Nu när jag panikångest så är jag väldigt ofta, nedstämd, deprimerad och ibland sur och grinig. Jag blir ledsen över hur mitt liv ser ut, jag blir trött och då resulterar det i stora humörsvängningar och ett jävla grinigt humör ibland.

Idag var en dag då min sambo sa ifrån. Han öppnade mina ögon och visade mig hur han upplever det att leva med mig. Det var kanske ett ganska hårt sätt att visa mig på, men det kanske behövdes för att jag skulle fatta.

Min kusin förvarnade oss. Att det nog skulle bli tjafs och bråk. Att panikångesten förändrar en som person både i humör och attityd. Nu när jag har upplevt ett exempel på hur förhållandet kan ta skada av sjukdomen så ville jag skriva om det i bloggen. Jag var glad över att min kusin berättade för mig, om sina erfarenheter, därför tror jag att det kanske finns någon där ute som kan ta lärdom av mitt blogginlägg.

Jag tänkte beskriva händelsen först från mitt perspektiv, för att ni ska förstå hur trångsynt man blir av att må som jag gör. Sedan beskriver jag den i min pojkväns perspektiv, där man verkligen märker skillnaden på hur två personer kan tolka en situation på olika vis.

Min version:

Min sambo sa att han var hungrig och frågade mig om vi skulle stanna någonstans för att äta. 

- Är du hungrig? frågade min sambo

- Jag vet inte, svarade jag

- Men alltså, vill du äta någonstans?

- Men det är väl du som vill äta så då kan vi väl köpa något då.. 

- Om inte du vill äta så behöver vi inte, jag klarar mig.

- Tänker du bara äta om jag vill äta? Du kan väl äta utan att jag äter det spelar väl ingen roll? 

- Men jag frågade om du ville äta..

- Men gud va du tjatar, jag vet inte..

- Va du är konstig? Mår du dåligt? 

Jag blev irriterad när han frågade, eftersom jag inte vill prata om hur jag mår hela tiden. Jag vill inte må dåligt och om han frågar så måste vi prata om det och då blir det värsta stora grejen av det.

- Ja, det kändes konstigt i bröstet och nu mår jag dåligt!

- Men du behöver inte ta ut det över mig, vad har jag gjort för fel?

- Du har inte gjort någon fel jag mår bara dåligt!

Min sambo blev väldigt upphetsad, började gorma över att jag hade en dålig attityd, att han fick ta skiten för att jag mådde dåligt. Att han inte hade gjort något fel och att det alltid är honom jag är sur på bara för att jag mår dåligt.

Jag fattade ingenting. Varför tog han åt sig så himla mycket? 

Jag försökte förklara att jag bara inte visste om jag ville äta eller inte, vad är det för fel med det?

När jag inte fattade vad han menade så skrek han till slut. TA INTE UT DET PÅ MIG. BARA FÖR ATT DU ÄR SUR OCH GRINIG SÅ BEHÖVER DU INTE VARA DET PÅ MIG! JAG ORKAR INTE MED DET HÄR!

Jag blev rädd, rädd för att det var kört. Att han skulle göra slut. Jag började gråta och jag förstod ingenting. Varför blev han så arg? Jag svarade ju bara att jag inte visste vad jag ville äta?

Hans version:

- Är du hungrig? frågade min sambo

- Jag vet inte, svarade jag nedstämt

- Men alltså, vill du äta någonstans?

- Men det är väl du som vill äta så då kan vi väl köpa något då.. sa jag kaxigt.

- Om inte du vill äta så behöver vi inte, jag klarar mig.

- Tänker du bara äta om jag vill äta? Du kan väl äta utan att jag äter det spelar väl ingen roll? sa jag med en irriterad röst

- Men jag frågade om du ville äta..

- Men gud va du tjatar, jag vet inte..

- Va du är konstig? Mår du dåligt?

- Ja, det kändes konstigt i bröstet och nu mår jag dåligt! fräser jag till honom.

- Men du behöver inte ta ut det över mig, vad har jag gjort för fel?

- Du har inte gjort någon fel jag mår bara dåligt!

Vad min sambo än sa till mig så fräste jag tillbaka åt honom. Bara sådär. Helt utan anledning. Jag var instängd i min bubbla och såg inte, förstod inte hur jag betedde mig inför honom.

När han försökte förklara hur jag betedde mig så förstod jag ingenting. Till slut brast det..

Ser ni vilken skillnad det var? I min värld så svarade jag enkelt på några frågor medan i verkligheten så behandlade jag honom som skit, helt utan anledning. Nu efteråt när jag har funderat på allting så märkte jag någonting. 

Ibland stänger jag in mig i en bubbla. Jag börjar må dåligt över något och sedan försvinner världen. Jag behandlar min sambo som luft. Svarar inte på tilltal, min attityd är hemsk och detta ska han leva med varje dag! Jag själv märker inte av det alls. Jag är inne i mig själv, kan inte se hur han känner och om han blir sårad.

Detta är väldigt viktigt att förstå! Att man inte ska ta sitt förhållande för givet bara för att man mår dåligt. Jag öppnade mina ögon idag. Jag får inte ta ut mina aggressioner på min sambo när han inte har gjort något.

Om man är deprimerad, har panikångest eller något annat så är det väldigt viktigt att man PRATAR med den som man är tillsammans med. Man måste alltid förklara hur man mår och om man har problem. Annars kan den andre aldrig förstå och det kan lätt bli att någon blir sårad helt i onödan.

Jag ska försöka komma ihåg att förklara för min sambo i fortsättningen.

"Just nu mår jag dåligt, är lite ledsen, så att du vet det och inte tror att det är dig jag är ledsen på"

Då vet han att jag har en dåligt dag, att han inte ska ta åt sig av min taskiga attityd.

Jag har dels varit upptagen och dels inte haft någon blogglust. 

Tills nu.

Jag sa precis till min sambo:

- Hur ska jag kunna blogga när jag inte har någon ångest?

Sedan svarade jag på min egen fråga. Såklart ska jag blogga även när jag mår bra! Att skriva om sin ångest handlar ju inte bara om att skriva allt skit man upplever utan också skriva om sina goda stunder :)

Det är bara några få gånger jag har känt av min ångest på flera dygn. Det känns jättekonstigt. Som om jag är immun mot min ångest. Men ibland har jag känt av den, men den har försvunnit lika fort :)

Kanske beror på att jag är hemma hos familjen, har min sambo här och stressen har lagt sig. Stressen att inte räcka till, att alltid göra någon missnöjd.

Jag har druckit en öl, käkat godis och chips, druckit kaffe flera gånger om dagen. Utan att få ångest, utan att tro att jag ska dö. Det är helt otroligt!

Men jag är beredd på att ångesten kanske slår tillbaka när jag åker hem. Förhoppningsvis kommer jag kunna tackla det ganska bra. 

För varje dag som går så känner jag mig starkare och modigare. Min sambo har sett hela min utveckling och tycker att det är otroligt det jag har lyckats åstadkomma på en månad. 

-Jag har suttit vid datorn och läst på om panikångest så jag förstår vad det är.

-Jag har blivit medlem på forum där man kan snacka med andra som ha PÅ.

-Jag har startat en blogg som fått mig att må bättre och få kontakt med andra.

-Jag har lärt mig av mina misstag, utvecklats och försökt löst problemen.

-Jag har kontaktat en läkare trots att jag var jätterädd.

Eftersom min ångest är i ett väldigt tidigt stadium så tror jag att det är enklare att besegra den. Det är tur att jag har tagit tag i det så pass tidigt..

I förrgår natt så låg jag i sängen och kollade på svt play från mobilen.

Plötsligt så stack det till i hjärtat, jag rös över hela kroppen, som om en kall vind blåste genom kroppen. 

Jag blev rädd.

Precis samma sak hände förut och det utlöste en av mina värsta ångestattacker som slutade med en sömnlös natt och den värsta dagen i mitt liv.

Men den här gången fick jag inte panik !! :D

Jag tänkte: "..det var en kille som mejlade mig om att han hade problem med hjärtat, hade dålig hälsa, han var beredd på att han kunde dö av en hjärtinfarkt vilken dag som helst, MEN efter flera år så har han fortfarande inte dött. Därför kommer jag inte heller dö. Jag är frisk och de där va inget att oroa sig över.

FUCK IT!"

Sen låg jag kvar i sängen, kollade på svt play och det kom ingen ångestattack överhuvudtaget! Vilket jävla framsteg! 

Hej hej allihopa!

Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Jag har ju som sagt åkt hem till familjen och ska vara här tills på söndag :)

Att åka hem till familjen innebär miljöombyte och ett litet avbryt i vardagen.

Vanligen sitter jag hemma med min sambo mycket. Då blir det mycket tid över till att fundera, stressa upp sig och få ångest. Men när jag är hos familjen så är det mycket fart och fläkt. Varje dag är fullspäckad med saker att göra, människor att träffa, man vill ju hinna med så mycket som möjligt eftersom man bor så långt bort!

Så då hinner jag inte ha ångest helt enkelt. När jag inte hinner "tänka på mig själv" och är upptagen med att tänka på andra så försvinner ångesten för en stund.

Men samtidigt så är det en väldigt stressig situation och jag kan plötsligt börja hyperventilera något smått och känna att ångesten ligger och pyr. Men längre än så går det inte...

...OCH DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖNT! 

Varje dag som är något ångestfri uppskattar jag så jävla mycket. Man kan plötsligt andas normalt, slappna av, skratta och le, lägga energi på saker man vill göra istället för att sitta och vara inne i sig själv och fundera.

MEN min semester är inte långvarig. Jag känner att ångesten gör sig påmind då och då. Jag vet att den finns kvar. Humöret går upp och ner men jag är beredd.

Jag hade en ganska trevlig kväll igår här hemma. Drack lite drinkar och skypade med nära och kära.

Men sedan så fick jag världens hjärtklappning, inte riktig hjärtklappning men ja, jag blev rädd och då dunkar ju hjärtat fortare, sen blev jag rädd för att det dunkade och då dunkade det på ännu mer såklart..

Men ja, det var läskigt. Det dunkade så jag vibrerade i hela kroppen.

Jag hade ju snusat väldigt mycket, kedjesnusat hela kvällen. Jag tog ut snusen fort som fan och försökte lugna ner mig. Men det gick inte.

Till slut bara smällde jag igen datorn och sa till min sambo att jag ville gå och lägga mig. Jag la mig i sängen och djupandades. Sedan kom min sambo och jag somnade som en stock.

Idag sitter jag och har lite ångest över att jag drack alkohol igår.

Förut kunde jag inte ens ta en lättöl utan att bli nervös. Så igår när jag drack lite whiskey och en drink eller två så blev jag så himla glad. Jag kände mig normal. En person som kan dricka alkohol och snusa bara må bra!

Men sen kom det tillbaka. Jag mådde piss och önskar att jag aldrig hade druckit.

Men men, det är väl som man säger, man ska låta det ta sin tid och inte stressa med att bli frisk. Tydligen blir det inte någon alkohol för mig på ett långt tag.

Idag har hjärtat dunkat på, jag har haft frossa och varit allmänt nedstämd.

Men humöret går upp och ner hela tiden.

Imorgon åker jag hem till familjen så det blir nog inte så mycket bloggande på en vecka. Men vi får se hur de blir.

Skriver nog mer ikväll.. tjingeling!

Nu har vi släckt ner hela huset. Brasan brinner och ett värmeljus är tänt brevid mig.

Karln har åkt på affärn och jag är ensam hemma.

Men vet ni vad?

Jag dricker whiskey! :)

Jag som inte har vågat dricka alkohol, men nu tog jag mig ett glas. Riktigt gott!

Det kanske är bra för hälsan att inte dricka alkohol, men det är ju dåligt om jag låter bli för att jag är rädd för att hjärtat ska ryka.. Så det är en del av min tillfriskning att ta ett glas tycker jag.

Jag sitter och snackar på skype med vänner. Det är skönt nu när jag är ensam hemma. Men karln kommer väl alldeles strax.

Måste säga att det har varit en otroligt bra dag idag! Ingen panikångest alls förutom nån stund av "fan jag får ingen luft, tror jag ska svimma" öppnade altandörren och tog några andetag sen gick det över.

Släck allt och dra ur sladden ur datorn om du har en bärbar, så är du med och deltar i Earth hour!

Idag känns det som en bra dag!

Från att jag har vaknat tills nu så har allt varit helt normalt *phu*

Känner att jag har massa energi i kroppen!

Åt till och med en stor frukost, jag som inte brukar ha någon aptit på morgonen. Men det blev en äggmacka, en macka med messmör, en banan, en kiwi och en kopp varm choklad (med kakao och socker). Göttans!

Nu ska vi städa och tvätta hela dagen. I övermorgon åker jag och min sambo 30 mil neråt till min familj och är där en vecka. Kanske därför jag är på så bra humör?

Hoppas jag kan få en hel dag utan panikångest, det skulle vara underbart!

Skriver mer senare..

Kram på er!