Idag kunde jag fått en redig panikattack. Men jag kontrollerade det. Lät mig själv gråta ut och djupandades. Jävlar vad jag är expert på att stressa upp mig själv.

Jag har flyttat från släkt och vänner. Hem till kärleken där jag känner mig lycklig och kär och galen. Men pressen från släkt och vänner ligger alltid i luften. Alla vill ha min tid, alla vill att jag ska finnas där. Jag gör så gott jag kan. Vi åker ner och hälsar på så ofta vi kan. Men det kostar pengar!

Min lillasyster påpekade idag att jag borde gå på hennes skolavslutning, hon la även till att jag inte har varit på någon skolavslutning på flera år. Det var som en kniv i hjärtat. Jag vill inte svika henne, jag vill finnas där, jag vill att hon ska tycka om mig. Men istället så drar jag, flyttar från stan och knappt kan gå på hennes skolavslutning.

Men jag måste ju leva mitt liv? Jag vill bo med den jag älskar. Med tanke på vårat jobb, hans boende etc så blir det bäst så att jag flyttade hem till honom.

Men alla sliter och drar i mig. Jag har alltid funnits där för dom. Jag har varit en blyg och rädd person hela livet. De blev väl chockade när jag tog en sådant stort steg som att flytta långt åt helvete och inte ha dom runt omkring mig längre, de trodde väl att jag skulle finnas där för alltid.

Jag saknar dom, men kärleken får en att göra saker man inte brukar göra.

Jag älskar honom, han har blivit min bästa vän och jag vill leva med honom.

Min panikångest gör att jag får grov prestationsångest. Eller så är det tvärtom.

Snart fyller jag år, en till fyller år, sedan har vi skolavslutningen och massa annat som man "borde" närvara på. Men jag hinner inte, har inte råd och det ända jag ser är besvikna ansikten runt omkring mig.

Jag har inte besökt min kusin sedan december. Hon smsar och ringer och jag svarar inte, jag orkar inte. Jag känner mig så taskig men mitt dåliga samvete plågar mig varje dag.

Min bästa vän träffar jag en dag i månaden om jag har tur. Därför att jag prioriterar min lillasyster när jag hälsar på.

Min lillasyster blir besviken, vad jag än gör. Jag får inte ens prata med min sambo på telefonen när jag är där nere. Då tycker hon att jag är tråkig som inte umgås. Trots att vi har hängt hela dagen, jag har bjudit henne på saker och gjort allt som hon velat.

Idag fick jag ett meltdown. Jag bara grät och grät. Inget blir någonsing bra eller stabilt. Alltid är det något problem som ska fixas. Aldrig blir någon nöjd.

Min sambo betalar allt just nu. Han betalade min snus och jag mår skit för de. Klart man ska samarbeta, hjälpa varandra när man lever ihop. Men jag känner mig som en treåring som han tar hand om. Kramar när jag är ledsen, köper snus och godis när jag vill ha, ger mig presenter och betalar all mat och bensin.

Jag vill också ta ansvar, känna att jag tillför något. Jag bakar kakor och diskar som en idiot på grund av dåligt samvete att jag inte tillför något här hemma.

Jag vill inte vara dyr i drift för honom.

Men jag jobbar för honom och just nu har det inte funnits så mycket jobb. Jag kanske borde söka ett annat jobb, ett extrajobb så länge så jag kan betala min snus själv? Men jag är så rädd, en fegis med panikångest. Jag drar mig för detta men samtidigt så är jag så arg på mig själv, jävla arsel som bara sitter framför datorn och min karl betalar allt.

Allt detta stressar mig något så otroligt och ibland så orkar jag inte mer och får panikattacker, gråter, skriker och det känns som att inget kommer ordna sig till slut.

Aldrig har jag fått höra från släkt och vänner att "jag förstår att det är svårt för dig nu, att ni inte har så mycket pengar, att du mår dåligt, att det är stressigt, att du gör ditt bästa, jag förstår dig och tycker inget illa om dig. Hälsa på när du kan, vi finns här".

ALDRIG!

Så fort man säger att man inte kan, att man inte hinner, så får man en suck tillbaka.

Min lilla lillasyster. Hon är mitt hjärta mitt allt. När hon blir stor kommer hon förstå men just nu så förstår hon inte. Hon ser bara sin storasyster som har flyttat ifrån henne. Hennes storasyster som aldrig har tid, som aldrig vill och som aldrig kan. 

Hon har gråtit i telefonen, ropat på hjälp, verkligen gjort det klart för mig att hon behöver mig hos sig.

Vad gör man då? Hur bär man sig åt? Om jag inte bor med min sambo så har vi inget liv tillsammans. Jag vill ha ett liv med honom, jag vill inte välja mellan ditten och datten. Varför kan inte folk förstå?!

Jag sitter här i huset och funderar och funderar. Försöker pussla ihop allting. Försöker åka ner så ofta jag kan men ändå få en balans så att jag inte kräver massa utgifter från min karl som betalar hela kalaset.

Han säger att det är okej, att det minsta han kan göra är att låta mig träffa min släkt och vänner, nu när jag har "offrat mig" och flyttat hem till honom så att han kan bo kvar i sitt hem med sin släkt och vänner.

Men det låter så fel att han ska betala allt, jag vill betala själv, det är ju mina utgifter. Men hur fan ska man göra då?

Min lillasyster ska komma upp hit under sommarlovet. Jag hoppades att hon skulle bli jätteglad, men jag vet, att hur jag än gör så kommer hon bli besviken. Om hon får vara här en vecka så ville hon stanna två veckor, om hon fick vara här en månad så vill hon att jag ska följa med ner och vara hemma i en månad.

Om vi badar en gång om dagen så vill hon bada två gånger. Om vi spelar tv spel i 2 timmar så vill hon spela i 4 timmar och accepterar inte att jag vill sitta en stund vid datorn och ta det lungt.

"Du är tråkig" 

Det är precis vad som kommer hända. Hon förstår ingenting. Att jag försöker göra allt för henne, samtidigt som jag försöker tänka på mig själv, på min hälsa, på vad jag vill och mitt förhållande med min stora kärlek.

Jag vill bara vara en bra storasyster

Jag vill bara vara en bra flickvän

Jag vill vara en bra kompis

Men alltid är det någon som blir besviken. 

Det svåraste av allt är att vara ärlig. Att berätta för sina nära och kära hur man mår. Om man mår dåligt så visar man sig svag.

Min lillasyster är för liten för att förstå vad panikångest är. Jag hoppas att när hon blir äldre, att hon förstår att jag verkligen försökte göra allt för henne. Att hon ser att jag inte hade det lätt, att hon kommer yttra orden:

"Det är lungt, jag förstår nu och jag ser att du verkligen var världens bästa storasyster och att du gjorde allt för mig trots att du mådde dåligt"

Nu blir jag ensam hemma i några timmar. Helt fel dag att vara ensam på.

Har gråtit i flera minuter, fick värsta meltdown eller vad det heter.

Stressade upp mig som fan och SEN kom jag på att sambon skulle iväg idag.

Fan, skulle behövt honom här nu!

Jag satte på radion på hög volym för att inte känna mig så ensam. Tänkte slänga mig i duschen och ha musiken på.

Första låten som spelas är såklart "All by myself"

PERFEKT....not..

Sedan kommer en låt med texten:

"I'm all alone and I need you now. I've lost all control and I need you now."

Så jävla typiskt!!!!!!! 

Nej, nu ska jag in i duschen och skölja bort all stress ner i avloppet. Men kommer tillbaka sen och skriver mer.

Det blir lite om mitt liv och varför jag är så stressad

även

Mina tankar om nästa besök hos terapeuten som är på tisdag.. nervös!! 

Snubblade över en läsvärd blogg! Om en tjej och hennes kamp mot cancer.

Jag länkar henne så fler kan läsa

http://sannassanna.blogg.se

Hon håller i en insamling där hon försöker samla in pengar till forskningen om cancer. Gå gärna in och skänk en slant! Man kan även skänka genom mobilen, genom att enkelt skicka ett sms!

Länk till insamlingen

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=1145

Min panikångest handlar ofta om att jag tror att jag ska bli sjuk. Alltså allvarligt sjuk så jag får panik och dödsångest. Men när jag läste hennes blogg så öppnade hon mina ögon. Jag borde uppskatta mitt friska liv och leva livet istället för att vara rädd. Det är svårt, men jag är på väg!

Jag fick ju samtalet IGÅR så man hann ju inte förbereda sig direkt. Det var bara att ta tjuren vid hornen!

JAG VAR SÅ JÄVLA FUCKING NERVÖS!!!!!  

Min sambo väckte mig klockan åtta på morgonen. Det spöregnade utomhus och det var kallt i huset. Jag ville bara ligga kvar under täcket och skita i alltihop.

Till slut kom jag upp ur sängen och började göra mig i ordning. Jag slängde i mig en ordentlig frukost så att jag inte skulle få mer ont i magen än nödvändigt. För varje minut så blev jag mer och mer nervös.

Jag gick på toaletten tre gånger innan vi skulle åka!

När vi kom dit så blev jag helt apatisk. Min sambo frågade hur jag mådde, men jag sa att jag mådde bra men var jättenervös.

Vi fick anmäla oss i receptionen och sedan gå nerför en trappa och in i ett väntrum. Det var hemskt att vänta! Det var kaos i mitt huvud, allt bara snurrade och det kändes som att jag skulle ta emot ett dödsstraff!

Sedan kommer en medelålders kvinna och ber mig komma med in i ett rum. Jag log lite och frågade om min sambo kunde följa med in, det fick han.

Väl där inne satt vi tre på en varsin stol. Ett vitt, litet avlångt rum med fårskinnsfåtöljer. Hon förklarade lite om hur hon brukar sköta sådant här, men jag kommer inte ihåg ett ord hon sa. Jag nickade och mumlade lite tillbaka.

Sedan bad hon mig berätta om mig själv. Jag blev helt ställd. Jag visste inte vart jag skulle börja eller vad som var viktigt att berätta. Med trevande steg så hade jag till slut fått fram en liten presentation. Hon tittade mig i ögonen nickade och antecknade.

Jag hade en fet prestationsångest under hela mötet. Tankar flög runt i huvudet. 

- Le lite!

- Men mumla inte sådär prata normalt!

- Men säg något då, du kan inte bara vara tyst!

- Svara på hennes fråga nu då, fan va seg du är!

- Spänn dig inte så mycket, slappna av, du ser knäpp ut!

Jag vågade helt enkelt inte vara mig själv, slappna av eller berätta bara hur jag kände. Hela tiden kände jag att jag måste bete mig på ett visst sätt. Jag sätter så jävla mycket press på mig själv, inte undra på att jag blir så jävla nervös?!

Vi pratade mycket om vad som funkar för mig, vad det är för saker som kan hjälpa mig när det kommer en panikattack. Jag berättade om bloggen, att den har hjälpt mig otroligt bra. Att jag tycker om att baka, pilla i trädgården och att dansa till ett xbox spel.

Jag blev förvånad över hur mycket frågor jag fick. Jag hade helst velat att hon skulle prata, att jag skulle fråga och hon sedan svarade mig, mirakel svar, svar som skulle fixa allting. "Gör såhär så ordnar sig allting"

Men istället var det jag som skulle sitta med alla svar. Jag hade ingen aning om hur man hanterar detta. Hon lyssnade noga på mig. När jag hade pratat klart så var hon tyst i 10 sekunder så att jag skulle få chansen att prata klart.

Men jävlar va nervöst det blev. Jag blev jättespänd och visste inte alls vad jag skulle säga. Det kändes som att jag var helt dum i huvudet. SOm tur var så var min sambo där och fyllde i när jag tappade orden..

Om två veckor så ska jag dit igen. Det första mötet har sått många frön i mitt huvud. Jag tänker var mer förberedd och skriva upp saker som jag vill ta upp. Jag tänker var ÄRLIG och berätta om min prestationsångest.

Jag hoppas hoppas att detta kommer bli bra!

Hon frågade även på en skala 1-10 hur jag mår just nu där 1 är bra och 10 är värst.

Panikattacker är under ganska bra kontroll så det fick bli en 4 till 5

Rädsla, depression, stress och funderingar ligger på 8 till 9

Sedan frågade hon hur långt jag har kommit på vägen om 1 är första steget och 10 är hur jag vill att mitt liv ska se ut. Det fick bli en 5:a

Jag har nog kommit halvvägs ändå, fast jag har gjort allt på egen hand.

Hon tyckte att jag hade varit väldigt duktig.

Idag fick jag ett överraskande samtal. En kurator på vårdcentralen hörde av sig!

Hon frågade om jag fortfarande ville träffa en kurator..

Öööh JAA!

Jag fick en tid redan i morgon  

Jag är lite nervös inför detta men det ska samtidigt bli sååååå skönt att få svar på alla frågor som man har haft. Att få prata med någon som vet!

Min sambo skjutsar mig och följer med. Han sa att han kunde följa med in om jag ville det. Vi får se hur jag gör.

åååhhhh va lättad jag är! Jag ska äntligen få HJÄLP!

Hejsan..

De senaste dagarna har jag mått ovanligt bra.

MEN panikångesten ligger och pyr i kroppen. Den gör ingenting, men det är som att den vill visa mig att den finns där, att jag inte ska tro att den försvinner så enkelt.

Men jag har lärt mig en hel del. Jag är mycket starkare nu. Jag vet att jag inte kommer att dö. Rädslan för att dö är nästan borta. Jag har börjat tänka realistiskt!

Rädslan för att bli galen/tokig är fortfarande kvar. När jag känner att panikångesten finns där, när hjärtat börjar klappa fortfare och bröstkorgen spänner sig, då känns det som om jag snart kommer bli galen, att jag inte kommer orka mer. Men jag har inte blivit tokig än. Jag har det under kontroll.

Terapeuten har fortfarande inte hört av sig. Jag tycker att det är helt sjukt dåligt. Vi lever ju i Sverige, ska man inte få hjälp?!

Det var så länge sen som jag var in till vårdcentralen och berättade allt, vädjade efter hjälp. Allt skulle bli så bra sa läkaren, jag skulle få hjälp. Men nu har det gått två månader. 

För en person med panikångest så är varje dag en kamp. Två månader är en evighet!

Jag har haft sån jävla tur, att jag har klarat mig så bra ändå. Min sambo säger att jag har tagit elefantsteg, att jag har imponerat på honom och att jag har klarat av otroligt mycket helt på egen hand.

Det är så otroligt skönt att sommaren är på väg. Man får så mycket att göra, man har så mycket att tänka på. Jag och min sambo har börjat pilla i trädgården. Vi är så mycket nybörjare man kan bli, men gud va kul det är!

Meta på bryggan med en rosa solnedgång är också en favorit aktivitet :)

Nu ska vi ta och jobba lite,

ta hand om er därute!

Kram!

Jag mår väldigt bra nu för tiden och jag tänkte testa att försöka att tänka på annat än panikångest. Därför tänkte jag ta en bloggpaus både från bloggen och olika forum. 

Jag tänkte lägga ner tiden på att skriva i "min vanliga blogg" och fokusera på vanliga saker i livet. 

När solen ligger på så gillar jag att pilla i trädgården, det är bra för själen :)

Så vi hörs när vi hörs!

Ta hand om er därute   

När jag hade min panikångest attack förra veckan så satte jag mig ner och skrev på ett papper allt som dök upp i huvudet.

När jag får en panikångest attack så beror det antingen på att jag tror att jag ska dö, alltså på riktigt DÖ. Eller så beror det på att jag stressar upp mig över något och sedan inte kan lugna ner mig.

Jag vet inte vart jag ska göra av alla känslor och tankar. Jag börjar gråta, vill slå sönder saker. Det känns som att man kommer att bli helt GALEN och det går inte att lugna ner sig.

Men jag har upptäckt, när jag skriver ner tankarna så lugnar jag ner mig. Jag bara skriver och skriver och till slut så är jag lugn igen.

Jag tänkte dela med mig av en text som jag skrev under en attack. Jag hyperventilerade, skakade och trodde att jag skulle bli galen men försökte samtidigt fokusera och styra pennan.

När jag skriver en sådan text så tillåter jag mig själv att skriva ner precis allt. Jag ska inte behöva skämmas, jag ska inte förfina någonting utan bara helt ärligt skriva ner allt.

"Jag mår dåligt. Jag vet inte varför. Just nu börjar det lugna ner sig. Jag försöker göra allting "rätt". Men när jag gör någonting "rätt" så mår jag dåligt. Om jag är sysslolös så blir jag stressad, om jag har mycket att göra så klagar jag. Jag är en jävla pessimist jämt.

Jag är rädd att min sambo ska tröttna. Fan va dryg jag är. Han säger att jag kan ringa när jag vill men när jag ringer så känner jag mig i vägen. Jag känner mig dryg, att allt ska handla om mig och mina jävla problem. Jag kanske har svårt att tycka om mig själv just nu och därför tror att han så småningom inte kommer tycka om mig heller.

Allt är upp och ner, in och ut...

Jag kan inte få rätsida på någonting. Jag vill ha svar på allt, jag mår dåligt när jag inte har kontroll.

Jag har varit på badhus två gånger, jag har rådfrågat personal i en affär, jag har gjort normala saker och känt mig normal. Men när det kommer ett bakslag så blir jag på ruta ett igen.

Jag vill veta vad som är fel i mitt liv och sen bara ordna det. Men om det inte är något som är fel utan det är bara jag som tänker fel då är det ju helt upp till mig om jag vill må bra. Men jag tenderar att skylla allt på andra. Min lillasyster stressar mig, mamma dricker, min pojkvän har inte tid...

Om alla gjorde si och så så skulle jag må bra. Men borde inte min glädje komma från vad JAG gör? Mår jag dåligt för att JAG beter mig dåligt? Jag försöker ju göra allt rätt men det känns som att tiden inte räcker till. Vill jag göra mig själv nöjd eller göra andra nöjda? Är andra missnöjda med mig eller inbillar jag mig och sätter en omöjlig nivå för mig att nå så att jag alltid misslyckas? Jag säger åt min lillasyster att vara nöjd, kanske är det istället jag som borde vara nöjd med mig själv?

"It's good enough" = nöjd

"It must be perfect" = stress

Jag ser mig själv i spegeln. Utsidan visar inte hur insidan mår förutom en mörkare nyans under ögonen. Jag borde inte klaga på livet. Söta, vackra människor är glada människor. Jag känner mig bortskämd när jag mår dåligt. 

- Stackars vackra flicka, oj vad det är synd om dig!

Jag vill torka tårarna och smälla till mig själv på käften. Jävla gnällkärring! Du går runt och gnäller och klagar och gråter och får panik. Vill du få uppmärksamhet?!"