Oj vilken bergochdalbana, nu har den gått neråt ett tag men nu går den UPP IGEN :D

Jag ska få provjobba nästa vecka!!!!!!!!!!!!! :D

Jag kan knappt tro att det är sant. DE RINGDE UPP MIG OCH BAD MIG PROVJOBBA!

Detta är tredje gången som jag går in på en arbetsplats och vips så har jag haffat jobbet.

Jag fattar inte hur...

När jag har sökt jobb så har jag gråtit på vägen dit, nästan spytt när jag har suttit i bilen på parkeringen. Varit så nervös så jag nästan har svimmat. Men ändå så har jag tvingat mig själv in, presenterat mig, gett dom mitt CV och vips så har jag fått jobb.

Tredje gången nu wohooo! :D

Alltså, om du har panikångest och är jättenervös. Bara gör det! Bara gå in! Det kan gå superduperbra fast du inte tror det. Titta på mig! Jag var skiiiiiiiiiiiiitnervös men nu har jag lyckats få tre jobb på raken!

Den här gången så hann jag besöka TVÅ arbetsplatser innan de ringde upp, fattar du BARA TVÅ STYCKEN. Inte 50 inte 100 utan två stycken, sen hade jag jobb!

Det är inte hopplöst, du kan få jobb trots att du tror att du är jättenervös och inte kommer klara det.

Alltså jag kan inte ens skriva normalt nu men vad gör det. Jag är helt snurrig i huvudet och allt känns jättekonstigt.

Jag som började deppa ihop helt och såg MÅNADER framför mig då jag skulle vara arbetslös och hopplös.

Men nu vände det och jag är så jävla nöjd och glad!

Imorn ska vi fira här hemma med bubbel! För det som förtjänar att firas SKA firas :D

Ja här hemma sitter jag nu. För att klara av den händelselösa vardagen så har jag planerat saker framåt och har något att se fram emot. Det funkar ganska bra. Jag tar allt steg för steg.

Senast var det att jag skulle hem till min kusin. Då hade jag något att längta efter, se fram emot och det gjorde inget att jag blev deppig ibland för jag skulle ju snart till min kusin.

Nu är julen nästa steg, då ska jag till familjen. För att inte deppa ihop så håller jag fokus på det.

Alltså, jag är inte jättedeppig men humöret går upp och ner som fan. Ena dagen är det okej, andra dagen så sitter jag bara och stirrar tomt och vet inte vad jag ska göra. Det är inte hälsosamt att bara vara hemma.

Men jag har inget annat att göra. Jag har inga vänner här och inte några fritidsintressen. När jag blev arbetslös så fanns det liksom inget att göra.

Jag vill så gärna ha ett jobb :(

Jag måste klura ut vad jag vill plugga. Men det finns så många vägar att ta och det är så svårt att välja.

Mitt morgonhumör är uuuuuselt. På morgonen så vill jag bara dö. Jag vet inte varför men jag är i ett djupt svart hål då. Enda räddningen är min charmiga och roliga karl och en kopp kaffe. Men sen sitter jag där och vet inte vad jag ska göra av dagen. Jag försöker städa och göra något nyttigt men det känns mer och mer meningslöst. Varför ska jag städa och städa när det blir stökigt sen igen, allt går ju bara runt runt runt.

Det känns som att jag har fastnat och bara står och trampar på samma ställe. Jag vill skapa mig ett liv här men det känns som att det aldrig går framåt. Ja, jag och min sambo har ett underbart liv och förhållande. Men sen vill man även ha ett eget liv. Alltså egna intressen och vänner. Ja, ni fattar nog vad jag menar.

Körkort är väl något jag måste få gjort då.

Jobb

Körkort

Sen löser sig allt va?

Nu ska jag skriva lite på min bok, brukar lyssna på åskoväder som finns att hitta på youtube. Jätteskönt när man ska koncentrera sig :)

Klicka gärna och svara på min omröstning här på sidan :)

Här någonstans till höger ska den finnas ;) ------------------------------------------------------------->

Jag stötte på en bok som en annan person hade skrivit som jag blev inspirerad av. Den handlade om hennes erfarenheter med panikångest. Hon hade bundit boken själv och ritat en framsida för hand. Den innehöll stavfel och sådant. Men budskapet kom fram!

Då förstod jag att jag måste börja med min bok nu och släppa prestationsångesten. Jag fick för mig från början att min bok måste vara perfekt om jag ska skriva en. Därför kunde jag aldrig riktigt börja för jag trodde inte att det jag skrev skulle duga. Men jag måste släppa allt det nu och bara skriva från hjärtat! Budskapet kommer komma fram oavsett och det är det som är viktigast. Boken behöver inte vara värsta maffig och proffesionell.

Så ikväll har jag börjat på riktigt och kommit en bit :)

Spännande!

Första veckan efter att jag blev uppsagd var helt okej. Jag var fylld med självförtroende och kände att allt skulle lösa sig. Jag hade ju trots allt lyckats få två jobb på raken. Så att fixa ett tredje jobb skulle nog gå jättebra. Plus att jag hade mer pengar på kontot än jag någonsin haft efter att jag fått dubbellöner! Så vi skulle nog klara oss ett tag om det skulle ta en tid innan jag fick nytt jobb.

Första veckan var som sagt jättebra. Jag fick lite "ledigt" jag som jobbat hela sommaren och jag kunde äntligen ta tag i städningen hemma som har varit lite halvgjord den senaste tiden. Men sedan när den första veckan gått och all städning var klar så blev jag nedstämd och deppig.

Det var inte alls lätt att hitta jobb, vilket jag egentligen visste. Och jag började fundera på att plugga i stället men jag har inget intresse i något speciellt. Alternativen blev färre och färre och till slut så blev jag bara sittandes och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Jag började känna mig värdelös och rastlös. Jag började få panik över att tänk om panikångesten kommer tillbaka nu? Ska jag sitta i flera månader igen och bara gå fram och tillbaka i huset? Jag kommer bli knäpp!

Jag försökte vara positiv här hemma och städade på, jag försökte städa bort mitt dåliga samvete av att jag var arbetslös och inte tillförde någonting. Men min nedstämdhet blev inte mindre av det.

Sedan bestämmer jag mig för att sluta snusa. Jag hade snusat så mycket av att bara vara hemma hela dagarna att stocken hade tagit slut alldeles för fort. Jag ville verkligen inte köpa en ny och känna mig mer värdelös  genom att jag snusar bort pengar. Så jag tog beslutet att sluta. Lättare sagt än gjort så klart.

Nu har det gått en vecka sen jag slutade och jag är så jävla deppig. Jag har ett hemskt morgonhumör och försöker hälla i mig kaffe med hopp om att må lite bättre. Jag går omkring i mjukisbyxor och sätter upp håret i en tofs som bäst. Jag ser ut som skit och mår som skit.

Allt känns meningslöst just nu. Som om jag har fastnat och inte vet hur jag ska ta mig vidare. Jag har inte en jävla aning om vad jag ska göra, jag vill i alla fall inte stå här och stampa det är ett som är klart!

Jag gör ingenting, är bara hemma. Det finns ingenting att göra heller om  jag hade velat. Den enda saken som jag hade planerad var ett möte på katthemmet MEN SÅ GLÖMDE JAG BORT DET. Jag började nästan gråta. Den lilla grejen, den enda grejen som jag skulle göra den glömmer jag. Jag är så trött på att bara sitta hemma och så glömmer jag bort den enda grejen. Fy fan :( Nu är det flera månader  till nästa gång :(

Alltså, jag har inga vänner, har bott här i snart två år och har fortfarande noll vänner :( Längtar så förbannat efter tjejsnack och att bara sitta och hänga med en tjej :(

Jag har inga kläder, efter allt jobbande så har jag gått ner flera kilo i vikt och alla kläder hänger och ser för jävliga  ut. Samtidigt som jag inte har shoppat riktigt på flera år så jag börjar se nu att min 23 årings garderob mest liknar en 16 årings garderob. Trivs inte i någonting och därför blir det mjukisbyxor så man ser ut som skit.

Jag har inget jobb och inte några pengar. En månadslön fick jag med vanlig inkomst. EN ENDA I MITT LIV! Sen var jag nere på fattigdom igen. Hatar att vara fattig. Inte för att jag vill shoppa eller så det skiter jag i. Nej för att det känns så jävla otryggt och att man aldrig kan spara en krona.

Ingen vill hälsa på. Jag har bott här i snart två år och på dom 24 månaderna så har:

- Farmor kommit upp 1 gång

- Pappa och lillbrorsan 1 gång

- Mormor 1 gång (vi skjutsade)

- Kusin 1 gång

- Kusin 2, 2 gånger

- Lillasyster 3 gånger (vi skjutsade två av dom gångerna)

- Mamma 0 gånger

- Moster 0 gånger

Jag saknar allihop så jävla mycket. När min kusin och syrran var hit en helg så började jag gråta på tågstationen när de skulle åka hem (såklart så att de inte såg mig) Jag och min sambo gick mot bilen och jag försökte hålla tillbaka tårarna men var skitsvårt. Jag saknar dom så himla mycket :( Min kusin hade då väntat nästan två år innan hon förmådde sig att hälsa på. Alltså det sårar jävligt mycket...

Det här inlägget ovanför skrev jag den 14 november men det blev bara sparat som utkast. Men publicerade det nu i stället.

Någon dag efter detta så fick jag världens gråtattack. Jag bara grät och grät och grät. Jag såg verkligheten för vad den egentligen är. Jag är arbetslös, har inga vänner, ingen hälsar på osv. Min sambo såg hur dåligt jag mådde och bad mig börja snusa igen och att jag skulle ta en helg hos min kusin. Sagt och gjort..

Nu är jag hemma igen med ny energi, lite deppig men gladare i alla fall. Jag har haft kopiöst mycket tjejsnack. Nikotinhalten är okej och jag mår bättre.

Nu tar vi en dag i taget. Jag vägrar låta panikångesten ta över mitt liv IGEN.