friskochgalen

Alla inlägg under mars 2016

Av MsEvolyn - 16 mars 2016 19:53

Jag ska inte klaga, det finns folk som mår och har det sämre. Men det här är min blogg så jag har friheten här att skriva ner mina tankar och förhoppningsvis må lite bättre efteråt.


Jag tänkte skriva ner hur en dag kan se ut nuförtiden. Den här dagen har varit väldigt återkommande. Som en låt som spelas på repeat. Andra dagar ser bättre/sämre ut men just en sån här dag har blivit en vanlig dag för mig.


Jag går upp på morgonen. Äter inte frukost. Av den simpla anledningen att jag inte kan svälja den. Jag kan inte bara. Det tar tvärstopp i halsen. När jag är ledig så gör jag en frukostbuffe och kan äta i två timmar. Men när jag ska jobba då är det kaffe med en skvätt mjölk som gäller. 


Jag kommer till jobbet ångestfylld och orolig. Jag vet vad jag ska göra och matar på med mina uppgifter i tre timmar. Sedan fikar jag. På sista tiden har jag inte fått i mig fika heller. Får kämpa ner maten. Jag jobbar vidare tills det är lunch. Då kan jag absolut inte äta. Jag vill bara vara ifred en halvtimme. Jag får oftast sitta ensam och det är jag tacksam för. Just idag så åt jag faktiskt mat. Min syn blev konstig. Det var som en dimma. Som att sitta i en ångbastu, jag tänkte att vad händer nu då. Så jag tog mig lite lunch, så mycket jag klarade av, resten fick läggas i en matlåda att ta hem.


Efter lunchen så jobbar jag vidare, tar en kopp kaffe då och då om jag hinner. Försöker komma ihåg att dricka vatten men det brukar bli ett stort glas på lunchen och sen en mun vatten då och då.


När jag har slutat jobbet så är benen tunga och det värker i fötterna. Jag suckar högt och känner mig som om jag varit på ett gym. Jag sjunker ner tungt i bilsätet på vägen hem. Idag bländade solen mig så jag gick huvudvärk. Jag tror det är stress som gör mig så pass grymt ljuskänslig, det var hemskt!


När jag kliver ur bilen så släpar jag fötterna efter mig. Inne i huset så orkar jag inte mycket. Att hänga in jackan i garderoben är en utmaning i sig. Jag tänker en snabb tanke att jag borde diska, tvätta, städa, handla.. ja sånt som man ska ta tag i när man är ledig. Men hjärnan har ingen chans, mina fötter leder mig mot sovrummet direkt.


Där inne så tänker jag att jag borde duscha, tvätta bort sminket, sätta på mig pyjamas, men jag orkar inte det heller. Jag tar av mig byxorna och låter dom ligga på golvet, lägger mig i sängen under täcket och slår igång datorn.


Jag har inte lust att äta middag, men som tur är så lagar min sambo mat. Att ta mig in till köket, att fixa bestick och tallrik. Nej, det låter töntigt men jag orkar inte. Min sambo säger att han kommer med mat till mig, det känns så löjligt men jag är för trött för att protestera eller resa mig och fixa själv. Han kommer med tallriken till mig i sängen, efteråt så kommer han med en kopp kaffe. Som om jag är dödssjuk eller någonting.


Jag ligger där i sängen, med datorn. benen är som paralyserade. det är bara överkroppen som fungerar. Att göra någonting, vad som helst, att bara sätta mig i ett annat rum, finns inte på världskartan. Jag orkar inte.


När klockan blir åtta så får jag dåligt samvete av att jag bara har legat här, att jag och min sambo inte har umgåtts, att jag inte har diskat, att jag inte har noppat ögonbrynen, ja vad som helst smått eller stort. Jag har bara legat här.


Men vid åtta så kan jag titta på Farmen på tv4play så det gör jag. Sen är klockan halv nio och då ger jag upp på riktigt, då är det kväll och jag tänker inte lyfta ett finger. Men jag ligger med datorn tills klockan tolv. Min tallrik med mat står halvfull på bordet bredvid sängen, min urdruckna kopp kaffe likaså. Det slår mig att jag borde gå in med dom i köket men icke. Det har aldrig hänt. Bara när det blir för trångt på bordet så tar jag tag i det.


Usch vad hemskt det låter när jag läser det jag har skrivit, en ung frisk människa, med ett vanligt jävla jobb. Utan barn och utan måsten eller bekymmer, men ändå så trött och orkeslös.


När jag ska jobba så sover jag ca 4 timmar. När jag är ledig så sover jag 12 timmar om jag får.

När jag är ledig, efter 12 timmars sömn så är jag trött hela dagen. Mina lediga dagar går oftast åt till att vila. Och när jag har jobbat så ligger jag bara. Det är sjukt.


Nyss var jag ledig en vecka i streck. Det var dom sista två dagarna på veckan som jag kände mig "normal". Men sen jobbade jag ett pass, ETT PASS och dagen efter så var jag lika trött som om jag hade jobbat jättemycket. På noll igen.


Ofta på kvällarna så brukar armarna domna bort. Jag har ingen kraft i fingrarna. Jag får ont i bröstet, fast på ett hypokondriskt sett, inte "riktig" smärta. Obehagligt vilket som...


Jag fryser som en liten sparv. När jag väl har blivit kall så blir jag knäpp. Jag fryser så extremt att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Medan min sambo står bredvid och känner inte av det alls. Det tar ca 2 timmar för mig att komma tillbaka igen, under flera lager täcken.


Jag har under de närmaste tre månaderna fått en stingande huvudvärk. Det sticker till och försvinner lika snabbt. Jag har fått mellanblödningar i mensen de två senaste månaderna. Har inte haft mellanblödningar sen jag var fan 15 år!


Jag funderar av och an om jag ska ringa vårdcentralen. För om jag inte är utbränd så är jag sönderstressad och om jag inte är sönderstressad så har jag en depression och om jag inte har en depression så mår jag dåligt vilket som!


Men känns som att de inte skulle ta en på allvar och att man skulle komma därifrån och skämmas...


Som den gången jag gick in för att min hand slutade fungera. Jag kunde inte öppna min knutna näve utan att dra ut fingrarna med hjälpa av min andra hand. Svaret jag fick av läkaren var "det finns de som har amputerade armar och jobbar ändå". Jag var inte ute efter en sjukskrivning (det är jag inte nu heller) jag är bara ute efter förebyggande hjälp. Jag vill dra i handbromsen innan det har gått för långt. Jag vill få hjälp. Sömntabletter, lyckopiller, kolla blodtrycket ja jag vet inte vad, det är ju därför jag vill ha hjälp, för jag vet inte!!


Jag är bara så trött så batteriet blinkar rött jämt.

ANNONS

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se