friskochgalen

Direktlänk till inlägg 24 maj 2011

Dags för Kognitiv beteende terapi "KBT" // Frisk&Galen

Av MsEvolyn - 24 maj 2011 12:48

Idag var jag på mitt andra möte hos kuratorn, jag tänkte skriva lite om hur det gick och hur det kändes.


Jag vaknade åtta på morgonen. Hade inte fått så mycket sömn eftersom jag var väldigt orolig. Det var jättesvårt att ta sig ur sängen och jag ville så gärna skita i allting.


Slängde i mig frukost och gjorde mig i ordning. Tankarna flög runt i huvudet. Jag försökte komma på flera anledningar till att skita i mötet. Att bara strunta i det och lägga sig i sängen igen. Det är så jag alltid har gjort, när något har varit nytt, läskigt, nervöst så har jag skitit i det, trots att det egentligen inte är så farligt.


Även den här gången så gick jag på toaletten tre gånger innan vi skulle åka, var så jävla nervös!


När vi satte oss i bilen så blev jag mer och mer nervös ju närmare vi kom. Men jag intalade mig att det är ju just därför jag ska träffa kuratorn, för att lösa problemen med att jag är så rädd för allting.


Vi anmälde oss i receptionen och gick nerför en trappa till väntrummet. I trappan så kändes det som att jag skulle ner till en håla i marken och bli torterad. Jag var så jävla rädd och nervös!


Nere i väntrummet så höll jag på att gå under. Tårarna började krypa fram och jag var rädd att jag skulle få panik. Jag visste inte vad jag var rädd för, varför det var så läskigt. Det bara var det och det kändes som att jag inte kunde styra över det.


Min pojkvän höll min hand och kollade mig i ögonen. Jag försökte andas lungt och intalade mig att det skulle bli bra bara jag hade sättit mig i rummet. 


Kuratorn kom och ledde mig in till rummet. Jag satte mig i stolen och andades ut. På en gång sa jag att jag hade varit jättenervös, att jag inte visste varför men att det kändes bättre när jag hade kommit in i rummet.


Efter den meningen så försvann nervositeten, för då satt jag ju i rummet, då var jag framme och det fanns inget läskigt där. Fantasin kunde inte längre springa iväg och inbilla mig saker. 


Vi pratade mycket om min lillasyster, om min familjs alkoholproblem, vi kom fram till att min rädsla för nya saker började när jag flyttade hemifrån (i protest för att mamma svek mig)


Vi pratade även om att jag måste våga säga nej. Säga nej till saker jag inte vill göra. Just nu är jag för snäll och springer omkring och tillfredställer alla runt omkring mig. Stressar och mår dåligt över att jag tycker att jag inte gör tillräckligt.


Vi kom fram till att jag bara är människa, att jag inte är någon som kan hinna med allt, vilja göra allt och vara alla till lags. Ibland måste man säga nej, ta det lungt och tänka på sig själv i första hand.


Vi pratade i ungefär en timme och tiden bara flög iväg. Hon sa att de kunde erbjuda Kognitiv beteende terapi som går ut på att man utsätter sig för sådant man är rädd för, och på så vis inse att det inte var så läskigt och steg för steg så försvinner rädslan förhoppningsvis.


DET LÄT LÄSKIGT! OMG! HUR FAN SKA DETTA GÅ?!


Men jag sa direkt att jag får väl tvinga mig själv till det, det finns ju inget annat jag kan göra om jag vill ändra på mig själv och må bättre.


Psykologen skulle ringa upp mig och boka en tid. Sedan skulle jag få 10 stycken möten i höst för terapin.


Hon frågade även om jag ville träffa henne igen, men jag sa att jag skulle fundera på det.


Sån är jag, praktisk och saklig. Om jag ska gå vidare med KBT så vill jag gå vidare. Jag ser den här behandlingen som en lista där jag ska kryssa för allt jag måste göra för att sedan bli frisk. Om det krävs att jag göra olika saker så gör jag dom bara för att traska vidare mot målet.


Känns onödigt att sitta och "snacka" med henne då om det inte ger mig någonting.

 
ANNONS
 
Ingen bild

D

25 maj 2011 23:28

Hej Anna!
Jag var oxå ganska skeptisk till KBT:n i början. Men nu i efterhand kan jag säga att jag är glad att jag gav det en chans. Det har hjälpt mej mycket! Känn dej inte stressad över det och att det är något som du måste prestera till varje gång. Man får ta allt i sin egna takt. Meningen med terapeuten är att hon/han ska finnas där som stöd och hjälp för dej och inte någon som bedömmer dej.
Flera gånger har det hänt att jag bara sitter där och gråter säger knappt något, andra gånger har jag inte gråtit alls och kunnat prata.
Vissa gånger har jag inte ens haft lust att gå alls.
Med facit i hand så har KBT hjälpt mej att klara saker jag inte gjorde innan och hjälpt mej att lära känna mej själv och "ändra" mitt tankesätt.
I början gick jag 1gång/vecka nu ska jag dit efter 1,5mån vilket säger en hel del!
En stor kram till dej! Det blir bättre!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av MsEvolyn - 19 oktober 2016 12:44

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Av MsEvolyn - 28 september 2016 20:14

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Av MsEvolyn - 17 september 2016 21:03

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Av MsEvolyn - 26 augusti 2016 20:53

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Av MsEvolyn - 18 juli 2016 20:39

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se