friskochgalen

Alla inlägg under februari 2012

Av MsEvolyn - 29 februari 2012 23:41

Nu är den här, tätt inpå.


Jag är ensam hemma och nu kommer den, ångesten.


Vad ska jag göra?


Jag startar ett blogginlägg och hoppas att jag kan skriva bort ångesten.


Jag andas djupt men får ingen luft, känner spänningen över bröstet och mår illa.

Händerna känns lite bortdomnade, armarna också.


andas in djupt andas ut....


Vad var det man skulle göra nu då?


Inte spänna sig, inte kämpa emot, låta känslorna komma. Acceptera.. flyta med på vågen.

Känna hur ångesten sakta försvinner av sig självt.


Svårt att skriva nu, händerna vill inte som jag vill.

Men om jag fortsätter skriva så kanske den försvinner, hoppas hoppas. 

Det smattrar på tangentbordet, försöker skriva utan paus.


Ojsan hoppsan.. *andas* jag har inte känt en attack på länge. Har varit mycket orolig och rädd. Men attacker har jag skonats ifrån på senare tid.


Det som triggar mig nu är att jag är ensam hemma, det är så mörkt och tyst. Försöker spela musik hela tiden.

Sjukt hur det känns i hela kroppen när ångesten kommer.


Vad jag har hört så är det naturliga känslor men på fel situation.

Jag har inget att vara rädd för nu, jag behöver inte något adrenalin i kroppen. Men ändå sprutar kroppen ut det i mitt blod och jag blir helt skakis.


Ska jag lägga mig i sängen och blunda?

Ska jag fortsätta sitta vid datorn och försöka tänka på annat?


Gaah.. drygt detta.


Det är de där jävla mötet imorn. Jag har gjort det till en sådan stor jävla grej fast det bara är ett litet jävla möte!

Jag ser framför mig hur jag får en attack mitt i mötet och att alla tycker att jag är ett psyko.

Fy fan.


Jag vill gråta men det kommer inte några tårar :(


Det känns som att jag är två personer ångest-jag och vanliga-jag. 

Vanliga-jag försöker hålla ordning på ångest-jag och se till att jag har kontroll och inte skämmer ut mig med min nervositet. 


Ååååh nu vill jag att min sambo kommer hem :(

Jag fick ringa honom när jag ville sa han, men han är ju på jobbmöte så jag vill ju inte störa.

Jävla möte mitt i natten men så är det med eget företag, man får ta det man får för att få mat på bordet så att säga.


Pust.. nu känns det bättre. Jag knipsade av den där jävla ångesten. Shit det var nära där att jag skulle.. ja vad skulle jag? Bli galen?


Jag har aldrig blivit galen, fast jag har haft ångest länge nu. Men varje gång känns det som att man ska bli galen och göra galna saker. Man känner sig helt mentalt störd.

Jag ser framför mig hur min sambo kommer hem och hittar mig på golvet i ett hörn, liggande och skaka.

Men så blir det aldrig. Han kommer hem och jag ler och slänger mig i hans armar i stället. Jag berättar att jag har haft lite ångest och han pussar mig på kinden.


Jävla bröstkorgshelvet som ska spänna sig och greja. Jag blir så rädd hela tiden att jag ska känna en smärta vid hjärtat och ja... dö. Men jag har inte dött än, men ändå kan jag inte släppa det. Jag blir så jävla rädd varje gång.


Jag tycker inte om att vara ensam.


 

ANNONS
Av MsEvolyn - 29 februari 2012 10:33

Imorgon ska jag på ett slags informationsmöte, det kommer vara ca 10 personer där tror jag.

Nu dagen innan så börjar jag bli nervös och hela kroppen skriker att jag ska skita i det och stanna hemma.


MEN JAG VILL DIT, jag är jättenyfiken på informationen, jag har massa frågor och jag vill faktiskt träffa de här personerna och jag vill att de ska träffa mig också.


Men jag har bara träffat två stycken en gång var tidigare. Alltså det är ca 10 främlingar jag ska träffa och detta i den värsta tänkbara situationen för mig.


Alltså:


Sitta stilla, vid ett bord och prata.


Jag känner mig så utsatt i den situationen med främlingar, jag blir jätte nervös. 


Jag försöker nu intala mig själv att jag faktiskt inte ska dit och hålla tal eller något. Jag behöver inte säga ett ord egentligen. Jag ska ju dit och bara lyssna och kanske anteckna. Vi är så många så jag kommer nog inte ens märkas.


Jag försöker intala mig själv att jag vet var toaletten är, det är bara att gå in på den om jag behöver.


Men ändå så känner jag mig instängd när jag tänker på det. Som om jag ska hålla tal inför 100 personer och alla kommer skratta åt mig och tycka att jag är KONSTIG.


Jag vill inte vara konstig.


Jag vill vara normal, öppen, trevlig, pratsam och glad.


Men jag är rädd att jag ska vara konstig, tyst, obehaglig och otrevlig.


Jag vill verkligen gå på det där mötet, jag brinner för detta, jag tycker att det är jättekul. Jag vill inte att de ska tro att jag tycker att det är tråkigt och att jag är ointresserad bara för att jag är så fucking nervös och sitter helt tyst.


Jag ser mig själv som ledare en dag. En dag vill jag starta eget och vara den som håller dessa möten och annat.

Men hur ska det gå till när jag nästan inte ens vågar närvara vid ett vanligt möte?

Jag blir så arg på att min oro och nervositet ska förstöra för min framtid.


VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA RÄDD?!

JAG ÄR LIVRÄDD FÖR VANLIGA SAKER SOM FOLK GÖR HELA TIDEN!


Jag kommer att gå dit i morgon. Jag kommer ta tag i mig själv och dra mig dit! Hehe.

Jag försöker tänka att om det värsta tänkbara händer, vilket jag inte ens vet vad det är, men om det händer, om jag gör bort mig totalt, så behöver jag faktiskt aldrig mer gå dit om jag inte vill. Jag behöver aldrig mer träffa de där personerna. Inget att förlora alltså.


Men jag vet, det kommer gå skitbra. Stunden innan mötet kommer jag nästan att sprängas och hyperventilera, kommer gå på toaletten 100 gånger innan vi åker dit. 


Men sen, sen när jag går in genom dörren så kommer allt kännas bättre, jag tror det, jag hoppas det.


Man måste våga för att vinna, eller hur säger man?


 


ANNONS
Av MsEvolyn - 28 februari 2012 13:30


Jag är så glad att jag hittade den här listan med låtar.

De är otrooooligt avslappnande!


De här kommer att gå på repeat hela dagen idag. Så skön musik :)

Om det är någon låt som man tycker extra mycket om så kan man ju söka fram den och lyssna på den endast.



Låtarna som spelas är:


Secret Garden - Nocturne 0:00 - 1:07
Pietro Mascagni - Intermezzo from Cavalleria Rusticana 1:08 - 2:05
Max Steiner - Theme from a 'Summer Place' (Percy Faith and His Orchestra)2:06 - 2:49
Henry Mancini - Days of Wine and Roses 2:50 - 3:32
Tan Dun - For the world (From Jet Li - Hero) 3:33 - 4:11
Thomas Newman - Whisper of a Thrill (From Meet Joe Black) 4:12 - 4:44
Claude Debussy - Clair de lune 4:45 - 5:45
Thomas Newman - Any Other Name 5:46 - 6:27
Edward Elgar - Salut d amour 6:28 - 7:22
Giacomo Puccini - O Mio Babbino Caro 7:23 - 8:26
Glenn Miller - Moonlight Serenade 8:27 - 9:36
Franz Schubert - Ave Maria 9:37 - 10:31
Maksim - Claudine 10:32 - 11:47
Enya - Caribbean Blue 11:48 - 12:22
Michael Nyman - The heart asks Pleasure First/The Promise 12:23 - 13:05
Gheorghe Zamfir - The lonely Shepard 13:06 - 14:08


 

Av MsEvolyn - 26 februari 2012 23:45

Jag börjar känna mig nervös, det pirrar i magen på ett negativt sätt.

Jag känner mig rädd och sorgsen, vet inte varför.

Som om man snart ska göra något jätte läskigt fast man egentligen bara sitter i soffan hemma.

Jag blir nervösare och nervösare och får lust att andas häftigare,

men jag försöker andas lugnt för jag vet att det blir värre om jag andas fortare.

Jag blir stel och spänd i kroppen, sitter och bara glor rakt fram,

tankarna flyger i huvudet och jag försöker kontrollera situationen men den känns okontrollerbar.

Jag blir på helspänn, väntar, känner efter, är rädd.

Plötsligt känns det bara tomt, som ett tomt papper.

Jag har inga känslor i kroppen, känner mig varken glad eller ledsen. Allt är bara tomt.

Jag sjunker djupare och djupare ner i ett mörkt hål.

Jag vet inte varför, kommer inte på någon anledning till varför allt känns konstigt.

Det bara gör det helt plötsligt.

Jag sitter och väntar ut det. Minuter känns som evigheter.

Alla känslor och tankar är borta. Jag känner mig som ett tomt skal.

Om jag skulle dö nu så skulle det inte spela någon roll.

Ingenting betyder någonting just nu.

Jag vet att jag egentligen inte vill dö, men i den stunden så är allt svart.

Jag försöker intala mig själv att jag är lycklig, försöker tänka på glada saker.

Men ingenting betyder något, ingenting betyder något...

Allt är borta, jag bara sitter och tittar rakt fram.

Jag blir rädd för mig själv, är jag galen? Blir jag galen nu? Kommer det sluta med att jag skriker rakt ut och gör något hemskt? Skadar mig själv eller skadar andra? Slår sönder saker?

Hela tiden känns det som att jag ska sprängas när som helst.

Men inget händer, jag sitter i stillhet som förlamad, tankar flyger samtidigt som allt står stilla.

Ingenting kan få det att försvinna, ingen kopp te, ingen promenad, ingen kram.

Det handlar bara om väntan, vänta ut det.

För det är samma sak varje gång, samma process.

Om en timme, eller kanske en dag så är allt normalt igen, Det vet jag.

Men den där väntan känns som en evighet, i den stunden så är jag någon annanstans.

Jag är i ett helvete, ett helvete som kallas ångest.



 

Av MsEvolyn - 20 februari 2012 13:00

Jag drömde att jag gick runt i affärer, jag var välklädd och kände mig självsäker och glad.

Jag gick in på en klädaffär, började kolla på klänningar på en ställning. En tjej från personalen gick fram till mig och började snacka. Jag svarade glatt tillbaka, lugn och glad.


Hon sa att hon tyckte att jag var snyggt klädd och det kändes som att hon hade en slags respekt för mig, att hon inte tyckte att jag var konstig eller obehaglig utan i stället glad, framåt och trevlig!


Jag tänkte att nu är agorafobin borta, jag känner mig normal!


Helt plötsligt stod jag och kramade den där tjejen och säger att jag har haft agorafobi och att det har varit ett helvete, tårar kryper fram och där står hon och håller om mig och tröstar i en affär. Det var en sån otrolig känsla att agorafobin var borta. Jag kände mig så FRI!



Men sen vaknade jag....


Helkonstig dröm


 

Av MsEvolyn - 15 februari 2012 21:24

Nej fy fan nu sitter jag här och googlar mina små oviktiga symptom igen. 

Och vad händer då? Jo, jag skrämmer upp mig själv och får ångest.


Jag får ibland ont precis under det vänstra bröstet,

det är antagligen en muskel som sträckt sig eller att jag sitter "snett" framför datorn.

Jag sitter ju länge framför datorn, varje dag, klart man får lite värk i kroppen då.


Men om jag googlar detta så får jag fram hjärtsäckinflammation, proppar i lungan och massa annat läskigt som man inte vet vad det är och inte vill veta vad det är heller.


Fy fan googla aldrig symptomen, om man är riktigt orolig så ska man ringa sjukvårdsrådgivningen 08-320 100

eller besöka vårdcentralen.


När man googlar så får man alltid fram på ett eller annat vis att man fan är döende! Och då går min dödsångest igång och jag kan inte sluta tänka på det och oroa mig.


Usch, nu ska jag spela lite The Sims och försöka glömma den värkande bröstkorgen, för jag är inte döende det vet jag.


 


Av MsEvolyn - 14 februari 2012 11:24

Kära ångestdagboken,


Idag kom jag inte på någon bra rubrik så det fick bli en liten dagboksrubrik hehe.


Just nu är jag stabil och glad men igår, huuuh, igår var det verkligen en bergodalbana.


Mina ångestattacker börjar oftast med en liten grej som jag stör mig på eller blir stressad över, om det sedan kommer en till liten grej och en till liten grej så läggs det på hög och till slut så blir jag helt tokig.

Trots att de där småsakerna bara är småsaker så lugnar jag inte ner mig utan ser allt som en stor klump och till slut kan jag inte kontrollera mig själv.


Jag har min trygghet i min sambo, han är så snäll och lugn och förstående. Men ibland så har även han dåliga dagar såklart. När han är stressad så finns det ingen hejd för mig. Då ska plötsligt jag vara den förstående och trygga personen och det slutar oftast med att jag misslyckas totalt och blir mer stressad för att han är stressad.


Igår så skulle vi handla, jag frågade om han ville ha efterrätt på alla hjärtans dag, han sa nej men att jag kunde göra till mig själv om jag ville. Ingen big deal egentligen men jag började tänka dumma tankar som att han inte brydde sig i alla hjärtans dag. Jag blev på dåligt humör och i bilen hem så fick jag en konstig känning i kroppen och fick lite ångest av det (gamla vanor från min gamla dödsångest)


Min sambo kollade brevlådan och hade fått ett irriterande brev. Han blev på dåligt humör och stressad. Jag frågade om jag skulle göra en god soppa när vi kom hem, men kom då på att vi inte hade ingredienserna :( Jag blev surig och gnällde lite om att fan nu kan jag inte göra soppa. Vi hade båda lågt blodsocker och var på dåligt humör.


Min sambo blev irriterad hur jag kunde gnälla om en jävla soppa när han hade riktiga problem (brevet)

Jag fick skuldkänslor och blev jättedeppig.


När han parkerade bilen så blev jag apatisk, jag kunde inte kliva ur bilen. Jag satt helt stilla och tankarna yrde omkring i huvudet. Jag kände mig värdelös och dum. Jag kände en hopplöshet för att jag inte har något jobb och inte kan köpa egna saker, jag kan inte ens göra soppa om jag vill och om jag vill köpa något så måste jag fråga om lov till mig sambo. Jag var så trött på situationen, att jag inte drar mitt strå till stacken, att jag aldrig aldrig kan köpa något, inte ens en grapefrukt (kan kan jag väl, men vill inte vara girig när han betalar allt)


När jag till slut kom in så försökte vi prata ut om det hela. Han tyckte att det var väldigt drygt att lyssna på mitt gnäll. Jag sa att jag skulle låta bli att tänka högt nästa gång. Det ena ledde till det andra och det slutade med en låååång gråtattack.


Jag grät och grät och grät. Jag ville bara försvinna, jag ville inte vara en börda längre, jag tänkte till och med tanken att jag ville dö. Det är så påfrestande att sitta på arselet och att någon annan ska "ta hand om en" som om man är en liten bebis. Jag vill ta hand om honom när han är stressad, jag vill jobba och låta honom vila ut.


Hur mycket jag än vill jobba så finns ändå den där rädslan där, agorafobin, deppigheten, regelbundna ångestattacker. Det är så himla läskigt så jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Om jag tänker tanken på att ta bussen in till stan och gå på arbetsintervju så blir jag helt vettskrämd.


Min sambo höll om mig och sa tröstande ord. Han förstår så mycket men nu har det fan gått ett helt år. Ett helt år av stackars lilla mig och han har fått betala allt. Jag orkar inte med mer nu! Jag vill ta hand om mig själv. Jag vill inte att han ska gå på knäna för att jag inte jobbar och har ångest.


Men men, vi ska försöka söka ett jobb där man jobbar hemifrån åt mig, vi får se hur det går.


Jag blir så rädd för mig själv när jag blir så där deppig. Jag hamnar i ett djuuuupt mörkt hål och det känns som att jag inte kan ta mig upp.



 

Av MsEvolyn - 10 februari 2012 22:45

Idag skulle karln iväg på ett oplanerat möte, han frågade snabbt om jag ville följa med.

Jag ville inte men jag tvingade mig själv ändå.


Jag satte mig i bilen, var helt apatisk, livrädd och försökte att andas lugnt.

De där med att åka bil långt är inte min grej alltså!!


Men jag satt där, jag åkte med, jag tvingade mig själv.

Jag tänkte att bara jag härdar ut så försvinner rädslan snart.


Jag hade en penna i handen som jag kramade hårt. Mitt ena ben hoppade upp och ner och jag sa inte mycket under resan.

Ju längre hemifrån vi kom desto nervösare blev jag. Min sambo tackade för att jag följde med och höll honom sällskap i bilen. Jag sa att jag redan hunnit ångra mig 200 gånger...


Men som vanligt så tog det ungefär en timme, sedan hade jag sakta men säkert börjat prata och till slut så försvann nervositeten och jag satt lugnt och åkte med.


Då skojjade jag till det med att säga "ja, det är väl bra att jag skrämmer upp mig själv rejält lite då och då"

Varje gång jag härdar igenom min rädsla och inte ger upp så är jag ett steg närmare mitt mål.

Att få bort den här jävla fobin eller ja, helvetet.


Härda, härda, härda. Till slut borde jag lära mig själv att man inte behöver vara nervös över att åka bil långt.


Ibland vill man bara ge upp, man tränar och tränar och tränar men ändå är man lika rädd och panikslagen varje gång.


Men fan, jag vägrar låta det här styra mitt liv. Jag tänker göra normala saker trots att jag är rädd.

Jag hoppas fortfarande att det till slut ska försvinna.


Kämpa på alla ni där ute som tycker att det är obehagligt att åka bil

Kämpa på alla ni som har agorafobi

Kämpa på alla ni som har panikångest


Den enda som jag hjälpa oss är vi själva :)


 

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8 9 10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
<<< Februari 2012 >>>

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se