friskochgalen

Senaste inläggen

Av MsEvolyn - Fredag 26 aug 20:53

Hej igen,

Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...


I alla fall,

dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väldigt svårt att förklara men jag ska försöka.


Tänk dig att solen skiner på himlen och plötsligt så börjar det sväva in moln som skymmer solen. Du kan inte stoppa molnen du kan bara stå  och obeservera hur de sakta men säkert dras över solen och till slut så blir det helt svart. Sen sitter man i det där svarta och väntar, tills molnen behagar flytta på sig och solen åter igen skiner.


Så känns det att ha ångest för mig, när solen skiner så är allt normalt. Men plötsligt så ser man ett moln och ett till och ett till. Här så vet man att shit, nu kommer ångesten. Man kan inte fly, utan man bara är i det, och känner hur ångesten omsluter en. När solen är helt borta då är man i ingenmansland. Jag blir jättedeppig och tyst, som att någon har tryckt på en on/off knapp. Min sambo ser direkt när jag har ångest. Det syns så väl tycker han som är van vid det här laget.


Det känns som att alla glada känslor inte finns längre. Att jag bara kan känna ensamhet, hopplöshet, orkeslöshet och sorg. Jag sitter där och är liksom fast i min egen kropp.


Sen när ångesten är över så är allt normalt igen och man påminds om allt som är bra i livet.


Sen kan man få en vad jag kallar det "ångestpik", eller ja, en ångestattack. Huuuh! Hemskt är det!


Det går till såhär,

först kommer molnen (ångesten) och det blir svart. Men i stället för att det bara blir svart så känner man en svag känsla av att få panik, bli galen, att man blir jagad, att man måste fly. Fast man bara sitter hemma på en stol.


Den känslan grabbar tag i en, och när jag försöker koncentrera mig på att lugna mig, då kämpar den emot och försöker skrämma mig ännu mer. Detta stegras sakta men säkert, kan ta flera timmar ibland!


Nu för tiden när jag har varit med om detta många gånger, då vet jag att, jahapp nu kommer en ångestpik snart!

Detta betyder att känslan kommer stegra sig mer och mer och mer, tills jag vill krypa ur mitt eget skinn, slita av mitt hår, skrika, gråta, tror att jag ska dö! När piken har blivit nådd, när det inte kan bli värre, då skingrar sig molnen och vips så är solen framme igen. Man pustar ut och har "ridit ut stormen".


Det hemska med detta är att när jag vet att en ångestpik är påväg så finns det inget jag kan göra för att stoppa den. Jag vet redan i förväg att det är bara att rida ut stormen, jag kan inte undgå den på något vis. Men jag vet att det kommer gå över när den väl "är färdig".


Som idag när hela dagen gått åt till stegringen. Inget som jag har gjort har hjälpt. Ångesten hade ett grepp om mig hela tiden och blev bara värre och värre. Tills vi satte oss i bilen och åkte en sväng. Där i bilen så kändes det som att huvudet skulle sprängas, att livet sögs ur mig, att jag snart kommer bli galen. Plötsligt drar jag efter andan, lägger ansiktet i händerna och känner att NU är jag i helvetet! Det tar någon minut och vips så känner jag hur kroppen känns lättare, andningen lugnar sig och nu när jag skriver detta så är ångesten till 99 % över!


En bra liknelse är en tornado!

Tänk dig att du är ute på ett fält och en stor kraftfull tornado följer varje steg du tar. Först ser du den långt borta i horisonten, du börjar gå mot motsatt håll försöker ignorera att den finns där, men sakta så kommer den närmare och närmare. Till slut är den precis bredvid dig och blåser och skriker, du får såklart panik och dödsskräck! Plötsligt sköljer tornadon över dig, stormen sliter i dig och du håller i ditt huvud och kan inte göra något samtidigt som du inombords skriker ut din rädsla. Plötsligt sitter du där inuti tornadon. Det finns ingen väg ut, du är helt ensam, ljudet är dovt och du är i ingenmansland. Det tar någon minut och sen sakta så försvinner tornadon uppåt och du vaknar upp på en grön äng som att ingenting hade hänt.


Typ så känns en ångestattack för mig. Samma skräck, hjälplöshet och rädsla! Fy satan!


Lika läskigt varje gång, men bara att rida ut stormen :(


Sorry för rörigt inlägg.

ANNONS
Av MsEvolyn - Måndag 18 juli 20:39

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!


Tror att jag ska dö när som helst,

tror att jag har cancer överallt,

och tror att jag ska tuppa av när som helst.


Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig helt normal. Men sen kommer den tillbaka igen, från ingenstans, helt plötsligt.


Vet inte vad jag ska göra, mer än att härda ut och se det som en period som går över.


När sinnet inte hittar några tydliga symptom på olika sjukdomar så går fantasin lös.


Är mandlarna verkligen okej att äta? Dom är ganska gamla, tänk om jag blir förgiftad och dör?

Är ipren verkligen bra att ta? Tänk om jag sätter den i halsen och kvävs, tänk om den har gammalt datum och jag dör?


Typ så ser det ut. När jag inte känner något konstigt i kroppen så tror jag att jag ska råka ha ihjäl mig själv på massa olika konstiga vis.


Det värsta är tumören på vänster sida på bakhuvudet. Jag känner ibland hur den värker, pulserar, stramar, gör ont. 

Jag fantiserar om hur den sitter där, säkert väldigt liten, men att den växer och snart kommer något hemskst hända. Jag vet inte hur cancer upptäcks men på något vis så kommer jag väl få symptom som gör att jag måste åka in till sjukhuset, och då, hemska tanke, så kanske det är för sent, för jag har ju hela tiden trott att mina symptom är hypokondri och ignorerat dom.


Japp, jag kommer dö i cancer. Har sett på filmer hur dom får besked om att det är 2-3 månader kvar att leva.



Jag tänker på detta varje dag nu. Döden döden döden.


Ibland går jag lugnt och tänker, ibland så vill jag gråta som fan, ibland får jag panik och vill gömma mig under täcket.


Ibland tänker jag att jag borde ta en dusch, slappna av och försöka bryta loss tankarna. MEN DÅ, SÅKLART SÅ TROR JAG ATT JAG SKA DÖ I DUSCHEN!


Hur ska min sambo höra mig, hur ska han hinna hjälpa mig? Han kanske går ut medan jag duschar, om jag stupar då så kan han inte hjälpa mig! Jag struntar i att låsa toadörren utifall det händer något, jag tar alltid med mig mobilen.


:(


Nej jag ska inte dö.. jag är bara "frisk och galen".

 


Just nu bakar jag en paj, med mandelmassa som har datum som gått ut. Jag tror att jag ska bli förgiftad.

Kan inte ens njuta av en paj jävel utan att må dåligt.



ANNONS
Av MsEvolyn - Onsdag 16 mars 19:53

Jag ska inte klaga, det finns folk som mår och har det sämre. Men det här är min blogg så jag har friheten här att skriva ner mina tankar och förhoppningsvis må lite bättre efteråt.


Jag tänkte skriva ner hur en dag kan se ut nuförtiden. Den här dagen har varit väldigt återkommande. Som en låt som spelas på repeat. Andra dagar ser bättre/sämre ut men just en sån här dag har blivit en vanlig dag för mig.


Jag går upp på morgonen. Äter inte frukost. Av den simpla anledningen att jag inte kan svälja den. Jag kan inte bara. Det tar tvärstopp i halsen. När jag är ledig så gör jag en frukostbuffe och kan äta i två timmar. Men när jag ska jobba då är det kaffe med en skvätt mjölk som gäller. 


Jag kommer till jobbet ångestfylld och orolig. Jag vet vad jag ska göra och matar på med mina uppgifter i tre timmar. Sedan fikar jag. På sista tiden har jag inte fått i mig fika heller. Får kämpa ner maten. Jag jobbar vidare tills det är lunch. Då kan jag absolut inte äta. Jag vill bara vara ifred en halvtimme. Jag får oftast sitta ensam och det är jag tacksam för. Just idag så åt jag faktiskt mat. Min syn blev konstig. Det var som en dimma. Som att sitta i en ångbastu, jag tänkte att vad händer nu då. Så jag tog mig lite lunch, så mycket jag klarade av, resten fick läggas i en matlåda att ta hem.


Efter lunchen så jobbar jag vidare, tar en kopp kaffe då och då om jag hinner. Försöker komma ihåg att dricka vatten men det brukar bli ett stort glas på lunchen och sen en mun vatten då och då.


När jag har slutat jobbet så är benen tunga och det värker i fötterna. Jag suckar högt och känner mig som om jag varit på ett gym. Jag sjunker ner tungt i bilsätet på vägen hem. Idag bländade solen mig så jag gick huvudvärk. Jag tror det är stress som gör mig så pass grymt ljuskänslig, det var hemskt!


När jag kliver ur bilen så släpar jag fötterna efter mig. Inne i huset så orkar jag inte mycket. Att hänga in jackan i garderoben är en utmaning i sig. Jag tänker en snabb tanke att jag borde diska, tvätta, städa, handla.. ja sånt som man ska ta tag i när man är ledig. Men hjärnan har ingen chans, mina fötter leder mig mot sovrummet direkt.


Där inne så tänker jag att jag borde duscha, tvätta bort sminket, sätta på mig pyjamas, men jag orkar inte det heller. Jag tar av mig byxorna och låter dom ligga på golvet, lägger mig i sängen under täcket och slår igång datorn.


Jag har inte lust att äta middag, men som tur är så lagar min sambo mat. Att ta mig in till köket, att fixa bestick och tallrik. Nej, det låter töntigt men jag orkar inte. Min sambo säger att han kommer med mat till mig, det känns så löjligt men jag är för trött för att protestera eller resa mig och fixa själv. Han kommer med tallriken till mig i sängen, efteråt så kommer han med en kopp kaffe. Som om jag är dödssjuk eller någonting.


Jag ligger där i sängen, med datorn. benen är som paralyserade. det är bara överkroppen som fungerar. Att göra någonting, vad som helst, att bara sätta mig i ett annat rum, finns inte på världskartan. Jag orkar inte.


När klockan blir åtta så får jag dåligt samvete av att jag bara har legat här, att jag och min sambo inte har umgåtts, att jag inte har diskat, att jag inte har noppat ögonbrynen, ja vad som helst smått eller stort. Jag har bara legat här.


Men vid åtta så kan jag titta på Farmen på tv4play så det gör jag. Sen är klockan halv nio och då ger jag upp på riktigt, då är det kväll och jag tänker inte lyfta ett finger. Men jag ligger med datorn tills klockan tolv. Min tallrik med mat står halvfull på bordet bredvid sängen, min urdruckna kopp kaffe likaså. Det slår mig att jag borde gå in med dom i köket men icke. Det har aldrig hänt. Bara när det blir för trångt på bordet så tar jag tag i det.


Usch vad hemskt det låter när jag läser det jag har skrivit, en ung frisk människa, med ett vanligt jävla jobb. Utan barn och utan måsten eller bekymmer, men ändå så trött och orkeslös.


När jag ska jobba så sover jag ca 4 timmar. När jag är ledig så sover jag 12 timmar om jag får.

När jag är ledig, efter 12 timmars sömn så är jag trött hela dagen. Mina lediga dagar går oftast åt till att vila. Och när jag har jobbat så ligger jag bara. Det är sjukt.


Nyss var jag ledig en vecka i streck. Det var dom sista två dagarna på veckan som jag kände mig "normal". Men sen jobbade jag ett pass, ETT PASS och dagen efter så var jag lika trött som om jag hade jobbat jättemycket. På noll igen.


Ofta på kvällarna så brukar armarna domna bort. Jag har ingen kraft i fingrarna. Jag får ont i bröstet, fast på ett hypokondriskt sett, inte "riktig" smärta. Obehagligt vilket som...


Jag fryser som en liten sparv. När jag väl har blivit kall så blir jag knäpp. Jag fryser så extremt att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Medan min sambo står bredvid och känner inte av det alls. Det tar ca 2 timmar för mig att komma tillbaka igen, under flera lager täcken.


Jag har under de närmaste tre månaderna fått en stingande huvudvärk. Det sticker till och försvinner lika snabbt. Jag har fått mellanblödningar i mensen de två senaste månaderna. Har inte haft mellanblödningar sen jag var fan 15 år!


Jag funderar av och an om jag ska ringa vårdcentralen. För om jag inte är utbränd så är jag sönderstressad och om jag inte är sönderstressad så har jag en depression och om jag inte har en depression så mår jag dåligt vilket som!


Men känns som att de inte skulle ta en på allvar och att man skulle komma därifrån och skämmas...


Som den gången jag gick in för att min hand slutade fungera. Jag kunde inte öppna min knutna näve utan att dra ut fingrarna med hjälpa av min andra hand. Svaret jag fick av läkaren var "det finns de som har amputerade armar och jobbar ändå". Jag var inte ute efter en sjukskrivning (det är jag inte nu heller) jag är bara ute efter förebyggande hjälp. Jag vill dra i handbromsen innan det har gått för långt. Jag vill få hjälp. Sömntabletter, lyckopiller, kolla blodtrycket ja jag vet inte vad, det är ju därför jag vill ha hjälp, för jag vet inte!!


Jag är bara så trött så batteriet blinkar rött jämt.

Av MsEvolyn - Söndag 21 feb 22:47

Sista inlägget för ikväll, oj vad många det blev på raken. Men bara att passa på. Jag skriver ju inte så ofta!


Att tänka bort ångesten..

Förut när jag hade mega-ångest-vakna-varje-dag-med-ångest-kommer-det-någonsin-ta-slut-ångest så trodde jag att jag kunde få bort ångesten bara genom att lära mig ett tankesätt. Jag googlade och läste och var väldigt envis. Bara jag hittade det där magiska sättet så skulle ångesten försvinna.


För det var det jag kämpade för, att få bort ångesten nu nu nu. Som att ta en ipren när man har huvudvärk eller dricka ett glas vatten när man är törstig.


Varje gång jag fick ångest så blev jag sur på mig själv. Sur på mig själv på samma sätt som man blir sur på en bil som gått sönder. Jag ville bara lyfta på huven och skriva fast den där skruven som satt löst och köra vidare liksom. 


Men det är inte riktigt så det fungerar. 


Hemligheten med att få bort ångest är inte att "få bort den". Utan tvärtom. Det är att leva med den!


Jättekonstigt eller hur? Låter ju som att man ger upp och erkänner att man är ett jävla ångest-freak och kommer så förbli resten av livet. Människan i sig självt är ju född till att kämpa för sin överlevnad, att inte ge upp. Hur ska man då "ge upp" och LEVA MED ÅNGEST?


Men det är sant, om jag kollar tillbaka på de tillfällena där jag "kände" att min ångest försvann så var det dom tillfällena då jag gav upp, då jag accepterade att ångesten fanns och att jag skulle leva med den.


En dag när jag var jätteledsen och grät. Jag ville springa ut ur huset långt långt bort. Men kunde inte. Ångesten gjorde mig till en fånge i mitt hem, jag vågade aldrig vara ensam. Men jag var så ledsen så till slut så tänkte jag bara: Men skitsamma ångesten får väl följa med mig ut, sen får den sitta där bredvid mig och se ful ut för nu vill jag gå ut och vara ifred! 


I samma sekund, när jag hade sprungit långt bort och satt mig på en sten på en äng och gråtit. Då var det som om jag kände det, ångesten fanns inte där. Jag hade accepterat den och sen försvann den!

 

Så länge man kämpar mot ångesten och bannar sig själv när tankarna kommer upp, så länge man surar och blir arg för att man har ångest, då blir den bara starkare.


Men om man i stället försöker tänka att, här är jag och jag har ångest. Då har den inte ett lika starkt grepp om dig. Man gör ingen stor grej av det, man ser på det med lite humor " oj, idag är ångesten verkligen igång, ojsan hoppsan!"

i stället för "neeeeej, jag vill inte ha ångest försvinn aaaaaaah"


Idag dom få gångerna som jag får ångest så tänker jag alltid, "jahapp är du här, usch då, men men.." och sen fortsätter jag min dag liksom. Den liksom sakta försvinner av sig självt.


Ibland kan den vara lite extra envis, som en attack som håller i sig i över en timme. Men jag ser det som en timmes mensvärk eller en timmes gymträning eller en timmes läxläsning. Jag ser det som en del i vardagen bara. Jag säger till min sambo "jo men det är bara lite ångest, det går nog över snart.. sätter du på kaffe?"


Detta tänket har gjort att jag har en väldigt avslappnad inställning till ångesten, jag välkomnar den som en del av mig och samtidigt så slipper jag se fanskapet lika ofta som förr! :D


Men visst, jag hatar den, och önskar att den aldrig kom. Men den lyxen får vi nog aldrig. Livet går upp och ner.


Så nästa gång ångesten kommer, bli inte överraskad, för du VET JU ATT DEN KOMMER KOMMA. Så när den väl kommer, låt den komma och samtidigt se hur den går igen. Se inte ångest som ett misslyckande, som om du är värdelös och aldrig kommer kunna funktionera normalt. Se det som en stund då kroppen sköter sitt. Rid med och sen sätter du på en kanna kaffe när det är klart bara :)



Av MsEvolyn - Söndag 21 feb 22:19



Ligger här i sängen och slösurfar. Ibland så kollar jag bloggen, skriver inte så ofta, men kollar om någon kommenterat ibland.

Säger till min sambo:

-Nu ska vi se om någon skrivit något.   


Säger det lite ironiskt för oftast så ekar det tomt.

Så möts jag av detta. OMG!


  


Jag får nästan en tår i ögat. Det finaste någonsin!


Ibland känner jag mig dålig för att jag inte skriver så ofta längre. Att jag "gav upp" bloggen. Men så kommer en sån här kommentar som säger att oavsett, bara att bloggen finns fortfarande så hjälper den tydligen folk!


Blir så glad i hjärtat att lilla jag kan hjälpa folk. Att jag genom att ha skrivit ner mina upplevelser kan hjälpa någon som mår dåligt.


Då har jag gjort något i alla fall. Då har jag lyckats på något sätt!


Tack tack tack för dom fina orden   


 och jag kommer aldrig glömma den dagen, när du Phobic, "botade" min skräck för dubbelslag. Alltså jag överdriver inte, du botade mig, tänk att en liten kommentar på en blogg kan sudda bort ett sådant stort problem som förr fyllde hela min vardag.   


 


Dammade av den riktigt ordentligt, var ju några år sedan hehe. Men lägger upp den så fler kanske kan bli hjälpta :)


Av MsEvolyn - Söndag 21 feb 22:04

 


Satt och sökte på youtube förut när jag hade panikångest. Ville hitta någon " akuthjälp" vad som helst! Och hittade den här killen. Det kanske inte funkar men jag blev sååååå luuuuugn av hans röst. Det fungerade för mig,

hoppas det fungerar för dig   

Av MsEvolyn - Söndag 21 feb 21:37

((varning för flummigt inlägg, men skriver så som det kommer upp i mitt huvud hehe))


Nu vet jag hur det känns, att vara på gränsen till utbrändhet. Visst jag kan inte svära på att det var det som jag upplevde men det är det enda ordet som jag tycker passar in.


Jag var på gränsen, men jag kom tillbaka. 


Det är otroligt vilka påfrestningar det mänskliga psyket klarar av. Hur den lyckas väja och ducka för hinder för att hålla sig kvar ovanför vattenytan. 


Men jag kan ta det från början.


Man blir inte utbränd på en dag, på en vecka, på en månad. Det är slutresultatet av en lång process, en upprepning av att ha pressat kroppen gång på gång på gång. Till slut säger det stopp i kroppen.


Det var en mysig cocktail av jobb, hem, familj och allt därimellan.


Ni vet när man känner att man springer och stressar över allt, men gång på gång så springer man in i en tegelvägg. Men man slår sig i genom tegelväggen och fortsätter springa. En till tegelvägg och en till och en till. Till slut blir man van med att möta tegelväggar. Den där tegelväggen slår dig blodig varje gång du ska slå dig i genom. Men du fortsätter på skakiga ben och springer mot ett mål.



Till slut har du sprungit så länge att du har till och med glömt bort vad målet var för nått!


Du bara springer.


Och det är då du går in i den sista väggen. När målet är borta. Inget att sträva mot. Kroppen är mörbultad och blodig. Nästa vägg är den sista och kroppen ger upp. Du har slagit sönder dig själv psykiskt och allt stängs av.


Det är ett under att andningen och hjärtat fortfarande fungerar, för allt annat är borta.


Det finns inget svart eller vitt, inget bra eller dåligt, ingen hunger eller mättnad, ingen sorg ingen lycka.


Du bara finns i ett stort tomt intet. Du andas men du vet inte varför, du finns till men du vet inte varför.


Det är en sjukt läskig känsla. Man känner sig död fast man lever.  


För mig så gick det till så att jag under 3 års tid strävade mot ett mål. Vägen var lång och krokig, alltid uppförsbacke men jag kämpade på. När hoppet nästan var ute så såg jag plötsligt en möjlighet. Så jag sprang på. Jag har hunnit upplevt allt under min resa. Kroppsliga skador som värk i händer, ben och huvud. Viktnedgång, frosseri och matvägran. Panikångest och depression. Mobbning och alkoholproblem.


Men plötsligt såg jag en möjlighet. Allt jag kämpat för skulle vara värt mödan! Jag höll ut en månad till och sprang in i mina tegelväggar. En månad är ju ingenting jämfört med 3 år. Men så en dag, när jag skulle få bli fri. Då kom det. Den största tegelväggen som jag aldrig skulle kunna rasera. Det tog stopp. Min resa skulle stanna här. Allt jag kämpat för var förgäves. Men jag behöll lugnet tills jag kom hem.


Hemma så fylldes min kropp av alla känslor samtidigt som inga känslor alls. Jag kände det i varenda cell. Nu kommer det, nu kommer utbrändheten. Jag var så trött, så trött på allt. Detta var droppen. Jag ville krypa ur mitt eget skinn. Jag ville sova i 100 år. All förlorad sömn kom mot mig nu och jag kunde inte hålla tillbaka längre. 


Det känns inte kul men nu har jag tagit ett beslut. Jag ska endast jobba 50 %. 


Pengar är inte något problem längre, så beslutet va lätt att ta. Men jag har inte valt det själv. Min kropp har valt det åt mig. Jag kan inte längre, jag kan inte längre springa. Jag är inte den jag var förut.


Förut var jag stark och otroligt uthållig. 


Men nu.. mina händer är trasiga, mina axlar, jag har fått eksem på händerna som aldrig försvinner. Jag har problem med matrutiner. Jag kan inte somna på kvällarna och jag har blivit otroligt introvert och nedstämd.


Jag måste ta hand om mig själv nu. Gå ut i skogen och göra annat.


Någonstans inombords så har jag alltid trott på att allt var som i en disneyfilm. Att om man kämpar tillräckligt mycket så får man något tillbaka. Att den som gör rätt för sig får sin belöning. Men nej, livet är orättvist, sjukt orättvist.


Men nu mår jag bra efter mitt beslut. Jag är fri på det viset också. För nu behöver jag inte springa längre.

Jobba endast deltid och mycket tid till att fundera på livet och nästa steg, för nästa steg är fortfarande ett mysterium.

Av MsEvolyn - Torsdag 28 jan 20:18

Sitter med en klump i magen. Halsen stryps åt och jag har en molande värk i bakhuvudet och ner i nacken.


Känns som jag ska bli galen.... snart...


Tror att det enda jag kan göra är att lägga mig ner, dra täcket över huvudet och hoppas att det försvinner. Men jag sitter kvar och försöker hitta på något att göra, skriva ner skiten brukar hjälpa så det gör jag.


Jag känner mig så stressad av jobbet. Varje ny vecka innebär oftast nya stressmoment. Jag klarar av dom galant och känner att "de där var ju inte så farligt" men sen kommer en ny vecka med nya utmaningar.


Jag orkar inte med utmaningar just nu. Det är inte roligt. Det är bara utmattande.


Det känns som att jag drunknar... sakta...


Jag vill bara fly, jag vet inte vart. Känns som början till utbrändhet faktiskt.


Jag behöver vara ledig i sommar, so baaaad...


Men är även rädd för att vara ledig.. att få stanna upp och känna efter. Tänk om allt kommer ikapp mig då, verkligheten. När man stannar upp och känner efter så kan det bli så. Allt man har förträngt kommer upp till ytan och stressen hinner ikapp en. Då är det lätt att man fortsätter springa, springa för livet för att man är så rädd.


Uscha.. livet... 

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016
>>>

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se