Jag har mått så bra på sista tiden. Otroligt bra. Jag har nästan svävat på moln. Känt mig stark, modig, NORMAL och harmonisk.

Men nu kom panikångesten tillbaka igen. På en skala från 1 till 10 där 1 är inget och 10 är katastrof så ligger jag kanske på en 4a eller ja, 5a kanske.

Men den här gången har jag kontroll, känner mig deppig men jag har kontroll.

Jag märkte nu att panikångesten är väldigt kopplad med mina resor hem till familjen. När en resa dit börjar närma sig, när släkt och vänner därifrån ringer till mig. Ja, då stressar jag upp mig, får små "panik känslor".

Det är synd, att åka till familjen ska ju vara roligt, något jag ser fram emot.

Men pressen därifrån är så stor. Speciellt från två personer i släkten.

De två personerna vet inte vad dessa ord betyder

respekt

hänsyn

omtänksamhet

När de ringer mig så vill de bara prata om sig själva, jag får inte komma till tals och om jag försöker lägga på så "ska de bara berätta en sak till..."

Självklart är jag en snäll lyssnare, men när de inte lyssnar på mig då blir det inte ett trevligt samtal längre.

Dessa samtal stressar mig så otroligt. Pressen av att alltid finnas där och svara, skuldkänslorna när jag dissar.

Jag försöker snällt säga "jag ska se en film nu (eller diska, eller åka och handla)

men de fortsätter bara att prata. När de fortsätter att prata så får jag en klump i magen, huvudet snurrar, jag får nästan panik och vill bara skrika rakt ut

JAG MÅSTE LÄGGA PÅ, DU LYSSNAR JU INTE PÅ MIG, VISA LITE HÄNSYN FÖR FAN!

Men de vet ju inte om hur dåligt jag mår, de vet inte att de stressar mig, de vet inte att jag ligger med dödsångest på kvällen av stressen.

Vanligt vett och hänsyn borde de ha ändå

Men om de visste om att jag hade ångest PÅ RIKTIGT skulle de förstå bättre då?

Den ena vet att jag har ångest. Jag berättade till och med att jag nyss varit till psykologen. Till svar fick jag:

- Nej, de där tycker jag är onödigt, du kan väl göra lite KBT hemma för dig själv i stället?

Vilket jävla svar!! Frågade inte ens hur jag mådde!!

De tar inte mig på allvar, de bryr sig inte. Och lik förbannat så sitter jag och är så jävla snäll och lyssnar på deras problem i flera timmar!

Varför är jag så jävla snäll? Varför sätter jag mig själv åt sidan när ingen annan gör det?

Utåt sett så är vi väldigt trevliga i min släkt, vi har roligt ihop och alla har sina egna personligheter och unika egenskaper.

Men det som inte syns på utsidan är att vi ALDRIG pratar om problem. Då menar jag inte problem som "vilken mat som ska lagas på julafton eller vilken dag vi ska åka och bada" utan allvarliga problem, djupa problem.

Känslor

Sorg

Detta pratar vi aldrig om. Om någon är ledsen så ska man sopa det under mattan.

Vi har en outtalad tävling i "framgång". Pengar, boende, partner och sådant. Det är det som räknas. Ytliga saker. 

Ni kan ju tänka er vad som händer om någon i släkten har panikångest? 

Det får inte finnas, det sätter käppar i hjulet för "framgången".

Som personen sa "men gud va onödigt att gå till en psykolog".

Men jag måste vara ärlig, berätta, de måste förstå och jag måste visa vart mina gränser går. Jag får inte vara för snäll, jag måste tänka mer på mig själv.

För tänka på sig själv är ju de andra expert på, det är ju det som de gör hela dagarna!

Min sambo ville att jag skulle skriva ett brev till en av personerna. SKriva ner allt, ärligt om min ångest och stress. Men det skulle bli så .. 

Ja vad säger man.. Ja, vi skulle aldrig kunna prata om djupa saker helt enkelt!

Vi har aldrig gjort det, bara sopat under mattan.

Jag kommer ihåg när jag var i yngre tonåren. När jag blev dumpad av min pojkvän. En av personerna skulle skjutsa hem mig. Jag grät och grät i bilen. Inte ett ord som tröst fick jag.. inte ett enda.. det var liksom suck it up!

Vi pratar inte om känslor..

Men jag måste berätta om min ångest för att sakta må bättre.

Hur?

När?

Jag vet inte..

Jag ska till psykologen på tisdag. Hoppas han kan hjälpa mig med detta!

Jag sitter med en eventuell tågresa framför mig.   

Jag har aldrig åkt tåg/buss ensam (förutom bussen hemma då, som man stiger av efter 5 minuter), två gånger har jag åkt med en vän och två gånger har jag åkt med en grupp av människor.

Den senaste gången (ca ett år sedan) så åkte jag buss till stockholm med en grupp. Jag var knäpptyst i bussen på vägen dit, spänd nervös och ja, livrädd.

Jag ville veta exakt vad vi skulle göra, när vi skulle göra det.

Men det fanns det ingen information om, allt var lite spontant.

Jag hatar spontant, speciellt när det är på bortaplan.

Men det har blivit bättre nu, men ja, inte helt återställt.

Det var en mardröm att vara i Stockholm, jag gick på toaletten så fort jag fick tillfälle till det. Jag var orolig och nervös, kunde inte njuta av resan.

Jag åkte tunnelbana för första gången, åh vilken mardröm!

Så mycket folk, trängsel och ingen aning om "hur man gör".

Men jag skämtade bort min nervositet, satt och snackade min bonniga dialekt på tunnelbanan så att folk rynkade på pannan och jag skrattade åt mig själv.

Det gick ganska bra, men shit va läskigt det var!

Jag hade inte berättat för någon som var med om mitt tillstånd, det gjorde det hela ännu värre. Att försöka le och gömma allt kaos som fanns inom mig.

Men nu bär det förmodligen av till stockholm igen. Denna gången talas det om att jag ska åka tåg i över tre timmar helt själv och möta min familj i huvudstaden. 

Jag försöker vara realistisk, jag ska faktiskt sitta på samma tåg hela resan, inte några byten, kan ju inte vara så svårt?

Boka plats kan man också göra, då är det ju inget krångel heller.

Jag väljer en plats intill gången, med ett bord framför. Lite space och enkelt om man vill gå på toa.

Förut trodde jag att det inte fanns toaletter på tåg, jag vet inte var jag fick det ifrån, men det var en stor anledning till att jag inte ville åka tåg.

Hur ska detta gå? JAG PÅ ETT TÅG?!

Vad är det värsta som kan hända?

- Att någon har tagit min plats och jag måste be dom flytta på sig

svar: ingen big deal, de förstår väl och flyttar på sig?

- Att det blir problem på tåget och vi måste byta eller ta en buss

svar: mardrömmen! noll kontroll och noll initiativförmåga, kanske kan haka på någon som ska till samma ställe som jag? prata med personen och hålla ihop så man inte blir helt ensam och virrig?

- Att när jag kommer fram så har jag ingen aning om hur jag ska göra, vart jag ska gå eller ja, vart fan är jag?

svar: ja, jag har aldrig varit på det stället, och nu är jag ensam, men det går väl att planera, bestämma mötesplats med familjen? eller att jag står still på samma ställe och de kommer till mig?

Oh my god, kolla vilka "stora" problem jag har. Det här är ju löjligt!

Men faaaaaaaaaaaaaaaan!

Min sambo skulle kunna skjutsa mig hem till familjen och sedan tar jag tåget till huvudstaden tillsammans med dom. Men där handlar det om pengar. Det verkar vara billigare om jag tar tåget direkt hemifrån.

Jag kan inte

Jag vill inte

att min sambo ska sitta och betala och skjutsa och betala och skjutsa mig bara för att jag är helt jävla retarded!!!! 

Det är så jävla sjukt det här, att man kan vara så jävla invalid!

Jag har i alla fall bokningen framför mig, ska snacka med familjen, ska snacka med sambon. Vi får se hur det blir.

Face your fears 

or

hide from them?

Jag gjorde det, jag släppte taget, jag utmanade mig själv.

Jag har genomgått den största utmaningen och jag överlevde!!

Min sambo frågade mig om jag kunde komma på något större, läskigare eller svårare att utmana mig själv med. Nej, jag kommer inte på något..

Jag har alltså helt frivilligt utsatt mig själv för en situation som smällde ångesten på käften!

Jag har åkt bil, 45 mil, tillsammans med min sambo och hans kompis

(ni kommer ihåg att jag hatar att åka bil med "främlingar" va?)

Jag har tältat ute i vilda naturen

(ingen kontroll på situationen, inga bekvämligheter)

Utsatt mig för en situation där det inte fanns någon chans att ångra sig

(jag kunde inte ge upp, inte åka hem)

Fysiskt så klarade jag av mer än jag någonsin trott!

(mitt hjärta är alltså friskt, min kropp likaså!!!)

Alltså fattar ni vad jag har gjort?! Fattar ni att jag klarade det?!

Jag har utvecklats som bara faaaaan!!!

Ursäkta svordomarna, men hur ska man annars uttrycka denna enorma upplevelse?!?!?!? Det är helt sjukt att jag sitter här framför datorn, efter en sån här grej och bara "jag klarade det".

Jag har suttit och tittat på gamla videoklipp som jag har lagt ut på bloggen. Där jag förklarar hur rädd jag är för att vara ensam hemma eller med massa folk eller att jag kommer att dö.

Men nu har jag gjort en grej, en grej där jag hade noll kontroll. Jag visste inte vart jag skulle åka, hade aldrig varit där, visste inte hur det såg ut, visste inte exakt vad vi skulle göra.

Jag var spontan!! Jag gjorde saker som var läskiga men klarade det!!

Mitt självförtroende är typ i toppen!

Jag säger bara det, om du har ångest

Utsätt dig för det som du tycker är läskigt!!!

Att sedan se att du klarade det, ja det är helt underbart!!

WOOOOOOOOOOOOOHOOOOOOOOOOOOO!!

Haha ;)

Vi skulle gå över en å. Det fanns några stenar som man kunde gå på, men de var hala. Jag var väldigt feg och osäker, hur fan ska jag ta mig över?!

Tankar snurrade i huvudet

"Nej jag klarar det inte"
"Jag ger upp"

"Vad gör jag här? Varför är jag inte hemma i hemmets trygga vrå?"

Men istället tog jag av mig skorna och vadade över ån. När jag hade kommit över ån så märkte jag det. Jag lämnade gamla Evolyn på andra sidan och hade blivit NYA EVOLYN. Jag är inte rädd, jag är inte feg. Varje läskig situation som kommer, den går att lösa. Man behöver inte oroa sig i onödan för vad som än händer så går livet alltid vidare. Med tiden så ordnar sig ALLT.

Tiden står aldrig still, problem finns inte alltid kvar, med tiden så försvinner problemen. Fast livet känns skit just nu så kan det vara bättre om två månader!

Kolla på mig! Jag var totalt deprimerad i april och nu i augusti så vadar jag över en å och frivilligt åker iväg och utsätter mig för en läskig situation och klarar det!

Det är helt sjuk.

Men som psykologen sa, jag måste komma ihåg, att det är tack vare hårt jobb som jag mår bättre.

Jag är bra

Jag är bäst

Jag klarar av allt

Jag är en ny människa, jag har växt, jag har lärt mig.

Jävlar vilken utvecklande blogg det här blev :D 

Idag var jag på möte hos psykologen för KBT.

Jag började mötet med att berätta att jag minsann ska åka på tältsemester i veckan. Vilket innebär en massa situationer som jag aldrig någonsin skulle våga utsätta mig för tidigare.

Psykologen frågade mig om jag förstod hur långt jag har kommit, vilka framsteg jag har gjort och hur otroligt fort det har gått.

Jag berättade att min sambo var väldigt stolt över mig. Men att jag själv inte riktigt har förstått det hela. Panikångesten försvann bara av sig själv eller?

Min psykolog sa att det var väldigt viktigt att förstå att ångest aldrig försvinner av sig självt. Det handlar om hårt jobb. Jobb som bara jag själv kan åstadkomma. Ingen kan ta bort min ångest åt mig, det är bara jag som med mitt egna blod, svett och mina tårar kan åstadkomma framsteg.

Jag hade tagit åt mig de tips som jag fått från honom. Jag hade jobbat och lärt mig HANTERA MIN ÅNGEST, och det är något som jag ska vara riktigt stolt över!

Vi pratade om buss metaforen:

Mitt liv är en buss. Jag sitter vid ratten och styr mot mitt mål. Vi kom fram till att mitt mål var:

"Leva mitt liv på det sätt som jag vill leva"

Det passade väldigt bra. Eftersom när min ångest var som värst så tänkte jag hela tiden "Det här är inte jag, jag vill inte leva såhär".

Mitt mål är alltså att leva mitt liv som JAG vill leva det!

Men i bussen finns det även passagerare, passagerare som står för mina tankar. Det finns dumma och snälla passagerare/tankar. De dumma "ångest-tankarna" kommer att försöka få mig att köra i diket. De kommer att tjata och gnata och försöka förstöra för mig. Det viktiga då är att jag håller fast i ratten och fortsätter köra mot mitt mål! Men de dumma passagerarna kan även vara förklädda, vara väldigt vältaliga och till och med låta kloka. Men jag ska inte lyssna på dom. Jag ska passa mig för dom och inte låta dom förstöra för mig.

Det var en bra metafor tycker jag :)

Jag fick behålla de återstående bokade tiderna och sedan höra av mig när det är dags, om jag vill komma eller inte.

Det är ju sant det som psykologen sa, jag mår bra nu, men jag är ändå mitt i en process till att bli frisk. 

Men jag är på god väg  

Nästa uppdatering blir efter tältsemestern om hur det gick!  

Förra bokade tiden så ställde jag ju in den. Han gav mig chansen att fundera lite till nästa gång och nu är det inte många dagar kvar.

Jag mår i alla fall skitbra.. blir lätt stressad ibland men annars helt okej :)

Så hur ska jag göra?

Jag funderade och jag lutar åt att i alla fall gå till mötet. Trots att jag mår bra så kanske det är bra att prata om hur jag hanterar det hela. Det är ju en helt annan grej att faktiskt prata om allt med någon som KAN DET HÄR.

Han kanske har massa tips, vi kanske kan prata om hur jag ska göra om ångesten kommer tillbaka. Ja, det finns mycket att prata om.

Men jag kan väl erkänna att det inte är min favoritgrej att gå till psykologen (eller doktorn, eller tandläkarn eller vilket möte som helst)

Men jag vet att det kommer kännas bra efteråt. Det är bara minutrarna innan som är hemska...

Det är så skönt att jag lyckas vara ensam hemma nu för tiden i alla fall. Att jag kan njuta av att vara ensam :) Vara ensam behöver man vara ibland, ha lite egentid och bara vara med sig själv. Förut klarade jag inte av det alls. Men nu går det jätte bra :)

Ja, det var väl de enda jag ville skriva ner. Känns otroligt att jag har hela min "resa" nerskriven såhär. När man går tillbaka och tittar så ser man verkligen hur långt man har kommit :)

Ta hand om er där ute! Kram! Så hörs vi!

Jag tror inte att jag ska dö längre!!!!!!!!!!!!!!!! 

Det är så otroligt skönt! Jävlar vilka framsteg jag har gjort! Från att dagligen ha ångest till att, till att..... ja, inte ha ångest längre!

Men jag tänker inte ta ut något i förskott för ångesten kan ju faktiskt komma tillbaka. Men jag uppskattar verkligen den tiden jag får vara ångestfri.

Jag har mått "bättre" en längre tid men det var igår som jag verkligen la märke till hur långt jag har kommit.

Jag och min sambo var ute på kvällen och promenerade. Vi började bråka och gick åt varsitt håll. Jag var väldigt irriterad och med raska steg gick jag genom den mörka skogen, ut på en åker och in i en dunge. Där satte jag mig på en sten och ville bara vara ifred en stund. Medan jag satt där och funderade så upptäckte jag att jag faktiskt

-satt helt ensam

-långt borta där ingen kan höra mig

-hade ingen mobiltelefon

Jag som aldrig vågade vara ensam, och absolut inte utan mobilen!

Men nu satt jag där, helt ensam, utan att vara rädd. Det var väldigt skönt att vara ensam den stunden. Bara sitta och höra fåglarna i träden. Gömma mig där i dungen och se hur det blev mörkare och mörkare utomhus.

Det går inte att beskriva hur underbart det känns att vara ångestfri, om man inte har haft riktig jävla ångest själv så är det svårt att tänka sig skillnaden.

Jag känner mig normal, frisk, kan njuta av livet..

Jag är inte ens rädd för vintern, eller jo kanske lite, men jag är säker på att trots mörkret, det kalla vädret och att vårat boende är lite isolerad från omvärlden så kommer vi klara av vintern! Förra vintern var ett helvete men den här gången tänker jag försöka njuta av vintern. Åka ut och göra saker, gå promenader, gå upp tidigt på morgonen och suga i sig det lilla sol ljus man får om dagarna.

Förra vintern så satt vi inomhus nästan hela tiden. Vi försökte elda men det var ändå iskallt inomhus och det förvärrade bara min ångest.

Men hipp hipp hurra för att detta är en underbar dag!

Ingen dödsångest, ingen ångest överhuvudtaget! Yaaaaay!   

Det är som magi, ena dagen så sitter man och ber till gud att ångesten ska försvinna och sedan en random dag så bara vaknar man och ångesten är POFF borta! 

Jag tänkte skriva ett litet inlägg om spänningar i bröstet. Otroligt måna googlar just den frasen och klickar sig in på min blogg.

Många vet inte vad ångest innebär men nästan alla vet vad en hjärtinfarkt eller stroke är för något..

När jag första gången fick spänningar i bröstet så trodde jag att jag var döende. Att jag snart skulle få något fel på hjärtat, trots att jag är ung och frisk så blev jag jätterädd.

Men med tiden så har jag fått det förklarat för mig att spänningar i bröstet kan vara helt normalt. 

Det kan vara så enkelt att man har varit stillasittande och suttit på ett konstigt vis som gjort att man sträckt sig i bröstet, eller att man har suttit ihopkrympt och tryckt ihop skelettet och organen (om ni förstår vad jag menar). Då kan det hjälpa att massera lite eller ta en promenad.

Ett väldigt vanlig symptom för stress eller panikångest är just spänningar i bröstet. Panikångest är inte dödligt, det är inte farligt och det går alltid över efter en stund.

Om man stressar mycket, inte tar hand om sig själv och känner ångest över saker så kan man få spänningar i bröstet. 

När jag får spänningar i bröstet så blir jag först rädd, jag fokuserar på "smärtan" och nästan överdriver den och tror att den är jättestor. Men sedan så tänker jag:

"Att få spänningar i bröstet är ett normalt symptom för att man är stressad eller har ångest, det är inte farligt och det går över"

Då brukar jag lugna ner mig och efter en stund, utan att jag märker det så har det plötsligt gått över.

En gång blev jag väldigt stressad. Jag kände hur hjärtat dunkade och till slut kände jag även en liten smärta i takt med varje dunkning. På en gång så blev jag lite rädd och tyckte att det var väldigt obehagligt. Om det gör ont vid hjärtat så måste det väl vara något fel?

Men icke, jag är ung och frisk. Smärtan var bara ett tecken på att jag var stressad. Jag försökte intala mig detta och lugna ner mig. Efter ett tag så försvann det.

Värre än så är det inte, men om man är orolig så kan man alltid åka in till vårdcentralen och göra blodprov och EKG. 

Det gjorde jag en gång när jag hade väldigt hög puls, väldigt länge. Jag blev jätterädd och pappa körde in mig. Men efter att jag fick veta att jag var fullt frisk så lugnade jag ner mig mer.

Hoppas detta hjälpte dig på något sätt om du undrade om spänningar i bröstet. Jag vet själv, att innan jag visste någonting om detta så var jag väldigt rädd och tyckte att allt var läskigt. Men om man tar reda på fakta så man förstår så går allt mycket lättare.

Läs min presentation för mer information om vad panikångest innebär och dess symptom

Allt har rullat på ganska bra. Om man jämför med hur det var förut.

Så idag ställde jag in mitt KBT-möte med psykologen. 

Jag med min prestationsångest tyckte att det var väldigt svårt att höra av mig och ställa in. Det kändes som att jag skolkade (!)

Men jag skickade iväg ett sms, såklart ringde han upp. Det var bara att ta tjuren vid hornen. Jag var ärlig och sa som det var. Att jag ville vänta med mötena, eftersom jag mår ganska bra nu. Det kanske inte är någon bra ide att röra om i grytan då...

Han sa att allt var helt okej, att vi kunde ha kvar mötena utifall jag ångrade mig och att det bara var att höra av sig om jag ville ställa in dom.

Det kändes tryggt. Så slipper jag vänta i tre månader igen om jag vill gå på mötena.

Varannan vecka har jag en tid hos psykologen. Nästa är om två veckor. Vi får se då hur jag mår.

Grejen med ångest är ju att det helt plötsligt kan gå åt helvete, man vet inte när...

Det är regnigt och trist här hemma.. Men jag ska försöka plocka lite blåbär och baka lite blåbärsmuffins. Det brukar alltid få upp mitt humör!

Ta hand om er därute!