friskochgalen

Inlägg publicerade under kategorin Ups :)

Av MsEvolyn - 8 februari 2012 20:16

Idag skulle jag till katthemmet. Första gången jag gör något på över ett år. Första gången jag tar mig ut till en plats helt frivilligt som är utan för husets väggar, frivilligt! Förutom att handla mat osv.

Första gången jag åker till en plats med främmande folk...  


Dagen före försökte jag peppa mig själv, intalade mig hur kul det skulle bli och sånt.


Samma dag så var jag nervös. Men inte jättenervös.

Jag försökte jämföra det med när jag skulle åka till psykologen. Då var jag alltid jättenervös innan mötet, men sen när jag hade kommit in på rummet och började prata med psykologen så försvann all nervositet och jag blev lugn.


Jag intalade mig själv att det nog skulle bli likadant nu. Först nervös, men väl där skulle det gå jättebra.


Jag gjorde mig i ordning, åt mat och fixade. Hmm är jag klar, ska jag ta med mig något? Hur mycket är klockan?

Gick och funderade och såg massa olika scenarior (stavning?) framför mig. Försökte förbereda mig på allt som kunde hända, tänk om det är en person där, tänk om det är flera personer där, hur kan det se ut, vad ska vi göra. Ska vi bara prata eller ska jag jobba direkt? Hur ska jag hälsa, kom ihåg att le...


Många frågor, inget svar. Det gör mig nervös för jag vill ha kontroll och veta allt i förväg.


Jag försökte intala mig själv igen. Det kommer gå bra, det kommer gå bra, det kommer gå bra.


Väl där så plingar vi på dörren, en tjej öppnar och vi får komma in. Jag skakar hand och hinner knappt säga mitt namn. Sedan är hon igång och berättar och pratar. Jag nickar, ler, och försöker visa intresse. Hon visar runt oss i hela huset. Sedan sitter vi ner och pratar, eller ja, hon pratar. Skönt tycker jag.


Jag flackar med blicken lite, vet inte vart jag ska hålla den. I hennes ögon, inte för länge..

Jag kommer inte på så mycket att säga, nickar bara och skrattar till där det behövs. 


Men jag var noga med att påpeka det viktigaste, att jag hade erfarenhet, att jag var beredd att jobba mycket och att det kommer blir roligt :)


Efter en timme så är det klart. Vi tackar och åker hem.

Det var som att riva av ett plåster. Man sitter och drar i det sakta och det gör ont som fan. Men så fort jag kom in på katthemmet så ryckte jag loss plåstret och vips så var det klart och nu är jag inte nervös längre! :)


En sak som jag har varit "rädd för" så länge, jag har äntligen tagit tag i det och det gick bra!

Hon kanske såg att jag var nervös, men de var så glada över att få mer hjälp, jag tror att de inte brydde sig ett dugg att jag flackade i blicken, de var bara tacksamma. Då var det verkligen värt att komma!


Det här kommer att bli så bra så bra. Jag kommer ha något "att göra". Jag kommer träffa folk och ha en uppgift.

Jag älskar katter och mitt humör kommer att bli mycket bättre. Jag kommer bli piggare och gladare :)


När vi satt i bilen på vägen hem så klappade jag mig själv på armen, jag brukar göra det ibland när jag har varit riktigt duktig. För nu var jag verkligen jättemodig och duktig. Fy fan va bra du är!!!! :D


Man ska komma ihåg att berömma sig själv. Man kanske tycker att det är småsaker, saker som andra människor gör hur lätt som helst, inget att få beröm för.


MEN om man har agorafobi, har haft dödsångest, har panikångest. Ja jävlar va duktig man är om man tar tag i sig själv och VÅGAR gå ut och göra saker. Duktig duktig duktig!


 Jag är glad 


 

ANNONS
Av MsEvolyn - 6 februari 2012 18:51

Nu hörde katthemmet av sig.


Jag hörde av mig till dom först, de hörde av sig till mig men sen... ja sen har jag struntat i det.


Nu hörde de av sig igen och frågade om jag var intresserad eller inte.

Min sambo sa att nu ska jag väl ta tag i det där och gå dit, för du kommer säkert må jättebra av det.

Ja, jag ska ta tag i det, nu jävlar!


Jag sa att jag var intresserad.


På onsdag ska jag dit.


Första gången jag gör något på egen hand, tar tag i något, träffar folk, ska arbeta...

Första gången på över ett år.


Allt annat har handlat om min sambos ärenden och jobb grejer.


Men nu är det jag, nu är det MITT ärende. Mitt val, min grej. Jag ska iväg och göra något.


Jag ska arbeta!


Det är så pirrigt så det är inte klokt. Men jag vet att det kommer gå bra. För jag ska arbeta på ett katthem. Med söta katter som jag älskar, de kommer att få mig att må så bra och jag kommer att hjälpa de hemlösa stackarna till ett bättre liv. Vi hjälper varandra   



Jag kan se in i katternas ögon, de kommer inte att dömma mig, de tycker inte att  jag är konstig. Jag kan vara mig själv, jag kan slappna av och man får så mycket kärlek tillbaka! Det älskar jag med katter, de har ett lugn över sig, det går inte att må dåligt när man har 20 hårbollar runtom sig.


Jag ska volontärarbeta på helger. Gå utanför dörren och göra något, göra nytta, känna att man behövs, känna att man KAN NÅGONTING. 


Det här kommer att göra susen för mig tror jag. Jag kommer att bli piggare och gladare.

Jag tror även att det blir bra arbetsträning inför ett "riktigt" jobb. För en dag måste jag väl ha det också.


Jag kanske träffar nya vänner till och med, vem vet?  


Håll tummarna för mig nu, på onsdag gäller det   *men är jättenervööööös*




Här är en av mina favoritkatter på youtube - Katten Maru!



   

ANNONS
Av MsEvolyn - 31 januari 2012 19:13

Jag har så svårt för att komma nära nya människor, ja eller låta dom komma nära mig rättare sagt.


Förra året så träffade jag min svärföräldrar för första gången. De var på middag hos oss. Jag kommer ihåg allt, hur nervös jag var så jag trodde att jag skulle spy. Men jag ville träffa dom, jag och min sambo hade bott ihop i två månader innan jag träffade dom. Så jag kunde inte dra ut på det ännu mer precis.


I alla fall, jag spydde inte, dog inte. Men jag var så nervös så jag knappt kunde prata.


De tyckte ändå om mig och tyckte att jag var verkade trevlig :)


Nu har det gått över ett år sedan jag träffade dom första gången. Sakta men säkert så har jag kommit dom närmare men det har verkligen gått jättesakta!


Vi har varit dit på middag flera gånger, varje gång har jag varit jätte nervös. Men efter några månader gick det bättre och bättre.


Idag är dagen då jag rev ner min mur totalt och det känns så skönt! :)


Jag och min sambo hade bråkat. Vanligtvis brukar jag ta en promenad och lite frisk luft för att komma ifrån en stund. Men den här gången gick jag hem till svärföräldrarna i stället. 


Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra, jag bara kände att jag var så ledsen och ville prata med någon annan och ja, komma ifrån. 


När jag kom in så sa jag inte någonting, jag bara satte mig i soffan och tårarna började spruta. Min svärmor kom och satte sig och sa men lilla gumman vad är det? 


Hon kramade mig och klappade mig på huvudet, jag berätta allt och vi kramades länge och väl, hon var så gullig :)

Jag berättade att vi kanske skulle få lov att ta tåget när vi skulle besöka min familj och att jag under det här året aldrig har åkt tåg för att jag tycker att det är obehagligt.

Jag har alltså inte berättat något för mina svärföräldrar om min panikångest, men nu så bara haspla jag ur mig de där om tåg som om de va ingenting. Hon sa att hon inte heller tyckte om tåg eller bussar...


Åh, det var så skönt att känna att man har folk runt omkring sig. De har ju alltid funnits där men nu finns de ju där på riktigt när man vet att man kan komma dit när man är ledsen och ja, att de finns där bara.


Jag blir så glad i hela kroppen av det här. Det har tagit lång tid, över ett år. Men nu äntligen så känner jag mig avslappnad med mina svärföräldrar. Jag tycker att det är jätteviktigt. De bor ganska nära och förutom min sambo så har jag bara dom att prata med eller träffa och umgås. 


Jag har jättesvårt att finna nya vänner på grund av att jag är så seg. Min enda bästa vän fick verkligen hamra sig igenom min mur för att komma i genom. Tack vare hennes tålamod så är vi väldigt nära vänner sedan 6 år tillbaka. Men synd nog så är hon min enda och nu bor vi långt ifrån varandra nu.


Jag känner mig aldrig ensam när jag är med min sambo, vi är bästa vänner och har skitkul varje dag och stojjar omkring. Men vi människor är väl kanske flockdjur på något vis och jag tror att en tjej behöver ha lite tjejer omkring sig, lika så en kille behöver kill kompisar.


Skönt att jag har min svärmor nu :)

Förresten har hon alltid önskat sig en dotter, men hon fick endast söner.


Min sambo sa att hon säkert är jätteglad för att jag har tytt mig till henne. Hon fick en liten dotter till slut hihi :)


Muren är ner riven och nu känner jag att jag kan gå över till dom och dricka kaffe när min sambo är i väg på ärenden. Annars har jag alltid suttit ensam hemma. 


Herregud va skönt och roligt detta är :D:D:D

Av MsEvolyn - 30 januari 2012 13:00

Oj vilket djupt hål jag har varit i några dagar. Men idag så är allt som bortblåst, inte allt kanske men jag känner mig helt okej :)


Idag skulle jag kliva upp åtta på morgonen för att jobba med min sambo. Jag trodde att det skulle bli jättedrygt eftersom jag är helt förlamad varje morgon då jag kliver upp runt tolv!


Men det gick bra, jag klev upp, gjorde frukost. 


Men sedan ringde min telefon och jag fick lov att babbla länge och väl. När jag till slut sätter mig vid datorn och är inställd på att äta en lugn frukost och jobba lite så häver min sambo ur sig:


-Du kommer väl ihåg att vi ska vara på mötet klockan 10?


Jag bara tittade på honom och gapade. Vad menar du? SKulle vi inte jobba? Klockan är ju 10 om en halvtimme!!!!!


Jag var totalt förvirrad och fattade ingenting. Stressnivån steg till max och jag visste inte vad jag skulle göra.

Varje gång jag ska åka någonstans så vill jag veta det långt i förväg, jag vill hinna gå på toaletten minst 79 gånger och äta en riktig frukost, planera allt i minsta detalj och ta det lugnt. Jag hatar spontana saker!


Men nu blev det bråttom, dessutom handlade det om att åka bil långt, gå på massa ärenden och ja, där satt jag i morgonrock och inte ens hunnit tagit en tugga på mackan.


Jag blev arg, så himla sur och tvär. Men jag flög in på toa. Gjorde i ordning några snusar att ta med mig, sket i frukosten och sedan satt jag i bilen. 


Min sambo frågade hur jag mådde men jag var inte kontaktbar. Jag satt i världens paniktillstånd och bara härdade genom det. Jag hade glömt bort vart mötet skulle vara och om det skulle vara i den där staden "längre bort" så skulle jag dött. Att åka bil så långt utan att ha gått på toa 79 ggr, ingen frukost och ingen mental förberedelse.


Det visade sig att jag blev så arg så jag sket i alltihop, jag blev så sur så jag orkade inte få panik, jag bara struntade i det.


Vips så var vi på väg hem igen och allt gick bra :)

En riktigt bra lärdom fick jag. Jag behöver nog tvingas in i sådant för att släppa min rädsla.


Men det var tråkigt att jag och min sambo började bråka om det. Jag lyssnar inte tillräckligt noga, han hade pratat om mötet 10 gånger om och jag hade ändå inte fattat att vi skulle åka klockan tio, jag var helt säker på att vi skulle jobba på morgonen och åka iväg senare. Han blev less och arg på mig att  jag aldrig lyssnar. Jag kunde inte skylla ifrån mig på någonting, den enda förklaringen jag hade var att jag är väldigt förvirrad och snurrig i huvudet.


Det är så konstigt, jag glömmer saker och är helt borta i bland :S


Jag måste måste måste skärpa mig! Jag kan inte bara vänta ut saker och räkna med att min sambo ska hålla ordning på allt. Jag måste fråga och sedan komma ihåg vad jag får för svar för att inte sitta där och gapa och inte fatta någonting.


Skönt att jag mår bra i dag i alla fall och inte är helt deppig som jag har varit nu de senaste dagarna.


Jag ska försöka kliva upp klockan åtta i morgon igen. Det var inte så drygt som jag trodde. Jag är ju ändå skit trött när jag går upp vid tolv då kan jag lika gärna vara skit trött och gå upp klockan åtta.


Självförtroendet blir så mycket bättre, jag känner mig duktigare och inte så jävla slö.


Nu ska jag försöka städa lite, min sambo är ute och skottar snö.


Ha det så bra och ta hand om er därute!

Av MsEvolyn - 1 januari 2012 18:18

Idag är jag bara glad tralalalalalalaaaa!

Har tagit en promenad idag, första på länge, lätt värt!


Men jag sov ända till halv ett idag också, så nu blir det uppdrag gå upp tidigt!

Imorn ska jag ställa klockan på elva, sedan i övermorgon blir det tio och sen nio och så vidare.


Så kanske jag vänjer mig med att gå upp på morgonen och ta till vara på dagen.



Jag trivs verkligen med att vara hemma, jag mår så bra då, känner mig så trygg och lugn.

Jag älskar min sambo så himla mycket jag är så glad att jag har honom :)


Ååååhh vad skönt det är att vara hemma!

Av MsEvolyn - 18 december 2011 23:13

Hej hej kära panikångest dagbok!  


Jag har nu segrat över min panikångest flera gånger och jag är så stolt över mig själv.


Först skulle jag till systemet, jag skulle gå dit själv. Tanken av massa folk som trängs och den långa vägen dit gjorde mig jättenervös. Jag var nära att skita i det ett tag men jag skulle ju på fest på kvällen, jag som inte har festat på länge, så jag ville verkligen. Till slut var jag på väg dit. Jag tänkte att jag skulle snabbt in och snabbt ut, jag visste exakt vad jag skulle köpa och fort skulle det gå. På vägen dit så ringde mamma, hon pladdrade på om massa saker. Jag som redan var skakig och nervös blev inte lugnare av det. Jag försökte lägga på men det är svårt ibland med mamma, hon har så mycket att berätta jämt! Till slut la vi på och jag gick in, grabbade tag i en korg och småsprang genom affären. Sedan hittade jag inte det där jävla vinet jag skulle ha, jag gick runt flera varv. Till slut så tog jag mod till mig och frågade en i personalen. Han tog fram vinet åt mig och jag kände att "det där var ju inte så farligt, gick ju jättesnabbt när man frågade om hjälp" :) Kön var inte jättelång, men jag hade ju småsprungit till affären och hade byltat på mig halsduk och massa grejer så det blev väldigt varmt att stå där! Kom igen kom igen snabba er nu då! Till sist var jag ute och andades in den friska luften. Äntligen! På vägen hem var jag himla stolt!


På kvällen skulle jag på fest som sagt. Jag blev mer och mer nervös ju närmare det kom. Jag skulle umgås med gamla vänner och även om jag kände dom väl så hade jag ju faktiskt inte träffat dom på länge och de visste ingenting om min panikångest. Jag hade funderat över att faktiskt berätta när jag kom dit men det skulle väl bli en himla glädjeförstörare. Jag sminkade mig och gjorde mig i ordning, djupandades och funderade över att skita i det. Jag tänkte att bara jag får i mig första ölen så går det bra. Men det finns ju ett problem och det är att när jag får panikångest så vill jag inte alls dricka. Jag får för mig att jag blir mer stirrig och konstig då. Fan om jag går dit, dricker första ölen och mår skit och måste gå hem. Men aja, det fick bära eller brista. 


Det värsta var nog att jag skulle till ett ställe som jag aldrig varit på förut, det gjorde mig väldigt nervös. Jag vill veta hur det ser ut och planera i huvudet, annars blir jag jättenervös! Men jag intalade mig att det skulle gå bra. Jag ville ju verkligen gå och träffa tjejerna!

Väl där så hade all panikångest försvunnit och jag hade jättekul hela kvällen, så jävla värt att gå! :D


Nästa dag så skulle jag och syrran dra på affärer. Ååååååh jag ville verkligen inte gå. Tanken på att stå där i julträngseln fy faaaan. Inget syre, varmt och jävligt, folk som springer omkring. Jag såg framför mig hur jag skulle svimma eller något. Men jag ville ju hitta på något med syrran och inte bara sitta hemma, det fanns inte så mycket annat att göra än att gå på affärer.


När vi gick ut och mot affären så tänkte jag "vi går in köper det vi ska och går ut". Just då så fick jag en konstig smärta över hela magen. Det var som håll som blixtrade till fast över hela magen. Väldigt märklig känsla. Min gamla dödsångest kom tillbaka för en stund och jag blev livrädd. Nej jag kan inte gå på affären skynda skynda hem igen i hemmets trygga vrå! Men jag stod kvar. Syrran frågade hur jag mådde och jag sa att jag fick ont och skulle stå still ett tag. Vid varje andetag så gjorde det ont, jag måste ha sträckt mig eller något? Jag slets mellan att springa hem med svansen mellan benen eller gå på affärer med syrran så hon blir glad. Fan vad ska jag göra tänkte jag. Jag stod ett tag och tankarna for i huvudet. Till slut så började vi gå mot affären igen. Jag sa inget till syrran om ångesten, hon vet inget och skulle inte förstå. Väl på affären så var det inte så farligt som jag trodde men jag njöt inte!

Vi sprang omkring ett tag men när vi hittat det vi letade efter så gick vi hem direkt. Syrran ville titta lite mer men då sa jag att jag var trött. Men jag är glad att jag gick dit åtminstone, egentligen hade man väl velat tagit en fika med syrran eller något. Men det får bli en annan gång.


Ett steg i taget som jag brukar säga. Man ska inte förvänta sig mirakel och att man ska klara allt NU.

Men varje framsteg är ett framsteg, trots att det är ett litet ett.


Av MsEvolyn - 29 november 2011 16:38

Haha jävlar vad jag har kämpat. Jag har slagits blodig och rest mig igen, jag har kämpat till utmattning men ändå fortsatt och nu sitter jag hemma och klappar mig själv på axeln.


Jag och karln for iväg på hotell. Det innebar en flera timmar lång bilresa, en natt på hotell (vilket jag aldrig gjort förut) och sen en lika lång bilresa hem. 


Det skulle bli så kul, romantiskt och underbart att komma iväg och bara njuta. Men såklart så vill panikångesten också hänga på och försöka förstöra som vanligt.


Första utmaningen var bilresan. För varje dag som gick, ju närmare vi kom till att sätta oss i bilen, ju mer var ångesten och viskade i mitt öra att jag inte skulle åka.


Hos psykologen fick jag lära mig att ångesten kan jämföras med en pratmaskin som sitter bredvid mig och babblar i mitt öra och försöker hindra mig att göra saker som jag egentligen vill, till exempel att dra på hotell och mysa med karln.


Pratmaskinen lät ungefär så här innan vi skulle åka:


-Nej, du kan inte åka du klarar inte av det.

-Det är jättelångt dit, tänk vad drygt det är att åka bil.

-Stanna hemma istället, det är tryggare, skit i det där

-Tänk om du måste gå på toaletten? Tänk vad obehagligt att inte kunna göra det om ni åker på motorvägen?

-Du kommer bli sjuk och det kommer bli den värsta bilresan i ditt liv

-Känner du dig inte lite sjuk?

-Jo men stanna hemma istället, ni kan ju faktiskt avboka.

-Du kommer att svimma, spy och få panik. ÅK INTE!


På morgonen innan vi skulle åka så gjorde jag allt jag kunde för att strunta i pratmaskinen. Jag åt frukost och gjorde mig i ordning, gick på toaletten 500 ggr. När jag väl satte mig i bilen så blev pratmaskinen desperat och skrek i öronen på mig.


DU KAN INTE ÅKA, DU KLARAR DET INTE, DU KOMMER BLI GALEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


Jag nästan hyperventilerade och kämpade för att behålla kontrollen. Min karl frågade hur det var med mig men jag sa att bara vi kom ut genom stan så skulle det försvinna. Så jag satt där i bilen, halvt panikslagen och bara red ut stormen. Sant som jag hade sagt, efter att vi kom ut ur stan så försvann det och jag började njuta av bilfärden.



Nästa utmaning var middagen på hotellet. Jag var jättenervös inför detta och fick lov att intala mig att jag skulle njuta av resan, att vi spenderade massa pengar på att må bra. Att det inte är någon som ska döma mig, jag ska ju inte hålla föredrag inför 100 pers, jag ska ju för fan på restaurang och mysa och äta go mat!!


Även då gick jag på toa 500 ggr innan vi gick från hotellrummet till restaurangen. Vi hade bokat bord "lite avskilt" men när vi kom dit så var restaurangen tom vilket var väldigt skönt :) 

Tråkigt nog hade jag ingen matlust och mådde bara illa (inte undra på när man är så jävla nervös)

Men jag åt och ölen satt som en smäck i magen. När vi var klara så kom den bästa delen:

Att bara vara på hotellrummet och slappan av. Underbart!


På morgonen vid frukost så var jag så morgontrött att jag inte orkade bry mig, haha, så det gick bra.

Sedan var det dags att fara hem igen. Jag började andas tyngre och tyngre, in på toa, ut från toa, in på toa....

Sedan tar min karl tag i mig, ser mig i ögonen och säger "Det finns mackar överallt, om du vill gå på toa så  är det bara att säga till" Åhh va skönt det var att höra det, jag blev lite mer avslappnad i alla fall.






Det är så sjukt att något som är så enkelt kan bli så svårt för att man har hjärnspöken som flyger omkring i hjärnan. Jag var helt slut på vägen hem och kände verkligen hur all spänning och nervositet hade sugit all energi ur mig.


Dock hade jag även väldigt mysigt och roligt. Jag ångrar det inte och är så glad att jag lyckades övervinna min ångest för den här gången. Men det var fan inte lätt när pratmaskinen kom igång och skrek på mig, man fick lust att bara slänga sig i en säng och lägga täcket över huvudet och skita i att leva. Men då gäller det att INTE GE UPP att bara köra på och fullfölja det man ska göra. Ångesten ska inte få styra mitt liv!


Men nu vet jag att nästa gång kommer bli ännu lättare i alla fall! :)


ATT ÖVA OCH GÖRA DET MAN ÄR RÄDD FÖR ÄR VIKTIGAST FÖR ATT FÅ BORT ÅNGESTEN.


Av MsEvolyn - 22 november 2011 13:27

Idag var jag på mitt sista möte hos psykologen.


Tänk att jag har kommit så långt? Jag kommer ihåg första gången jag var dit, gud va nervös jag var!


Men nu var det mitt sista och jag kände mig som en ny människa när jag klev ut därifrån, som om jag hade bestigit ett berg!


Det viktigaste från mitt sista möte som jag fick lära mig var:


Förväntan

Tolkning

Upplevlse


Alltså, man förväntar sig saker och tolkar saker från det och känslorna man upplever efteråt blir resultatet.


Om jag mår dåligt över något så är det för att jag har förväntat mig och tolkat situationen på det sättet.

Man kan undvika att må dåligt genom att tolka situationen på ett annat sätt.


Att tolka situationer gör man automatiskt, men man kan välja att stanna upp tänka efter och tolka på ett annat sätt.


Till exempel:


Jag blir jättestressad och mår dåligt när min familj ringer till mig. Jag tänker att om jag inte svarar när de ringer så blir de sura och ledsna.


Alltså tolkar jag situationen att de blir ledsna och min upplevelse blir att jag får dåligt samvete om jag inte svarar och mår dåligt.


Men om jag skulle välja att tolka på ett annat vis:


Att de ringer till mig för att de är rädda att jag ska bli ledsen annars, jag som sitter här helt ensam, långt bort. De måste ringa mig varje dag för att jag inte ska känna mig ensam.


Då blir upplevelsen helt annorlunda helt plötsligt! Om jag tolkar på det sättet så blir jag inte stressad längre, det känns inte svårt att säga att man är upptagen, för de ringer ju för min skull.


Tänk vilken skillnad det blir bara av att ändra tolkningen!


För om sanningen ska fram så har jag aldrig frågat dom om de blir ledsna när jag inte kan prata. Så att jag har trott det och mått dåligt över de, det har jag bara tagit från de blå.


Väldigt onödigt kan man tycka nu i efterhand, att må dåligt över något som man inte vet något om. Och att allt kan lösas genom att man enkelt tolkar på ett annat sätt!


När mötet var slut så sa psykologen att jag kunde få ett möte tillgodo UTIFALL jag skulle vilja gå dit igen. Han sa att det kanske kändes bättre om jag hade ett tillgodo än om jag "skulle boka ett nytt". För man kanske tycker att det bara är småsaker och så vidare, att man drar sig för att gå dit. Men om jag har ett tillgodo så är det bara att slå en pling om jag har lust :) Det var snällt tycker jag!



Kanske skriver lite mer senare, kommer inte på något mer just nu.


Kram till er alla!

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se