Idag var jag på mitt sista möte hos psykologen.

Tänk att jag har kommit så långt? Jag kommer ihåg första gången jag var dit, gud va nervös jag var!

Men nu var det mitt sista och jag kände mig som en ny människa när jag klev ut därifrån, som om jag hade bestigit ett berg!

Det viktigaste från mitt sista möte som jag fick lära mig var:

Förväntan

Tolkning

Upplevlse

Alltså, man förväntar sig saker och tolkar saker från det och känslorna man upplever efteråt blir resultatet.

Om jag mår dåligt över något så är det för att jag har förväntat mig och tolkat situationen på det sättet.

Man kan undvika att må dåligt genom att tolka situationen på ett annat sätt.

Att tolka situationer gör man automatiskt, men man kan välja att stanna upp tänka efter och tolka på ett annat sätt.

Till exempel:

Jag blir jättestressad och mår dåligt när min familj ringer till mig. Jag tänker att om jag inte svarar när de ringer så blir de sura och ledsna.

Alltså tolkar jag situationen att de blir ledsna och min upplevelse blir att jag får dåligt samvete om jag inte svarar och mår dåligt.

Men om jag skulle välja att tolka på ett annat vis:

Att de ringer till mig för att de är rädda att jag ska bli ledsen annars, jag som sitter här helt ensam, långt bort. De måste ringa mig varje dag för att jag inte ska känna mig ensam.

Då blir upplevelsen helt annorlunda helt plötsligt! Om jag tolkar på det sättet så blir jag inte stressad längre, det känns inte svårt att säga att man är upptagen, för de ringer ju för min skull.

Tänk vilken skillnad det blir bara av att ändra tolkningen!

För om sanningen ska fram så har jag aldrig frågat dom om de blir ledsna när jag inte kan prata. Så att jag har trott det och mått dåligt över de, det har jag bara tagit från de blå.

Väldigt onödigt kan man tycka nu i efterhand, att må dåligt över något som man inte vet något om. Och att allt kan lösas genom att man enkelt tolkar på ett annat sätt!

När mötet var slut så sa psykologen att jag kunde få ett möte tillgodo UTIFALL jag skulle vilja gå dit igen. Han sa att det kanske kändes bättre om jag hade ett tillgodo än om jag "skulle boka ett nytt". För man kanske tycker att det bara är småsaker och så vidare, att man drar sig för att gå dit. Men om jag har ett tillgodo så är det bara att slå en pling om jag har lust :) Det var snällt tycker jag!

Kanske skriver lite mer senare, kommer inte på något mer just nu.

Kram till er alla!

Alltså det är helt sjukt hur långt jag har kommit. Jag kollade igenom lite gamla inlägg nu och jag har ju även lite videoklipp.

Jag kommer ihåg när jag var mitt i smeten. Jag var så frustrerad. Jag ville bara få det gjort, ta reda på hur var och när man får bort panikångest, göra det som man ska göra och vips så skulle det vara borta.

Men det är ju inte så lätt, verkligen inte.

Jag kände mig så hjälplös och svag, som om hela mitt liv var förstört. Jag fick panik av att inte veta hur min framtid skulle bli. Jag läste om folk som kämpade med panikångest i 10 år.

Tanken på att ha dödsångest i 10 år gjorde mig mer rädd för framtiden.

Men det blev bra till slut. Med lite tålamod och jävlar anamma så sitter jag här nu. Utan panikångest dagligen

Det är nästan så att jag har börjat att glömma bort hur det var när det var som värst, som om det aldrig har hänt.

Jag kommer ihåg hur jag tänkte, hur jag kände efter i kroppen. Men skillnaden nu är att när jag försöker känna efter med flit så bryr jag mig inte. Det är bara tomt. Inga panik känslor, ingen rädsla. Bara "So what?"

Hur jag tog mig hit det vet jag inte riktigt, det bara blev så. Jag vet att jag har kämpat, tränat och försökt. Men det finns inte ett exakt steg för steg som man kan göra. Det handlar nog mer om vilja.

Viljan att bli bättre.

Man kan tycka synd om sig själv vissa dagar, vilja ge upp. Men den mesta tiden måste man verkligen försöka! Annars går det inte att bli bättre. Man måste slänga sig ut, skrika av rädsla men ändå genomföra det.

I flera månader så var jag livrädd för att få en hjärtattack, trots att jag var fullt frisk. När jag såg tillbaka på månaderna, att jag alla dessa dagar inte fått en enda hjärtattack. Ja, då kändes det ganska dumt att fortsätta oroa sig.

Det handlar om små små steg framåt. Man kan inte bli botad på en gång. Det häftigaste med hela upplevelsen var att när man gjorde dessa små steg så verkligen kände man att "nu tog jag ett steg framåt".

Till exempel:

-Den gången jag bad min sambo att åka iväg trots att jag inte ville vara ensam hemma

-Den gången jag hade ångest men ställde mig och rensade rabatter och märkte att jag tog mig igenom det på ett bra sätt

Det finns säkert hundra mer exempel. Alla dessa små steg gjorde att jag till slut blev bättre. Det räcker inte med ETT litet steg, det finns inget stort steg och sen är det klart. Det gäller att ta hundra små steg. Vägen är kanske lång men man får inte ge upp. Varje litet steg är ett framsteg och man ska berömma sig själv så otroligt mycket!

Jag hade jättesvårt för att berömma mig själv, jag såg varje framsteg som att jag hade tur eller något. Men min sambo och min psykolog öppnade mina ögon och när jag såg hur duktig jag var så växte självförtroendet och jag blev starkare och modigare.

Jag kommer att fortsätta blogga här, men kanske inte lika ofta. Den här bloggen betyder mycket för mig trots allt. Jag har varit helt ärlig i den här bloggen, jag äger fler bloggar, men ingen av bloggarna är ens i närheten av denna. Den här kommer direkt från hjärtat.

Nu har jag arbetat med min panikångest i ca 11 månader. Jag har genomgått KBT terapi och jag har utsatt mig själv för flera "läskiga situationer" och övervunnit min rädsla.

Är panikångesten borta?

Nej, det kommer den nog aldrig vara helt.

Men jag ser på panikångesten på ett helt annat sätt nu. I stället för att "se in i mig själv", känna efter, fokusera på alla känslor och saker som känns i kroppen. Så nästan kliver jag ut och ser mig själv från en utomståendes synvinkel. Då blir allt så himla självklart. Då ser jag att allt det "läskiga" som triggar min panikångest egentligen inte är något att vara orolig över alls.

Oron och känslorna som kommer innan en panikattack kommer lite då och då nu också. Men i stället för att få panik så ser jag på det med vana ögon och jag vet nu precis vad det handlar om. Jag blir lite rädd än, men det går inte överstyr utan jag känner att jag har kontroll över situationen och vet att det går över efter ett tag.

Idag hade jag en väldans oro inför en lång bilresa. Men den här gången accepterade jag situationen och bara väntade ut oron och till slut var den borta. Men det är lättare sagt än gjort, jag vet. Man måste försöka upprepa i sitt huvud. "Vad är det värsta som kan hända?" När man inser att det inte är farligt så blir det lättare att vara lugn.

Det gäller bara att träna och träna och träna. Varje gång ångestmonstret skriker i öronen på dig att du ska låta bli att göra vissa saker, att du inte klarar av det, att du kommer att dö. Då ska man genomföra det ändå och när man sedan klarade av det så blir det ännu lättare nästa gång.

För vissa tar det ett år, för andra tar det flera år. Man måste ge sig själv tid men samtidigt tro på sig själv och ge sig själv beröm för varje litet steg man tar framåt.

Anledningen till att jag inte har skrivit så mycket är för att jag mår BRA!

Kan vara för att jag för en gång skull stod upp för mig själv, tänkte på mig själv i första hand. Jag sa nej och gjorde det som jag ville göra.

Då försvann panikångesten och jag känner mig NORMAL...halleluja!

Men jag tänker inte ropa hej än (eller hur man säger)

jag vet att panikångesten kan komma tillbaka och att det är något som jag måste lära mig att leva med. Men perioderna då allt bara känns bra och lugnt och skönt och man inte är rädd för döden eller dödstrött eller tror att man är dödsjuk...

Ja, de perioderna är underbara!   

Jag har varit hemma, jag har haft normalt vardagsliv, jag har stängt av mobilen ibland, lekt med missarna, druckit kaffe på bron, sett det fina i det lilla och njutit av naturen och gos och mys från sambon.

Ingen stress, ingen press och definitivt inte några planer på att åka någonstans eller göra någonting.

Där har jag min lösning VÅGA SÄGA NEJ

sen så löser sig resten tydligen..

Konstigt att man kan kan få dödsångest och tro att man ska dö bara för att man är stressad och mår dåligt.

Jag trodde ju att jag höll på att bli mentalt sjuk ett tag, att jag skulle in på psykhem. För normala personer kan väl inte sitta och bokstavligt talat tro att de ska dö hela tiden?

Men tydligen så kan man de och tydligen så kan man även lära sig hantera det.

Jag är inte 100 % frisk. Det blir jag nog aldrig. Men jag har lärt mig hantera det. Jag har nått målet på mindre än ett år. Jag förväntar mig "dåliga dagar", ibland kanske jag kör ner i diket men jag vet att jag aldrig någonsin kommer att må sådär dåligt som jag gjorde i vintras. För nu vet jag vad panikångest är, jag vet att det inte är farligt.

Den 22 november är det KBT möte igen. Jag tror att det blir mitt sista. I alla fall för den här gången.

Jag är stolt över mig själv och jag vågar säga de   

Karln var på bio med en kompis för någon dag sedan. Kompisen hade bokat tre biljetter men jag ville stanna hemma. Om jag ska gå på bio så vill jag nog gå ensam med min sambo första gången, bara utifall jag vill gå ut och åka hem mitt i filmen.

Usch, att sitta där med MASSA MÄNNISKOR och dörrarna stängs. Det måste vara en sjukt bra film för att jag ska kunna motivera mig själv att gå på bio.

Jag var på båda sex and the city filmerna på bio. Jag var jättenervös men jag älskar sex and the city så jag tvingade mig själv då.

Till våren blir det Titanic i 3D. Då måste jag gå, fast jag inte vill sitta i den där jävla biosalongen :(

Mardrömmen vore att sitta i mitten av biosalongen. Så man inte kan gå ut om man vill, eller man kan ju men krångligt blir det!

Usch, ryser i hela kroppen när jag tänker på det!

Jag tycker att det är på sin plats att jag gör ett litet inlägg om detta. Det är så många som googlar orden och kommer in på min blogg, lika bra att göra ett inlägg där jag beskriver allt.

Hoppas att någon kan få hjälp av detta.

Min sambo har haft dubbelslag i hjärtat i flera år. Han har varit till doktorn flera gånger och kollat sig men de säger att han är frisk och att det är normalt.

Men det är läskigt kan jag tänka mig och obehagligt.

Min sambo får mer dubbelslag när han är stressad och när han dricker kaffe.

När han slutade dricka kaffe så slutade även dubbelslagen. 

Så ett tips är ju att inte dricka jättemycket kaffe om man tycker att det är obehagligt med dubbelslag.

Jag fick en kommentar av en läkare tidigare. Han förklarade det här med dubbelslag så himla bra.

Jag tycker att det är viktigt att dela med mig av detta så fler kan få en förklaring :)

Melissa Horn - Sen en tid tillbaka

Fin text :)

Hej blogelibloggen!

Jag kan medge att jag har saknat att skriva lite grann. Jag har haft besök hela helgen så har varit lite upptagen.

Jag berättade ju förut om att jag lätt fick panikångest när jag skulle besöka min familj. Jag blev otroligt stressad och pressad, kunde inte lugna ner mig och fick panik och ångest. Att dessutom ofta vara ifrån min sambo när jag besökte familjen gjorde det inte lättare.

Men i helgen så har familjen hälsat på hos mig! Det kändes så otroligt roligt innan de hade kommit. Jag skulle få träffa dom på hemmaplan, äta kakan och ha den kvar, träffas men inte stressa!

Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig det (blir det någonsin som man tänkt sig?)

Vi fick lov att möta dom halvägs och skjutsa hit dom, vilket innefattade en lång bilresa i alla fall. Men det gick väl ganska bra tills vi kom till destinationen...

Vi var trötta, stressade och ville komma hem igen med vårat sällskap innan det blev mörkt. Plötsligt ville alla umgås, äta och diskutera. Ja, de ville skänka presenter och letade igenom förråd och skåp efter saker som de ville ge bort till oss. Några minuter blev till en oändlighet och vi kunde inte ta oss därifrån. Jag kände paniken växa inom mig och jag ville bara skrika NEJ!

Men jag har så jävla svårt för ordet nej, jag bara nickar och ler. 

"Neeh, vi har inte så bråttom"

"Ja, vi kan stanna en stund till"

Jag försökte snällt säga att vi hade bråttom hem men ingen lyssnade. Till slut fick vi i alla fall packa in oss i bilen och det blev en nattsvart resa hem. 

Under helgen har det varit roligt och rörigt. Det kändes som att jag skulle svimma när jag som en bläckfisk försökte laga mat med flera kastruller samtidigt och flera röster som pratade med mig samtidigt.

En stund så la jag mig i soffan, drog filten över huvudet och sa att jag bara skulle vila en stund.

Jag är inte ett dugg stresstålig må jag säga!

Det slutade även med att vi spontant fick lov att även skjutsa hem dom. Kvällen före så kände jag panikångesten. Jag såg inte fram emot en bilresa på över 8 timmar nästa dag. Fan inte nu när JAG skulle slappna av. När det var DOM som hälsade på för en gång skull.

Jag skulle egentligen slippa stressen den här gången, men istället blev det nästan lika mycket bilåkande och ja, det blev stress, ångest i alla fall.

Men men, en go långhelg i gott sällskap. Nu är jag helt slut i kroppen och ska gå och halvdö i sängen.

Imorgon är en ny dag!