Aaaaaaah blod svett och tårar.. Herregud vilket halvår!

Gråt och gnäll, sömnlösa nätter.. ont i magen, svårt att äta och livrädd på morgonen. Min sambo som knappt vågat släppa av mig på jobbet för att han har sett hur dåligt jag mått.

Men jag har inte sjukanmält mig en enda gång!

Jag har inte fegat ur en enda gång!

Jag har fan kämpat igenom varenda rädsla, varenda panikattack och varenda jävla arbetspass!

Fy fan vad jag är bra!!!!!

Och idag fick jag lön för mödan, idag var jag på den "läskigaste" platsen på jobbet, hela dagen, helt själv och jag tyckte att det var nästan lite kul. Jag skötte allt exemplariskt. Jag pratade med gästerna, jag gav service och jag var inte alls orolig eller stressad över vad jag skulle göra. Allt känns nu lugnt, skönt och rädslan är BORTA.

Jag börjar visa min personlighet, slappna av, prata med arbetskompisarna och jag törs liksom vara mig själv mer nu och visa vem jag är :) och inte vara en grå, rädd liten mus.

Mitt kaosliknande halvår och hur det gick:

Först var jag på städet

Jag hade städat förut så själva jobbet kändes lugnt. Men jag gillade inte att sköta frukosten, jag tog omvägar runt gästerna för att slippa säga hej. Jag fick tvinga mig själv till ett leende och se folk i ögonen.

Sen var jag på nattpass

Det var här som paniken började. Jag fick ETT intropass och sedan så slängde de in mig på ett pass ensam för att det var kris. Man är helt ensam på natten och jag var livrädd för att göra något fel eller glömma något.

Sen var jag i disken

Här blev jag inslängd utan någon intro alls. När jag fick höra att jag inte behövde vara ute bland gästerna så blev jag otroligt glad. Det var stressigt men helt okej att slippa prata med folk.

Emellanåt så städade jag för fulla muggar och tränade på att prata på frukosten. Jag hoppades på ett sommarjobb på städet men sen kom dödsstöten!

De frågar om jag vill jobba under sommaren i receptionen

Jag säger ja i behov av jobb och slänger mig sedan gråtandes på sängen. Receptionen var det värsta jag någonsin kunde tänka mig. Jag får ett intropass och härdar i genom. Där får jag även stå i cafet och vara servitris! Varningstutorna i mitt huvud skriker på högsta nivå men jag står kvar!

Nu efter några pass i receptionen så börjar äntligen ett nytt kapitel. Jag är inte rädd för receptionen längre!

Dessutom har jag kunskap om massa andra områden medan jag har mitt pass i repan, vilket gör att det blir så mycket lättare :) Alla de andra kan inte så mycket om andra områden men jag kan nästan alla :)

Idag var en underbar dag på jobbet och imorn kommer det nog gå lika strålande också tror jag.

Åh fy fan vad skönt. Åh gud vad jag är glad över att allt är över.

Äntligen känner jag mig trygg och inte så där jävla rädd på jobbet jämt :)

Här kommer det efterlängtade inlägget. Det tog två och ett halvt år men nu kan jag skriva det :D

Jag anser just nu att jag har vunnit över min panikångest, min dödsångest och min "sociala fobi". För nu kan jag göra nästan allt de där som jag hade svårt med förut :) Självklart är jag lite introvert av mig fortfarande men det är stoooor skillnad från förut.

Hur jag var förut

Jag kunde inte gå på ICA och om vi gjorde det så var det bara EN affär som jag var någorlunda trygg med. (Exempel)

Jag kunde inte betala i kassan (exempel), det gjorde alltid min sambo.

Jag kunde inte äta hos mina svärföräldrar (exempel)

och jag gillade inte när vi hade besök hemma.(exempel) Att vara ute och göra roliga saker fanns inte på tal, i naturen kunde jag vara ibland men hatade bilfärden dit. Varje kväll trodde jag att jag skulle dö av en hjärtsjukdom. Jag grät mig ofta till sömns, livrädd för att dö. Jag kunde inte ringa samtal till vårdcentralen eller liknande. Jag var alltså fånge i mitt eget hem.

Hur jag är nu

Jag är receptionist på ett stort hotell Har hunnit prova både, städ, nattpass, disken, cafe och servitris.

Jag har fjällsvandrat, åkt massa bil, gått på krogen, ätit på restaurang, bott på hotell, ringt samtal, sökt jobb, gått på bio. Jag har ett fungerande liv, jag trivs med mitt jobb och jag ser framemot att göra saker!

En stor ros till min underbara sambo som trots allt alltid funnits vid min sida i vått och torrt!   

Exempel på dåliga dagar då min sambo stått vid min sida trots att det varit svårt:

Exempel 1, Exempel 2, Exempel 3

 Så hur gjorde jag?

För att göra historien kortfattad... om ni vill höra den långa historien så är det bara att läsa bloggen. Nästan allt finns nerskrivet! Ett tips är att söka i "sökrutan" till höger längst ner. Du kan skriva in ett sökord och kolla om jag har skrivit om det någonstans i bloggen :)

Men i alla fall.. kortfattat så gjorde jag såhär:

Första tiden:

1. Jag googlade! 

Jag läste på forum, artiklar, faktatexter ALLT. Jag tog reda på så mycket jag kunde om varför jag kände som jag kände. Varför jag var så rädd och hur andra har haft det.

2. Jag blev medlem på ett forum!

Där jag kunde fråga, prata, läsa. Där fanns folk som förstod och det hjälpte mig mycket. Länk sps.nu

Efter tre månader:

3. Jag bokade en läkartid!

Jag tog EKG och fick svart på vitt att mitt hjärta var friskt.

4. Jag startade en blogg!

Att skriva av sig alla sina miljoner tankar är verkligen skönt, speciellt när man får snälla kommentarer.

Efter fyra månader

5. Jag ringde till min vårdcentral och bad att träffa en läkare för att boka en tid hos en kurator!

Det var läskigt att ta sig dit men jag fick en tid hos en kurator.

Efter 5 månader

6. Jag träffade kuratorn men bokade tid hos en psykolog i stället

Jag kände att kuratorn inte gav mig något och gick vidare till en psykolog

Efter 7 månader

7. Träffade psykologen

Av honom fick jag en massa tips och trix på hur jag skulle hantera mina tankar och min ångest. Jag grät till och med en gång när jag var där men det gick bra :) Länk

Efter 1,5 år

8. Fick ett jobb

Det tog bara några dagar så var jag en ny människa!

9. Fick ett andra jobb

Efter 2 år

10. Fick ett tredje jobb

Nyckeln för mig var att förstå mitt problem, ta tag i mitt problem och sist men inte minst göra allt det som känns läskigt. När jag jobbade så fick jag lov att göra massor som var läskigt men varje dag så växte jag!

...och titta på mig nu. Jag är för fan receptionist. Det trodde jag ALDRIG!   

Hej hej bloggen!

Ville bara uppdatera om hur allting har gått och det har gått jättebra! :)

Vi har fått in sommarjobbare, alltså personer som är helt nya, alla verkar vara helt utan tidigare erfarenheter och jag känner igen mig så väl i deras förvirring och nervositet. Det gör att jag känner mig mycket säkrare och tar mig an ledar rollen automatiskt. Konstigt det där. För några dagar sedan var jag nyast och nu är jag definitivt inte det längre. Jag har massa erfarenheter som inte dom har och jag kan stället utan och innan jämfört med dom. När jag har något att jämföra med så inser jag hur mycket jag kan och att jag inte borde vara så himla nervös och osäker :)

Alltså det är som att vända på en pannkaka, allt är helt förändrat i mitt huvud! En tjej som skulle vara på frukosten var helt förvirrad. Jag gick dit och hjälpte henne och vips så var jag värsta rutinerad och allt gick som en dans. Jag pratade med gäster helt avslappnat och jag märkte hur mycket jag egentligen kunde (jämfört med henne). Helt plötsligt insåg jag att jag inte är så himla dåligt :)

I början var jag inte alls intresserad av att "ge service". Jag ville inte prata med folk, jag brydde mig inte. Jag fick klämma fram ett Hej som bäst. Men nu så känns det annorlunda. Nu vill jag att det ska gå bra för hotellet, jag känner mig som en i gänget, en som hjälper till och behövs. Jag är mer värd än de där sommarjobbarna. Jag har med blod svett och tårar förtjänat en plats på det där hotellet. Förhoppningsvis så värderar chefen mig lika mycket som jag tycker att jag är värd. Nu när jag har visat framfötterna så gott jag kan :)

Ett par på frukosten frågade vart man kunde köpa chokladen som vi hade. Jag gick genast till datorn och tog fram info eftersom jag hade noll koll. De blev jätteglada för min personliga service och att jag tog mig tiden. När jag skulle gå så frågade jag om jag skulle ta deras bricka med disk.

Men oj vilken service!     

Dom orden sa dom till mig med värsta tacksamheten och jag kände världens tillfredställelse av att göra någon glad. En dörr öppnades för mig. Att det är kul att prata med folk och ge service och få folk glada. Låter kanske väldigt naturligt.. men jag har jobbat med detta i ett halvår nu och nu äntligen så släpptes spärren.

Nu vill jag heja på alla och hjälpa alla. En helt annan person. Med träning så blir allt bättre fan!

Imorn ska jag vara i repan igen. Jag känner mig helt lugn vad det gäller folk, det enda kruxet nu är att lära sig alla rutiner. Förr var det tvärtom. Det var folk som var värst.

Men man ska komma ihåg att de flesta människor är jättesnälla och förstående. Det är inte många som höjer på ögonbrynen om man gör fel. Så de är inte så farliga ändå :)

Här jobbar jag och står i. Idag var jag på intro på receptionen igen. Jag visste under dagen att jag snart skulle agera servitris igen. Det knöt sig i magen men jag stod kvar. Jag intalade mig själv hela tiden att snart är dagen slut och jag får komma hem till min älskade sambo. Den här rädslan kommer inte att vara för evigt, bara några timmar sen är det över för den här gången.

Vad är några timmar av rädsla? Ingenting! :)

Jag sprang runt runt och vips så skulle jag sluta. Oj vad jag har besegrat ett hinder!

Min motivation var att inte tänka att allt var förjävligt utan vara realistisk och tänka att det snart var över. Snart är jag hemma igen och tills dess är det bara att göra som man blir tillsagd. 

För varje beställning jag fick desto modigare blev jag, för varje tallrik som jag serverade så log jag lite extra till gästerna.

Imorn ska jag städa igen. Så skönt med en "paus" och göra något enkelt. Om jag endast skulle vara i receptionen så skulle jag nog mått väldigt dåligt. Men då och då får jag städpass och diskpass. Skönt att vara på arbetsplatsen och känna in den utan att behöva göra något "läskigt".

Den här sommaren kommer att förändra mig totalt. Jag i april månad och jag i september månad. Ni kommer få se, det kommer att vara en mega stor skillnad på mig :) Till det positiva!

ÅÅÅÅÅHHH jag gjorde det, jag såg en vägg framför mig och jag krossade den, jag hoppade över hindret, jag härdade och allt blev jättebra!

Låt mig berätta från början!

Så här såg det ut på mitt första pass som receptionist, servitris och cafebiträde----> LÄNK

Jag grät på vägen hem, allt kändes hopplöst. Jag var livrädd och visste inte vad jag skulle göra. 

I över en vecka så funderade jag, var okontaktbar, deprimerad och gud vet vad.

Min sambo sa att jag fick bestämma själv om jag ville vara kvar på jobbet eller söka annat. Jag funderade och funderade och funderade. Fan fan FAN! Vad fan ska jag göra?! Jag var livrädd och ville nästan spy och dö och allt samtidigt. Jag såg ingen lösning, bara valet mellan pest eller kolera.

Göra de där skitläskiga IGEN eller ge upp och vara arbetslös och sätta kommande månader i risk för vår ekonomi.

Jag fick sms om när nästa pass skulle bli. Nu måste jag bestämma mig. Jag väntade i 12 timmar innan jag svarade. Jag tackade ja och det tog någon minut innan jag klickade på "skicka", sedan la jag huvudet under täcket och grät.

Dagen innan mitt pass så ville jag inte somna. Jag ville inte att det skulle bli nästa dag. Jag vill inte vill inte vill inte!

Jag sov som mest 4 timmar den natten, väldigt orolig, vaknade flera gånger. Klockan 05,00 slog alarmet igång men jag hade redan legat vaken en timme. Jag gick upp och gjorde i ordning mig som en robot. Jag ville bara lägga mig i sängen och ge upp, men jag fortsatte sminka mig och äta min havregrynsgröt.

På vägen in till jobbet så hade jag jätteont i magen. Ett niotimmars pass med skräck låg framför mig. Fy fan.

När jag kom dit var det lugnt och tidigt på morgonen. Men när det närmade sig lunch så kom det mer och mer folk och jag försökte undvika ögonkontakt och att ta betalt av kunder i kassan. Jag kände mig så instängd och varje minut kändes som 100 år. Bullarna stod i ugnen och skulle vara där i 14 minuter. Jag lovar det kändes som två timmar och vips så plingade dom och det hade gått bara 14 minuter. Det kändes som att dagen aldrig skulle ta slut.

Jag kände bara hur jag hatade det där stället, jag hatade kunderna, arbetskompisarna. Jag hatade att jag inte hade någon vän där som backade upp mig och stöttade mig som var "ny". Men jag klandrar dom inte, jag har inte direkt varit så vänskaplig och om man inte vet att jag har social fobi så kan det lätt förväxlas med att man är rent av otrevlig och ointresserad. Jag hatade att jag inte kunde se folk i ögonen och ge dom ett genuint leende. Jag var en jävla loser, en dålig anställd helt enkelt. Jag förtjänade inte att vara där och jag skämdes för att jag kände att jag skämde ut hela stället och deras rykte. Jag såg en poster på väggen där det stod om att "på den här arbetsplatsen har personalen ROLIGT PÅ JOBBET". Fan jag passar inte in här, jag fick hålla tillbaka en tår.

Alla negativa tankar flög omkring i skallen och jag kunde inte intala mig själv om vad som var verkligt och inte. Jag stod där bakom cafedisken och kände hur halsen ströps åt, jag andades häftigare och pulsen ville inte sjunka. Hjärtat bara dunkade och dunkade. Jag hade en ångestattack och kunde inte berätta för någon.

Samtidigt så kom det kunder hela tiden som jag skulle le åt och vara så där hurtig och glad mot. När jag fick lunch så rusade jag utomhus och ringde min sambo. Jag behövde komma tillbaka till verkligheten, sätta fötterna på jorden igen och höra en röst som för mig var trygghet och kärlek. Jag kände mig så ensam där på jobbet med min "hemlighet". Jag intalade honom att jag mådde skit MEN att jag skulle kämpa på och inte ge upp.

Sedan satte jag mig i lunchrummet helt själv med en tekopp. Jag skakade i hela kroppen och stirrade i väggen. Jag försökte intala mig själv att andas lugnt, jag är inte i livsfara, allt kommer gå bra. Lugn och fin.

Det hemskaste var att ingen visste. Ingen visste hur dåligt jag mådde och kanske såg det ut som att jag var arg och otrevlig :(

Efter det var det dags för lunchserveringen. Jag hade jättesvårt för att be om att få gå bredvid och titta på, jag var ju trots allt på intro. Men till slut så tog jag mod till mig och frågade. De svarade med att jag då fick sköta telefonen och det lät som en dröm jämfört med servisen. 

Det började plötsligt vimla in folk och mitt i allt så inser jag att jag står i jobbkläder med armarna i kors. Gästerna har ingen aning om att jag är ny och rädd. De börjar titta mot mig med bedjande blickar och vill att jag ska hjälpa dom till bords. Äsch, jag gick då fram och ledde dom till ett bord och gav dom menyer. Så där ja, inte så farligt. Oj där kom ett till gäng, vart är servitriserna? Hmmm jag leder väl dom också då. Oj nu vill de andra beställa. Jag grabbar ett block och tar beställningen. Jag får hjälp vid datorn och nästa gång skriver jag in beställningen på datorn själv. 

Men hallå vad händer?! Jag går och är servitris?! Efter några bord så fick jag in rutinen och ja, det gick bra ^^

Samtidigt pendlade jag till cafekassan eftersom servitriserna hade minst sagt fullt upp. Jag hade inget val.

Mitt i allt spring så tittar jag på klockan och det är bara en timme tills jag ska sluta! :D

Mitt i allt spring så hade ångesten försvunnit?

Allt rann av mig, väggen var krossad och det var inte läskigt längre?

Oh my god, vilken mäktig känsla!!!! Jag KAN, jag VÅGAR, jag KLARADE DET :D

När vi var klara på lunchen så skulle vi räkna kassan i receptionen. Jag blev bjuden på en kopp kaffe och jag kände mig så himla stolt och glad. Jag hade varit jättenervös för de där med att räkna kvitton och kassan och alla siffror som skulle stämma men efter allt, och med den där goa koppen kaffe, så var det fan mysigt att sitta där och räkna. Det var inte så svårt som jag trodde och vips så skulle jag sluta och jag sa hejdå med ett äkta leende på läpparna.

Sammanfattning på hur jag vann över mina rädslor:

- Jag var livrädd för att svara i telefonen, jag kan inget, vet inget, vad fan ska jag svara?

Men i jämförelse med servisen så var det ett chill jobb och efter några samtal så var det inte så farligt. Det finns ju en muteknapp om det krisar :)

- Jag var livrädd för servisen och att tvingas göra något som jag är nybörjare på och kanske gör bort mig.

Men när jag "bara skulle ta det där gänget" så kändes det okej, och det råkade bli ett till gäng och ett till och sen så   gick det på rutin och det var fan skitlätt och gästerna var glada, trevliga och inte alls krävande och dömande.

- Jag skulle hellre dö än att ta betalt i en kassa

Men när all annan personal var borta och jag faktiskt lärt mig kassan innan så var det ju bara blip blip 49 kr tack. Gästerna betalade och var nöjda, de tittade knappt på mig och det räckte med att säga tack och varsågod sen var de nöjda liksom.

När min sambo hämtade mig så svävade jag på moln, jag klappade mig själv på axeln och jag gav ut det ena glädjetjutet efter det andra!

Hemma väntade en present från min sambo som han hade förberett åt mig för att han sett hur ledsen jag varit innan. Det var en stock med snus! Åh min gullgubbe!

Jag nu säga att visst, jag älskar inte mitt jobb, men jag kommer inte var livrädd på nästa pass. Det kommer kännas okej.

Och hur kommer det sig?

Jo för jag red ut stormen, jag härdade genom ångesten, jag gav inte upp.

Jag är så jävla stolt över mig själv!   

Nu bjuder jag på lite musik också, så här känns det just nu:

Detta skrev jag när jag började på katthemmet för ett år sedan:

"Ångest/Rädsla/Panik/Oro på en skala 1-10 där 10 är värst

Första gången jag var dit och presenterade mig var jag säkerligen en 9:a. 

Andra gången, introduktion med en tjej en hel dag var det kanske en 8:a 

Tredje gången skulle jag på möte med alla volontärer och då var det en 9:a igen

Fjärde gången, mitt första pass, var min sambo med så då var det kanske en 6:a

Femte gången var jag helt ensam så då blev det en 7:a

Den här gången, ja vi får se, idag dagen innan känns det som en 6:a eller 7:a...

Vi får hoppas att det blir bättre med tiden, bara att kämpa på och inte ge upp!

För jag vägrar ligga hemma i sängen med ångest och inte våga träffa människor eller inte våga göra någonting.

Jag tänker ta mig ur det här, ett steg i taget  :)"

Haha, så det kan gå! Slit lönar sig eller vad säger man? Nästa vecka ska jag på mitt första styrelsemöte och sitta i styrelsen!!!! :D wiiiiieeeee vad jag är duktig!

Så många gånger som jag har varit på möte där och djupandats i bilen för att finna mod att ta mig ur och gå in, så många pass jag har gått på och mött främlingar och skakat i hela kroppen minutrarna innan de knackar på dörren. 

Jag kanske var där och hjälpte hemlösa katter, men katterna hjälpte mig lika mycket tillbaka. Deras lugn och kurrande och blickar fulla med glädje gav mig styrka och fick mig att slita mig från sängen och åka dit. Nu ska jag sitta i styrelsen och ge tillbaka till dom. Massa ideer ska jag komma med som gör livet bättre för de katter som får hjälp på katthemmet <3

Utan katterna kanske jag fortfarande hade legat i sängen hemma?

Jepp, så är det alltså. You never know what tomorrow brings. 

Det gällde mig i det här fallet men det kan lika gärna gälla dig!

I måndags så var jag nere i ett svart hål igen. Jag var så himla deppig och kände mig värdelös. Min sambo kämpar med ekonomin och här sitter jag på arselet och inte hjälper till. Jag sitter och väntar och försöker se vad mitt extrajobb kan leda till. Förhoppningsvis ett sommarjobb men att få 1500 kr i inkomst den här månaden slog ner mig rejält.

Man känner sig så himla värdelös, att man inte bidrar med någonting, vankar av och an här hemma och försöker kompensera med att hålla huset skinande rent, vilket hade börjat bli riktigt tråkigt och enformigt!

Så jag hade börjat fundera på vad jag ska bli när jag blir stor, ska jag plugga, vad? Ska jag söka ett nytt jobb, vad?

Så många frågor och så lite svar, jag hade ingen aning om vad nästa steg skulle bli. 

Att inte vara behövd, det är en hemsk känsla. Att kämpa på med städning hemma och inbilla sig att man gör skillnad på sitt vis. Men deppigheten tar över när man inser att man inte ens har en inkomst och inte har en aning om hur man ska lösa det. Det är hemskt att inte ha ett mål, att inte ha något att sträva efter. Jag har ingen aning om vad jag vill bli när jag blir stor och det kändes som att jag måste ta det valet NU. Annars så kommer jag bara stå och trampa och min sambo får kämpa med att hålla allt uppe.

Så jag hamnade i ett svart hål den dagen. Tankarna blev för många, frågorna för många och jag kände en hopplöshet. Ingen kaffekopp eller snus kunde får mig på lite bättre humör. Jag blev okontaktbar och min sambo frågade gång på gång hur jag mådde och vad som var fel och jag kunde inte svara. En stund låg jag i sängen och kroppen kändes så tung att jag inte kunde kliva upp.

Jag såg månaderna framför mig som en stor lucka som behövde fyllas med något, MEN MED VAD?!

Jag visste då inte att nästa dag skulle ge mig svar på alla frågor.

Jag blir väckt sju på morgonen av att mitt extrajobb ringer in mig. Första passet på över en månad.

När jag kommer dit så får jag reda på mycket.

Hon jag jobbar med frågar eller nästan ber mig om att jag kanske skulle ha lite intresse i att sommarjobba hos dom.

Ööööööhhh jaaaaaa!! Om jag får de?! utbrister jag.

Ja, det har vi redan bestämt, säger hon och ler.

En stor klump försvann i min mage och jag gjorde ett litet glädjeskutt ut från omklädningsrummet när ingen såg.

Fy fan va skönt! Luckan är fylld till bredden! :D

Jag som har kämpat på sedan december och under de fåtal pass som jag fått har jag i alla fall försökt så gott jag kunnat med att göra ett bra intryck och det gick hem. Jag fick sommarjobbet!

När jag kom hem så firade vi med hamburgare, jag sjöng i duschen och allt var plötsligt strålande bra.

Sen idag så får jag ett till mystiskt telefonsamtal. Den här gången från katthemmet. De frågar mig om jag vill sitta i styrelsen!!! Vad är det som händer undrar jag?? :D Jag blir skinande glad igen!

Av alla som de kunde valt så valde de MIG! Ett förtroendeuppdrag som heter duga må jag säga!

I måndags så var jag värdelös och sysslolös

Idag har jag ett sommarjobb på heltid som väntar och ett förtroende hos folk som tycker att jag platsar i en styrelse.

Behövd och uppskattad

Inkomst och sommarsyssla

CHECK!

You never know what tomorrow brings, jag säger bara de!

Igår var jag på bio med min sambo och hans kompis. Senast jag var på bio var år 2009.
När allt det här började så var bio en av dom sakerna som jag var mest "rädd" för. Jag var med om en hemsk händelse för flera år sedan. Jag var på bio och blev jätte dålig i magen. Jag trodde att jag skulle dö. Jag toksvettades och blev panikslagen. Sedan dess så har jag inte velat gå på bio. Jag känner mig instängd och fast. Sedan är det mycket människor och man ska sitta där i trängseln i flera timmar.

Jag och min sambo har nu varit ihop i 2 år. Inte en enda gång har vi varit på bio innan. Bara tanken på bio gjorde att jag blev jättenervös :( men nu till slut så kände jag att nu klarar jag det. Det vr även en jättebra film som jag ville se, vilket peppade mig lite grann.

Som sagt så var min sambos vän med också, vilket gjorde att jag inte kunde fly...
Timmarna innan bion så bara väntade jag. Jag sminkade mig och fixade håret, det är min lilla procedur som jag alltid gör när jag är nervös, det är som att jag försöker bygga en mur, eller gömma mig på något vis bakom mitt fina smink och fina kläder.

Hur som helst gick det jättebra och filmen var jättebra. Jag märkte att min sambo kollade på mig med jämna mellanrum för att se så jag mådde bra. Men han höll min hand och det var så mysigt så :-)

Nu blir det mer bio i framtiden kan jag lova, och min sambo blev jätteglad för det. Kul när man ser att det går framåt :D