Känns jävligt konstigt att man sitter och googlar allt.

Till och med problemet att hitta vänner ska google lösa åt en.

Hmm..

Men vart ska man börja då?

Om du vet en sida där man kan finna vänner, tipsa gärna! Just nu hittar jag bara datingsidor och det är jag inte intresserad av.

Nu för tiden så har jag inte så mycket ångest, och när jag väl har det så kan jag kontrollera det jävligt bra. Så därför tänkte jag att jag kan väl ändå blogga lite och försöka hjälpa andra.

Förut så led jag av vad jag kallar dödsångest - jag trodde att jag skulle dö varje dag.

Det var värst på kvällarna då jag skulle sova. Då när jag låg i mörkret och tystnaden så tog de hemska tankarna över.

Jag trodde oftast att jag skulle dö av en hjärtinfarkt. Att det skulle göra jätteont i bröstet helt plötsligt, att det skulle vara jättehemskt och att jag till slut skulle dö. Jag blir lite nervös nu bara av att skriva om det.

Jag kunde inte se tv-program där det handlade om detta. Till exempel "112 på liv och död" zappade jag snabbt förbi varje gång. Första gången som jag märkte att jag hade problem det det programmet så fick jag vääärldens ångestattack. Jag var ensam hemma och hörde ljudet från tvn hur en man höll på att dö i en hjärtinfarkt. Jag andades häftigare och häftigare och fick panik. Försökte ringa min sambo men telefonen la av och paniken utbröt totalt! Jag kunde inte hejda mig själv och började storgråta.

Jag kan inte heller lyssna på hjärtslag. Huuuh ryser av bara tanken! Jag spelade ett spel igår (en app) där varje gång som gubben dog så lät det "dunkdunk dunkdunk dunkdunk". HUUUUUUUUHHHH :(

Men jag har fortsatt att spela spelet och nu så går det bra ändå.

Jag vet hur det känns när man är mitt i det. Det känns som att det aldrig kommer att försvinna. Att man kommer att tänka på det här viset hela livet och alltid vara rädd för sitt liv. Men jag kan lova dig att det kommer att försvinna.

Hur kommer det att försvinna? Helt av sig självt kan jag säga dig!

För ju mer du lever i det, desto mer vänjer du dig och till slut så tar det logiska tänket över. Om du tror helt bestämt att du ska dö varje dag i ett halvår men ändå lever efter så lång tid. Då är det svart på vitt att du faktiskt inte behöver oroa dig.

Jag kommer ihåg när jag var hos psykologen och han sa att "det är ju onödigt att oroa sig varje dag, det är ju något som vi inte kan kontrollera ändå." Det lät solklart, men ändå så tänkte jag "lätt för dig att säga!"

För tankarna kändes inte som mina tankar. Det kändes som att det var dumma tankar som jag inte kunde kontrollera som bara fanns där och som gjorde mitt liv till piss.

Men eftersom tiden gick så försvann det mer och mer. Jag hade helt enkelt inte tid till att oroa mig för något som fortfarande inte har hänt på flera månader. Jag undviker fortfarande tv-program och tidningsartiklar som handlar om det ämnet. Men annars så fylls inte mina dagar av dödsångest längre :)

Min psykolog lärde mig en grej som jag tyckte var väldigt bra. Jag skulle tänka mig att jag hade en "pratmaskin" som stod bredvid mitt öra. Varje dag så snacka han skit om de ena och de andra. Saker som inte stämde och saker som var överdrivna. Jag skulle helt enkelt låta bli att lyssna på honom. FAR ÅT HELVETE DIN JÄVLA PRATMASKIN. Ibland så såg jag en djävul på axeln som satt och försökte skrämma mig med de mest ologiska saker. 

"du kommer att dö"

"känns det inte lite konstigt i bröstet"

"snart kommer det att göra jätteont"

"jaha, ska du vara ensam hemma ikväll, tänk om du dör?"

"du kan inte vara ensam, fatta paniken när smärtan kommer"

"du kommer inte klara det här, du kommer dö när som helst"

Håll käften bara, allt de där är taget ur luften! En pratmaskin ska inte få styra mitt liv!

Jag hade även problem med mat. Jag vågade inte äta socker, dricka alkohol, äta fet mat eller snusa. För jag fick för mig att det kunde bli fel med mitt hjärta och att det skulle göra jätteont. Alltså en liten chokladbit och jag fick ångest direkt! Men då försökte jag bara jämföra mig med dom som väger 300 kg. Om de kan leva i flera år så kan jag också! :)

... jag är den enda som seriöst har tagit tag i det och försöker kämpa mig ur.

Helt sjukt när man tänker på det.

Det märks inte på släkten vad de lider av. För de lever i sin trygga lilla bubbla allihop. De kliver aldrig över sina egna gränser och de utmanar aldrig sig själva. Dag ut och dag in så har de samma rutiner som de alltid har haft. Om man försöker dra ut dom och göra något som är utanför deras trygghetszon DÅ MÄRKS DET DIREKT hur grov panikångest de har hela bunten.

Mamma är värst. Hon är bara hemma eller på sitt jobb. Hon har haft samma jobb i flera år. Hon har samma rutin varje vecka. Samma affär, samma kläder och samma supande varje vecka.

Jag har nu bott med min sambo i 3 år och hon har inte hälsat på en enda gång pga ångesten. När jag bodde 15 min från henne så hälsade hon inte heller på. Men det märktes inte då. Man tänkte inte på det. För jag var hem till henne så ofta och vi pratade på telefon jämt. Men när jag tänker efter så var hon bara hem till mig en gång och då söp hon sig full för att hon var så nervös och på morgonen dagen efter så skulle hon hem så fort det bara gick! Hon har alltid en ursäkt och hon har alltid magsjuka, mensvärk eller en förkylning. Shoppa, åka buss eller vara bland folk är något hon har stora problem med. Det är mycket tryggare att sitta hemma framför TVn hela sitt liv. Så länge man inte påpekar eller pratar om det så går det bra, men jag är rädd att mamma kommer att supa ihjäl sig till slut. Min lillasyster har inte några barndomsminnen, hennes minnen består av att de bara varit hemma.

Min mormor är världens socialaste och mest utåtriktade människa jag vet. Man kan aldrig gissa vilken grov ångest hon har. Hon har bott själv i många år, hon har många vänner. Engagerar sig i aktiviteter och har inga problem med att dra ut på dans ensam utan sällskap. Men om man tittar lite närmare så ser man ett hårt inpräntat mönster som hon har hållt fast vid i flera år. Hon åker alltid på samma affärer, alltid samma städer och evenemang. Så länge hon håller sig i dom städer som hon alltid har varit i så är hon lugn. Men om man skulle försöka få med henne till en plats där hon aldrig varit eller skulle försöka sätta henne på ett tåg. Då tar det stopp! Då kämpar hon för allt hon har att komma på ursäkter av alla de slag för att slippa. Men det finns undantag, bussen till stockholm och färjorna. Den bussen tar hon ofta och har inte några problem med. Men en buss åt ett annat håll. Då säger det stopp. Hon har hälsat på mig en gång. Då fick vi lov att skjutsa henne. Hon vågade inte köra själv till en okänd plats och tåget var inte att tala om. Men planen var från början att hon skulle ta tåget hem. Det syntes på henne hur paniken växte. Hon blev dålig i magen och pratade om det där tåget som om det var världens undergång. Så det slutade med att vi fick skjutsa hem henne också. Sedan dess har hon inte hälsat på mer. Så länge hon får leva inom sin bubbla så går det bra, men är det verkligen ett bra liv?

Min pappa är precis som min mormor, väldigt social och man ser inte alls vilka grova problem han har. Hans taktik är att lägga sig i alla andras liv för att slippa ta tag i sitt eget. Han har inte städat sitt hus på 10 år, sedan han och mamma skiljde sig. Hans liv har suttit på paus i 10 års tid. Det verkar som att  han aldrig kommer att ta tag i det. Men han är väldigt snabb på att lägga sig i andras liv, allt från vilken hårfärg man ska ha till vart man ska spendera sin semester. Han ger inte råd, utan han säger som det ska vara. Han vet alltid bäst och kan mala på tills öronen trillar av. Men hans eget liv då? Har han ens ett liv? Hur mår en människa som inte städat på 10 år och som inte har ett fungerande kök eller badrum? Att prata känslor är förbjudet och omöjligt med honom. Men pengar, jobb och utseende går bra. Han är en sån där tickande bomb, och jag är vädligt rädd för vad som ska hända när det smäller. För just nu har han inga vänner, han dejtar inte och han har inget fungerande hem. Ingen normal männniska kan överleva det hur länge som helst. Men han maler på om alla andra och försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Hur länge till kommer han att orka? :(

Idag är en sån där dag som allt bara bubblade över. Känslor som jag har hållt inne i flera dagar och försökt härda i genom. Men idag så bubblade det över och jag grät och grät.

Alltså, jag är så jävla ensam! Jag är inne på mitt tredje år att bo här och har inte en enda vän här.

När jag bodde i min hemort så hade jag en vän, sedan så umgicks jag mycket med släkten. Nästan dagligen.

Men här så är jag helt ensam. Men det är inte platsen det är fel på. Jag älskar att bo här med min underbara sambo. Det är min så kallade släkt och min så kallade vän som det är enormt fel på!

Hur kan det gå 3 ÅR och vissa av dom har inte kommit hit en enda gång?!

Jag drömde en väldigt hemsk mardröm inatt...

Min sambo hade blivit kär i en annan och ville göra slut. Bara så där, helt plötsligt. Det var bara att packa och flytta till min hemort. Jag fick inte ens ögonkontakt med honom i drömmen och mitt hjärta brast av att jag blev utslängd från mitt hem och att någon annan skulle "ta över min plats" bara sådär.

Jag grät och grät och kunde inte fatta att det var sant.

Men det värsta av allt var att jag skulle då hamna på ett ställe där ingen skulle bry sig. Det skulle inte förvåna mig om min släkt skulle fira med tårta att vi äntligen gjort slut och att jag hade flyttat "hem".

Det var då det slog mig, fy fan va hemskt! Ingen skulle vara ledsen med mig eller trösta mig. Alla skulle se situationen som att allt blev bra och att för deras skull så var allt toppen med att det tog slut.

Uscha...

Det gör mig så himla ledsen. Att ingen är glad för min skull att jag hittat min själsfrände.