Jag hittade ett bra radioprogram om social fobi.

Nu tror inte jag att jag har social fobi men det finns mycket som jag känner igen.

Jag har ju svårt för att ringa ett samtal, alltså till någon jag inte känner som tandläkare och så, svårt för att vara på offentliga platser, fråga personal och så vidare. Känslorna de beskriver i programmet stämmer bra in på panikångest också.

Som att man känner sig liten och svag

Orolig och rädd

Värt att lyssna på!

Klicka på länken för att lyssna (öppnas i nytt fönster)

http://urplay.se/161848

Att åka till Stockholm, när jag först fick reda på det så spenderade jag VARJE DAG till att fundera och oroa mig. En hel vecka innan så var Stockholm det enda jag pratade om. Till slut fick min sambo lov att säga åt mig, att jag måste ta det lungt och inte fundera så mycket.

Men det var kaos i mitt huvud. Jag blir så himla orolig när jag ska till en ny plats och inte vet hur det ser ut. Jag försöker planera i huvudet varje steg jag tar på den nya platsen och vad vi ska göra. Men det blir såklart väldigt svårt när allt är nytt!

Då blir jag orolig, rädd och vill skita i allt.

Men jag åkte dit, och det gick relativt bra.

Efter resan så ville jag bara åka hem. Nu hade jag fått det gjort och ville bara rymma hem till hemmets trygga vrå.

Men jag ville även umgås med familjen några dagar, vi hade ju inte setts på ett tag. Så jag stannade kvar. 

Jag var på besök hos min tjejkompis. Men kände pressen från mamma och lillasyster att de ville att jag skulle komma dit. 

Men jag intalade mig att väl hemma hos min tjejkompis så skulle jag ta det lungt. Jag skulle inte stressa och jag fick vara där hela dagen om jag ville.

Vi tog det väldigt lungt, men min kropp var orolig och stressad. 

Till slut fick jag ont i magen, jag började frysa och till slut började hela kroppen darra och skaka. Min vän bjöd på te och macka. Jag fick pressa ner tuggorna i halsen. 

Till slut började jag prata om min stress, hur sjukt stressad jag är och hur mycket familjen pressar mig att jag inte är där tillräckligt. Jag pratade fortare och fortare och började skaka mer och mer 

Sen, till slut så.....

Bara brast det. Jag la plötsligt ner huvudet mot bordet och började storböla!

Min vän blev jätterädd och frågade hur det var med mig. Jag gick över och kramade om henne och bara grät och grät och grät!

Allt bara lossnade, all press, stress och spänningar. De bara forsade ur mig i tårar. Jag hade härdat och pressat mig själv genom Stockholm och familjens tjat och nu bara grät jag ut allting. Jag trodde aldrig att jag skulle få en panikångest attack hemma hos henne. Vanligtvis så brukar jag hålla ut och sedan få panikångest när jag har kommit hem.

Men hon tröstade mig och sedan gick jag över till mormor där jag skulle sova.

Jag la mig på bäddsoffan i fosterställning och grät ännu mer. Jag kände mig så svag och hjälplös, så trött och ledsen.

Till slut gjorde jag något hemskt. Jag tog fram en Baileys flaska som jag hade köpt på färjan. Jag öppnade korken och hällde upp ett glas. 

Jag ville lugna ner mig, försöka slappna av. Men redan vid första klunken så förstod jag vad jag höll på med.

JAG GJORDE PRECIS SOM MIN MAMMA BRUKAR GÖRA,

LÖSA PROBLEM MED ALKOHOL!

Jag vill inte gå den vägen, jag vill inte bli som hon.

Jag skyndade mig in på toaletten och grät och spydde samtidigt.

Det var en hemsk kväll och jag var helt slut när jag sedan somnade.

Det är så hemskt att man inte kan vara ärlig och berätta för sin familj hur man mår, att de sedan ska förstå och lyssna.

Det gör inte min familj och det tär verkligen på mig! Jag vet inte hur jag ska lösa detta :(

Hej svejs!

Nu är jag tillbaka :)

Vilken omtumlande helg må jag säga!

Jag var ju till Stockholm i helgen, tänkte ta det hela lite kortfattat.

Vi åkte tåg till Stockholm, min värsta madröm, men det visade sig att tåget var det lättaste på hela resan. Jag vågar nästan säga att det var avkopplande :) Vi hade bokat platser och det var inget byte.

På morgonen så var jag så jävla peppad. Nu jävlar ska jag åka tåg!

Så jag bara gjorde det, tvekade knappt utan bara gjorde det!

Väl i Stockholm så blev det en massa spring. Vi hade en massa packning och det var folk överallt. I den stunden så ville jag bara hem. Hem till mitt hus och min sambo. Va fan gör jag i Stockholm?

Men vi tog oss till slut till Gröna lund. Jag åkte några karuseller och det gick bra. Det var bara köerna som var något obehagliga. När man stod där som packade sillar och det skulle bli svårt om man ville vända och gå ut. Men men det gick väl bra.

Nästa aktivitet var att åka färja. Jag hade ställt in mig på att bara jag kommer på färjan så kan jag ta det lugnt. Då har jag en hytt att vara i och jag kan gå på toaletten när jag vill eller bara ligga i sängen om jag inte vill göra något annat. Då blev det enklare att slappna av :)

Bussen hem var jag inte ett dugg orolig över. Det var ju bussen HEM :)

Vi hittade en plats längst bak precis bredvid toaletten, PERFEKT.

Så bussresan hem blev väldigt avslappnad!

Jahapp då har jag klarat ännu en grej som jag inte trodde att jag kunde klara av!

Det går framåt!!!! :D

Imorgon åker jag hem till familjen och hälsar på vilket innebär:

bilresa flera mil

tågresa flera mil

sova borta

inte vara med min sambo

det kommer säkert lite fler obehagliga saker också ;)

Men jag ska nog se till att klara av det, men är ganska nervös måste jag erkänna!

Kommer såklart att uppdatera när jag kommer hem om hur det gick.

Hörs om ungefär en vecka! Ta hand om er därute!

Jag har glömt bort att berätta hur det gick med mötet hos psykologen.

Jag var aldrig dit.

Kvällen före så hade jag glömt bort det och hållt mig upp sent. Sedan på morgonen så var jag så himla trött, mådde dåligt och ville bara ligga i sängen.

Sen kom jag på, att jag går ju till psykologen för min egen skull. Om jag inte vill gå dit så behöver jag inte det.

Men min prestationsångest gör att jag får världens skuldkänslor om jag inte gör saker perfekt. Men jag släppte taget och sa till mig själv att det är okej. Psykologen har sagt flera gånger att det är heeeeelt okej att ställa in möten.

Jag skickade iväg ett sms. Men sedan så ringde han upp. 

Han var väldigt nyfiken på hur det gick när jag åkte på tältsemester. Jag berättade om hur bra det hade gått, att jag var nervös innan men att det gick över.

Han försökte tuta i mig hur stolt jag ska vara över mig själv, hur mycket jag har klarat av. Men det är tydligen väldigt svårt för mig att fatta :S

Han sa att jag till och med borde skriva en bok! Haha!

Jag berättade om bloggen och han tyckte att det var en jättebra ide :)

Till slut hade vi pratat i en halvtimme så det blev ju nästan ett möte ändå fast över telefonen och dessutom GRATIS. Det klagar vi inte över :)

Men skönt egentligen, att psykologen bryr sig. Att han ringer upp och frågar hur man mår och hur allt har gått.

I början tyckte jag att det var drygt (fortfarande svårt att berätta och erkänna när jag mår dåligt, vill alltid vara stark utåt)

Men nu börjar jag uppskatta det. Det blir lättare att öppna sig för någon som bryr sig och som inte bara babblar..

Andas in och andas ut.........

Morgonen började med gråtkalas. Jag bara grät och grät och grät.

Men jag behövde verkligen släppa på trycket!

Min sambo fanns hos mig och gjorde sedan kaffe till mig <3

Jag försöker vara stark och modig hela tiden. Men det är kaos i mitt huvud. Det är krig och jag vill två olika saker.

Den ena vill bara lägga täcket över huvudet och sova genom livet

Den andra vill leva!

Jag måste hela tiden slåss med mig själv, det är som en psykisk kamp varenda gång jag ska göra något.

Nu handlar det om Stockholm. Jag ska åka tåg, vara på gröna lund och sist åka en dygns färja.

Jag vet att det kommer att gå bra. Men min ångest gör att jag försöker hitta på massa anledningar till att INTE åka. 

Men jag måste åka, för mina syskons skull. Vi gör aldrig något speciellt tillsammans och nu när jag har flyttat så träffas vi knappt.

Jag vill inte tacka nej på grund av min ångest!!!!!

Men idag grät jag och hyperventilerade för att jag är helt jävla livrädd! Jag känner mig tvingad till att åka och det känns inte ett dugg bra.

Jag måste vara stark och modig men ibland så brister det.

Jag är glad att jag grät ut här hemma. Tänk om jag hade hållt det inom mig för att sedan brista mitt på Gröna lund? 

"Hej, här står jag och skriker rakt ut som en jävla galning!"

Jag hatar att göra saker som jag inte vill göra, jag hatar att inte göra saker på MITT sätt. Jag blir väldigt stressad och panikångesten står runt hörnet.

När det är småsaker så gör det mig inget..

Men när det gäller resor, planer och sådant. Ja, då vill jag helst ha kontroll.

Grejen är den, att jag skulle egentligen åka till familjen vid ett senare tillfälle var det planerat. 

MEN sen kommer dom med stockholmsresan och allt blev ändrat. Jag ska nu åka ner tidigare. Det är väl okej..

Men på en gång så blir jag stressad som fan. Dödsångesten har till och med kommit tillbaka lite grann! :(

Jag vet inte vad jag ska göra, ångesten säger åt mig att vara hemma.

Men jag vill umgås med min familj, vem tackar nej till att åka till sthlm?

Jag måste åka!

Men allt är så läskigt, alla nya saker, jag har noll kontroll!

Om det var riktigt så skulle jag egentligen ta tåget direkt till sthlm ensam men min sambo är snäll och skjutsar mig till familjen först. Det kostar en hel del mer. Men han menar att det är värt det.

Jag har 200 spänn på mitt kort. Jag skulle behöva köpa en födelsedagspresent, men jag måste prioritera och gå till psykologen på tisdag och fylla på mobilen.

Ååååååhhhh va stressigt allt blev!

Jag hoppas att jag inte får någon black out i sthlm. Att jag kan kämpa igenom det och släppa taget när jag kommer hem. Men vem vet, jag kanske stressar mig själv så mycket att jag får en black out eller något på helt fel ställe.

Det kommer att bli roligt det kommer att bli roligt, bara du åker så kommer det bli roligt

Ta en person med panikångest och släng iväg den till Stockholm. Det låter väl som en helt underbar ide?

Men vad gör man inte för familjen? Vad gör man inte för ett "happy family moment"?

Jag kom nyss hem från en tältsemester STORT FRAMSTEG

och nu ska jag kasta mig in i en till stor sak

Åka tåg

Massa folk

Ja gud vet vad.. läskiga saker de där höhö ;)

Men jag ska vara modig, ta det som det kommer..

och vad är det värsta som kan hända?

Ja, just det!

Jag ska i alla fall prata om detta med psykologen. Undrar vad han tycker om det. Sist jag var där så överraskade jag med tältsemester och nästa gång så ska jag till sthlm. 

Det är kaos i mitt huvud, men jag kämpar vidare!

Det är läskigt så jävla läskigt. Men jag vägrar vara en fegis!