Kolla in den här kommentaren. Den bästa och underbaraste kommentaren jag någonsin fått!

Jag brast i gråt direkt när jag hade läst den.

TACK TACK TACK TACK till dig som tog dig tid att skriva.

Så många timmar, dagar, veckor, månader som jag har varit livrädd och inte vetat hur jag ska få bort mina hjärnspöken. Din kommentar fick mig att ta ett enormt steg. Allt bara släppte. Jag trodde på varenda ord du skrev och ett lugn spred sig i kroppen. Jag hoppas att jag inte kommer att vara rädd för detta längre :)

Jag har fått det förklarat för mig tidigare, men mest lite snabbt ungefär "ja men de där behöver du inte oroa dig för"

Det var så skönt att få en riktig förklaring. Man vill liksom inte ta sig till vårdcentralen och fråga om sina små "strunt problem och rädslor" och psykologen har bara sagt "Alla kommer dö en gång, inget man behöver sitta och fundera på".

Men min hjärna har alltid försökt komma på olika lösningar, olika argument och jag känner symptom som inte finns. Jag har varit så otroligt rädd så länge. Men att nu få läsa dina ord, jag tror på det du skrev!

Jag började gråta och det känns så skönt! Du hjälpte mig så otroligt mycket ska du veta!

Tack!

I morgon ska jag njuta av kaffet extra mycket.

Jag såg på outsiders nyligen. Där fanns en tjej med som hade fobi för att kräkas. Hon hade svårt för att flyga flygplan och åka tunnelbana bland annat. Dels för att det var krångligt att gå på en toalett.

Jag kände igen mig som fan, skillnaden var bara att när jag blir "nervös" så vill jag ha en toalett i närheten för att jag tror att jag ska bli dålig i magen, alltså problem med hål nummer två ;)

Jag är så jävla nervös över att inte ha en toalett i närheten OM jag skulle få panik och behöva en. Därför har jag undvikit situationer där det kan vara "svårt" att gå på toaletten. Att vara hemma är alltså det stället som jag är mest avslappnad på pga detta.

Nu har jag arbetat bort mycket av detta och klarat av många svåra situationer. Men det styr fortfarande mitt liv.

När jag är hemma så kan hela dagen gå utan att jag behöver gå på toaletten. Men när jag åker på affärer eller bort överhuvudtaget så får jag för mig att jag måste gå på toaletten hela tiden. Det blir väldigt stressigt, frustrerande och man undviker att gå på bio, åka buss, åka hem till karlns kompisar och så.

Jag har verkligen försökt övertala mig själv att det finns toaletter nästan överallt och att det är helt lungt att bara fråga om man får låna en toalett. Men jag är inte riktigt där än.

Nu är det inte så att jag har en fobi. Jag är bara jävligt orolig över att bli dålig i magen och akut behöva gå på toaletten och då inte kunna göra det!

Jag kommer ihåg i gymnasiet,  jag gick ut från lektionen flera gånger och gick på toaletten. Ibland struntade jag i att gå tillbaka till lektionen för att jag var rädd för att jag skulle behöva gå på toaletten igen och att det då skulle se dumt ut. 

Grejen är inte att jag behöver gå på toa så ofta, allt sitter bara i mitt huvud. Jag måste lära mig att inte oroa mig över det och ta det som det kommer, då kommer jag inte behöva gå på toaletten och kan då göra saker normalt.

Det är drygt att hela tiden, vad man än gör, så kollar jag alltid först vart toaletten är, hur det ser ut och om jag enkelt kan ta mig dit. Om jag är hemma hos någon och dens toalett inte känns trygg (för nära vardagsrummet eller inget toapapper eller liknande) ja då kan jag bli så nervös så jag blir helt apatisk och det är ju tråkigt, man kan ju inte njuta av stunden och ha roligt.

Men jag försöker verkligen säga åt mig själv att det är helt okej att gå på toaletten och inget att bli nervös över.

En gång när jag skulle åka buss så blev jag akut toanödig. Jag sprang hem, gick på toaletten och hann tillbaka. När jag satte mig på bussen så blev jag toanödig igen, alla känner väl igen sig och tycker att det är en hemsk situation men det skrämde mig totalt och jag vägrade åka buss sedan dess. Bara om det är en busstur som tar några minuter och som jag har åkt flera gånger tidigare....

Det har inte varit så här hela mitt liv så det känns drygt att jag inte kan göra samma saker som jag gjort förut innan problemen kom. Det gick ju så bra förut, varför är det så svårt nu?

Men jag jobbar på det, min största bedrift är att jag i år har sovit på ett kalfjäll (där fanns det minsann ingen toalett, inga träd eller buskar för den delen heller)

Men jag klarade det :) och då klarar jag nog nästan allt!

Nu för tiden mår jag ganska bra. Jag ska till psykologen den 22 november. Behandlingen är typ klar men jag ville ha ett möte till, lite "uppföljning" eller vad man ska säga. 

Ärligt talat så är jag lite skraj och känner mig inte riktigt "klar". Men jag känner att jag har fått den hjälp jag behöver, de verktyg och tekniker som kan hjälpa mig.

Jag känner att jag klarar av mycket som jag inte klarade av förut. Visst är jag en liten fegis fortfarande men det är ju små fjuttiga problem jämfört med de problem som jag har HAFT TIDIGARE.

Jag tänkte ju gå på bio, harry potter, men det blev aldrig av. Nu har jag istället siktat in mig på ett biobesök till våren. Titanic i 3D. Jag måste se den, jag älskar Titanic, har till och med film musiken på cd. Detta får inte missas!

Panikångesten ska faaaan inte få hindra mig då :)

Får sitta längst bak på hörnet bara...

Snart kommer min mormor och min syster hit och hälsar på. Detta betyder att jag får träffa dom (har saknat dom jättemycket) men jag slipper den här stressen med att åka ner till dom, att vara ifrån min sambo i flera dagar.

Jävlar var smidigt allt går när folk KOMMER HIT och hälsar på istället för att jag kommer dit.

Jag kan vara i hemmets trygga vrå, men min sambo och ändå träffa dom jag har saknat!

Jag har världens lyckorus i kroppen och känner mig jätteglad! Full av energi! :D

Det är bara två gånger tidigare som någon har kommit på besök, medan jag har åkt som en jojo hur många gånger som helst upp och ner. Detta har stressat mig som fan och jag har fått mycket panikångest av det.

Men just nu får jag uppleva det ultimata, att umgås och bara må bra och slippa stressa. Jag önskar att fler hade velat komma hit, de är ju så välkomna! Men vi får se, det är kanske svårt för dom att vänja sig med min flytt eller nått.

Ja, då är vi där igen. Jag hade stora problem med detta förut, men sedan så kom jag över det. Men nu är jag orolig igen.

Jag vill dricka kaffe men är rädd att "hjärtat ska rusa iväg". Så himla drygt. 

Varför skulle hjärtat rusa iväg? Det är så dumt att vara rädd för detta.

Jag tror de beror mycket på att min sambo har slutat dricka kaffe nu. Han har märkt att han får obehagliga "dubbelslag" när han har druckit kaffe. Det får inte jag men ändå så ska jag sitta och oroa mig över andras problem och tro att det även kommer att hända mig.

Jag drack kaffe varje dag förut, men nu är det väl varannan eller var tredje dag. Jag tog en kopp nyss, sitter och känner efter och oroar mig, blir stressad och mår dåligt. Sitter även och nojjar över kakorna jag tog till kaffet. Kommer sockret göra det hela värre?

Nej jag måste sluta upp med detta! Jag är ung och frisk, folk dricker kaffe och äter kakor varje dag. Det är inte farligt!

Jag tänker på allt jag borde göra, diska, städa och fixa. Men blir så stressad och till slut blir inget gjort. Jag ritade en bild förut som skulle hjälpa mig men det är svårt att komma ihåg detta och försöka slappna av. Den såg ut ungefär såhär:

Jag måste väl dela med mig av detta, trots att det är väldigt pinsamt och jag skäms ordentligt mycket.

Idag så kände jag mig konstig, spänd, orolig. Ont i magen, rastlös..

Ja, jag kunde inte riktigt lugna ner mig och jag kunde inte släppa det.

Detta höll i sig i några timmar och jag blev väldigt deppig.

Sedan så gick jag på toaletten...

Det är här det humoristiska och pinsamma kommer..

Efter att jag hade varit på toaletten (och gjort nummer två)

så försvann alla symptom!

Jag blev helt lugn igen och det kändes som en tyngd hade släppt från mina axlar.

Att blanda ihop ångest och att behöva gå på toaletten, alltså det är ju helt sjukt!

Och nu är det tredje gången!

Första gången jag lyckades med detta så höll jag på att skratta ihjäl mig, jag berättade för sambon och han skrattade lika gott. Man är så jävla orolig och nervig om dagarna så till slut så ser man inte skillnad på naturliga saker och vad som kanske kan vara ångest.

Vanliga symptom som säger till en normal människa att rent ut sagt

"Jag måste bajsa"

De lyckas jag tolka till att det är något fel på mig, varför svettas jag? Varför är jag så spänd? Mitt hjärta dunkar fortare, varför? 

Jag skrämmer upp mig själv och sedan när jag kommer på vad problemet var så känner man sig så jävla dum.

Måste bara dela med mig, trots att jag inte vill  

Men man kan väl inte göra annat än att skratta åt det!  

Jag hade stora problem förut med att min släkt och mina vänner ringde mig regelbundet.

Som sagt så bor jag ganska långt bort från min hemstad nu och får samtal flera gånger i veckan.

Inget konstigt med det kanske. Men jag fick alltid en klump i magen när de ringde och jag fick nästan panik när det var omöjligt att lägga på för att de ville prata så länge varje gång.

Varje gång någon där hemifrån ringde så tänkte jag alltid.

- Fan nu är de sura på mig för att jag inte har hälsat på på länge

- Åh de är så besvikna på mig!

- Jag påminns om de ringer, måste de ringa så ofta?

- De vill bara tjata om saker som jag inte har med och göra!

- Jag oooooorkar inte

- Om jag svarar så kan jag inte lägga på, bäst att inte svara alls

Jag fick stora skuldkänslor för att jag hade flyttat därifrån varje gång de ringde. Vad de än hade att säga så kunde jag inte släppa tankarna som for runt i huvudet.

När man känner att någon anfaller en med kritik så brukar man oftast reagera med försvar, det var de jag gjorde. Jag blev sur och inåtvänd, kaxig och vägrade svara i telefonen på flera dagar.

Dessutom så blev jag så stressad av pressen att jag fick panikångestattacker och mådde verkligen dåligt, det kändes som om den onda cirkeln aldrig skulle brytas.

Jag visste inte hur jag skulle lösa detta och att BERÄTTA för mina nära och kära om min panikångest skulle bli jättsvårt! Jag visste inte ens om de skulle förstå allvaret. Hur berättar man sådant? Jag får direkt känslan av att jag försöker göra mig märkvärdig då.

"Du får ta det lungt med mig för jag har panikångest"

Det låter som att jag ska få special behandling och att folk ska tassa på tå. 

Det vill jag inte! Därför var det svårt att berätta.

Men nu har jag hittat lösningen och som alltid när man har ett stooooort problem framför sig som har något med panikångest att göra, så var lösningen så enkel så jag skäms över att jag inte fattade det tidigare.

Det var psykologen som hjälpte mig komma fram till detta.

I stället för att tänka negativt när de ringer så ska jag tänka positivt!

De ringer inte för att klaga på mig och ge mig dåligt samvete.

De ringer för att de TYCKER OM MIG, för att de SAKNAR MIG.

När jag hörde det där så föll polletten ner. Det är ju så enkelt och självklart!

Hela min inställning till deras ringande ändrades totalt.

Jag sa det till psykologen att när de ringer och ber mig komma och hälsa på så tänker jag oftast:

-Fan nu tycker de att jag är en dålig kompis/syster/dotter när jag inte har tid att komma ner den här månaden

-De tycker inte om mig och kommer att börja hata mig

-De vill inte att jag ska bo så här långt bort, jag kommer ju såra dom nu!

-Nu ringde dom tredje dagen i rad, de vill bara tjata så jag flyttar hem igen.

-Varför ska mamma prata om sina problem på jobbet, jag bryr mig inte i var Berta  har gjort nu igen.

Men istället så ska jag tänka så här:

-Hon/Han vill att jag kommer ner, vad roligt att han/hon vill umgås med MIG

-Nu ringer pappa/mamma/syster igen, tredje dagen i rad, hon/han måste verkligen sakna mig :)

-Min mamma tycker att det är drygt på jobbet, jag kan inte göra så mycket åt saken för jag bor så långt bort, men vilken komplimang att hon vill prata om sina problem med MIG. Hon tycker nog att jag är en bra lyssnare :)

Det är såååå enkelt! Tänk positivt :D

Jag testade detta när pappa ringde häromdagen. Han brukar vilja prata i över en timme om saker som jag inte intresserar mig i. Jag brukar bli väldigt irriterad och får dåligt samvete som inte vill komma ner och hälsa på just nu.

Men den här gången så lyssnade jag intresserat och tänkte "va kul att han vill prata med MIG om detta, vad roligt att han vill dela sin dag med mig, han kanske saknar mig eftersom han vill prata så länge?"

Helt plötsligt så kunde man inte vara sur längre. Nu blir jag i stället gladare och gladare för varje gång de ringer! :D

Snacka om tvärvändning!

Måste dela med mig av den här avslappningsövningen. Den är jättebra!

Jag trodde inte att det skulle fungera. Jag har jättesvårt för att fokusera..

Tankarna flyger omkring och jag är ofta väldigt stressad.

Det som är bra med den här övningen är att det är okej om tankarna vandrar iväg. Det är okej att ha svårt för att fokusera.

Rösten påminner en hela tiden att det är okej och att man bara ska långsamt börja fokusera igen. Rösten sa även att det inte finns något rätt eller fel :)

Det passar mig jättebra då jag ofta får prestationsångest och ger upp om jag inte klarar av något perfekt. 

Men med den här övningen så kände jag mig trygg och lugn :)

10 minuter kändes som 2 minuter och jag var lugn som en filbunke efteråt. 

Otroligt skönt!

Sätt dig bekvämt i en stol, på med hörlurarna, klicka på länken och slappna av :)

Klicka för att komma till avslappningsövningen