Igår skulle jag som sagt jobba som diskplockare på en krogkväll. Jag var ganska lugn ändå. Jag kände igen platsen och några av personerna jag skulle jobba med. 

På vägen dit så började jag bli nervös. Jag började fundera och stressa upp mig. Jag visste ju inte vad jag skulle göra egentligen, eller var jag skulle vara och hur allt skulle gå till. 

När jag kom dit så möttes jag av virriga personer, jag visste inte hur man tog sig till våningen under och blev lämnad i köket helt förvirrad. Men efter många om och men så tog jag mig ner och kunde börja jobba.

I början var det enkelt. Bara att ta med disk upp och fylla på med flaskor i baren. Sedan säger min kollega:

- Ska vi ta ett varv där ute?

Hjälp, jahapp nu vare dags. Jag smyger ut bland folket som sitter och dricker. Det är ganska tidigt ännu och ingen har blivit full än vilket gör att det känns extra nervöst och som om folk kollar på mig och dömer mig.

Jag tar ett glas, två glas, en mugg och en flaska och skyndar mig in igen. Phu, jag klarade det haha :)

Nästa vända så tvekar jag innanför dörren. Jag vill inte gå ut dit. Det känns som att alla tittar på mig och dömer mig för varje steg jag tar. Men jag pushar mig själv och går ut igen. Då får jag höra ett skällsord bakom ryggen. Fan det behövde jag inte nu! Men jag försöker att inte ta åt mig och bara gå vidare...

Ju fullare folket blir desto lättare blir det för mig att gå omkring. Jag märker att alla har fullt upp med det de gör och lägger inte märke till mig alls. Jag hade säkert kunnat gått fortare och plockat undan fler flaskor men jag tog det lugnt och intalade mig själv att det gör inget, alla vet ju att det är första gången för mig.

När alla har förflyttat sig in till dansgolvet så går allt som en dans för mig. Ingen lägger märke till mig och jag går ut och in ut och in med glas och flaskor. En dam blir sur på mig när jag lyfter hennes öl som råkar vara full. Jag ursäktar mig och går därifrån. Inte svårare än så alltså..

Men hur gick detta till. Jag som för ett år sen satt hemma och inte vågade göra något utanför huset, speciellt inte utan min sambo. Nu jobbar jag och springer runt bland folk. Jag till och med sov över på jobbet! Min sambo är jättestolt över mig :)

Framsteg framsteg! :) Nästan onsdag ska jag jobba i disken igen, DEN NI!

Jag ska skriva en bok.

Nästa sommar ska den vara klar. Min sambo stöttar mig i detta och jag tänker kanske sälja den över nätet eller eventuellt trycka den på beställning.

Den ska handla om hur allt gick till från början till slut.

Gissa vad den ska heta?

Just det, "Frisk och Galen"

Jag har lyckats hjälpa så många med bloggen och jag vill hjälpa fler. En bok tror jag är en bra ide. Sedan får jag något att göra på vinterkvällarna framför brasan :)

Nu är det nerskrivet, nu har jag lovat mig själv att det ska bli av!!! :D

Problemet är bara hur man gör med att vara anonym... vågar jag visa mig själv? Hmmmmm...

Det är nog det jag har gjort nu. Jag har jobbat bort ångesten.

Jag har jobbat och jobbat och jobbat. Pass efter pass, morgon efter morgon har jag klivit upp och åkt till jobbet. Jag har jobbat och slitit och inte haft tid till ångest. Jag har haft tid till att uppskatta saker som jag förut inte uppskattat.

Jag har fått vänner, jag har umgåtts, jag har jobbat med kroppen och känt att jag är frisk och stark, jag har tagit initiativ, pratat med främlingar, varit proffsig och serviceminded. Jag har visat mitt leende och varit peppad och glad.

Peppad är en känsla som jag inte har känt på länge. När andra är peppade så är jag livrädd. Men nu har jag varit peppad och förväntansfull flera gånger om!! En underbar känsla som får en att se POSITIVT på nya erfarenheter.

Om ni tror att jag ligger i full gas nu så kan berätta att jag bara har lagt i en högre växel och jag är beredd på att lägga i en ännu högre växel på onsdag.

På onsdag ska jag jobba som diskplockare. JAG SOM DISKPLOCKARE!

Får se nu vad innebär det....

Stress

MASSA MÄNNISKOR

Trängsel

Haha, nu får vi se hur det går för lilla mig. Jag som funderade på social fobi, haft dödsångest, varit jättekänslig för stress och knappt vågat lämna huset.

Nu ska jag jobba som diskplockare och hör och häpna: JAG ÄR FAN PEPPAD!!!! :D

Detta är så jävla sjukt, coolt, roligt, UNDERBART. 

Jag har jobbat bort min ångest så jävla hårt!!!!!!!! Jag är så jävla lycklig för de!!! :D

Det bästa med allt är att jag har ingen aning om vad som krävs av mig som diskplockare, jag har aldrig någonsin varit i närheten av att testa detta. Jag vet inte ens vart alla grejer är, rutiner, eller något överhuvudtaget. Allt detta ska jag få reda på EN TIMME innan mitt pass. 

Men jag är inte livrädd, jag är inte rädd för att tappa kontrollen. 

JAG ÄR PEPPAD! :D

Detta tog cirka en månad för mig att uppnå. Kan jag så kan du! Jag har kämpat i över ett år, men den här månaden så tog jag stora kliv framåt. Skaffa ett jobb, våga ge dig ut. Se dig själv växa, utvecklas och sakta se att dina rädslor försvinner. 

Vare sig du har dödsångest, panikångest, social fobi, eller bara inte vågar lämna huset.

Gör som jag, skicka iväg en ansökan mitt i natten när du är förbannad på världen och den där jävla ångesten som aldrig vill försvinna. Kanske får du jobbet och kanske förändrar det ditt liv!