Vilket hemskt morgonhumör jag fick!

Jag sov till halv ett, vaknade och såg solen skina ute, underbart väder! Jag blev genast besviken på mig själv att jag hade sovit bort dagen :(

Jag var så himla trött, kroppen ville inte vakna riktigt. Sedan började det krångla med vem som skulle duscha först och si och så. En liten liten grej och jag lägger huvudet på bordet och börjar storgråta! Jag bara gråter och gråter, min sambo håller om mig.

Jag sa sedan "förlåt för att jag är konstig" men han sa att jag behöver inte säga förlåt, han förstod precis vad det handlade om. Alla spänningar och all stress och nu är jag hemma och då släpper kroppen taget.

Det var otroligt skönt att gråta. Men sedan ville jag bli glad igen, det är ju nyårsafton! Men fan va deppig jag var. Jag tog en macka och en chokladbit, vips så var jag normal igen.

Nu är det snart min tur att duscha sedan ska vi laga mat och bara vara hemma och mysa.

Det är så skönt att vara hemma!

Gott nytt år!

Sista natten håll ut håll ut håll ut.

I morgon kommer min sambo och hämtar mig och jag får åka HEM. Jag längtar hem så det är helt galet. Min trygga plats med min älskade sambo, katterna, lugnet. Jag längtar till och med efter att städa hemma!

Det har gått ganska bra ändå att vara hos familjen så pass länge. Men kvällarna är värst. Min dödsångest har kommit tillbaka eller hjärtfokuserad ångest kanske det heter?

I alla fall jag ligger och funderar på att mitt hjärta ska sluta slå, att jag ska få ont i hjärtat, att snart snart så kommer jag kanske få en sjukdom och dö en smärtsam död. Jag ligger och funderar och funderar till slut är jag helt vettskrämd och kan inte lugna ner mig.

När jag är med min sambo så går det bra. Men när jag är borta är det ett helvete när dödsångesten kommer.

Huuuh, hatar kvällarna här. Jag har jättesvårt för att somna så jag ligger och blundar i cirka en timme eller två samtidigt som jag har dödsångest och hoppas att jag ska somna så snabbt som möjligt.

Tankarna styr vad vi känner, så om man ändrar tanken så kan man också ändra känslan.

När jag tänker intensivt på mitt hjärta så jag blir jätterädd så gör det ont i magen och man blir liksom nervös. Jag försökte ändra tanken och kom på att ontet i magen kan liknas med fjärilar i magen när man är kär. Varje gång jag blev rädd och det kändes i magen så tänkte jag tanken "åh vad kär jag är i min sambo det pirrar i magen" Då blev pirret en positiv sak och jag började tänka positiva tankar som i sin tur ledde till positiva känslor i stället för rädsla.

Hehe, jag vet inte om det fungerade så där jättebra men jag blev i alla fall lite mer avlslappnad när jag försökte tänka så :)

Åh jag längtar hem jag längtar heeeeem!!!

Varje gång jag tänker för mycket på hjärtat så försöker jag upprepa "Det är bara en tanke och tankar är inte farliga" som jag lärde mig på KBT:n men fan det är så svååårt.

Det är svårt att förstå hur allt kan hänga ihop. Hur kan jag börja bli rädd för hjärtsjukdomar för att jag är stressad över min familj? Det har ju inget med varandra att göra, men tydligen har de det.

När jag var hemma i 3 mån utan att träffa min familj så hade jag nästan noll panikångest. Glad och lugn för det mesta.

Sedan när jag åker ner till familjen så kommer ångesten tillbaka steg för steg. Nu har till och med dödsångesten kommit tillbaka vilket jag brottades med mest i början av året, känns konstigt att den kom tillbaka nu men det är som att när jag blir stressad så kommer ångesten tillbaka och blir värre och värre ju mer jag pressar mig själv till stress.

En lista på symptom jag får när jag blir för stressad.

Den första är det minsta och den sista är det värsta och mest hemska.

Blir otroligt trött och nedstämd

Blir tyst och lite apatisk

Gråt attacker, andas häftigt

Vågar inte snusa, dricka kaffe, fet mat, för mycket socker

Dödsångest - tror att jag ska dö och kan inte tänka klart

Panikångest attack

Man kan säga att ju mer stressad jag är desto fler av symptomen visar jag. Förra gången jag var hos familjen så kanske jag bara hade ettan och tvåan. Men den här gången så har jag haft allihop.

Det kanske är kroppens sätt att säga åt mig att ta det lugnt eller något. Eller så är det jag som måste ändra mitt tankesätt så jag inte blir så himla stressad. Klurigt de där...

Jag hade varit på mellandagsrea utan att ha ätit riktigt med mat innan. Jag skulle träffa en vän efter det men min familj ville att jag skulle följa med dom hem och sova där.

Jag kände mig stressad, mådde dåligt och ville bara ta det lugnt MEN familjen ville ju umgås och jag ville inte svika dom. 

Jag hörde varningsklockor i huvudet, jag borde inte åka. Jag borde ta det lugnt hos mormor. Men jag packade ihop grejer och ignorerade det.

Sedan när jag sitter ensam i bilen och väntar på en parkering. Då kommer attacken. Jag börjar andas häftigt, jag skakar i hela kroppen och det bara skriker i mitt huvud ÅK HEM TILL MORMOR.

Jag ringde min sambo, jag ringde min mamma sen bestämde jag mig för att säga nej, att åka hem till mormor i stället.

Jag sa rakt ut till pappa att nu har jag ångest och jag vill vara ifred och ta det lugnt. Han tjatade lite men gav sedan med sig. Han gav mig också en hundring, det var väl hans sätt att säga "ta hand om dig" eller något. Han har ju så svårt att prata om sånt där.....

Väl inne hos mormor så lägger jag mig på soffan och gråter, helt slut är jag. Mormor frågar vad som står på och jag bara ropar rakt ut

JAG HAR PANIKÅNGEST!!!!!!

Hon säger att det låter ju inge bra, är det så illa med dig?

Jag säger tillbaka att jag har gått hos en psykolog sedan augusti, klart det inte är bra då..

Min familj har så svårt att prata om detta, de förstår inte riktigt, mamma förstår lite eftersom hon också har ångest men annars förstår dom inte.

När jag hade gråtit klart så blev jag helt lugn. Det var så skönt att stå upp för sig själv och inte låta sig pressas till saker man inte vill göra. Jag säger nästan aldrig nej. Jag säger ja till allt och stressar och pressar, får ångest och mår dåligt.

Men nu sa jag nej!

Ska lägga mig i badet nu för jag har frossa som fan!

Saknar min sambo och vill bara åka heeeeeem nu men han kommer inte och hämtar mig förens om två dagar.

Jag får härda ut!

Hujedamej vad bakfull jag är. Självförvållat, jag försökte supa bort ångesten igår. Jag vet att det inte är bra, men det var juldagen, jag var med gamla vänner som jag inte träffat på länge och jag ville ha så kul som möjligt!

Jag hade varit på julmiddag och hade bråttom att komma iväg på förfesten så jag sprang hem från middan, sminkade mig fort som fan och hann inte tänka efter. Till slut kom jag på att shit jag ska på förfest och jag började bli nervös som vanligt.

Jag bestämde mig för att skynda mig dit så jag inte skulle hinna tvivla och bli för nervös. Så jag nästan sprang till festen, när jag kom in var jag helt slut och hällde i mig vatten haha.

När jag blir nervös så pratar jag jätte mycket. Pladdrar på som fan tills folk kollar konstigt på mig. Jag blev bjuden på vin och hällde i mig ett stort glas plus en öl och ett till glas vin. Vi tjejer hade jätteroligt men jag kände oron i kroppen och försökte supa bort den.

När vi kom till krogen så söp jag ännu mer. Jag var som en helt annan person, jättekonstig. Gapig och flängde runt, snackade med allt möjligt folk, och det syntes att vissa blev lite störda på mig.

Det var en konstig känsla, rädsla, nervositet, högt tempo och jag bara hivade i mig och var helt speedad.

Jag kommer på nu att jag hade behövt en kram och att någon sa det är lungt du behöver inte vara orolig.

Då hade jag nog blivit lugn. Jag funderade på att berätta för tjejerna om min ångest men det blev inte av. Det är så himla obehagligt att vara med folk som inte vet att jag har ångest, då blir jag mer nervös.

Äh, jag vet inte vad jag ska skriva mer. Jag mår skit i dag och "tänker aldrig mer dricka alkohol"

Jag längtar hem, jag saknar mig sambo som fan.

Åh vilket dilemma!

Jag skulle dra på affärer imorse. Jag planerade att dra ut precis när affärerna öppnade för att undvika trängseln och allt folk. Men vad hände, jo jag sov längre än planerat och nu sitter jag och fortfarande inte har kommit iväg.

Jag har lockat håret och allt är klart. Snart blir det mörkt och jag vet att för varje minut så är det mer och mer folk ute på affärerna. FAN! Ska jag gå, ska jag inte gå?

Jag vill inte, låter helt jävla galet att jag ska gå på affärer helt själv, så jävla instabil som jag är. Men jag har ingen att gå med och julklapparna måste ju inhandlas. Jag försöker intala mig själv att jag kan ta det lungt, gå sakta och inte stressa. Sätta mig ner en stund om jag vill och ja, bara ta det lungt. Men jag vill inte gå.

Jag försöker komma på vad jag ska köpa i förväg så jag inte blir så förvirrad, men jag har massa presenter som jag inte kommer på vad dom ska bli. Därför måste jag väl gå runt och titta lite för att hitta något.

Jag vet inte hur jag ska göra, känner mig så stressad och är så jävla trött. Känns som att jag skulle kunna sova hela dagen egentligen.

Såhär är det alltid när jag åker till familjen, så tight med tid så allt måste vara planerat in i minsta detalj för att jag ska hinna med allt. Nu har jag skitit i massa saker och känner att jag ligger efter i planeringen.

Jag skulle kunna handla en annan dag med pappa, mamma eller mormor. Men fan, då blir det de där jävla sista minuten igen! Det är fan sista minuten redan nu!

Jag saknar min sambo, vill krypa in i hans famn och bara försvinna :(

Sen är pengarna slut också. Jag hade 1000 kr, men fick handla åt mormor, var ju på fest i lördags och ja, lite ditten och datten och vips 345 kr kvar. Shit...

Jag fick 500 kr av pappa, eller ska få sen i alla fall. Känns dumt när man snart ska fylla 23 år men aja.

Jag vill ge bort så mycket men har inte råd egentligen, jag måste väl prioritera om antar jag.

Det blir en liten present till brorsan eftersom jag är med på en stor present med pappa till honom.

Sen har lillsyrran redan en present klar, tänkte köpa en till med det måste jag skita i nu.

Bästa vännen ska ju ha en present också, jag tänkte inte köpa något men hon köpte till mig så då måste man ju, jag har inte råd ju :(

OCH SAMBON DÅ! Jag vill ju köpa något fiiiiiiiint, men det får bli något kärleksfullt i alla fall.

Mamma och pappa är klara..

Mormor skulle få nått litet men nu blir det väl något väldigt litet i stället.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHHHHH

Får lust att skita i allt! Jävla jul!

Jag känner tårarna i ögonen men vill inte sabba sminket :(

Jag orkar inte jag vill inte, jag vill gå i dvala och vakna när det är sommar.

JÄVLA BAJSPANIKÅNGEST SOM SKA SÄTTA KÄPPAR I HJULEN JÄMT!

Hej hej kära panikångest dagbok!  

Jag har nu segrat över min panikångest flera gånger och jag är så stolt över mig själv.

Först skulle jag till systemet, jag skulle gå dit själv. Tanken av massa folk som trängs och den långa vägen dit gjorde mig jättenervös. Jag var nära att skita i det ett tag men jag skulle ju på fest på kvällen, jag som inte har festat på länge, så jag ville verkligen. Till slut var jag på väg dit. Jag tänkte att jag skulle snabbt in och snabbt ut, jag visste exakt vad jag skulle köpa och fort skulle det gå. På vägen dit så ringde mamma, hon pladdrade på om massa saker. Jag som redan var skakig och nervös blev inte lugnare av det. Jag försökte lägga på men det är svårt ibland med mamma, hon har så mycket att berätta jämt! Till slut la vi på och jag gick in, grabbade tag i en korg och småsprang genom affären. Sedan hittade jag inte det där jävla vinet jag skulle ha, jag gick runt flera varv. Till slut så tog jag mod till mig och frågade en i personalen. Han tog fram vinet åt mig och jag kände att "det där var ju inte så farligt, gick ju jättesnabbt när man frågade om hjälp" :) Kön var inte jättelång, men jag hade ju småsprungit till affären och hade byltat på mig halsduk och massa grejer så det blev väldigt varmt att stå där! Kom igen kom igen snabba er nu då! Till sist var jag ute och andades in den friska luften. Äntligen! På vägen hem var jag himla stolt!

På kvällen skulle jag på fest som sagt. Jag blev mer och mer nervös ju närmare det kom. Jag skulle umgås med gamla vänner och även om jag kände dom väl så hade jag ju faktiskt inte träffat dom på länge och de visste ingenting om min panikångest. Jag hade funderat över att faktiskt berätta när jag kom dit men det skulle väl bli en himla glädjeförstörare. Jag sminkade mig och gjorde mig i ordning, djupandades och funderade över att skita i det. Jag tänkte att bara jag får i mig första ölen så går det bra. Men det finns ju ett problem och det är att när jag får panikångest så vill jag inte alls dricka. Jag får för mig att jag blir mer stirrig och konstig då. Fan om jag går dit, dricker första ölen och mår skit och måste gå hem. Men aja, det fick bära eller brista. 

Det värsta var nog att jag skulle till ett ställe som jag aldrig varit på förut, det gjorde mig väldigt nervös. Jag vill veta hur det ser ut och planera i huvudet, annars blir jag jättenervös! Men jag intalade mig att det skulle gå bra. Jag ville ju verkligen gå och träffa tjejerna!

Väl där så hade all panikångest försvunnit och jag hade jättekul hela kvällen, så jävla värt att gå! :D

Nästa dag så skulle jag och syrran dra på affärer. Ååååååh jag ville verkligen inte gå. Tanken på att stå där i julträngseln fy faaaan. Inget syre, varmt och jävligt, folk som springer omkring. Jag såg framför mig hur jag skulle svimma eller något. Men jag ville ju hitta på något med syrran och inte bara sitta hemma, det fanns inte så mycket annat att göra än att gå på affärer.

När vi gick ut och mot affären så tänkte jag "vi går in köper det vi ska och går ut". Just då så fick jag en konstig smärta över hela magen. Det var som håll som blixtrade till fast över hela magen. Väldigt märklig känsla. Min gamla dödsångest kom tillbaka för en stund och jag blev livrädd. Nej jag kan inte gå på affären skynda skynda hem igen i hemmets trygga vrå! Men jag stod kvar. Syrran frågade hur jag mådde och jag sa att jag fick ont och skulle stå still ett tag. Vid varje andetag så gjorde det ont, jag måste ha sträckt mig eller något? Jag slets mellan att springa hem med svansen mellan benen eller gå på affärer med syrran så hon blir glad. Fan vad ska jag göra tänkte jag. Jag stod ett tag och tankarna for i huvudet. Till slut så började vi gå mot affären igen. Jag sa inget till syrran om ångesten, hon vet inget och skulle inte förstå. Väl på affären så var det inte så farligt som jag trodde men jag njöt inte!

Vi sprang omkring ett tag men när vi hittat det vi letade efter så gick vi hem direkt. Syrran ville titta lite mer men då sa jag att jag var trött. Men jag är glad att jag gick dit åtminstone, egentligen hade man väl velat tagit en fika med syrran eller något. Men det får bli en annan gång.

Ett steg i taget som jag brukar säga. Man ska inte förvänta sig mirakel och att man ska klara allt NU.

Men varje framsteg är ett framsteg, trots att det är ett litet ett.

Nu har ju jag inte haft en panikångest attack på länge,  i alla fall inte någon som kan mäta sig med de som jag hade när det var som värst.

Men nu idag så kryper det i kroppen. Jag känner mig uberstressad och som om jag vill klättra på väggarna och slita av mig håret. Jag vet inte var jag ska göra av mig själv. Det spänner i bröstet och det känns som att jag inte kan ta djupa andetag, det tar stopp liksom.

Det känns som att jag kan sprängas när som helst.

Det jag kan tipsa om som funkar för mig är att göra den här avslappningsövningen.

Det fungerar ganska bra för mig, jag känner mig lugn som en filbunke efteråt :)

Länk:

http://www.ettfullvardigtliv.nu/micro/fullvardigtliv/mp3/avslappningsovning2.mp3

Man kan även spara den på datorn genom att högerklicka och sedan "spara som.."

Jag tänker lägga in den på mobilen så att den alltid finns till hands :) Speciellt när jag är nere hos familjen och hälsar på, då kan den bli användbar!

Julen är snart här och allt som hör därtill Hej å hå.

Jag ska hem till familjen i två veckor (utan min sambo snyft)

Jag tror att det kommer att gå någorlunda bra men är ändå nervös. Sist jag var ner så fick jag en enorm ångestattack hemma hos min bästa vän. Jag grät och hyperventilerade. Men det var ganska skönt ändå, nu vet jag att det är okej om det skulle komma en attack hos henne. Det blev liksom en "trygg plats" efter den händelsen.

Min hjärna håller på att svämma över av tankar. Varje gång jag har åkt till familjen så har min panikångest varit som värst. Före, under och efter.

Nu sitter jag och försöker planera minut för minut i huvudet, vad jag ska göra, när jag ska göra det. Jag vet inte varför men jag vill ha kontroll över ALLT. Att allt ska hinnas med, att ingen ska bli besviken.

Jag har ca sju personer som jag ska tillgodogöra deras behov. Alla vill umgås, alla vill prata och jag vill bara ta det lungt. De märker inte vilken press de sätter på mig eftersom de bara ser detta från sin egen synvinkel. Bara min bästa vän förstår, hon säger att jag ska ta det lungt och komma över när jag känner för det. Det är så skönt att få höra det och inte känner press från henne i alla fall :)

Två veckor utan min sambo, jag kommer att sakna ihjäl mig! Det är så hemskt att behöva välja mellan sambo och familjen. När jag är hemma med min sambo då sitter jag och mår dåligt över att jag inte träffar familjen och tvärtom. Då blir det aldrig hundra procent bra liksom.

Men det är bara två veckor som sagt.. det är ju inte mycket. Men alla andra par jag känner de är aldrig ifrån varandra. Om den andre ska göra något så följer den andra med eller så åker de inte alls. Men vi har inte så mycket val, han måste ju jobba och jag vill ju träffa familjen.

Andas in och andas ut.. det kommer att gå bra, jag kommer att överleva. 

Jag är glad att jag slipper ta tåget ner i alla fall!

Nu ska vi laga ihop lite mat, favoriten:

Stek tärnad bacon och hela champinjoner

Blanda ner i en kastrull med creme fraiche, koka upp och sprutta i tomatpure, rör om.

Häll över en tallrik spaghetti

Klart!

hehe, där fick ni ett recept också, lätt och otroligt smaskigt!