjd med två men helst tre och förväntar mig att det blir en dag som bäst -.-

Jag sover i alla fall bra, tillräckligt många timmar MEN under dagen känns det som att jag inte sovit alls. Det är som att kroppen inte hinner återhämta sig under natten och nästa dag är jag lika trött som jag var dagen innan när jag kom hem. 

Det känns som att jag inte får någon luft. Som om jag måste ta extra djupa andetag ibland. Har svårt att fokusera och jag hör extremt dåligt :(

Den här helgen.. fy fan.. kommer bli den värsta. Och jag jobbar på måndag OCKSÅ.. fy fan.

Jag vill bara att säsongen ska vara över, att det ska lugna ner sig, att jag kan pusta ut och tänka "yay jag klarade det" men det finns liksom ingen ände på det. Jag jobbar fortfarande lika mycket eller mer som om det vore högsäsong.

Aldrig ledig...

Jag har inga problem med att jobba heltid. Det är inte där skon klämmer. Det är bara det att jag aldrig får två dagar ledigt. Det blir en dag här och en dag där. Man hinner liksom ingenting. Man hinner knappt andas.

Åh gud jag känner ångesten, som om jag bara vill skrika rakt ut. Men det går inte. Jag har fan fyra dagar kvar. Sen om de är snälla så borde jag få en dag ledigt (helst flera!!!)

Håll ut håll ut!

Det värsta är att det finns ingen chans till sjukanmälning för det är jättesvårt att hitta ersättare. Den pressen alltså, att alltid finnas och vara på topp.. fy fan.

Men men bara att le och se glad ut. Pengarna rullar in och i vinter kommer jag tacka mig själv för de. För jag har ingen aning om hur länge det här jobbet håller igång eller ens om jag får fortsätta. Bara att jobba in så mycket pengar det går just nu.

Vila kan man göra i graven...

Synd bara att ångestattacker har sättit igång igen...