Jag och min sambo pratar ofta om min panikångest som jag hade. Går i genom specifika händelser, hur jag gjorde, hur bra jag mår nu, hur illa det var när det var som sämst med mig.

Det är så kul och skönt att prata om det nu när jag mår bra och bara känna "tänk att det är över nu!"

När jag var mitt i det så kändes det som att det aldrig skulle ta slut. Hur mycket jag än funderade och analyserade och läste på internet så såg jag inte en rak väg hur jag skulle ta mig ur mina onda cirklar. 

Jag övade och övade och gjorde allt jag tyckte var läskigt men det gick såååå sakta och segt! Efter hundratusen gånger av att pressa sig själv så var jag fortfarande så jävla rädd och full av panik och ångest.

Tills en dag..

Då när jag kände hopplöshet, att jag lika gärna kunde låsa in mig i sovrummet och bara försvinna. 

Då bestämde jag mig, att om det nu är så att jag alltid kommer att vara rädd. Att jag alltid kommer att behöva pressa mig själv genom varje steg i livet för att klara av det. Ja då får det väl vara så då!

Jag bestämde mig för att om jag inte kan ta bort rädslan, då får jag väl leva med den då.

Jag var så fast besluten i att jag inte ville låsa in mig själv i ett sovrum.

Jag ville skaffa vänner, få ett nytt jobb, kanske flytta, resa ja allt det som hör livet till.

Så om jag måste göra det medans jag är livrädd för det, so be it!

Så jag sökte jobb, jag tog mig an att vara receptionist en hel sommar. Jag åkte på hotell och jag åkte iväg på personalfest.

Jag gjorde det samtidigt som jag var livrädd, för jag vägrade att rädslan skulle styra mitt liv.

och vet ni var som hände då?

Rädslan försvann! 

Sakta men säkert, så blev jag mer och mer avslappnad. Nu ser jag framemot nästa hotellbesök, nästa gång jag ska söka jobb och nästa gång det blir personalfest. Fan vad kul det ska bli, så känner jag nu i stället för rädsla.

Detta kom av sig själv, bara plopp en dag så var rädslan borta.

För att jag accepterade min ångest, jag accepterade min rädsla, i stället för att slåss mot den.

Jag lät den finnas där, min inställning var att det var okej att vara rädd :)

Jag bara släppte allt. Jag slutade pressa mig själv om att "nu får du inte vara rädd, nu skärper du dig osv"

Jag och min sambo satt vid köksbordet och pratade om ångesten som så många andra gånger vi gjort och då slog det mig plötsligt.

När jag accepterade ångesten, det var då den försvann :)

 

Anonym tjej

30 juli 2014 16:47

Men oj vad glad jag blev av att läsa det här! Jag har själv otrolig panikångest i alla möjliga konstiga situationer, det är hemskt att upptäcka när en ny slags situation börjar ge symptomen, upptäckte nyligen att det heter just agorafobi det jag har. Panikångesten är med överallt, när jag flyger, är i mataffären, nyligen när jag gifte mig, om jag sitter vid ett bord med någon mittemot m.m Så himla imponerad av det jag läste här av dig! Tack för att du delat med dig av det här, nu får jag själv hopp!!!!!! TACK!

 

Don

20 april 2015 21:51

Hej. Jag kommenterade här på bloggen för ca tre år sen, angående tågåkande. Hittade hit igen idag, och såg detta inlägg. Jag känner inte dig alls, men det var ändå jävligt kul att läsa.

Har tänkt förut på hur sällan man får rådet att acceptera sina problem.

Jag är nu 26 år gammal och har inte ens vågat berätta för min egen familj om min ångest. För problem som sitter i skallen, är något fult. Doktorn tycker (enkelt uttryckt) att man är sjuk i huvudet, och att problemet måste bort eller åtminstone dämpas.

I mitt fall misstänker jag en personlighetsstörning, vilket i så fall innebär att jag inte kan "botas". Då började problemet när jag var liten, och har blivit en del av mig som person. Och därför kan jag inte påstå att jag vill bli av med alla bekymmer. Det tillhör min natur att tänka igenom saker lite för mycket, att vara medveten om diverse risker och faktumet att allt kan gå åt helvete.

Men av vad jag hört av vänner och vad jag nu erfarit själv, är piller första utvägen för doktorerna. Jag ska tillägga att jag var rätt uppgiven när jag besökte doktorn och godtog "förslaget" (som praktiskt tvingades på mig). Pillren hjälpte mig en del vilket jag förstås är tacksam för, men jag hade ju egentligen uppskattat mycket mer om doktorn hade haft en annorlunda inställning och låtit mig prata med någon annan direkt som var intresserad av att hjälpa mig förstå mig själv och vilka resonliga alternativ man har att välja mellan om man vill leva ett hälsosamt liv. Bara att höra någon kunnig säga - exempelvis - att jag _aldrig någonsin_ kommer bli som "alla andra"...tror jag hade varit skönt. Jag "vet" redan, men vägrar på något sätt att verkligen, innerligen tro på det.

Därför kändes det bra att läsa ditt inlägg. Det låter som att du har hittat en trygghet i dig själv, istället för alla andra ställen där man kan leta sig till döds efter det. Och det är kanske just det jag själv vill uppnå.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...