Jag är fortfarande lite skakig över det som hände igår.

Stegvis har jag nu fått ont i bröstet, det gör ont i halsen för varje andetag jag tar.

Jag tittar på pillerburken på bordet, funderar på om jag ska ta en tablett eller inte. Jag vill helst inte, men det skulle vara så skönt att få vara lugn för en stund, att trycket på bröstet skulle försvinna, blunda och bara slappna av.

Jag ska nog ta på mig lite kläder nu för att sedan gå en promenad med min sambo. Han har försökt få ut mig på promenader i flera veckor nu. Han går ut och går varje dag medan jag stannar inne. 

Jag har hört att man mår bättre av promenader, lika bra att testa kanske?

Det blir lite svårt att tänka på annat nu, men tanke på vad jag skrev om i förra inlägget. Men jag känner att jag bara måste skriva lite just nu för att lugna ner mig. Är helt uppe i varv och arg, ledsen, trött och pigg på samma gång.

Men men.. 

Läkartid var det ju idag..

Innan jag skulle dit så var jag sjuuuuuukt nervös. För bara någon månad sen så var jag livrädd för att besöka ett sjukhus. Men nu hade jag mått så pass dåligt att jag var beredd att göra allt för att bota den där jävla ångesten.

Min sambo försökte muntra upp mig genom att muta mig med att vi skulle köpa oss en varsin go, kletig subway macka efteråt och kolla på film.

När jag kom till vårdcentralen som jag aldrig har besökt förut så fick vi betala för att sedan sätta oss att vänta. Jag satt och pillrade med kvittot nervöst. Min sambo tog min ena hand och sa att det nog skulle gå bra.

Min sambo fick följa med in till läkaren också. Det kändes bäst så. Så fort vi hade kommit in i rummet så kändes det lugnare. Jag var ivrig över att få veta så mycket som möjligt och få höra lite fakta från en expert.

Vi pratade lite om vad jag hade för problem. Det var svårt att få fram allt, så min sambo la till lite då och då när han märkte att det var något jag hade glömt.

Till slut sa läkaren att jag skulle få en tid hos en terapeut (googlade stavningen hehe) 

Jag frågade hur lång tid det skulle ta, men det visste han inte. Jag suckade och blev besviken. Min sambo var snäll och frågade åt mig om vi kunde få några tabletter att köpa med hem för att använda vid behov. Läkaren skrev ut något lugnande och sen tackade vi och gick.

Så fort jag kom utanför dörrarna så uttryckte jag min besvikelse för min sambo. Jag hade väntat mig guld och gröna skogar. En läkare som vet vad han pratar om, som kommer säga de rätta sakerna och hjälpa mig på direkten. Men det enda han sa var saker som jag redan visste om, sen vare tack och adjö och nu ska jag bara sitta och vänta....

När vi kom hem så glufsade vi i oss våra mackor och kollade på naturfilm. Jag funderade och funderade. Till slut bestämde jag mig för att prova en tablett, bara för att se hur de fungerade.

Jag hatar egentligen tabletter, är rädd för dom OCKSÅ.. suck

Jag läste beskrivningen först. Där står det att man kan men väldigt sällan få rubbad hjärtrytm eller något och massa andra saker med hjärtat. Då var det kört.

Jag som är livrädd för de där med hjärtat. Jag tog en tablett och snabbt insåg jag att fan, jag kan inte slappna av! Jag började oroa mig för att just jag skulle få ont i bröstet av tabletterna. Min sambo försökte övertala mig att tabletterna ska hjälpa mig, men det hjälptes inte.

Jag stressade upp mig själv, började frysa som en idiot och till slut brast det. Jag grät och grät och grät. Jag kommer ihåg att jag sa:

"Det är bara skit allting, jag kan inte ta tabletter för att jag är rädd för dom, jag vill ta tabletter för att få bort ångesten på nå jävla sätt. De där jävla påståendena om att man ska ta fotbad och dricka te det skiter jag i. Inte fan kan en jävla tekopp ta bort det här?! Och sen ska man vakna imorgon och allt börjar om på nytt....."

Allt kändes så hopplöst. Samtidigt låg jag och skakade i soffan för att jag frös så mycket. Till slut tog jag mig i kragen och traskade in till duschen, en lång HET dusch. Intalade mig själv att slappna av och att det skulle bli bättre så fort jag slutade frysa. Jag la mig i sängen, varm och skön, skulle skriva i bloggen och kolla på big brother. Kände mig väldigt lugn och var tacksam för de..

Men då ringer telefonen och det som beskrivs nedan händer...........

En skit dag helt enkelt.

Förlåt att jag inte har bloggat idag. Men det har hänt en hel del hemska saker.

Jag vet inte vart jag ska börja, jag vet inte ens om jag ska skriva om det. Men den här dagen kan lätt bli kallad för den värsta dagen i mitt liv och det är noll ironi i den meningen.

Jag ska försöka att inte bli för personlig. Jag kanske kommer berätta saker som ligger utanför mitt tema, panikångest. Men jag tror att det är viktigt att jag verkligen skriver ner allt jag är med om för att bearbeta det och för att andra ska få ta del av det.

Min lillasyster på elva år ringde idag och grät. Det har hon gjort flera gånger. Jag bor 30 mil ifrån henne och det skär i hjärtat varje gång jag får ett sådant samtal. Mamma hade druckit alkohol igen. Vilket hon har gjort under hela min uppväxt och som hon nu fortsätter med medan min lillasyster växer upp.

Allt ansvar låg i mina händer efter att min syster ringt mig. Alkoholiserade föräldrar blir som småbarn, trotsiga, okänsliga och bara skriker.

JAG måste fixa det här. 30 mil bort, via telefon. Jag måste ringa till mormor och be om skjuts, jag måste trösta min lillasyster via telefon och skälla ut mamma medan hon förnekar alla misstag hon gjort.

Den här gången ville inte mormor hämta min lillasyster som hon har gjort flera gånger förut. Det var då jag som fick ta smällen. Jag fick berätta för min syster att hon inte hade någon skjuts bort därifrån, jag fick lyssna på min lillasysters sorgsna röst i andra änden. Hon var rädd, hon ville inte bo där, hon ville bo hos mig och mest av allt ville hon hem till mormor nu på en gång.

Om jag hade varit där hade jag hämtat henne på en gång. Men jag fick lov att så gott jag kunde lugna ner henne via telefon.

Detta pågår i tre timmar. Velande fram och tillbaka om mormor ska komma eller ej. Mamma förnekar allt, försöker övertyga mormor om att allt är i sin ordning. Jag kokar inombords och nästan sprängs!

Till slut orkar min elvaåriga syster inte längre. Hon skriker på mamma, mamma skriker tillbaka. Jag ber min lillasyster att låsa in sig på toaletten. Mamma håller fast dörren samtidigt som hon skriker "HON LJUGER HON LJUGER!"

Min lillasyster skriker desperat att mamma ska lämna henne ifred. Jag är helt stum på andra änden, vet inte vad jag ska ta mig till.

Till slut hör jag min lillasyster i ett vrål "JAG ORKAR INTE MER! JAG ORKAR INTE MER!"

Vrålet slutar i gråt... min lilla lilla syster gråter...

Jag börjar också gråta, vi gråter tillsammans och jag vill hålla om henne men kan inte.

Mamma sluddrar på rösten och försöker säga något men får inte fram ett ord. Hon förstod inte, hon kunde inte förstå hur mycket hon förstör med sin alkohol.

Mormor bestämde sig till slut för att hämta min lillasyster. Min syster höll på att somna för att hon var så utmattad, men hon höll sig vaken för att inte missa chansen att få komma därifrån.

Min lilla älskade syster...

När jag var liten som henne så betedde sig mamma precis likadant. Men jag hade ingen storasyster. Jag försöker så gott jag kan med att vara den bästa storasystern i hela världen men ibland känns det hopplöst när man inte vet hur man ska lösa allting.

Varje dag den andra lik, ibland har jag tur och mår lite bättre.

Men oftast så sitter jag hela dagen och är rädd..

..rädd för att få en hjärtattack

..rädd för att känna en skrämmande smärta någonstans i kroppen

..rädd för att det ska hända när jag är ensam hemma

Idag har jag suttit flera timmar i sträck och spänt mig. 

Jag har försökt diska, titta på tv, läsa bloggar. Men rädslan försvinner inte!

Jag har blivit helt besatt av det, jag kan inte sluta tänka på det!!!

Jag kan inte sitta hemma och bara chilla :(

GAAAAAAAAAAAAH .. blir helt galen snart!

Sen har jag även ont i ryggen, vet inte varför... suck.

Varje gång jag tar en snus så är jag jätterädd. Jag är rädd för att snusen ska göra så att det gör ont i hjärtat.. Men samtidigt så måste jag ta snusen, för att jag annars blir galen av abstinensen.

Just nu är det så jävla varmt. Jag kollar på termometern och den visar 25 grader vid väggen. Jag som alltid klagar på att jag fryser, nu är det för varmt istället.. suuuuuuuuck!

Snart kommer min sambo tillbaka med sin brorsa. De ska bära in en möbel. Jag har aldrig träffat hans brorsa förut, så är lite nervös, men det ska nog gå bra.

Suck för livet...

Något väldigt skrämmande hände idag. 

Min sambo fick "dubbelslag" i hjärtat. Han fick ont i bröstet och jag blev riktigt rädd.

Han har fått dubbelslag tidigare flera gånger, men den här gången fick han flera på rad. Han tog upp telefonen och ringde sin pappa medan jag stod helt hjälplös och visste inte vad jag skulle göra.

Till slut sa jag åt honom att jag ville följa med dom till sjukhuset. Min sambo vet om att jag har det svårt med att åka bil, åka bil långt, besöka sjukhus och umgås med människor (bland annat hans pappa som skulle med, som är jättetrevlig men det är ändå svårt för mig att umgås med andra).

Min sambo sa att jag inte behövde åka med, men jag hade bestämt mig. Jag ville vara där för honom för vi visste ju inte än vad det var som hade hänt.

Vi satte oss i bilen med hans pappa och åkte iväg. All min ångest var som bortblåst och det enda jag tänkte på var hur min sambo mådde.

Efter en del åkande så bestämde vi oss för att åka hem igen eftersom smärtan i bröstet hade gått över.

Men usch va läskigt det var! Det är ju smärtor i hjärtat som jag är så himla rädd för. Min sambo säger jämt att det inte kommer hända, att jag är ung och frisk. Men man blir rädd när det sedan händer honom, mitt framför ögonen på mig :(

Då tänker jag på en gång "Tänk om det händer mig? Fan va ont det måste göra? Fan va rädd jag blir!!"

Att få ont i fingret eller något gör mig ingenting men hjärtat.. det är läskigt. 

Nu ska vi äta lite middag, det blev inte så mycket skrivande i bloggen idag. Jag har hunnit storstäda och sen blev de ju den där svängen som nästan tog oss till sjukhuset.

Vi hörs nog lite senare!

Jag kan inte låta bli och le när jag ser det här klippet!

En katt som vill vara en kaninis!   

Fan helvete. Sitter och mår illa, fryser och ja, sedan går det utför. Jag mår piss.

Så fort jag mår liite dåligt på något sätt så går det utför.

Jag blir apatisk, bara sitter som en staty och mår dåligt.

Så jävla skönt med bloggen då. För nu känner jag jämt att jag ska skriva i bloggen så fort jag mår dåligt. Då aktiverar jag mig. Jag gör något.

Oftast har det gått över när jag har skrivit klart inlägget :)

Jag är så besviken på den här dagen. Jag har bara kastat bort den och jag kan inte sluta må dåligt över det. FAN VA JAG ÄR NEDSTÄMD HELA TIDEN!

Känns som att det inte finns något att vara glad över.. allt är bara skit.

Jag blir så ledsen när jag tänker så ibland. Jag SKA inte tänka så!

Jag har världens underbaraste pojkvän, fint hem, jobb och massa saker att se fram emot!

Men likt fan så sitter jag och surar ner mig. Dagarna släpar sig fram..........

Jag borde städa, jag borde duscha, jag borde fixa och dona, jag borde göra något vettigt! Jag vill göra något vettigt!

Men ändå sitter jag här och det känns som att jag inte gör någonting.

Min sambo är så kärleksfull, så omtänksam. Han lyssnar och frågar hur jag mår hela tiden. Jag får dåligt samvete för att jag mår dåligt hela tiden. Det kan inte vara kul att vara tillsammans med mig just nu. Men han säger att det är så det är, ibland mår man dåligt, att man ställer upp för varandra i vått och torrt. Han är helt underbar! Jag älskar honom så himla mycket! Det känns som att vi har varit tillsammans i flera år. Vi förstår varandra och ställer upp för varandra. Fast vi har bara varit tillsammans i några månader :)

Fan det känns som att jag har vuxit fast i soffan.. fastlimmad med arselet, kan inte resa på mig och få något gjort.

Allt för den där låten jag hörde tidigare idag. Jag skulle ju bara sätta på musik på datorn och sedan börja dona här hemma. Men så hörde jag den där sorgliga låten, började gråta, och sen dess har jag suttit här i soffan.

Det blev en tung dag i dag..