friskochgalen

Alla inlägg under juni 2013

Av MsEvolyn - 24 juni 2013 00:06

Aaaaaaah blod svett och tårar.. Herregud vilket halvår!

Gråt och gnäll, sömnlösa nätter.. ont i magen, svårt att äta och livrädd på morgonen. Min sambo som knappt vågat släppa av mig på jobbet för att han har sett hur dåligt jag mått.


Men jag har inte sjukanmält mig en enda gång!

Jag har inte fegat ur en enda gång!

Jag har fan kämpat igenom varenda rädsla, varenda panikattack och varenda jävla arbetspass!

 

Fy fan vad jag är bra!!!!!

 

Och idag fick jag lön för mödan, idag var jag på den "läskigaste" platsen på jobbet, hela dagen, helt själv och jag tyckte att det var nästan lite kul. Jag skötte allt exemplariskt. Jag pratade med gästerna, jag gav service och jag var inte alls orolig eller stressad över vad jag skulle göra. Allt känns nu lugnt, skönt och rädslan är BORTA.

 

Jag börjar visa min personlighet, slappna av, prata med arbetskompisarna och jag törs liksom vara mig själv mer nu och visa vem jag är :) och inte vara en grå, rädd liten mus.

 

Mitt kaosliknande halvår och hur det gick:

 

Först var jag på städet

Jag hade städat förut så själva jobbet kändes lugnt. Men jag gillade inte att sköta frukosten, jag tog omvägar runt gästerna för att slippa säga hej. Jag fick tvinga mig själv till ett leende och se folk i ögonen.

 

Sen var jag på nattpass

Det var här som paniken började. Jag fick ETT intropass och sedan så slängde de in mig på ett pass ensam för att det var kris. Man är helt ensam på natten och jag var livrädd för att göra något fel eller glömma något.

 

Sen var jag i disken

Här blev jag inslängd utan någon intro alls. När jag fick höra att jag inte behövde vara ute bland gästerna så blev jag otroligt glad. Det var stressigt men helt okej att slippa prata med folk.

 

Emellanåt så städade jag för fulla muggar och tränade på att prata på frukosten. Jag hoppades på ett sommarjobb på städet men sen kom dödsstöten!

 

De frågar om jag vill jobba under sommaren i receptionen

Jag säger ja i behov av jobb och slänger mig sedan gråtandes på sängen. Receptionen var det värsta jag någonsin kunde tänka mig. Jag får ett intropass och härdar i genom. Där får jag även stå i cafet och vara servitris! Varningstutorna i mitt huvud skriker på högsta nivå men jag står kvar!

 

Nu efter några pass i receptionen så börjar äntligen ett nytt kapitel. Jag är inte rädd för receptionen längre!

 

Dessutom har jag kunskap om massa andra områden medan jag har mitt pass i repan, vilket gör att det blir så mycket lättare :) Alla de andra kan inte så mycket om andra områden men jag kan nästan alla :)

 

Idag var en underbar dag på jobbet och imorn kommer det nog gå lika strålande också tror jag.

Åh fy fan vad skönt. Åh gud vad jag är glad över att allt är över.

 

Äntligen känner jag mig trygg och inte så där jävla rädd på jobbet jämt :)

 

 

 

 

ANNONS
Av MsEvolyn - 23 juni 2013 22:41

Här kommer det efterlängtade inlägget. Det tog två och ett halvt år men nu kan jag skriva det :D


Jag anser just nu att jag har vunnit över min panikångest, min dödsångest och min "sociala fobi". För nu kan jag göra nästan allt de där som jag hade svårt med förut :) Självklart är jag lite introvert av mig fortfarande men det är stoooor skillnad från förut.


Hur jag var förut

Jag kunde inte gå på ICA och om vi gjorde det så var det bara EN affär som jag var någorlunda trygg med. (Exempel)

Jag kunde inte betala i kassan (exempel), det gjorde alltid min sambo.

Jag kunde inte äta hos mina svärföräldrar (exempel)

och jag gillade inte när vi hade besök hemma.(exempel) Att vara ute och göra roliga saker fanns inte på tal, i naturen kunde jag vara ibland men hatade bilfärden dit. Varje kväll trodde jag att jag skulle dö av en hjärtsjukdom. Jag grät mig ofta till sömns, livrädd för att dö. Jag kunde inte ringa samtal till vårdcentralen eller liknande. Jag var alltså fånge i mitt eget hem.

 

Hur jag är nu

Jag är receptionist på ett stort hotell Har hunnit prova både, städ, nattpass, disken, cafe och servitris.

Jag har fjällsvandrat, åkt massa bil, gått på krogen, ätit på restaurang, bott på hotell, ringt samtal, sökt jobb, gått på bio. Jag har ett fungerande liv, jag trivs med mitt jobb och jag ser framemot att göra saker!

En stor ros till min underbara sambo som trots allt alltid funnits vid min sida i vått och torrt!   

Exempel på dåliga dagar då min sambo stått vid min sida trots att det varit svårt:

Exempel 1, Exempel 2, Exempel 3

 

 

 Så hur gjorde jag?

 

För att göra historien kortfattad... om ni vill höra den långa historien så är det bara att läsa bloggen. Nästan allt finns nerskrivet! Ett tips är att söka i "sökrutan" till höger längst ner. Du kan skriva in ett sökord och kolla om jag har skrivit om det någonstans i bloggen :)

 

Men i alla fall.. kortfattat så gjorde jag såhär:

 

Första tiden:

1. Jag googlade! 

Jag läste på forum, artiklar, faktatexter ALLT. Jag tog reda på så mycket jag kunde om varför jag kände som jag kände. Varför jag var så rädd och hur andra har haft det.

 

2. Jag blev medlem på ett forum!

Där jag kunde fråga, prata, läsa. Där fanns folk som förstod och det hjälpte mig mycket. Länk sps.nu

 

Efter tre månader:

3. Jag bokade en läkartid!

Jag tog EKG och fick svart på vitt att mitt hjärta var friskt.

 

4. Jag startade en blogg!

Att skriva av sig alla sina miljoner tankar är verkligen skönt, speciellt när man får snälla kommentarer.

 

Efter fyra månader

5. Jag ringde till min vårdcentral och bad att träffa en läkare för att boka en tid hos en kurator!

Det var läskigt att ta sig dit men jag fick en tid hos en kurator.

 

Efter 5 månader

6. Jag träffade kuratorn men bokade tid hos en psykolog i stället

Jag kände att kuratorn inte gav mig något och gick vidare till en psykolog

 

Efter 7 månader

7. Träffade psykologen

Av honom fick jag en massa tips och trix på hur jag skulle hantera mina tankar och min ångest. Jag grät till och med en gång när jag var där men det gick bra :) Länk

 

Efter 1,5 år

8. Fick ett jobb

Det tog bara några dagar så var jag en ny människa!


9. Fick ett andra jobb

 

Efter 2 år

10. Fick ett tredje jobb

 

 

Nyckeln för mig var att förstå mitt problem, ta tag i mitt problem och sist men inte minst göra allt det som känns läskigt. När jag jobbade så fick jag lov att göra massor som var läskigt men varje dag så växte jag!

 

...och titta på mig nu. Jag är för fan receptionist. Det trodde jag ALDRIG!   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ANNONS
Av MsEvolyn - 18 juni 2013 17:19

Hej hej bloggen!


Ville bara uppdatera om hur allting har gått och det har gått jättebra! :)

Vi har fått in sommarjobbare, alltså personer som är helt nya, alla verkar vara helt utan tidigare erfarenheter och jag känner igen mig så väl i deras förvirring och nervositet. Det gör att jag känner mig mycket säkrare och tar mig an ledar rollen automatiskt. Konstigt det där. För några dagar sedan var jag nyast och nu är jag definitivt inte det längre. Jag har massa erfarenheter som inte dom har och jag kan stället utan och innan jämfört med dom. När jag har något att jämföra med så inser jag hur mycket jag kan och att jag inte borde vara så himla nervös och osäker :)


Alltså det är som att vända på en pannkaka, allt är helt förändrat i mitt huvud! En tjej som skulle vara på frukosten var helt förvirrad. Jag gick dit och hjälpte henne och vips så var jag värsta rutinerad och allt gick som en dans. Jag pratade med gäster helt avslappnat och jag märkte hur mycket jag egentligen kunde (jämfört med henne). Helt plötsligt insåg jag att jag inte är så himla dåligt :)


I början var jag inte alls intresserad av att "ge service". Jag ville inte prata med folk, jag brydde mig inte. Jag fick klämma fram ett Hej som bäst. Men nu så känns det annorlunda. Nu vill jag att det ska gå bra för hotellet, jag känner mig som en i gänget, en som hjälper till och behövs. Jag är mer värd än de där sommarjobbarna. Jag har med blod svett och tårar förtjänat en plats på det där hotellet. Förhoppningsvis så värderar chefen mig lika mycket som jag tycker att jag är värd. Nu när jag har visat framfötterna så gott jag kan :)


Ett par på frukosten frågade vart man kunde köpa chokladen som vi hade. Jag gick genast till datorn och tog fram info eftersom jag hade noll koll. De blev jätteglada för min personliga service och att jag tog mig tiden. När jag skulle gå så frågade jag om jag skulle ta deras bricka med disk.


Men oj vilken service!     

 

Dom orden sa dom till mig med värsta tacksamheten och jag kände världens tillfredställelse av att göra någon glad. En dörr öppnades för mig. Att det är kul att prata med folk och ge service och få folk glada. Låter kanske väldigt naturligt.. men jag har jobbat med detta i ett halvår nu och nu äntligen så släpptes spärren.

 

Nu vill jag heja på alla och hjälpa alla. En helt annan person. Med träning så blir allt bättre fan!

 

Imorn ska jag vara i repan igen. Jag känner mig helt lugn vad det gäller folk, det enda kruxet nu är att lära sig alla rutiner. Förr var det tvärtom. Det var folk som var värst.

 

Men man ska komma ihåg att de flesta människor är jättesnälla och förstående. Det är inte många som höjer på ögonbrynen om man gör fel. Så de är inte så farliga ändå :)

Av MsEvolyn - 14 juni 2013 17:30

Mitt första egna receptionspass :)


Den började lugnt med att räkna kassor och prata med chefen. Sen så ser jag att jag har tre omgångar med konferansfika att göra i ordning...


Jag hade ingen aning om hur man lägger upp det fint, vad det ska innhålla eller vart det ska stå. HAHA bra!

Jag tittade på klockan och ville inte att den skulle ticka framåt men det gjorde den såklart.


Jag tog papper och penna och tänkte att jag skriver upp antal av allt bröd och gottis. Men när jag stod där så var det helt tomt i huvudet. Jag bara stod där helt stilla och visste inte vart jag skulle börja. Men till slut kom jag igång och gissade mig till vad jag skulle göra haha.


Jag dukade upp i korgar och grejade. Tio minuter innan så frågade jag om allt var rätt, nehej, de va tydligen fel. Bara att springa och ställa om allting. Som tur var hann jag i tid! Phu!


På frukosten försökte jag andas och prata med folk. Sedan skulle jag hjälpa till i matsalen och vips så kom de första lunchgästerna. Hej hej nu blev jag servitris igen! Jag visste inte hur man knappade in beställningen på datorn så jag traskade vackert in i köket och sa till kockarna att de hade fått en beställning, haha. Improvisation!


Men sen blev det ett jävla spring och stress. Jag rev och slet i servitriserna efter hjälp medan dom sprang arselet av sig. Men vad skulle jag annars göra? Samtidigt som cafet och repan skulle vara under uppsikt. Jag kände mig bara i vägen och inte till så mycket hjälp. När jag tog en beställning så kunde jag inte knappa in den, när jag tog betalt så kunde jag inte knappa in det och när någon ville ha en cappuccino så fick jag ropa på hjälp. Stackars servitriser haha!


Till slut försökte jag hålla mig i bakgrunden så fort det fanns något att göra där. Fixade i disken och tog betalt i cafet. Sen blev de massa in och utcheckningar. Massa förvirring..


Hon som visade mig i repan visade fel saker och lärde mig en grej som man egentligen inte fick göra. När jag sedan gjorde exakt som hon hade gjort så fick jag skäll. Men jag ville inte "skylla på henne" utan sa bara att jag inte visste. Surt att få kritik för något som man lärt sig som var fel... suck.


Många gånger när de lär ut så vill de snabba på och gör inte rätt. Sedan kanske de vet hur man gör egentligen men de lär ju ut fel till mig, och det enda sättet för mig att inse att det var fel det är när en gäst blir fel behandlad eller när det påverkar någon annan. Då kommer de till mig och säger "sådär får du inte göra". Man bah: okej då vet jag. Jag skulle aldrig kunna säga: Ja men de var så de lärde ut till mig. Känns bara som man skyller ifrån sig (trots att det är sant)


Det är detta som har gjort att jag har blivit så himla nervös av mig för att göra fel. Jag försöker fråga och fråga och fråga och hoppas att jag lär mig rätt. Men gång på gång så är det saker som jag har missat. Drygt.


Men men.. nu bryr jag mig inte längre, eller mindre i alla fall. Jag tänker att de är dom som får skylla sig själva. Det är dom som förlorar på det. Om de inte lär ut rätt så är det inte jag som ska skämmas när jag står där och gör fel, det är DOM.


Exempel:

En konferans skulle äta lunch. På datorn står det "konferanslunch 12,00" Jahapp tänker jag, inget som jag ska fixa. Sedan vid typ tolv så får jag höra "har du ställt fram kaffe till konferansen" Vadå, tänker jag, det stod inget om fika? Men tydligen så ska de alltid ha fika efter lunch, något som inte jag visste. Där kunde det gått riktigt fel. Men som tur var så hann jag dit med fika. Men man blir himla spänd och tänker på om man har missat något viktigt som de har struntat i att informera mig. Men det skiter jag i nu. Det är de som får stå för deras dåliga upplärning!


Hejdå prestationsångest! Jag vet att jag alltid gör mitt bästa efter det jag har lärt mig.


 

Av MsEvolyn - 13 juni 2013 21:01

Här sitter jag och är nervös. Kvällen innan mitt första riktiga pass i hotellreceptionen!


I morgon så kommer jag att ensam ta hand om receptions-delen och cafe-delen. Det är en massa grejer att komma ihåg  och om jag har otur så kommer det in ett pensionärsgäng på 75 pers och vill fika *hoppas inte*


Jag har suttit med mitt kontrollbehov och skrivit ner massa anteckningar på vad jag ska komma ihåg. Allt från priser på vykort till hur många grader det ska vara på ugnen till hur man gör om någon vill betala med faktura.


Jag vet, det är omöjligt att kunna allt bara sådär. Men jag bävar för den stunden då en kund/gäst kommer och jag inte har en aning om hur man gör. Det är massa som jag inte vet än, som ingen har visat eller förklarat :/


Men man lär sig väl med tiden? Men allt känns bara "för mycket". Det är för mycket med cafe OCH repan :(


Som tur är så är det kanske sista och första passet, sen kommer jag bara att sitta i repan. Men då kommer nästa hinder: Jag ska senare jobba kvällspass och de är helt annorlunda från dagspass och ingen har sagt något eller visat mig de heller....


Gaaaah... nervös :(


Jag vill bara städa och göra det jag KAN *fegis* Jag är skitbra på städpassen! Jag jobbar skitbra och det är där jag passar in. Jag är ingen receptionist som har lätt till skratt och stresstålig på det viset.


Men jag försöker intala mig att det är PENGAR. Pengar för den här sommaren och till hösten är jag en ny människa. Jag kommer nog inte känna igen mig själv, jag kommer att vara full av nya erfarenheter. Bara att härda i genom de här första passen så kommer det förhoppningsvis bli mycket enklare sen!


Håll tummarna för mig! Imorgon berättar jag hur det gick :)


 

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se