Svårt att skriva en rubrik idag, men hoppas att ni fattar vad jag menar.

Jag tänkte alltså prata om hur det är att ha panikångest när man är i ett förhållande.

Min sambo umgås med mig varje dag. Han får se alla ups and downs, alla utbrott och lyssna på alla funderingar och tankar. 

Han är väldigt omtänksam och jag känner mig väldigt trygg hos honom. Det tror jag är superviktigt, att man känner att man kan lita på varandra. Min panikångest handlar mycket om att jag känner mig otrygg, så att ha ett stöd som man kan lita på hjälper mig väldigt mycket.

Men ibland kan det bli för mycket. Min sambo vill vara snäll och han vill att jag ska må bra. Men ibland så märker jag att det går ut över honom. Såklart så måste han väl anpassa sig lite grann ibland det går ju inte att undvika. Men ibland ser jag att det går för långt.

Jag vill att han ska kunna göra som han vill.

Om han vill ta en promenad så ska han kunna göra det

Om han vill dra hem till en kompis en kväll så ska han kunna göra det

osv....

Ibland märker jag att han stannar hemma FÖR MIN SKULL. För att jag inte ska må dåligt. Men då säger jag till honom att det inte fungerar så. Vi kan inte leva ett liv där han ska vara "barnvakt" åt mig hela tiden och åsidosätta sig själv.

Till exempel just nu..

Han är ute på en promenad och det märktes att han fick jättedåligt samvete innan han gick. Han frågade mig 100 gånger om det var okej, om jag skulle klara av att vara ensam hemma.

Jag sa att det var helt okej, att han inte behövde oroa sig.

Men egentligen ljög jag. Jag hade en dålig dag och ville att han skulle stanna hemma, jag kände mig konstig i kroppen, orolig och det kändes som att "någonting var på gång". Men jag drog en vit lögn för jag VET att det kommer hända igen. Han kommer ta tusen promenader till och jag KAN INTE tvinga honom att vara hemma varenda gång bara för att jag mår dåligt.

Livet måste ju rulla på, jag vill att vi ska ha ett "vanligt" liv och att allt inte ska anpassas efter min sjukdom. Så då är det bara att gilla läget och härda ut fast man är rädd. 

Så jag ljög, för hans skull, för min skull.

Jag la till att det skulle bli lite kognitiv beteende terapi för mig om han tog en promenad. Sedan sa jag "ingenting kommer ju att hända"

Han påpekade att han hade mobilen med sig och att det bara var att ringa om de va något.

Han är så söt och snäll och rar min karl. Men ibland måste jag övertala honom att trots att jag är rädd och mår dåligt så kan han inte alltid finnas där. Ibland måste jag ta tjuren vid hornen och övervinna rädslan själv.

Idag var en sådan dag, och det kommer komma 100 dagar till då jag absolut inte vill vara ensam men helt enkelt måste vara det. Om vi ska ha ett vanligt liv så måste jag övervinna detta.

Som sagt "ingenting kommer att hända". Det är så sant. Men rädslan bara finns där inom mig, den vill inte försvinna. När den väl greppat tag så finns den bara där tills den själv har valt att försvinna, det är inget jag kan styra över just nu. 

Men jag har lärt mig att det inte är en "äkta rädsla", den är bara på låtsas och bara för att jag känner mig rädd så betyder inte det att jag behöver känna mig rädd, det finns ju inget att vara rädd för egentligen!

ojj, svårt att förklara men....

Man får helt enkelt lära sig att ignorera de falska känslorna som kommer upp utan någon vettig anledning.

Imorse blev jag väckt av att telefonen ringde. Det var psykologen som ringde för att boka ett möte.

Äntligen!

Jag har väntat på detta i flera månader och nu äntligen så händer någonting.

Men mötet innebär inget speciellt, bara snacka lite om hur allt är, sedan till hösten så ska jag börja med KBT:n

Vi får hoppas att KBT:n fungerar på mig. Jag är trött på att leva som jag gör nu. Jag blir ju nervös för minsta lilla och vågar inte göra något "nytt".

När min kusin frågade om jag ville bli hennes brudtärna så blev jag inte glad, det enda jag tänkte på var att jag var livrädd och ville verkligen inte stå där framme framför massa folk i kyrkan!

När min bästa vän frågade om jag ville läsa upp en text på hennes förstföddas dop så blev det samma sak.

Jag vågar inte ta tåget hem ensam, så min sambo får skjutsa mig 30 mil fram och tillbaka varje gång jag ska hälsa på familjen.

Jag vågar inte gå på bio, drar mig för att gå på offentliga platser där jag aldrig varit förut.

Klart att jag lever ett ganska bra liv ändå och gör saker, men jag vill också var spontan! Bara dra in på ett fik och ta en spontan fika, träffa upp kompisarna på stan utan några planer och se vad som händer, följa med min sambo hem till hans polare på middag.

Allt är så himla svårt för mig, allt handlar om att jag bli rädd, nervös och orolig.

Jag HOPPAS Kognitiv beteende terapi kan ändra mitt liv.

För det viktigaste är redan klart och det är att jag VILL ändra mig. Då borde resten lösa sig om man bara jobbar på det.

Hurra hurra för mig som tagit mig så långt! Ganska kul att jag har allt nerskrivet, hela min resa och den är inte slut ännu....

Jag pratade ju med pappa igår. Samtalet fick mig att må otroligt dåligt.

Idag ringde mamma, då fick jag reda på att pappa hade sagt till alla att vi skulle komma ner och hälsa på redan till helgen, fast jag sa till pappa att vi skulle fundera på det!!!

Jag blir så jävla stressad och pressad. Så jävla egoistiskt av pappa att tjata och tjata och sätta tankar i mitt huvud som gör att jag mår dåligt.

Men mamma sa att hon förstod, att vi bestämmer själva när vi vill komma ner och att det inte är bråttom. Det var så otroligt skönt att höra.

Jag sa rakt ut till henne att jag hade pratat med kuratorn om att jag får ångestattacker när pressen kommer från familjen att vi ska åka ner och hälsa på. Att jag blir så jävla stressad och har svårt för att säga nej.

Jag fick inte så mycket respons från henne men jag vet att hon förstod och inte tänker pressa mig.

Det är så jävla drygt, att minsta lilla räcker för att jag ska bli helt deprimerad och stressad så man blir helt utmattad.

Men det blir väl bättre med tiden...

Jag hade ett otroligt långt samtal med pappa nyss. Han började tjata om när jag skulle komma ner och hälsa på. Jag sa ärligt att jag nog kommer lite senare, att jag inte orkar vara hemifrån två veckor i streck.

Han fortsatte att tjata och började "hota" med att min lillasyster skulle bli ledsen.

"Hon skulle ju bli så glad om du kom nu"

"Då kan vi ju göra något roligt i helgen, hon har ju så tråkigt hemma"

"Vi kan göra de där och de där och de där, ska du inte komma hit?"

Till slut utbrast jag: Men vad vill JAG göra då?

Jag har ju så himla svårt med att säga nej och tänka på mig själv. Men då bestämde jag mig för att stå upp för mig själv.

Alla tjatar på mig från alla håll och kanter. Men de är ju inte bättre själv! Jag och sambon har åkt till dom typ 8 gånger på ett halvår, de har inte åkt hem till oss en enda gång! Det är fan lika långt för dom att åka hit och lika dyrt som det är för oss!!

Pappa fortsatte att babbla på och till slut säger han:

"Gud va du är tråkig"

Han sa precis det som jag alltid oroar mig över, som jag alltid stressar upp mig för. Jag är så jävla stressad över att folk ska tycka att jag är tråkig och inte bryr mig i folk!

Jag hade pratat om det med terapeuten tidigare idag, att jag ränner omkring och är alla till lags. Att jag struntar i vad jag vill göra och springer runt tills jag blir helt utmattad och får ångestattacker.

Jag får så jävla ont i magen av sånt här!!!!!!!!!

Idag var jag på mitt andra möte hos kuratorn, jag tänkte skriva lite om hur det gick och hur det kändes.

Jag vaknade åtta på morgonen. Hade inte fått så mycket sömn eftersom jag var väldigt orolig. Det var jättesvårt att ta sig ur sängen och jag ville så gärna skita i allting.

Slängde i mig frukost och gjorde mig i ordning. Tankarna flög runt i huvudet. Jag försökte komma på flera anledningar till att skita i mötet. Att bara strunta i det och lägga sig i sängen igen. Det är så jag alltid har gjort, när något har varit nytt, läskigt, nervöst så har jag skitit i det, trots att det egentligen inte är så farligt.

Även den här gången så gick jag på toaletten tre gånger innan vi skulle åka, var så jävla nervös!

När vi satte oss i bilen så blev jag mer och mer nervös ju närmare vi kom. Men jag intalade mig att det är ju just därför jag ska träffa kuratorn, för att lösa problemen med att jag är så rädd för allting.

Vi anmälde oss i receptionen och gick nerför en trappa till väntrummet. I trappan så kändes det som att jag skulle ner till en håla i marken och bli torterad. Jag var så jävla rädd och nervös!

Nere i väntrummet så höll jag på att gå under. Tårarna började krypa fram och jag var rädd att jag skulle få panik. Jag visste inte vad jag var rädd för, varför det var så läskigt. Det bara var det och det kändes som att jag inte kunde styra över det.

Min pojkvän höll min hand och kollade mig i ögonen. Jag försökte andas lungt och intalade mig att det skulle bli bra bara jag hade sättit mig i rummet. 

Kuratorn kom och ledde mig in till rummet. Jag satte mig i stolen och andades ut. På en gång sa jag att jag hade varit jättenervös, att jag inte visste varför men att det kändes bättre när jag hade kommit in i rummet.

Efter den meningen så försvann nervositeten, för då satt jag ju i rummet, då var jag framme och det fanns inget läskigt där. Fantasin kunde inte längre springa iväg och inbilla mig saker. 

Vi pratade mycket om min lillasyster, om min familjs alkoholproblem, vi kom fram till att min rädsla för nya saker började när jag flyttade hemifrån (i protest för att mamma svek mig)

Vi pratade även om att jag måste våga säga nej. Säga nej till saker jag inte vill göra. Just nu är jag för snäll och springer omkring och tillfredställer alla runt omkring mig. Stressar och mår dåligt över att jag tycker att jag inte gör tillräckligt.

Vi kom fram till att jag bara är människa, att jag inte är någon som kan hinna med allt, vilja göra allt och vara alla till lags. Ibland måste man säga nej, ta det lungt och tänka på sig själv i första hand.

Vi pratade i ungefär en timme och tiden bara flög iväg. Hon sa att de kunde erbjuda Kognitiv beteende terapi som går ut på att man utsätter sig för sådant man är rädd för, och på så vis inse att det inte var så läskigt och steg för steg så försvinner rädslan förhoppningsvis.

DET LÄT LÄSKIGT! OMG! HUR FAN SKA DETTA GÅ?!

Men jag sa direkt att jag får väl tvinga mig själv till det, det finns ju inget annat jag kan göra om jag vill ändra på mig själv och må bättre.

Psykologen skulle ringa upp mig och boka en tid. Sedan skulle jag få 10 stycken möten i höst för terapin.

Hon frågade även om jag ville träffa henne igen, men jag sa att jag skulle fundera på det.

Sån är jag, praktisk och saklig. Om jag ska gå vidare med KBT så vill jag gå vidare. Jag ser den här behandlingen som en lista där jag ska kryssa för allt jag måste göra för att sedan bli frisk. Om det krävs att jag göra olika saker så gör jag dom bara för att traska vidare mot målet.

Känns onödigt att sitta och "snacka" med henne då om det inte ger mig någonting.

Jag ska till kuratorn imorgon. Det blir mitt andra möte. Många tankar i huvudet.

Första gången så visste jag inte alls vad jag skulle prata om så rabblade bara på om mina panikångestattacker, hur dom kändes, vad jag brukar göra när dom kommer och lite bakgrund fast bara några månader bakåt...

Tänkte att jag den här gången kanske skulle berätta lite mer om mitt liv. Det finns ju en massa att berätta.......

Men det känns så konstigt att sitta och berätta sitt innersta för en "främling". Jag får en massa prestationsångest, rädd att göra "fel"..

Vad ska jag berätta?

Vad är aktuellt, relativt?

Tänk om jag berättar onödigt mycket?

Tänk om jag bara rabblar på om saker som inte har med saken att göra?

Vågar jag sitta och berätta om mitt liv?

När jag läser dessa frågor så verkar det inte som att jag ska till en kurator, det låter snarare som en arbetsintervju, som om jag ska träffa någon som har som jobb att dömma mig. Som ska bestämma om jag duger eller ej.. Men det är ju inte sant. Kuratorn finns ju där för mig. Kuratorns jobb är att lyssna på mig och om jag vill prata om något så är det bara att prata..

Suck...

Att jag ska va så jävla nervös!!

Lika bra att göra en checklista över vad jag vill ta upp:

* Min barndom och relationen till mamma, pappa, mormor och lillasyster

* Hur det har blivit när jag har flyttat hem till pojkvännen

* Min oro över att åka hem och hälsa på

* Pressen från släkt och vänner som vill att jag hälsar på

* Oron över att vara ifrån min pojkvän

* Rädslan för att äta vissa saker

* Rädslan för att snusa

* Mår jag bäst av att bara vara hemma eller mår jag bäst av att åka hem till familjen regelbundet?

* Är det verkligen bra för mig att pendla fram och tillbaka?

Dessa saker stressar mig något så otroligt! Jag märkte av det efter mitt första möte hos kuratorn. Då det var dags att börja planera nästa resa ner till familjen. Mitt humör ändrades totoalt! Jag blev deprimerad, stressad, nervös och mådde dåligt.

Då slog det mig!

Jag mår dåligt över att åka ner till familjen hela tiden! Förut misstänkte jag att jag mådde dåligt för att jag hade flyttat från familjen. Men de gångerna jag mår bra är ju när jag är hos min pojkvän och dagarna flyter på. Det är när jag ska åka till familjen som panikångesten sätter igång!

Nu blev det hjärnsläpp, vet inte vad jag mer ska skriva. 

Men uppdaterar såklart imorgon efter mötet!

Ensam hemma.. såklart.

Stod och diskade med radion på högsta volym. Basen dunkade och det var den ena dunka dunka låten efter den andra.

Jag hade slängt i mig en kladdkakemuffins precis före.

Plötsligt så känner jag hur jag börjar gå upp i varv. Allt dunkande från den höga musiken, en kladdkakemuffins full med socker.

Jag började hispa över att jag skulle få panik av detta. Att hjärtat skulle rusa iväg.

Min karl kommer inte hem förens tidigast om två timmar... FAN

Jag stängde av musiken och skyndade mig till datorn och bloggen, min enda räddning.

Skriv skriv skriv, andas andas andas, djuuuuupa andetag.

Fan va drygt detta är!

Det känns som att jag MÅSTE hålla koll på mig själv hela tiden. Fokusera!

För att annars så kommer jag bli galen, springa runt och skrika, hyperventilera och inte kunna lugna ner mig själv.

Bloggen är så jävla bra, man kan inte få panik när man skriver. Då måste man koncentrera sig, det är bara att skriva och skriva och skriva. Om jag inte vet vad jag ska skriva så skriver jag bara det första som ploppar upp i huvudet.

Nu är jag lite lugnare.. ska slå på lugna favoriter på radion istället och försöka diska klart.

Hoppas ni mår bra där ute!

Jag sitter med spänningar i bröstet, det har hållt i sig i flera timmar.

Jag har en känsla i kroppen, en känsla som jag känner igen. Det är den känslan som jag kände varje dag förut men som hade försvunnit. Nu är den här igen.

Stress, oro och att inte kunna slappna av trots att man ligger i en varm säng med sin älskling. Man är spänd och i varv hela tiden och till slut så kan man drabbas av en panikångestattack.

Alla tankar kring att besöka släkt och vänner, allt jag måste hinna med, all press och all ångest över att inte räcka till. Det är de som gör att jag får panikångestattacker.

Jag kom på det nyss.

Först vare på tal att jag bara skulle åka ner och fira min födelsedag, lite fika, umgås lite och ta det lungt en helg och sedan åka upp igen.

Men det fanns ju mer som jag BORDE göra, saker som gör mig stressad och mår dåligt.

Jag får ju inte glömma pappas födelsedag, syrrans skolavslutning, min väninna som nyss blivit gravid och gamla kompisgänget som vill bjuda med mig på en tur ut till en stuga och sova över.

Jahapp, där försvann den lugna helgen.

Det blev ändring och resulterade i två veckor planerat där nere.

UTAN MIN SAMBO som måste vara hemma pga av jobb.

Detta har nu gjort att jag mår lika dåligt som jag gjorde förut. All press på att göra saker för andra för att dom inte ska bli besvikna.

Klart det vore roligt att göra allt detta. Men varför jag mår dåligt beror på att jag 

känner att jag inte har något val. Om något inte klaffar så blir den personen det gäller så jävla besviken!

Då sätter panikångesten igång.

När jag är hemma med min sambo så passar jag på att vara självisk och göra saker för min egen skull. Men då ringer dom och påminner mig om att jag inte finns hos dom, frågar när jag kommer ner igen och ungefär som att jag struntar i dom.

Hur fan ska detta gå?

Jaja, nu har jag i alla fall en del att ta upp med terapeuten. Jag var ju orolig över att jag inte visste vad jag skulle prata om där, men nu har jag som sagt en del.

Godnatt på er!