Jag upptäckte att jag har varit okontaktbar idag.

Har bara suttit vid datorn HELA DAGEN.

Min sambo har kommit och gått. Sättit sig brevid mig i soffan och pratat.

Jag har lyssnat, men märkt att jag titt som tätt inte hör vad han säger. 

Han har tittat mig i ögonen som om "lyssnar du på vad jag säger eller?"

Jag har svarat med att jag var trött, att jag är lite borta idag.

Så har det fortsatt hela dagen. Jag har varit helt borta i huvudet. Typ varit klistrad vid datorn! Stackars min sambo :(

Jag sa förlåt flera gånger, men han sa att det inte gjorde någonting, att ibland har man dåliga dagar.

Nu är han och handlar. Jag stannade hemma. Varför följde jag inte med?

När han skulle åka så sa jag bara "okej" och försvann in i dataskärmen igen..

Vi glömde bort att laga middag idag, GLÖMDE BORT MIDDAGEN! 

Shit vilken dag, det är som att hjärnan har stängt av sig själv..

Jag mår inte dåligt, jag är inte glad, jag bara sitter och är. Vet inte vad jag känner. Jag skulle ju städa idag.. hur fan blev det med de?

*suck*

Det var skönt att gråta ut idag. Ibland måste man få vara ledsen och våga vara sårbar. Man kan inte vara stark hela tiden.

Efter mitt bölande så hade jag ingen ångest alls. Bara lite dunkningar i vänsterarmen men det får jag nästan varje dag.

Jag inbillar mig alltså att jag får dunkningar i armen, att det är början på en hjärtattack, men jag har lärt mig att ignorera det nu.

Min sambo ska iväg på ett ärende senare, han frågade om jag ville följa med. Direkt vill jag tacka nej men bestämde mig för att följa med. Jag kan ju inte låsa in mig här hemma varje dag. Jag måste ut och våga göra saker! Sminka mig, sätta på mig vanliga kläder istället för mjukisbyxorna, då mår man bättre! Än att gräva ner sig hemma, inte ens borsta håret och bara må dåligt..

Jag hittade en låt på http://panikplaneten.blogg.se/

...och nu kan jag inte sluta gråta. Jag bara gråter och gråter och gråter!!   

Man försöker vara stark, man försöker kämpa, men INGEN förtjänar ett liv med ångest. Det är ett jävla helvete och jag blir så jävla förbannad och ledsen. Man är rädd varje dag, man är ledsen varje dag. Jag vill också leva livet, gå på bio, åka buss... fy fan kan inte sluta gråta.

Den här låten beskriver ALLT, allt i texten stämmer. Jag började fan gråta vid första textraden och nu kan jag inte sluta gråta.

Igår såg jag ett stjärnfall, jag önskade att ångesten skulle försvinna.

Sen nu så sjunger dom i låten: "Fast du önskar varje gång som ser upp och ser ett stjärnfall"

Jag bara brast i gråt ännu mer. Fy fan för detta liv, hur fan ska man orka vara stark heeeela tiden?!?!?!   

Reff

Sweet darling, you worry too much, my child
See the sadness in your eyes
You are not alone in life
Although you might think that you are

Vers1

Har du nån gång känt dig ensam, utan nån att hålla om
Då ångesten kom bakifrån och ingen här vet hur du mår//
Då skuggan rör sig överallt, då rummet krymper och sen pang
Ligg du där vid elementet för du fryser som ba fan//

Och benen går åt var sitt håll och det blir svårt att stå
Får en fysisk reaktion, fast läkaren hittar inget fel ändå//
Man lever så begränsat, Tankarna dom cirkulerar
Känner sig så ensam, tänker att man inte orkar mera//

Måste hyperventilera, För att få ha luften kvar
och hjärtat börjar dunka snabbt, de känns som man ska tuppa av//
De känns som någon sticker 1000 nålar i kroppen
och man gråter själv för att de känns som man tappar hoppet//

För att allt är svart, fast alla andra ser ljuset
30 grader varmt fast man själv ligg där stel frusen//
Och man tänker att det aldrig kommer vända
Men ta dig i kragen för att du är inte ensam//

Reff

Sweet darling, you worry too much, my child
See the sadness in your eyes
You are not alone in life
Although you might think that you are

Vers2

Har du nån gång känn dig ensam, Utan känslan av att älska
Och då gråter av en längtan och du svimmar utav rädslan//
Av att aldrig kunna ta de andetag som du förtjänar
Fast du önskar varje gång som ser upp och ser ett stjärnfall//

Och du tänker på den dan då hela livet blev förändrat
Så du ligger där och ber om att tabletterna ska hjälpa//
Faller in i apati, de känns som om,, man saknar hjärta
Och man hittar inte meningen med att fortsätta kämpa//

- Som en blixt från himlen, kom från ingenstans
Får panik försöker fly men fötterna dom sitter fast//
De regnar överallt i själen, fast vädret lyser klart
och Man visste vart man skulle tills att vägen viker av//

Man lider av en känsla som man aldrig kom ifrån
Sanningen tystnar för man tror inte på orden man får//
- Och man tänker att det aldrig kommer vända
Men ta dig i kragen för att du aldrig ensam//

Reffx2

Ja, nu är det inte många dagar kvar tills jag ska på mitt första läkarbesök.

Nu börjar jag bli nervös istället för förväntansfull..

Jag har hört att kognitiv beteendeterapi fungerar bra mot ångest. Vad jag har hört så går det ut på att man utsätter sig för just de situationer som man tycker är läskigt för att sedan inse att det inte var så farligt.

Då får väl jag lov att gå på bio kan jag tänka mig. Fy fan va hemskt :( 

Jag undviker att gå på bio. Sist jag gick på bio var ca ett år sedan. Det var sex and the city filmen. Jag tvingade mig dit eftersom jag älskar sex and the city. Det var jätteläskigt och jag var nervös som fan, men det gick ju bra till slut, såg hela filmen och överlevde :)

Problemet med bio är att man tränger ihop sig med massa andra människor i ett trångt rum och ska sitta där i flera timmar. Då får jag för mig att jag inte kan gå ut därifrån, att folk blir störda och att jag MÅSTE sitta kvar. Just därför så vill jag gå ut hela tiden, får för mig att jag är pissnödig heeeela tiden.

Mardrömmen vore om man satt i mitten av salen och verkligen måste krångla för att ta sig ut, då skulle jag få panik! Men om jag skulle boka en stol längst bak i hörnet så kanske det skulle fungera..

Men aja, jag går aldrig på bio. Det är vanligt att jag skyller ifrån mig istället för att bara inse att det beror på ångesten. Jag brukar hitta på massa anledningar till varför bio är så jävla dåligt. 

Varför gå på bio när man kan sitta hemma i sin egna soffa, äta vad man vill, pausa när man vill och slippa trängas med folk och betala massa pengar?

Hmm..

Nu ska jag slå på lite musik och sen blire städning och pajbakning. Jag har fått igång en rutin att efter frukosten så ska jag alltid hålla mig sysselsatt! Jag springer omkring och fixar och donar. Annars är jag rädd att jag ska sitta och fundera för mycket.

Solen skiner, det gör mig alltid lite gladare, det känns lite som att ångesten kommer att försvinna i och med att vintern försvinner, men det vet man ju aldrig.

Kram på er!

Dagen har varit väldigt bra, jag har mått jävligt bra idag! :)

Tills pappa ringde..

Han började snacka om en tjej som plötsligt fått epilepsi, att sjukdomen gallkramp finns i vår släkt och att den är ärftlig (den gör så att man får skitont i bröstet)

Sen sa han även att han trodde att det var snuset som gjorde att jag fick ont i bröstet!

Jahapp, så nu mår jag dåligt igen... funderar på epilepsi, tänk om jag skulle få det?`Funderar på gallkramp och funderar även på mitt älskade snus..

Jag kan inte sluta snusa! Inte just nu i alla fall. Jag vet att pappa bara försöker utnyttja situationen för att få mig att sluta snusa. Inte schysst må jag säga!!

Just nu törs jag inte ta en snus, är rädd att det ska göra ont i bröstet då :(

Aja, vi ska ta en vända med bilen nu, min sambo och jag, vi drar nog genom drive in på donken. Då kanske jag kommer på andra tankar.

Vi hörs nog senare! 

PS! Fan va jag börjar tycka om den här bloggen. Det är så himla skönt att skriva av sig, det känns som att man pratar med en vän som alltid lyssnar :)

Jag såg en bild av ångesten i mitt huvud igår. En fantasi bild av hur ångesten skulle se ut om den hade ett utseende.

Det var ett monster, som bestod av svart geggamojja. Han hade hemska ögon och det växte fram armar runt honom.

Han kunde klegga ut sig över mitt bröst så att jag inte fick någon luft. Banka mig i huvudet tills jag blev tokig och hånskratta tills jag började gråta.

Han är som ett virus som sitter fast i min kropp. När jag försöker komma loss så håller han fast sig i mig med alla sina armar. Klänger sig fast runt mitt huvud så att jag inte får någon luft.

När jag inte kämpar emot så är han lugn, men han väser i mitt öra och om jag gör för hastiga rörelser så är jag rädd att han ska börja klättra kring min kropp i en rasande fart tills jag blir helt hysterisk.

Det är som att gå på äggskal. Väck inte ångestmonstret, tänk på annat, håll dig sysselsatt.

En ganska konstig beskrivning men det är så det känns. Det är därför jag är rädd hela tiden. För jag vet att ångesten finns där, hela tiden. Den sitter på min axel och skrämmer livet ur mig. När paniken kommer så är det svårt att stanna upp.

När jag "glömmer bort" ångesten för en stund så är den inte sen med att påminna mig om att den finns där.

Det kan vara en dunkande känsla i ena armen

fötterna blir iskalla 

ett tryck över bröstet

eller en konstig känsla vid hjärtat

då blir jag direkt nedstämd, helt fokuserad på känslan, man blir i försvarställning och spänd i hela kroppen. 

Det är så synd, att man måste pausa livet hela tiden. Stanna upp i det man gör.. för att man blir rädd.

Oftast när ångesten väl har påmint sig så sitter det i i flera timmar. 

En hel dag blir förstörd..

Om man tar en skala 1-10 på ångest, så kan man säga att de gångerna som jag upplevde mina värsta ångestattacker var mellan 7-10 på den skalan.

Just nu sitter jag och har en 3:a eller något. Alltså det sitter och pyser, vill inte försvinna, men jag är inte särskilt rädd, det är bara jävligt frustrerande! Men det känns inte som att det kommer bli värre, om jag inte tillåter det.

Nu ska jag försöka hålla mig sysselsatt medan min sambo är ute på en promenad. Ska kanske diska lite, locka håret och annat skit bara för att.

Uppdaterar mer senare!

Om DU också lider av ångest så får du gärna kommentera. Skulle vara skönt att veta att man inte är ensam! :)

Såg att jag hade fått lite nya läsare, det var ju trevligt :)

Jag sitter här, mår illa och tycker synd om mig själv.
Ångesten gör att jag överdriver och förstorar allt jag känner.
Om jag inte äter frukost direkt på morgonen så mår jag jätteilla, blir jättetrött och får för mig att jag kan svimma eller få hjärtklappning.

Men när jag tänker efter så dör man ju inte av att skippa frukosten, man har ju vart med om värre. Som när man gick i skolan och skippade frukosten, då överlevde man ju förmiddagen trots att man satt vid skolbänken i flera timmar!

Men nu får jag för mig att jag är döende (skratt!) varje gång jag gör något snedsteg i vardagen.

Hujedamej, hur ska detta gå?
Man känner sig så liten och hjälplös..

Ingen panikångest alls idag, hittills   

Min sambo har kommit hem och vi ska nog bara vara hemma idag.

Fan, det känns riktigt jävla nice nu! 

TjohoOOO!!