Jag har inte skrivit på ett tag nu, oftast när jag inte skriver på länge så betyder det att jag mår bra :)

Men i morse så fick jag ett meltdown som jag brukar kalla det, jag bara grät och grät och grät.

Jag grät för att:

-Jag inte har jobbat eller haft en "aktivitet" på 1 års tid

-Jag bara sitter hemma och inte gör något

-Jag inte ens orkar städa fast jag bara är hemma och nu ser det förjävligt ut här hemma!

-Att min sambo har jobbat hela året och försörjt oss, medan jag bara har kostat pengar och inte bidragit

-Att min sambo är så snäll och "tar hand om allt" och jag bara är ett jävla latarsle

-Att jag inte törs söka jobb

-Att jag inte har något körkort

-Att jag inte törs åka buss

-Att jag måste åka buss förr eller senare om jag ska skaffa ett jobb :(

-Att jag inte vet vad som är nästa steg, borde jag utbilda mig, vem vill anställa MIG, ??????

-Att jag inte ens törs ringa till katthemmet och volontärarbeta (det som gör mig så lycklig egentligen)

-Att jag är "frisk" från panikångesten men att jag är en jävla fegis nu och har blivit insnöad och vågar inte gå ut

-JAG ÄR EN JÄVLA FJANT, EN JÄVLA FEGIS SOM INTE KAN GÖRA NORMALA SAKER!!!!!!!!!!!!!!!!!! :(

Världens jävla prestationsångest. Jag vill göra allting bra, eller i alla fall någonting bra. Men just nu gör jag ingenting. Jag brukar tänka att om karln jobbar och jag sitter hemma. Det minsta jag då kan göra är att hålla rent och snyggt hemma så han slipper stressa över det? Men nu på sista tiden så har jag inte fått något gjort.

Jag fick ett ryck och städade köket, badrummet och hallen, dammsög lite snabbt i sovrummet.

Men sedan har karln jobbat i badrummet och fixat så det är skitigt och rörigt igen. De har gått in med skorna på så köket och hallen är skitigt igen. Sängkläderna behöver tvättas och vardagsrummet ska vi inte ens snacka om.

Jag har hållt efter med disken ganska bra men det är det enda jag har lyckats med!

Julgranen står och barrar och måste ut.....

Jag går och lägger mig vid två eller tre på natten. Sedan sover jag i tolv timmar om jag får. Men karln försöker väcka mig så jag inte sover bort dagen. Till tolv är det senaste jag får sova. Men jag är så himla trött ändå. Jag måste tvinga mig upp ur sängen, jag har världens värsta morgonhumör och "det är så synd om mig som bara får sova 10 timmar istället för 12" USCH och fy alltså, hur kan jag tycka så synd om mig själv och vara så himla slö?!

Det känns som att jag är i en depression eller något. Dagarna bara släpar sig fram och inget blir gjort. Jag är trött, sjukt trött hela dagen. Ända till nio på kvällen då jag blir ganska pigg och glad och sitter vid datorn till två tre på natten :/

Jag går aldrig utanför dörren, utanför dörren finns det bara skog. En gång i veckan kanske jag får ett ryck och tar en promenad på max 30 minuter. Går runt och funderar. Men mer blir det inte. 

Vi handlar kanske en gång i veckan så då hänger jag väl på också.

Nu när det är vinter så lever jag i en bubbla. Jag sitter i huset och bara nördar vid datorn hela dagarna. Jag har fått ont i höften, axlarna, knäna, ryggen det ena efter det andra. När jag får ont i bröstkorgen så får jag panik och tror att jag ska dö, men jag vet att det blir så för att jag sitter krokigt..

Jag sminkar mig aldrig nu för tiden, kammar håret som mest. Inte ens när vi åker till affären...

Jag intalar mig att min sambo inte bryr sig om jag är sminkad eller ej, men egentligen så borde jag sminka mig för min egen skull och inte se ut som nått som katten släpat in.

Det är så jävla kallt här så det är täckbyxor och munktröja varje dag inomhus. Inte vidare snyggt eller sexigt. Så där försvinner lite av självkänslan också.

Jag intalar mig själv att så fort sommaren kommer så kommer alla problem försvinna. Då kan jag ha på mig mina snygga kläder igen, jag kan vara utomhus mer och pilla i trädgården, leka med katterna, sola och endast solljuset kommer nog göra under för mitt humör.

Men jag kan väl inte spendera ena hälften av året med att vänta?!

Jag vill vara en bra sambo och dra mitt strå till stacken, om jag inte kan söka jobb så vill jag att det ska se perfekt ut här hemma, men jag är så trött så trött. Jag vet att jag måste ut och promenera för att må bra. MEN JAG ÄR SÅ FUCKING TRÖTT!

Jag har trappat ner på snuset också, hujedamej!

Förut snusade jag en dosa på ett dygn ungefär. Nu har jag inte ens snusat två sedan nyår!!!!! :)

Men det gör väl sitt när det kommer till mitt humör, nikotinbristen alltså.

Vi får se hur det går med allt. Usch vilken skitdag. Kanske kanske får jag ett ryck och städar idag, det skulle verkligen vara passande. Då skulle jag må bra till kvällen, men som sagt jag är så *gäsp* trött :/

Jag hade varit på mellandagsrea utan att ha ätit riktigt med mat innan. Jag skulle träffa en vän efter det men min familj ville att jag skulle följa med dom hem och sova där.

Jag kände mig stressad, mådde dåligt och ville bara ta det lugnt MEN familjen ville ju umgås och jag ville inte svika dom. 

Jag hörde varningsklockor i huvudet, jag borde inte åka. Jag borde ta det lugnt hos mormor. Men jag packade ihop grejer och ignorerade det.

Sedan när jag sitter ensam i bilen och väntar på en parkering. Då kommer attacken. Jag börjar andas häftigt, jag skakar i hela kroppen och det bara skriker i mitt huvud ÅK HEM TILL MORMOR.

Jag ringde min sambo, jag ringde min mamma sen bestämde jag mig för att säga nej, att åka hem till mormor i stället.

Jag sa rakt ut till pappa att nu har jag ångest och jag vill vara ifred och ta det lugnt. Han tjatade lite men gav sedan med sig. Han gav mig också en hundring, det var väl hans sätt att säga "ta hand om dig" eller något. Han har ju så svårt att prata om sånt där.....

Väl inne hos mormor så lägger jag mig på soffan och gråter, helt slut är jag. Mormor frågar vad som står på och jag bara ropar rakt ut

JAG HAR PANIKÅNGEST!!!!!!

Hon säger att det låter ju inge bra, är det så illa med dig?

Jag säger tillbaka att jag har gått hos en psykolog sedan augusti, klart det inte är bra då..

Min familj har så svårt att prata om detta, de förstår inte riktigt, mamma förstår lite eftersom hon också har ångest men annars förstår dom inte.

När jag hade gråtit klart så blev jag helt lugn. Det var så skönt att stå upp för sig själv och inte låta sig pressas till saker man inte vill göra. Jag säger nästan aldrig nej. Jag säger ja till allt och stressar och pressar, får ångest och mår dåligt.

Men nu sa jag nej!

Ska lägga mig i badet nu för jag har frossa som fan!

Saknar min sambo och vill bara åka heeeeeem nu men han kommer inte och hämtar mig förens om två dagar.

Jag får härda ut!

Åh vilket dilemma!

Jag skulle dra på affärer imorse. Jag planerade att dra ut precis när affärerna öppnade för att undvika trängseln och allt folk. Men vad hände, jo jag sov längre än planerat och nu sitter jag och fortfarande inte har kommit iväg.

Jag har lockat håret och allt är klart. Snart blir det mörkt och jag vet att för varje minut så är det mer och mer folk ute på affärerna. FAN! Ska jag gå, ska jag inte gå?

Jag vill inte, låter helt jävla galet att jag ska gå på affärer helt själv, så jävla instabil som jag är. Men jag har ingen att gå med och julklapparna måste ju inhandlas. Jag försöker intala mig själv att jag kan ta det lungt, gå sakta och inte stressa. Sätta mig ner en stund om jag vill och ja, bara ta det lungt. Men jag vill inte gå.

Jag försöker komma på vad jag ska köpa i förväg så jag inte blir så förvirrad, men jag har massa presenter som jag inte kommer på vad dom ska bli. Därför måste jag väl gå runt och titta lite för att hitta något.

Jag vet inte hur jag ska göra, känner mig så stressad och är så jävla trött. Känns som att jag skulle kunna sova hela dagen egentligen.

Såhär är det alltid när jag åker till familjen, så tight med tid så allt måste vara planerat in i minsta detalj för att jag ska hinna med allt. Nu har jag skitit i massa saker och känner att jag ligger efter i planeringen.

Jag skulle kunna handla en annan dag med pappa, mamma eller mormor. Men fan, då blir det de där jävla sista minuten igen! Det är fan sista minuten redan nu!

Jag saknar min sambo, vill krypa in i hans famn och bara försvinna :(

Sen är pengarna slut också. Jag hade 1000 kr, men fick handla åt mormor, var ju på fest i lördags och ja, lite ditten och datten och vips 345 kr kvar. Shit...

Jag fick 500 kr av pappa, eller ska få sen i alla fall. Känns dumt när man snart ska fylla 23 år men aja.

Jag vill ge bort så mycket men har inte råd egentligen, jag måste väl prioritera om antar jag.

Det blir en liten present till brorsan eftersom jag är med på en stor present med pappa till honom.

Sen har lillsyrran redan en present klar, tänkte köpa en till med det måste jag skita i nu.

Bästa vännen ska ju ha en present också, jag tänkte inte köpa något men hon köpte till mig så då måste man ju, jag har inte råd ju :(

OCH SAMBON DÅ! Jag vill ju köpa något fiiiiiiiint, men det får bli något kärleksfullt i alla fall.

Mamma och pappa är klara..

Mormor skulle få nått litet men nu blir det väl något väldigt litet i stället.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHHHHH

Får lust att skita i allt! Jävla jul!

Jag känner tårarna i ögonen men vill inte sabba sminket :(

Jag orkar inte jag vill inte, jag vill gå i dvala och vakna när det är sommar.

JÄVLA BAJSPANIKÅNGEST SOM SKA SÄTTA KÄPPAR I HJULEN JÄMT!

Julen är snart här och allt som hör därtill Hej å hå.

Jag ska hem till familjen i två veckor (utan min sambo snyft)

Jag tror att det kommer att gå någorlunda bra men är ändå nervös. Sist jag var ner så fick jag en enorm ångestattack hemma hos min bästa vän. Jag grät och hyperventilerade. Men det var ganska skönt ändå, nu vet jag att det är okej om det skulle komma en attack hos henne. Det blev liksom en "trygg plats" efter den händelsen.

Min hjärna håller på att svämma över av tankar. Varje gång jag har åkt till familjen så har min panikångest varit som värst. Före, under och efter.

Nu sitter jag och försöker planera minut för minut i huvudet, vad jag ska göra, när jag ska göra det. Jag vet inte varför men jag vill ha kontroll över ALLT. Att allt ska hinnas med, att ingen ska bli besviken.

Jag har ca sju personer som jag ska tillgodogöra deras behov. Alla vill umgås, alla vill prata och jag vill bara ta det lungt. De märker inte vilken press de sätter på mig eftersom de bara ser detta från sin egen synvinkel. Bara min bästa vän förstår, hon säger att jag ska ta det lungt och komma över när jag känner för det. Det är så skönt att få höra det och inte känner press från henne i alla fall :)

Två veckor utan min sambo, jag kommer att sakna ihjäl mig! Det är så hemskt att behöva välja mellan sambo och familjen. När jag är hemma med min sambo då sitter jag och mår dåligt över att jag inte träffar familjen och tvärtom. Då blir det aldrig hundra procent bra liksom.

Men det är bara två veckor som sagt.. det är ju inte mycket. Men alla andra par jag känner de är aldrig ifrån varandra. Om den andre ska göra något så följer den andra med eller så åker de inte alls. Men vi har inte så mycket val, han måste ju jobba och jag vill ju träffa familjen.

Andas in och andas ut.. det kommer att gå bra, jag kommer att överleva. 

Jag är glad att jag slipper ta tåget ner i alla fall!

Nu ska vi laga ihop lite mat, favoriten:

Stek tärnad bacon och hela champinjoner

Blanda ner i en kastrull med creme fraiche, koka upp och sprutta i tomatpure, rör om.

Häll över en tallrik spaghetti

Klart!

hehe, där fick ni ett recept också, lätt och otroligt smaskigt!

Karln var på bio med en kompis för någon dag sedan. Kompisen hade bokat tre biljetter men jag ville stanna hemma. Om jag ska gå på bio så vill jag nog gå ensam med min sambo första gången, bara utifall jag vill gå ut och åka hem mitt i filmen.

Usch, att sitta där med MASSA MÄNNISKOR och dörrarna stängs. Det måste vara en sjukt bra film för att jag ska kunna motivera mig själv att gå på bio.

Jag var på båda sex and the city filmerna på bio. Jag var jättenervös men jag älskar sex and the city så jag tvingade mig själv då.

Till våren blir det Titanic i 3D. Då måste jag gå, fast jag inte vill sitta i den där jävla biosalongen :(

Mardrömmen vore att sitta i mitten av biosalongen. Så man inte kan gå ut om man vill, eller man kan ju men krångligt blir det!

Usch, ryser i hela kroppen när jag tänker på det!

Hej blogelibloggen!

Jag kan medge att jag har saknat att skriva lite grann. Jag har haft besök hela helgen så har varit lite upptagen.

Jag berättade ju förut om att jag lätt fick panikångest när jag skulle besöka min familj. Jag blev otroligt stressad och pressad, kunde inte lugna ner mig och fick panik och ångest. Att dessutom ofta vara ifrån min sambo när jag besökte familjen gjorde det inte lättare.

Men i helgen så har familjen hälsat på hos mig! Det kändes så otroligt roligt innan de hade kommit. Jag skulle få träffa dom på hemmaplan, äta kakan och ha den kvar, träffas men inte stressa!

Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig det (blir det någonsin som man tänkt sig?)

Vi fick lov att möta dom halvägs och skjutsa hit dom, vilket innefattade en lång bilresa i alla fall. Men det gick väl ganska bra tills vi kom till destinationen...

Vi var trötta, stressade och ville komma hem igen med vårat sällskap innan det blev mörkt. Plötsligt ville alla umgås, äta och diskutera. Ja, de ville skänka presenter och letade igenom förråd och skåp efter saker som de ville ge bort till oss. Några minuter blev till en oändlighet och vi kunde inte ta oss därifrån. Jag kände paniken växa inom mig och jag ville bara skrika NEJ!

Men jag har så jävla svårt för ordet nej, jag bara nickar och ler. 

"Neeh, vi har inte så bråttom"

"Ja, vi kan stanna en stund till"

Jag försökte snällt säga att vi hade bråttom hem men ingen lyssnade. Till slut fick vi i alla fall packa in oss i bilen och det blev en nattsvart resa hem. 

Under helgen har det varit roligt och rörigt. Det kändes som att jag skulle svimma när jag som en bläckfisk försökte laga mat med flera kastruller samtidigt och flera röster som pratade med mig samtidigt.

En stund så la jag mig i soffan, drog filten över huvudet och sa att jag bara skulle vila en stund.

Jag är inte ett dugg stresstålig må jag säga!

Det slutade även med att vi spontant fick lov att även skjutsa hem dom. Kvällen före så kände jag panikångesten. Jag såg inte fram emot en bilresa på över 8 timmar nästa dag. Fan inte nu när JAG skulle slappna av. När det var DOM som hälsade på för en gång skull.

Jag skulle egentligen slippa stressen den här gången, men istället blev det nästan lika mycket bilåkande och ja, det blev stress, ångest i alla fall.

Men men, en go långhelg i gott sällskap. Nu är jag helt slut i kroppen och ska gå och halvdö i sängen.

Imorgon är en ny dag!

På morgonen innan mötet så kändes det ganska bra. Jag har ju varit på möte några gånger nu så jag visste exakt hur det skulle gå till. 

Men jag kunde inte släppa tanken om att jag verkligen inte ville dit. Det var samma känsla som när man inte ville till skolan för att man hade ett drygt matteprov den dagen.

Jag ville så gärna stanna hemma och ta det lungt. Att jag dessutom fick lov att gå upp tidigt gjorde inte saken bättre.

Men jag tvingade iväg mig själv. Jag till och med åt en stor frukost och tog en dusch innan.

I bilen så snurrade tankarna. Jag var så less på alltsammans. Kan det inte vara över snart? :( Jag vill inte ha "problem" längre. Jag vill vara normal och kunna göra normala saker.

Att gå på möte hos en psykolog gör det hela så påtagligt. Varje gång jag åker så måste jag erkänna för mig själv att jag behöver hjälp. 

Jag vill ofta bara skita i mötet och "låtsas som att jag är frisk". Men det leder ju ingen vart så jag tvingar mig på mötena.

När det bara var en liten bit kvar till vårdcentralen så brast jag ihop i bilen. Tårarna bara rann och jag försökte torka dom så gott jag kunde. Min sambo sa att vi kunde hoppa över mötet och åka hem om jag ville och bara ringa och säga att jag inte klarade av det idag. Men jag sa att det var bättre om jag gick in och gav det en chans. Jag kunde då gå ut när jag ville om det skulle kännas drygt.

Jag kollade mig i spegeln i bilen och försökte trycka in tårarna igen innan vi gick in. Nere i väntrummet så kände jag mig helt tom. Jag orkade inte längre.

Psykologen kom och jag fick följa med in på rummet och sätta mig i en stol som vanligt. Han frågade hur det hade gått och jag fick inte fram ett ord.

Jag bara satt och försökte hålla tillbaka tårarna. Men jag lyckades inte. De kom och jag sa med gråt i rösten att det hade varit drygt nu på morgonen. Jag förklarade att jag var så less på alltihop och ville bara att det skulle försvinna.

Pappersnäsdukarna som stod på bordet kom nu till användning. Vid varje möte har jag glott på de där näsdukarna och funderat över hur många som har gråtit i det här rummet. Nu var jag en av dom...

Jag tycker att psykologen tog mina tårar på ett bra sätt. Han daddade inte med mig samtidigt som han inte var känslokall. Han bara betedde sig som att det var helt naturligt att gråta och pratade på. Det var skönt och det gjorde att jag inte kände mig dum överhuvudtaget :)

Vi hade ett samtal på en timme och kom fram till många bra saker. När vi skulle boka tid till nästa möte så bad jag om att flytta fram det en tid. Så nästa tid blir om 6 veckor. Det känns bra att få fundera lite och ta det lungt hemma utan någon press om saker jag måste göra.

Sambons kompisar skulle komma förbi på fika idag. Jag hade aldrig träffat dom förut.

Men jag hade upplevt en liknande situation flera gånger tidigare så jag visste hur jag skulle hantera det, någorlunda i alla fall.

Innan de kom hit så "sprang" jag in på toaletten som vanligt. Jag försökte intala mig att "det är okej att gå på toaletten trots att dom är här, om jag blir nervös och vill gå på toa så är det bara att gå, jag är ju på hemmaplan trots allt"

När jag är inne på toaletten så hör jag hur det knackar på dörren och gästerna kommer in i hallen. Jag tog ett djupt andetag och tänkte att: ja, det är bara att köra.

Ut och skaka hand. Hej hej (ser dom hur nervös jag är?)

In i vardagsrummet, bulle och kaffe (vågar jag dricka kaffe? kommer magen krångla? kan jag äta en bulle? fan jag har ingen matlust :( )

Le lite, skratta lite åt vad de har att säga, våga ta ögonkontakt, visa att man är intresserad... le lite mer.. 

Sambon skötte snacket som tur var..

Efter en halvtimme så hade jag lugnat ner mig, lilla missen kom in och allt blev mer avslappnat. Så jävla skönt med djur i närheten, då kan man inte vara nervös :)

Efter ett tag tackar dom för sig och jag kunde pusta ut. Skönt!

Sådana här situationer hade jag jättesvårt för förut. I nuläget så har jag klarat av situationer som varit 1000 gånger svårare.

Därför känns det lite som ett bakslag att fortfarande ha svårt för sådant som jag ser som "gamla problem". Men jag måste väl tillåta mig själv att det tar tid.

Men jag har så dåligt tålamod att det är inte klokt. Jag vill vara frisk nu!