friskochgalen

Alla inlägg under maj 2011

Av MsEvolyn - 30 maj 2011 23:41

Måste publicera den här låten igen. Den beskriver panikångest så bra!

Texten är helt underbar och refrängen får mig att börja gråta varje gång jag hör den.






Sweet darling, you worry too much, my child
See the sadness in your eyes
You are not alone in life
Although you might think that you are


Vers1


Har du nån gång känt dig ensam, utan nån att hålla om
Då ångesten kom bakifrån och ingen här vet hur du mår//
Då skuggan rör sig överallt, då rummet krymper och sen pang
Ligg du där vid elementet för du fryser som ba fan//


Och benen går åt var sitt håll och det blir svårt att stå
Får en fysisk reaktion, fast läkaren hittar inget fel ändå//
Man lever så begränsat, Tankarna dom cirkulerar
Känner sig så ensam, tänker att man inte orkar mera//


Måste hyperventilera, För att få ha luften kvar
och hjärtat börjar dunka snabbt, de känns som man ska tuppa av//
De känns som någon sticker 1000 nålar i kroppen
och man gråter själv för att de känns som man tappar hoppet//


För att allt är svart, fast alla andra ser ljuset
30 grader varmt fast man själv ligg där stel frusen//
Och man tänker att det aldrig kommer vända
Men ta dig i kragen för att du är inte ensam//


Reff


Sweet darling, you worry too much, my child
See the sadness in your eyes
You are not alone in life
Although you might think that you are


Vers2


Har du nån gång känn dig ensam, Utan känslan av att älska
Och då gråter av en längtan och du svimmar utav rädslan//
Av att aldrig kunna ta de andetag som du förtjänar
Fast du önskar varje gång som ser upp och ser ett stjärnfall//


Och du tänker på den dan då hela livet blev förändrat
Så du ligger där och ber om att tabletterna ska hjälpa//
Faller in i apati, de känns som om,, man saknar hjärta
Och man hittar inte meningen med att fortsätta kämpa//


- Som en blixt från himlen, kom från ingenstans
Får panik försöker fly men fötterna dom sitter fast//
De regnar överallt i själen, fast vädret lyser klart
och Man visste vart man skulle tills att vägen viker av//


Man lider av en känsla som man aldrig kom ifrån
Sanningen tystnar för man tror inte på orden man får//
- Och man tänker att det aldrig kommer vända
Men ta dig i kragen för att du aldrig ensam//

ANNONS
Av MsEvolyn - 30 maj 2011 11:58

Detta har varit jättesvårt för mig, att vara ärlig mot mina nära och kära och säga att jag mår dåligt, att jag är stressad och att jag inte hinner med allt.


Alla sätter press på mig att jag ska komma hem till familjen. Annars blir de sura och tvära. Men de tänker aldrig på att jag bara är människa, att jag också har jobb att sköta, sysslor som måste göras innan hösten och att vi inte badar i pengar!


INGEN har kommit upp hit och hälsat på. De bara hör av sig och säger att jag borde komma ner och om jag inte kan göra det så ger dom mig dåligt samvete.


Men den här gången så gjorde jag så som jag alltid borde ha gjort. Det var svårt, egentligen ville jag bara säga att vi kommer ner snart, att jag lovar att komma för att sedan få världens stress i kroppen att jag måste klara av det. Annars så har jag svikit dom. 


Den stressen och pressen leder oftast till mina panikångestattacker.


Men som sagt den här gången skötte jag det hela på ett helt nytt sätt.


Här kommer smsen mellan mig och min kusin:


Kusin: När kommer du hem då?

(Jag suckar och känner pressen av att jag har svikit henne genom att hon måste fråga men jag är ärlig och svarar)


Jag: Jag vet inte


Kusin:  Men jag saknar ju dig nu ju kram

(ännu mer press, jag borde verkligen åka NU)


Jag: Men kom hit då

(det är ju faktiskt sant, hon kan ju lika gärna åka hit vilket hon aldrig gjort medan jag har åkt ner varje månad)


Kusin: Men de är ju långt kram


Jag: Det är väl lika långt för mig?

(Jag kontrar med det uppenbara, varför är det så lätt för mig att åka när det är så självklart att det är långt för henne?)


Kusin: Ja vet


Jag: Jag kom på de nyligen. Att jag har åkt ner flera gånger men ingen har kommit hit. Vi har liksom också jobb att sköta och badar inte i pengar :S


Kusin: Nej ja vet men ja har tyvärr inte råd annars hade jag gärna kommit :)


Jag: Vi har inte heller råd och min pojkvän måste göra klart saker med huset innan hösten. Men alla verkar tro att vi kan åka vilken dag som helst. Jag har blivit jättestressad av de. Massa press på att jag ska hinna allt. Min pojkvän vill att jag ska må bra men han är ju inte gjord av pengar heller :(

(Jag berättar hela sanningen, något jag aldrig gjort förut)


Kusin: Okey ja de förstår jag kram


Jag: Skönt att höra :) Kram




"Ja det förstår jag"



"Ja det förstår jag"



"Ja det förstår jag"



Dom orden betydde så mycket för mig! Det är dom orden som jag alltid velat höra som jag endast har hört från min mamma hittills. Det är detta min stress ligger i, att jag aldrig får höra de där orden. När jag hör dessa ord så försvinner en stor sten från hjärtat.


Det är konstigt att de aldrig har tänkt på saker från min synvinkel. Hur kan de sätta sådan press på mig att jag ska komma ner hela tiden, när de själva tycker att det är en omöjlighet att komma upp?


Men om jag vågar fortsätta vara ärlig så kommer de nog förstå och min stress kommer släppa mer och mer.


Jag känner mig så duktig! Detta var en av sakerna som jag pratade om med min kurator. Att jag är rädd för vad andra ska tycka och inte vågar vara ärlig. Men hon bad mig att vara ärlig och var nästan säker på att de skulle förstå.


Så skönt att få bekräftelse, att höra att min kusin förstår att jag bara är människa och att hon finns där och inte är sur på mig.


Att det är okej att må dåligt och inte ha tid, men att ens nära och kära finns kvar och är redo när man själv är redo att hälsa på

ANNONS
Av MsEvolyn - 29 maj 2011 13:38

Jag drömmer så gott som varje natt. Väldigt konstiga drömmar, det händer väldigt mycket och allt är så detaljerat och tagna ur en vild fantasi.


Det säger mig att jag inte sover så bra. Om man kommer ihåg en dröm så betyder det att man har vaknat någon gång under natten och inte sovit så djupt. Jag tänkte berätta lite om vad jag har drömt och sedan googla fram lite tolkningar.


Förut drömde jag mycket om spindlar, jag hatar spindlar! Oftast så fastnade jag i nätet och spindlarna kryllade över min kropp. Jag skrek på hjälp men ingen hjälpte mig. Jag drogs mot ett nystan av spindelägg tills jag hade hela kroppen tryckt mot äckelsäcken. Jag kunde inte komma loss och jag skrek och skrek.


När jag ropade på hjälp så stod min pojkvän och bara tittade på mig. Jag kände mig så hjälplös och svag och kunde inte styra min kropp.


Nu har jag drömt två dagar i rad att jag är med i ett sorts krig. Det konstiga med drömmen är att det är jag som är hjälten som försöker rädda allihop. Jag kan springa jättefort, hoppa jättehögt och jag känner hur modet pulserar i mina ådror. Jag är vanligtvis rädd och blyg och känner inte alls igen tjejen som jag är i drömmen.


Jag bär på kattungar och barn, försöker rädda allihop och trampar på konstiga monster som försöker stoppa mig. Jag hoppar från höga höjder och klarar mig galant. Jag är lite rädd men ändå så slår jag ner fienden med mina bara händer.

Jag har magiska krafter och kan gömma mig i smala vaser genom att förminska mig själv. Det är jag som kommer på alla ideer och smarta saker för att vi ska överleva. Det är jag som ser fienden i ögonen utan rädsla och trots att jag inte har något vapen så slår jag tillbaka utan att blinka.


När jag springer och försöker fly så kastar fienden knivar efter mig. En av dom träffar mig i ryggen och det kändes helskumt i drömmen. Jag ramlar ner på backen och kan inte röra mig, men jag lever fortfarande.


Jag hamnar i ett rum som fylls med vatten, taket sjunker och jag gömmer mig under ett bord för att inte bli krossad. Jag har en burk med godis med mig och suger ut luftbubblorna ur burken för att inte drunkna.


Sedan är jag i Paris, på en gata brevid ett cafe. Jag är klumpig och går in i saker. Folk skrattar åt mig och tycker att jag ser dum ut. Men jag skrattar tillbaka och känner mig inte alls generad. Jag känner mig glad, stolt och sprudlande. Jag tänker att jag vill flytta till Paris, att jag är en ny människa som vågar saker, en människa som vågar göra bort mig utan att för den skull skämmas.



Tolkningar

Spindlar: brukar oftast betyda något med pengar. Att pengar är på väg.

Bli överfallen: blev överfallen av spindlar och ett flertal gånger när jag drömde om att jag var med i ett "krig". Tyder ofta på att man är rädd för något.

Vit eller randig katt: Trivsel i hemmet

FALL: Du drömmer att du faller. Enligt Freud är detta en vanlig dröm med ångestkaraktär och kan tydas som att drömmaren är rädd att begå ett moraliskt felsteg, förlora sitt goda anseende. När jag reste mig efter fallet så skulle det tyda på "ovänta nöje"

TRAPPA: Jag hoppade nerför en hög trappa. Att drömma om trappor har anknytning till de två stora drömsymbolerna stiga och falla. Trappan ger oss möjlighet att "byta nivå" i överförd bemärkelse. Vi kan stiga uppåt, d.v.s bli bättre och andligen rikare människor, men även övervinna svårigheter och höja oss över mängden. Men det kan också gå "utför".

KNIV: Jag fick en kniv i ryggen. Att drömma om vassa föremål betyder ofta besvikelse i kärlek. Skära sig på betyder svikna förhoppningar. I drömmen så var det flera personer som kastade knivar. Det kanske tyder på att jag har blivit sviken av flera personer (släkt och vänner) ?

ÖVERSVÄMNING: Jag är fast i ett rum som fylls med vatten. En mycket symbolisk dröm. Vatten svämmar över alla bräddar och hotar dig. Den sortens drömmar är en varningssignal och betyder ofta att vår inre harmoni är bruten och att det är något i vårt undermedvetna som hotar att "dränka", det vill säga ta överhand över vår personlighet.

SLOTT: Fienden reser ett slott ur marken i drömmen. Slott betraktas som en mycket viktig drömbild. Slottet representerar den egna personligheten, vårt innersta, som vi önskar skulle stå höjt över vardagens trivialiteter och vara säte för upphöjda personer - det vill säga våra känslor, som vi innerst inne önskar skulle vara ädlare och rikare. Det är alltså en mycket symbolisk dröm och det anses vara ett gott tecken att ett stort och praktfullt slott visar sig i drömmen. Men i min dröm så är slottet svart, det väller ut monster och fladdermöss. Lät inte så himla positivt om det är det som symboliserar MIG.


Samanfattning av tolkningen:

Pengar är på väg

Jag är rädd för något

Trivsel i hemmet

Rädd för att begå ett moraliskt felsteg, förlora mitt goda anseende - oväntat nöje

Det går utför i mitt andliga jag, jag har svårt för att övervinna svårigheter

Besvikelse i kärlek, svikna förhoppningar

Varningssignal - min inre harmoni är bruten

Den egna personligheten visar sig - mörk och det väller ut monster


Ska fundera lite mer över detta. Det är inget som man ska ta på allvar kanske, men en del stämmer ju ganska bra.


Tolkningar är tagna från 

http://www.anna-lena.se/symboltolkning/stortdromlexikon.html

Av MsEvolyn - 29 maj 2011 12:59

Svårt att skriva en rubrik idag, men hoppas att ni fattar vad jag menar.


Jag tänkte alltså prata om hur det är att ha panikångest när man är i ett förhållande.


Min sambo umgås med mig varje dag. Han får se alla ups and downs, alla utbrott och lyssna på alla funderingar och tankar. 


Han är väldigt omtänksam och jag känner mig väldigt trygg hos honom. Det tror jag är superviktigt, att man känner att man kan lita på varandra. Min panikångest handlar mycket om att jag känner mig otrygg, så att ha ett stöd som man kan lita på hjälper mig väldigt mycket.


Men ibland kan det bli för mycket. Min sambo vill vara snäll och han vill att jag ska må bra. Men ibland så märker jag att det går ut över honom. Såklart så måste han väl anpassa sig lite grann ibland det går ju inte att undvika. Men ibland ser jag att det går för långt.


Jag vill att han ska kunna göra som han vill.


Om han vill ta en promenad så ska han kunna göra det

Om han vill dra hem till en kompis en kväll så ska han kunna göra det


osv....


Ibland märker jag att han stannar hemma FÖR MIN SKULL. För att jag inte ska må dåligt. Men då säger jag till honom att det inte fungerar så. Vi kan inte leva ett liv där han ska vara "barnvakt" åt mig hela tiden och åsidosätta sig själv.


Till exempel just nu..


Han är ute på en promenad och det märktes att han fick jättedåligt samvete innan han gick. Han frågade mig 100 gånger om det var okej, om jag skulle klara av att vara ensam hemma.


Jag sa att det var helt okej, att han inte behövde oroa sig.


Men egentligen ljög jag. Jag hade en dålig dag och ville att han skulle stanna hemma, jag kände mig konstig i kroppen, orolig och det kändes som att "någonting var på gång". Men jag drog en vit lögn för jag VET att det kommer hända igen. Han kommer ta tusen promenader till och jag KAN INTE tvinga honom att vara hemma varenda gång bara för att jag mår dåligt.


Livet måste ju rulla på, jag vill att vi ska ha ett "vanligt" liv och att allt inte ska anpassas efter min sjukdom. Så då är det bara att gilla läget och härda ut fast man är rädd. 


Så jag ljög, för hans skull, för min skull.


Jag la till att det skulle bli lite kognitiv beteende terapi för mig om han tog en promenad. Sedan sa jag "ingenting kommer ju att hända"


Han påpekade att han hade mobilen med sig och att det bara var att ringa om de va något.


Han är så söt och snäll och rar min karl. Men ibland måste jag övertala honom att trots att jag är rädd och mår dåligt så kan han inte alltid finnas där. Ibland måste jag ta tjuren vid hornen och övervinna rädslan själv.


Idag var en sådan dag, och det kommer komma 100 dagar till då jag absolut inte vill vara ensam men helt enkelt måste vara det. Om vi ska ha ett vanligt liv så måste jag övervinna detta.


Som sagt "ingenting kommer att hända". Det är så sant. Men rädslan bara finns där inom mig, den vill inte försvinna. När den väl greppat tag så finns den bara där tills den själv har valt att försvinna, det är inget jag kan styra över just nu. 


Men jag har lärt mig att det inte är en "äkta rädsla", den är bara på låtsas och bara för att jag känner mig rädd så betyder inte det att jag behöver känna mig rädd, det finns ju inget att vara rädd för egentligen!


ojj, svårt att förklara men....


Man får helt enkelt lära sig att ignorera de falska känslorna som kommer upp utan någon vettig anledning.

Av MsEvolyn - 26 maj 2011 20:34

Imorse blev jag väckt av att telefonen ringde. Det var psykologen som ringde för att boka ett möte.


Äntligen!


Jag har väntat på detta i flera månader och nu äntligen så händer någonting.

Men mötet innebär inget speciellt, bara snacka lite om hur allt är, sedan till hösten så ska jag börja med KBT:n


Vi får hoppas att KBT:n fungerar på mig. Jag är trött på att leva som jag gör nu. Jag blir ju nervös för minsta lilla och vågar inte göra något "nytt".


När min kusin frågade om jag ville bli hennes brudtärna så blev jag inte glad, det enda jag tänkte på var att jag var livrädd och ville verkligen inte stå där framme framför massa folk i kyrkan!


När min bästa vän frågade om jag ville läsa upp en text på hennes förstföddas dop så blev det samma sak.


Jag vågar inte ta tåget hem ensam, så min sambo får skjutsa mig 30 mil fram och tillbaka varje gång jag ska hälsa på familjen.


Jag vågar inte gå på bio, drar mig för att gå på offentliga platser där jag aldrig varit förut.


Klart att jag lever ett ganska bra liv ändå och gör saker, men jag vill också var spontan! Bara dra in på ett fik och ta en spontan fika, träffa upp kompisarna på stan utan några planer och se vad som händer, följa med min sambo hem till hans polare på middag.


Allt är så himla svårt för mig, allt handlar om att jag bli rädd, nervös och orolig.


Jag HOPPAS Kognitiv beteende terapi kan ändra mitt liv.


För det viktigaste är redan klart och det är att jag VILL ändra mig. Då borde resten lösa sig om man bara jobbar på det.


Hurra hurra för mig som tagit mig så långt! Ganska kul att jag har allt nerskrivet, hela min resa och den är inte slut ännu....

Av MsEvolyn - 25 maj 2011 13:58

Jag pratade ju med pappa igår. Samtalet fick mig att må otroligt dåligt.


Idag ringde mamma, då fick jag reda på att pappa hade sagt till alla att vi skulle komma ner och hälsa på redan till helgen, fast jag sa till pappa att vi skulle fundera på det!!!


Jag blir så jävla stressad och pressad. Så jävla egoistiskt av pappa att tjata och tjata och sätta tankar i mitt huvud som gör att jag mår dåligt.


Men mamma sa att hon förstod, att vi bestämmer själva när vi vill komma ner och att det inte är bråttom. Det var så otroligt skönt att höra.


Jag sa rakt ut till henne att jag hade pratat med kuratorn om att jag får ångestattacker när pressen kommer från familjen att vi ska åka ner och hälsa på. Att jag blir så jävla stressad och har svårt för att säga nej.


Jag fick inte så mycket respons från henne men jag vet att hon förstod och inte tänker pressa mig.


Det är så jävla drygt, att minsta lilla räcker för att jag ska bli helt deprimerad och stressad så man blir helt utmattad.


Men det blir väl bättre med tiden...

Av MsEvolyn - 24 maj 2011 23:31

Jag hade ett otroligt långt samtal med pappa nyss. Han började tjata om när jag skulle komma ner och hälsa på. Jag sa ärligt att jag nog kommer lite senare, att jag inte orkar vara hemifrån två veckor i streck.


Han fortsatte att tjata och började "hota" med att min lillasyster skulle bli ledsen.


"Hon skulle ju bli så glad om du kom nu"

"Då kan vi ju göra något roligt i helgen, hon har ju så tråkigt hemma"

"Vi kan göra de där och de där och de där, ska du inte komma hit?"


Till slut utbrast jag: Men vad vill JAG göra då?


Jag har ju så himla svårt med att säga nej och tänka på mig själv. Men då bestämde jag mig för att stå upp för mig själv.


Alla tjatar på mig från alla håll och kanter. Men de är ju inte bättre själv! Jag och sambon har åkt till dom typ 8 gånger på ett halvår, de har inte åkt hem till oss en enda gång! Det är fan lika långt för dom att åka hit och lika dyrt som det är för oss!!


Pappa fortsatte att babbla på och till slut säger han:


"Gud va du är tråkig"


Han sa precis det som jag alltid oroar mig över, som jag alltid stressar upp mig för. Jag är så jävla stressad över att folk ska tycka att jag är tråkig och inte bryr mig i folk!


Jag hade pratat om det med terapeuten tidigare idag, att jag ränner omkring och är alla till lags. Att jag struntar i vad jag vill göra och springer runt tills jag blir helt utmattad och får ångestattacker.


Jag får så jävla ont i magen av sånt här!!!!!!!!!

Av MsEvolyn - 24 maj 2011 12:48

Idag var jag på mitt andra möte hos kuratorn, jag tänkte skriva lite om hur det gick och hur det kändes.


Jag vaknade åtta på morgonen. Hade inte fått så mycket sömn eftersom jag var väldigt orolig. Det var jättesvårt att ta sig ur sängen och jag ville så gärna skita i allting.


Slängde i mig frukost och gjorde mig i ordning. Tankarna flög runt i huvudet. Jag försökte komma på flera anledningar till att skita i mötet. Att bara strunta i det och lägga sig i sängen igen. Det är så jag alltid har gjort, när något har varit nytt, läskigt, nervöst så har jag skitit i det, trots att det egentligen inte är så farligt.


Även den här gången så gick jag på toaletten tre gånger innan vi skulle åka, var så jävla nervös!


När vi satte oss i bilen så blev jag mer och mer nervös ju närmare vi kom. Men jag intalade mig att det är ju just därför jag ska träffa kuratorn, för att lösa problemen med att jag är så rädd för allting.


Vi anmälde oss i receptionen och gick nerför en trappa till väntrummet. I trappan så kändes det som att jag skulle ner till en håla i marken och bli torterad. Jag var så jävla rädd och nervös!


Nere i väntrummet så höll jag på att gå under. Tårarna började krypa fram och jag var rädd att jag skulle få panik. Jag visste inte vad jag var rädd för, varför det var så läskigt. Det bara var det och det kändes som att jag inte kunde styra över det.


Min pojkvän höll min hand och kollade mig i ögonen. Jag försökte andas lungt och intalade mig att det skulle bli bra bara jag hade sättit mig i rummet. 


Kuratorn kom och ledde mig in till rummet. Jag satte mig i stolen och andades ut. På en gång sa jag att jag hade varit jättenervös, att jag inte visste varför men att det kändes bättre när jag hade kommit in i rummet.


Efter den meningen så försvann nervositeten, för då satt jag ju i rummet, då var jag framme och det fanns inget läskigt där. Fantasin kunde inte längre springa iväg och inbilla mig saker. 


Vi pratade mycket om min lillasyster, om min familjs alkoholproblem, vi kom fram till att min rädsla för nya saker började när jag flyttade hemifrån (i protest för att mamma svek mig)


Vi pratade även om att jag måste våga säga nej. Säga nej till saker jag inte vill göra. Just nu är jag för snäll och springer omkring och tillfredställer alla runt omkring mig. Stressar och mår dåligt över att jag tycker att jag inte gör tillräckligt.


Vi kom fram till att jag bara är människa, att jag inte är någon som kan hinna med allt, vilja göra allt och vara alla till lags. Ibland måste man säga nej, ta det lungt och tänka på sig själv i första hand.


Vi pratade i ungefär en timme och tiden bara flög iväg. Hon sa att de kunde erbjuda Kognitiv beteende terapi som går ut på att man utsätter sig för sådant man är rädd för, och på så vis inse att det inte var så läskigt och steg för steg så försvinner rädslan förhoppningsvis.


DET LÄT LÄSKIGT! OMG! HUR FAN SKA DETTA GÅ?!


Men jag sa direkt att jag får väl tvinga mig själv till det, det finns ju inget annat jag kan göra om jag vill ändra på mig själv och må bättre.


Psykologen skulle ringa upp mig och boka en tid. Sedan skulle jag få 10 stycken möten i höst för terapin.


Hon frågade även om jag ville träffa henne igen, men jag sa att jag skulle fundera på det.


Sån är jag, praktisk och saklig. Om jag ska gå vidare med KBT så vill jag gå vidare. Jag ser den här behandlingen som en lista där jag ska kryssa för allt jag måste göra för att sedan bli frisk. Om det krävs att jag göra olika saker så gör jag dom bara för att traska vidare mot målet.


Känns onödigt att sitta och "snacka" med henne då om det inte ger mig någonting.

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2011 >>>

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se