Jag gjorde det, jag släppte taget, jag utmanade mig själv.

Jag har genomgått den största utmaningen och jag överlevde!!

Min sambo frågade mig om jag kunde komma på något större, läskigare eller svårare att utmana mig själv med. Nej, jag kommer inte på något..

Jag har alltså helt frivilligt utsatt mig själv för en situation som smällde ångesten på käften!

Jag har åkt bil, 45 mil, tillsammans med min sambo och hans kompis

(ni kommer ihåg att jag hatar att åka bil med "främlingar" va?)

Jag har tältat ute i vilda naturen

(ingen kontroll på situationen, inga bekvämligheter)

Utsatt mig för en situation där det inte fanns någon chans att ångra sig

(jag kunde inte ge upp, inte åka hem)

Fysiskt så klarade jag av mer än jag någonsin trott!

(mitt hjärta är alltså friskt, min kropp likaså!!!)

Alltså fattar ni vad jag har gjort?! Fattar ni att jag klarade det?!

Jag har utvecklats som bara faaaaan!!!

Ursäkta svordomarna, men hur ska man annars uttrycka denna enorma upplevelse?!?!?!? Det är helt sjukt att jag sitter här framför datorn, efter en sån här grej och bara "jag klarade det".

Jag har suttit och tittat på gamla videoklipp som jag har lagt ut på bloggen. Där jag förklarar hur rädd jag är för att vara ensam hemma eller med massa folk eller att jag kommer att dö.

Men nu har jag gjort en grej, en grej där jag hade noll kontroll. Jag visste inte vart jag skulle åka, hade aldrig varit där, visste inte hur det såg ut, visste inte exakt vad vi skulle göra.

Jag var spontan!! Jag gjorde saker som var läskiga men klarade det!!

Mitt självförtroende är typ i toppen!

Jag säger bara det, om du har ångest

Utsätt dig för det som du tycker är läskigt!!!

Att sedan se att du klarade det, ja det är helt underbart!!

WOOOOOOOOOOOOOHOOOOOOOOOOOOO!!

Haha ;)

Vi skulle gå över en å. Det fanns några stenar som man kunde gå på, men de var hala. Jag var väldigt feg och osäker, hur fan ska jag ta mig över?!

Tankar snurrade i huvudet

"Nej jag klarar det inte"
"Jag ger upp"

"Vad gör jag här? Varför är jag inte hemma i hemmets trygga vrå?"

Men istället tog jag av mig skorna och vadade över ån. När jag hade kommit över ån så märkte jag det. Jag lämnade gamla Evolyn på andra sidan och hade blivit NYA EVOLYN. Jag är inte rädd, jag är inte feg. Varje läskig situation som kommer, den går att lösa. Man behöver inte oroa sig i onödan för vad som än händer så går livet alltid vidare. Med tiden så ordnar sig ALLT.

Tiden står aldrig still, problem finns inte alltid kvar, med tiden så försvinner problemen. Fast livet känns skit just nu så kan det vara bättre om två månader!

Kolla på mig! Jag var totalt deprimerad i april och nu i augusti så vadar jag över en å och frivilligt åker iväg och utsätter mig för en läskig situation och klarar det!

Det är helt sjuk.

Men som psykologen sa, jag måste komma ihåg, att det är tack vare hårt jobb som jag mår bättre.

Jag är bra

Jag är bäst

Jag klarar av allt

Jag är en ny människa, jag har växt, jag har lärt mig.

Jävlar vilken utvecklande blogg det här blev :D 

 

Astrid

13 februari 2012 22:52

Hejsan!
Jag har panikångest, i den sträcka att jag fortfarande inte har gått klart gymnasiet ( jag är 20 ) och jag lämnar aldrig huset förutom när jag ska handla eller bara måste ta mig ut för att inte bli sinnessjuk:p men jag måste fråga, jag har haft panikångest sedan 2007 och jag har aldrig svimmat fastän att varje gång det händer så är jag 110 procent säker på att det kommer ske, har du någonsin svimmat? det skulle underlätta om jag visste om jag bara haft tur eller om de är flera med ångest som inte svimmar :)

MsEvolyn

14 februari 2012 11:24

Hej Astrid!

Jag har aldrig svimmat under en ångestattack. Det har känts som om jag ska svimma, men det har ändå inte hänt. Jag kollade runt lite nu på olika sidor och hittade en bra text som beskriver bra:

"Det allra värsta som kan hända under en panikattack är att du får panik och detta är fruktansvärt nog för de flesta. Men kom ihåg att paniken alltid går över och försök att lugna dig själv med denna tanke. Ett knep som du kan sikta på att lära dig är att våga möta paniken istället för att försöka fly från den. Hur möter man panik? Jo, genom att tänka såhär: "Okej, kom igen då panik, skölj över mig. Jag står kvar här, jag kommer att klara detta, ingenting farligt kan hända, jag är bara väldigt rädd just nu". Dessa tankar är svåra att tänka när det sympatiska nervsystemet öser på för fullt, men om du vågar pröva så kommer du att upptäcka vilken underbar känsla det är när paniken "rinner av" och försvinner. I sällsynta fall förekommer det att människor svimmar under panikångestattacker, men detta är mycket ovanligt, eftersom blodtrycket i regel stiger när det sympatiska nervsystemet kör igång. Det är däremot mycket vanligt att det känns som om man är på väg att svimma under en ångestattack."

Men kom ihåg att en panikångest attack inte är farlig och man kan inte dö utav det. Det känns bara väldigt obehagligt men som tur är så försvinner det alltid efter en liten stund :)

Om du vill prata med andra så kan jag rekommendera forumet terapisnack.com eller sps.nu


Kramar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...