Alltså det är helt sjukt hur långt jag har kommit. Jag kollade igenom lite gamla inlägg nu och jag har ju även lite videoklipp.

Jag kommer ihåg när jag var mitt i smeten. Jag var så frustrerad. Jag ville bara få det gjort, ta reda på hur var och när man får bort panikångest, göra det som man ska göra och vips så skulle det vara borta.

Men det är ju inte så lätt, verkligen inte.

Jag kände mig så hjälplös och svag, som om hela mitt liv var förstört. Jag fick panik av att inte veta hur min framtid skulle bli. Jag läste om folk som kämpade med panikångest i 10 år.

Tanken på att ha dödsångest i 10 år gjorde mig mer rädd för framtiden.

Men det blev bra till slut. Med lite tålamod och jävlar anamma så sitter jag här nu. Utan panikångest dagligen

Det är nästan så att jag har börjat att glömma bort hur det var när det var som värst, som om det aldrig har hänt.

Jag kommer ihåg hur jag tänkte, hur jag kände efter i kroppen. Men skillnaden nu är att när jag försöker känna efter med flit så bryr jag mig inte. Det är bara tomt. Inga panik känslor, ingen rädsla. Bara "So what?"

Hur jag tog mig hit det vet jag inte riktigt, det bara blev så. Jag vet att jag har kämpat, tränat och försökt. Men det finns inte ett exakt steg för steg som man kan göra. Det handlar nog mer om vilja.

Viljan att bli bättre.

Man kan tycka synd om sig själv vissa dagar, vilja ge upp. Men den mesta tiden måste man verkligen försöka! Annars går det inte att bli bättre. Man måste slänga sig ut, skrika av rädsla men ändå genomföra det.

I flera månader så var jag livrädd för att få en hjärtattack, trots att jag var fullt frisk. När jag såg tillbaka på månaderna, att jag alla dessa dagar inte fått en enda hjärtattack. Ja, då kändes det ganska dumt att fortsätta oroa sig.

Det handlar om små små steg framåt. Man kan inte bli botad på en gång. Det häftigaste med hela upplevelsen var att när man gjorde dessa små steg så verkligen kände man att "nu tog jag ett steg framåt".

Till exempel:

-Den gången jag bad min sambo att åka iväg trots att jag inte ville vara ensam hemma

-Den gången jag hade ångest men ställde mig och rensade rabatter och märkte att jag tog mig igenom det på ett bra sätt

Det finns säkert hundra mer exempel. Alla dessa små steg gjorde att jag till slut blev bättre. Det räcker inte med ETT litet steg, det finns inget stort steg och sen är det klart. Det gäller att ta hundra små steg. Vägen är kanske lång men man får inte ge upp. Varje litet steg är ett framsteg och man ska berömma sig själv så otroligt mycket!

Jag hade jättesvårt för att berömma mig själv, jag såg varje framsteg som att jag hade tur eller något. Men min sambo och min psykolog öppnade mina ögon och när jag såg hur duktig jag var så växte självförtroendet och jag blev starkare och modigare.

Jag kommer att fortsätta blogga här, men kanske inte lika ofta. Den här bloggen betyder mycket för mig trots allt. Jag har varit helt ärlig i den här bloggen, jag äger fler bloggar, men ingen av bloggarna är ens i närheten av denna. Den här kommer direkt från hjärtat.

Nu har jag arbetat med min panikångest i ca 11 månader. Jag har genomgått KBT terapi och jag har utsatt mig själv för flera "läskiga situationer" och övervunnit min rädsla.

Är panikångesten borta?

Nej, det kommer den nog aldrig vara helt.

Men jag ser på panikångesten på ett helt annat sätt nu. I stället för att "se in i mig själv", känna efter, fokusera på alla känslor och saker som känns i kroppen. Så nästan kliver jag ut och ser mig själv från en utomståendes synvinkel. Då blir allt så himla självklart. Då ser jag att allt det "läskiga" som triggar min panikångest egentligen inte är något att vara orolig över alls.

Oron och känslorna som kommer innan en panikattack kommer lite då och då nu också. Men i stället för att få panik så ser jag på det med vana ögon och jag vet nu precis vad det handlar om. Jag blir lite rädd än, men det går inte överstyr utan jag känner att jag har kontroll över situationen och vet att det går över efter ett tag.

Idag hade jag en väldans oro inför en lång bilresa. Men den här gången accepterade jag situationen och bara väntade ut oron och till slut var den borta. Men det är lättare sagt än gjort, jag vet. Man måste försöka upprepa i sitt huvud. "Vad är det värsta som kan hända?" När man inser att det inte är farligt så blir det lättare att vara lugn.

Det gäller bara att träna och träna och träna. Varje gång ångestmonstret skriker i öronen på dig att du ska låta bli att göra vissa saker, att du inte klarar av det, att du kommer att dö. Då ska man genomföra det ändå och när man sedan klarade av det så blir det ännu lättare nästa gång.

För vissa tar det ett år, för andra tar det flera år. Man måste ge sig själv tid men samtidigt tro på sig själv och ge sig själv beröm för varje litet steg man tar framåt.

Anledningen till att jag inte har skrivit så mycket är för att jag mår BRA!

Kan vara för att jag för en gång skull stod upp för mig själv, tänkte på mig själv i första hand. Jag sa nej och gjorde det som jag ville göra.

Då försvann panikångesten och jag känner mig NORMAL...halleluja!

Men jag tänker inte ropa hej än (eller hur man säger)

jag vet att panikångesten kan komma tillbaka och att det är något som jag måste lära mig att leva med. Men perioderna då allt bara känns bra och lugnt och skönt och man inte är rädd för döden eller dödstrött eller tror att man är dödsjuk...

Ja, de perioderna är underbara!   

Jag har varit hemma, jag har haft normalt vardagsliv, jag har stängt av mobilen ibland, lekt med missarna, druckit kaffe på bron, sett det fina i det lilla och njutit av naturen och gos och mys från sambon.

Ingen stress, ingen press och definitivt inte några planer på att åka någonstans eller göra någonting.

Där har jag min lösning VÅGA SÄGA NEJ

sen så löser sig resten tydligen..

Konstigt att man kan kan få dödsångest och tro att man ska dö bara för att man är stressad och mår dåligt.

Jag trodde ju att jag höll på att bli mentalt sjuk ett tag, att jag skulle in på psykhem. För normala personer kan väl inte sitta och bokstavligt talat tro att de ska dö hela tiden?

Men tydligen så kan man de och tydligen så kan man även lära sig hantera det.

Jag är inte 100 % frisk. Det blir jag nog aldrig. Men jag har lärt mig hantera det. Jag har nått målet på mindre än ett år. Jag förväntar mig "dåliga dagar", ibland kanske jag kör ner i diket men jag vet att jag aldrig någonsin kommer att må sådär dåligt som jag gjorde i vintras. För nu vet jag vad panikångest är, jag vet att det inte är farligt.

Den 22 november är det KBT möte igen. Jag tror att det blir mitt sista. I alla fall för den här gången.

Jag är stolt över mig själv och jag vågar säga de   

Kolla in den här kommentaren. Den bästa och underbaraste kommentaren jag någonsin fått!

Jag brast i gråt direkt när jag hade läst den.

TACK TACK TACK TACK till dig som tog dig tid att skriva.

Så många timmar, dagar, veckor, månader som jag har varit livrädd och inte vetat hur jag ska få bort mina hjärnspöken. Din kommentar fick mig att ta ett enormt steg. Allt bara släppte. Jag trodde på varenda ord du skrev och ett lugn spred sig i kroppen. Jag hoppas att jag inte kommer att vara rädd för detta längre :)

Jag har fått det förklarat för mig tidigare, men mest lite snabbt ungefär "ja men de där behöver du inte oroa dig för"

Det var så skönt att få en riktig förklaring. Man vill liksom inte ta sig till vårdcentralen och fråga om sina små "strunt problem och rädslor" och psykologen har bara sagt "Alla kommer dö en gång, inget man behöver sitta och fundera på".

Men min hjärna har alltid försökt komma på olika lösningar, olika argument och jag känner symptom som inte finns. Jag har varit så otroligt rädd så länge. Men att nu få läsa dina ord, jag tror på det du skrev!

Jag började gråta och det känns så skönt! Du hjälpte mig så otroligt mycket ska du veta!

Tack!

I morgon ska jag njuta av kaffet extra mycket.

Nu för tiden mår jag ganska bra. Jag ska till psykologen den 22 november. Behandlingen är typ klar men jag ville ha ett möte till, lite "uppföljning" eller vad man ska säga. 

Ärligt talat så är jag lite skraj och känner mig inte riktigt "klar". Men jag känner att jag har fått den hjälp jag behöver, de verktyg och tekniker som kan hjälpa mig.

Jag känner att jag klarar av mycket som jag inte klarade av förut. Visst är jag en liten fegis fortfarande men det är ju små fjuttiga problem jämfört med de problem som jag har HAFT TIDIGARE.

Jag tänkte ju gå på bio, harry potter, men det blev aldrig av. Nu har jag istället siktat in mig på ett biobesök till våren. Titanic i 3D. Jag måste se den, jag älskar Titanic, har till och med film musiken på cd. Detta får inte missas!

Panikångesten ska faaaan inte få hindra mig då :)

Får sitta längst bak på hörnet bara...

Snart kommer min mormor och min syster hit och hälsar på. Detta betyder att jag får träffa dom (har saknat dom jättemycket) men jag slipper den här stressen med att åka ner till dom, att vara ifrån min sambo i flera dagar.

Jävlar var smidigt allt går när folk KOMMER HIT och hälsar på istället för att jag kommer dit.

Jag kan vara i hemmets trygga vrå, men min sambo och ändå träffa dom jag har saknat!

Jag har världens lyckorus i kroppen och känner mig jätteglad! Full av energi! :D

Det är bara två gånger tidigare som någon har kommit på besök, medan jag har åkt som en jojo hur många gånger som helst upp och ner. Detta har stressat mig som fan och jag har fått mycket panikångest av det.

Men just nu får jag uppleva det ultimata, att umgås och bara må bra och slippa stressa. Jag önskar att fler hade velat komma hit, de är ju så välkomna! Men vi får se, det är kanske svårt för dom att vänja sig med min flytt eller nått.

Jag hade stora problem förut med att min släkt och mina vänner ringde mig regelbundet.

Som sagt så bor jag ganska långt bort från min hemstad nu och får samtal flera gånger i veckan.

Inget konstigt med det kanske. Men jag fick alltid en klump i magen när de ringde och jag fick nästan panik när det var omöjligt att lägga på för att de ville prata så länge varje gång.

Varje gång någon där hemifrån ringde så tänkte jag alltid.

- Fan nu är de sura på mig för att jag inte har hälsat på på länge

- Åh de är så besvikna på mig!

- Jag påminns om de ringer, måste de ringa så ofta?

- De vill bara tjata om saker som jag inte har med och göra!

- Jag oooooorkar inte

- Om jag svarar så kan jag inte lägga på, bäst att inte svara alls

Jag fick stora skuldkänslor för att jag hade flyttat därifrån varje gång de ringde. Vad de än hade att säga så kunde jag inte släppa tankarna som for runt i huvudet.

När man känner att någon anfaller en med kritik så brukar man oftast reagera med försvar, det var de jag gjorde. Jag blev sur och inåtvänd, kaxig och vägrade svara i telefonen på flera dagar.

Dessutom så blev jag så stressad av pressen att jag fick panikångestattacker och mådde verkligen dåligt, det kändes som om den onda cirkeln aldrig skulle brytas.

Jag visste inte hur jag skulle lösa detta och att BERÄTTA för mina nära och kära om min panikångest skulle bli jättsvårt! Jag visste inte ens om de skulle förstå allvaret. Hur berättar man sådant? Jag får direkt känslan av att jag försöker göra mig märkvärdig då.

"Du får ta det lungt med mig för jag har panikångest"

Det låter som att jag ska få special behandling och att folk ska tassa på tå. 

Det vill jag inte! Därför var det svårt att berätta.

Men nu har jag hittat lösningen och som alltid när man har ett stooooort problem framför sig som har något med panikångest att göra, så var lösningen så enkel så jag skäms över att jag inte fattade det tidigare.

Det var psykologen som hjälpte mig komma fram till detta.

I stället för att tänka negativt när de ringer så ska jag tänka positivt!

De ringer inte för att klaga på mig och ge mig dåligt samvete.

De ringer för att de TYCKER OM MIG, för att de SAKNAR MIG.

När jag hörde det där så föll polletten ner. Det är ju så enkelt och självklart!

Hela min inställning till deras ringande ändrades totalt.

Jag sa det till psykologen att när de ringer och ber mig komma och hälsa på så tänker jag oftast:

-Fan nu tycker de att jag är en dålig kompis/syster/dotter när jag inte har tid att komma ner den här månaden

-De tycker inte om mig och kommer att börja hata mig

-De vill inte att jag ska bo så här långt bort, jag kommer ju såra dom nu!

-Nu ringde dom tredje dagen i rad, de vill bara tjata så jag flyttar hem igen.

-Varför ska mamma prata om sina problem på jobbet, jag bryr mig inte i var Berta  har gjort nu igen.

Men istället så ska jag tänka så här:

-Hon/Han vill att jag kommer ner, vad roligt att han/hon vill umgås med MIG

-Nu ringer pappa/mamma/syster igen, tredje dagen i rad, hon/han måste verkligen sakna mig :)

-Min mamma tycker att det är drygt på jobbet, jag kan inte göra så mycket åt saken för jag bor så långt bort, men vilken komplimang att hon vill prata om sina problem med MIG. Hon tycker nog att jag är en bra lyssnare :)

Det är såååå enkelt! Tänk positivt :D

Jag testade detta när pappa ringde häromdagen. Han brukar vilja prata i över en timme om saker som jag inte intresserar mig i. Jag brukar bli väldigt irriterad och får dåligt samvete som inte vill komma ner och hälsa på just nu.

Men den här gången så lyssnade jag intresserat och tänkte "va kul att han vill prata med MIG om detta, vad roligt att han vill dela sin dag med mig, han kanske saknar mig eftersom han vill prata så länge?"

Helt plötsligt så kunde man inte vara sur längre. Nu blir jag i stället gladare och gladare för varje gång de ringer! :D

Snacka om tvärvändning!

Min sambo som alltid finns där, som tröstar och stöttar.

Han förstår och dömer mig aldrig.

Han älskar mig för den jag är

Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat ibland 

I love you because you understand dear
Every single thing I try to do.
You're always there to lend a helping hand, dear.
I love you most of all because you're you.

No matter what the world may say about me,
I know your love will always see me through.
I love you for the way you never doubt me.
But most of all I love you 'cause you're you.

No matter what may be the style or season,
I know your heart will always be true.
I love you for a hundred thousand reasons,
But most of all I love you 'cause you're you.