friskochgalen

Inlägg publicerade under kategorin Downs :(

Av MsEvolyn - 29 februari 2012 23:41

Nu är den här, tätt inpå.


Jag är ensam hemma och nu kommer den, ångesten.


Vad ska jag göra?


Jag startar ett blogginlägg och hoppas att jag kan skriva bort ångesten.


Jag andas djupt men får ingen luft, känner spänningen över bröstet och mår illa.

Händerna känns lite bortdomnade, armarna också.


andas in djupt andas ut....


Vad var det man skulle göra nu då?


Inte spänna sig, inte kämpa emot, låta känslorna komma. Acceptera.. flyta med på vågen.

Känna hur ångesten sakta försvinner av sig självt.


Svårt att skriva nu, händerna vill inte som jag vill.

Men om jag fortsätter skriva så kanske den försvinner, hoppas hoppas. 

Det smattrar på tangentbordet, försöker skriva utan paus.


Ojsan hoppsan.. *andas* jag har inte känt en attack på länge. Har varit mycket orolig och rädd. Men attacker har jag skonats ifrån på senare tid.


Det som triggar mig nu är att jag är ensam hemma, det är så mörkt och tyst. Försöker spela musik hela tiden.

Sjukt hur det känns i hela kroppen när ångesten kommer.


Vad jag har hört så är det naturliga känslor men på fel situation.

Jag har inget att vara rädd för nu, jag behöver inte något adrenalin i kroppen. Men ändå sprutar kroppen ut det i mitt blod och jag blir helt skakis.


Ska jag lägga mig i sängen och blunda?

Ska jag fortsätta sitta vid datorn och försöka tänka på annat?


Gaah.. drygt detta.


Det är de där jävla mötet imorn. Jag har gjort det till en sådan stor jävla grej fast det bara är ett litet jävla möte!

Jag ser framför mig hur jag får en attack mitt i mötet och att alla tycker att jag är ett psyko.

Fy fan.


Jag vill gråta men det kommer inte några tårar :(


Det känns som att jag är två personer ångest-jag och vanliga-jag. 

Vanliga-jag försöker hålla ordning på ångest-jag och se till att jag har kontroll och inte skämmer ut mig med min nervositet. 


Ååååh nu vill jag att min sambo kommer hem :(

Jag fick ringa honom när jag ville sa han, men han är ju på jobbmöte så jag vill ju inte störa.

Jävla möte mitt i natten men så är det med eget företag, man får ta det man får för att få mat på bordet så att säga.


Pust.. nu känns det bättre. Jag knipsade av den där jävla ångesten. Shit det var nära där att jag skulle.. ja vad skulle jag? Bli galen?


Jag har aldrig blivit galen, fast jag har haft ångest länge nu. Men varje gång känns det som att man ska bli galen och göra galna saker. Man känner sig helt mentalt störd.

Jag ser framför mig hur min sambo kommer hem och hittar mig på golvet i ett hörn, liggande och skaka.

Men så blir det aldrig. Han kommer hem och jag ler och slänger mig i hans armar i stället. Jag berättar att jag har haft lite ångest och han pussar mig på kinden.


Jävla bröstkorgshelvet som ska spänna sig och greja. Jag blir så rädd hela tiden att jag ska känna en smärta vid hjärtat och ja... dö. Men jag har inte dött än, men ändå kan jag inte släppa det. Jag blir så jävla rädd varje gång.


Jag tycker inte om att vara ensam.


 

ANNONS
Av MsEvolyn - 26 februari 2012 23:45

Jag börjar känna mig nervös, det pirrar i magen på ett negativt sätt.

Jag känner mig rädd och sorgsen, vet inte varför.

Som om man snart ska göra något jätte läskigt fast man egentligen bara sitter i soffan hemma.

Jag blir nervösare och nervösare och får lust att andas häftigare,

men jag försöker andas lugnt för jag vet att det blir värre om jag andas fortare.

Jag blir stel och spänd i kroppen, sitter och bara glor rakt fram,

tankarna flyger i huvudet och jag försöker kontrollera situationen men den känns okontrollerbar.

Jag blir på helspänn, väntar, känner efter, är rädd.

Plötsligt känns det bara tomt, som ett tomt papper.

Jag har inga känslor i kroppen, känner mig varken glad eller ledsen. Allt är bara tomt.

Jag sjunker djupare och djupare ner i ett mörkt hål.

Jag vet inte varför, kommer inte på någon anledning till varför allt känns konstigt.

Det bara gör det helt plötsligt.

Jag sitter och väntar ut det. Minuter känns som evigheter.

Alla känslor och tankar är borta. Jag känner mig som ett tomt skal.

Om jag skulle dö nu så skulle det inte spela någon roll.

Ingenting betyder någonting just nu.

Jag vet att jag egentligen inte vill dö, men i den stunden så är allt svart.

Jag försöker intala mig själv att jag är lycklig, försöker tänka på glada saker.

Men ingenting betyder något, ingenting betyder något...

Allt är borta, jag bara sitter och tittar rakt fram.

Jag blir rädd för mig själv, är jag galen? Blir jag galen nu? Kommer det sluta med att jag skriker rakt ut och gör något hemskt? Skadar mig själv eller skadar andra? Slår sönder saker?

Hela tiden känns det som att jag ska sprängas när som helst.

Men inget händer, jag sitter i stillhet som förlamad, tankar flyger samtidigt som allt står stilla.

Ingenting kan få det att försvinna, ingen kopp te, ingen promenad, ingen kram.

Det handlar bara om väntan, vänta ut det.

För det är samma sak varje gång, samma process.

Om en timme, eller kanske en dag så är allt normalt igen, Det vet jag.

Men den där väntan känns som en evighet, i den stunden så är jag någon annanstans.

Jag är i ett helvete, ett helvete som kallas ångest.



 

ANNONS
Av MsEvolyn - 15 februari 2012 21:24

Nej fy fan nu sitter jag här och googlar mina små oviktiga symptom igen. 

Och vad händer då? Jo, jag skrämmer upp mig själv och får ångest.


Jag får ibland ont precis under det vänstra bröstet,

det är antagligen en muskel som sträckt sig eller att jag sitter "snett" framför datorn.

Jag sitter ju länge framför datorn, varje dag, klart man får lite värk i kroppen då.


Men om jag googlar detta så får jag fram hjärtsäckinflammation, proppar i lungan och massa annat läskigt som man inte vet vad det är och inte vill veta vad det är heller.


Fy fan googla aldrig symptomen, om man är riktigt orolig så ska man ringa sjukvårdsrådgivningen 08-320 100

eller besöka vårdcentralen.


När man googlar så får man alltid fram på ett eller annat vis att man fan är döende! Och då går min dödsångest igång och jag kan inte sluta tänka på det och oroa mig.


Usch, nu ska jag spela lite The Sims och försöka glömma den värkande bröstkorgen, för jag är inte döende det vet jag.


 


Av MsEvolyn - 14 februari 2012 11:24

Kära ångestdagboken,


Idag kom jag inte på någon bra rubrik så det fick bli en liten dagboksrubrik hehe.


Just nu är jag stabil och glad men igår, huuuh, igår var det verkligen en bergodalbana.


Mina ångestattacker börjar oftast med en liten grej som jag stör mig på eller blir stressad över, om det sedan kommer en till liten grej och en till liten grej så läggs det på hög och till slut så blir jag helt tokig.

Trots att de där småsakerna bara är småsaker så lugnar jag inte ner mig utan ser allt som en stor klump och till slut kan jag inte kontrollera mig själv.


Jag har min trygghet i min sambo, han är så snäll och lugn och förstående. Men ibland så har även han dåliga dagar såklart. När han är stressad så finns det ingen hejd för mig. Då ska plötsligt jag vara den förstående och trygga personen och det slutar oftast med att jag misslyckas totalt och blir mer stressad för att han är stressad.


Igår så skulle vi handla, jag frågade om han ville ha efterrätt på alla hjärtans dag, han sa nej men att jag kunde göra till mig själv om jag ville. Ingen big deal egentligen men jag började tänka dumma tankar som att han inte brydde sig i alla hjärtans dag. Jag blev på dåligt humör och i bilen hem så fick jag en konstig känning i kroppen och fick lite ångest av det (gamla vanor från min gamla dödsångest)


Min sambo kollade brevlådan och hade fått ett irriterande brev. Han blev på dåligt humör och stressad. Jag frågade om jag skulle göra en god soppa när vi kom hem, men kom då på att vi inte hade ingredienserna :( Jag blev surig och gnällde lite om att fan nu kan jag inte göra soppa. Vi hade båda lågt blodsocker och var på dåligt humör.


Min sambo blev irriterad hur jag kunde gnälla om en jävla soppa när han hade riktiga problem (brevet)

Jag fick skuldkänslor och blev jättedeppig.


När han parkerade bilen så blev jag apatisk, jag kunde inte kliva ur bilen. Jag satt helt stilla och tankarna yrde omkring i huvudet. Jag kände mig värdelös och dum. Jag kände en hopplöshet för att jag inte har något jobb och inte kan köpa egna saker, jag kan inte ens göra soppa om jag vill och om jag vill köpa något så måste jag fråga om lov till mig sambo. Jag var så trött på situationen, att jag inte drar mitt strå till stacken, att jag aldrig aldrig kan köpa något, inte ens en grapefrukt (kan kan jag väl, men vill inte vara girig när han betalar allt)


När jag till slut kom in så försökte vi prata ut om det hela. Han tyckte att det var väldigt drygt att lyssna på mitt gnäll. Jag sa att jag skulle låta bli att tänka högt nästa gång. Det ena ledde till det andra och det slutade med en låååång gråtattack.


Jag grät och grät och grät. Jag ville bara försvinna, jag ville inte vara en börda längre, jag tänkte till och med tanken att jag ville dö. Det är så påfrestande att sitta på arselet och att någon annan ska "ta hand om en" som om man är en liten bebis. Jag vill ta hand om honom när han är stressad, jag vill jobba och låta honom vila ut.


Hur mycket jag än vill jobba så finns ändå den där rädslan där, agorafobin, deppigheten, regelbundna ångestattacker. Det är så himla läskigt så jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Om jag tänker tanken på att ta bussen in till stan och gå på arbetsintervju så blir jag helt vettskrämd.


Min sambo höll om mig och sa tröstande ord. Han förstår så mycket men nu har det fan gått ett helt år. Ett helt år av stackars lilla mig och han har fått betala allt. Jag orkar inte med mer nu! Jag vill ta hand om mig själv. Jag vill inte att han ska gå på knäna för att jag inte jobbar och har ångest.


Men men, vi ska försöka söka ett jobb där man jobbar hemifrån åt mig, vi får se hur det går.


Jag blir så rädd för mig själv när jag blir så där deppig. Jag hamnar i ett djuuuupt mörkt hål och det känns som att jag inte kan ta mig upp.



 

Av MsEvolyn - 6 februari 2012 14:07

Vi skulle på restaurang med familjen. Jag visste inte alls hur det skulle gå eller vad jag kunde väntat mig.

Jag har bara nyligen accepterat och fattat att jag har agorafobi - fobi för offentliga platser.


Nya platser, platser där det är mycket folk. Där man måste sitta stilla, där det är trångt eller bökigt att komma fram. Jag har undvikit dom så gått det går, eller härdat i genom det och mått väldigt dåligt.

Men nu när jag vet att jag har agorafobi så kan jag försöka jobba på det och träna på att få bort fobin.


Innan vi skulle till restaurangen så mådde jag illa, var lite okontaktbar. Massa tankar snurrade i huvudet. Jag satt och kom på den ena anledningen efter den andra till att skita i alltihop.


Men jag är så himla envis, jag ska klara av det. Jag tvingar mig själv. Jag berättar inte för någon om hur jag egentligen mår, bara för min sambo. Jag ler och jag försöker bete mig normalt fast inombords skriker och gråter jag. 


På vägen till restaurangen så trodde jag att jag skulle sprängas. Det var som om jag var på väg mot en avrättning, så jävla rädd var jag.


När vi kommer in på restaurangen så är vi många som ska äta ihop. Restaurangen är relativt tom. Bara två andra bord där det sitter folk. SKÖNT!


Jag tittar mig omkring, försök få kontroll över situationen. Vart är toaletten? Vart ska vi sitta? Vilken plats ska jag ta?


Jag tar stolen längst ut på bordet, jag har hela högra sidan fri. Jag känner mig någorlunda bekväm då. Jag försöker välja mat på menyn, trots att jag inte är sugen på någonting. Jag mår illa och känner mig inte ett dugg hungrig. Men jag beställer och tänker att jag äter så mycket jag klarar av. Jag tar en öl också, trots att jag är rädd att den ska krångla med min mage men cola eller juice kändes ännu värre. En öl blir bra, jag kanske slappnar av lite då.


Vi får vänta en halvtimme på maten och det enda jag tänker på är att jag vill gå på toaletten. Jag är så nervös så magen slår volter. Jag sitter och spänner mig och jag kan inte få i väg mig till toaletten. Kommer alla titta på mig om jag reser mig? Till slut så skyndar jag mig iväg. Äntligen! Inne på toaletten så är jag nervös över att jag inte ska "bli klar" och sedan få lov att gå en vända till senare. Jag kan ju inte gå två gånger, då kanske folk börjar undra?


Men jag andas djupt och försöker lugna ner mig. Jag kollar mig själv i spegeln, ger mig själv en klapp på axeln och säger att det kommer att gå bra nu. Jag andas in genom näsan och ut genom munnen några gånger. Nu ska vi ha kul, äta gott, försök slappna av.


Sedan kommer maten in. Dom andra glufsar i sig, åh så gott med mat! Jag pillar lite i maten och försöker äta sakta för att jag fortfarande mår illa. Efter en stund så är pratet igång och jag slappnar av lite. Jag följer med rökarna ut på balkongen och tar lite frisk luft trots att den inte var så frisk då. Men skönt att röra på benen och få lite blod upp i hjärnan igen.


De andra äter förrätt, varmrätt och efterrätt. Alltså blev det en middag på över 2 timmar lång.

Jag har ätit upp och sitter och väntar. Jag ser in i ögonen på min sambo, han märker av min panik så lätt. Han tar min hand och ser tröstande in i mina ögon.


När servitrisen sedan kommer för att ta betalt så känner jag ett "åh nu är vi snart klara"

Men jag blir inte glad, utan nu kommer slutspurten, jag blir stressad. Snart snart snart, kom igen nu då skynda på.

Vi fick betala sist. Ju närmare servitrisen kom med betalningsapparaten desto nervösare blev jag. Snart sprängs jag, snart springer jag ut. Flera timmar av spänning i kroppen, panik och rädsla. Sista sekunderna tills det är över är mest smärtsamma!!


Vi betalar, folk reser sig, jag andas ut. Vi går ut och all spänning försvinner. Det är klart. Jag är utsläppt ur fängelsehålan. Nu ska vi bara hem.


Alla säger att det var trevligt, alla är på bra humör, jag nickar och ler nervöst.


Ingen vet om min sjukdom. Ingen vet om hur jag mår.

Det syns inte utanpå men det känns som fan inuti




 


Av MsEvolyn - 29 januari 2012 00:07

Mitt humör går nu upp och ner väldigt mycket.

Ena stunden kan jag sitta och bli helt deprimerad fast inget speciellt har hänt. Jag har ingen matlust, ingen lust att göra någonting, det som gjorde mig glad förut känns bara drygt och det känns som att inget betyder något.
Jag sitter och funderar och funderar och det känns som att livet är skit. Att jag bara kliver upp på morgonen och väntar ut dagen för att sedan gå och lägga mig och sen kommer en ny dag...

Detta kan vända på bara en halvtimme och vips så är jag så lycklig och glad så jag vill gråta glädjetårar.

Jag blir så förvirrad och vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Det är så drygt att vara så djupt deprimerad av och an. 
Jag försöker komma på hur jag ska bättra mitt liv och vad jag ska göra men det står still.

Just nu känns det som om jag bara väntar på någonting men jag vet inte vad jag väntar på.
Jag bara låter dagarna gå....



Jag vill bara spy på det här. Jag är så himla trött. Om jag fick så skulle jag nog kunna sova bort en hel dag.

Men jag går upp varje morgon, med världens sämsta morgonhumör. Jag går runt här hemma och är ledsen och deprimerad. Men sedan plötsligt är jag glad och fnittrig.


Jag är så instabil och det gör mig rädd. Jag vågar inte göra någonting för jag vet inte hur jag mår.


Mår jag för dåligt för att göra något?

Eller mår jag dåligt för att jag inte gör något?


Min sambo frågar mig hela tiden hur jag mår. Jag orkar inte svara längre. Jag är så trött på mitt jävla gnäll nu. Jag är trött på att alltid svara att jag mår dåligt, att jag mår dåligt utan en vettig anledning.


Jag vill bara vara normal och ja, må hyffsat bra. Vara nöjd med livet.


Men jag är deprimerad jämt. Varför varför varför?!


Gå ut och gå promenader, dricka tillräckligt med vatten, inte sitta vid datorn för länge, hålla städat här hemma.

Sen mår man bra, right?


Jag har inte ens försökt, jag orkar inte försöka. Jag sitter bara och väntar, väntar på bättre tider?


Jag sa till min sambo att jag längtar efter sommaren, vilket jag har sagt flera gånger förut.

Då svarade han att jag måste väl leva nu också, jag kan ju inte bara vänta och leva halva året?


Jag vill bara sova, jag vill bara tycka synd om mig själv tills allt försvinner.


Är det här en deprission? Är jag deprimerad? 


Varför är jag deprimerad nu? Jag har ju stått upp för mig själv det här året, jag har gjort det jag ville göra. Jag har mitt drömliv, jag har alla förutsättningar till att göra det jag vill.


Jag kanske är rädd. Det kanske är läskigt att ha alla dörrar öppna och sedan se att man kanske inte vågar göra det man vill göra när man väl får chansen.


Det är mycket lättare att inte kunna göra det man vill göra. Då behöver man aldrig få reda på att man kanske är en fegskit när man väl får chansen.

Av MsEvolyn - 26 januari 2012 12:11

Man känner sig värdelös när man inte arbetar, när man inte har en uppgift, när man inte har rutiner eller några "måsten". Det är som ett enda långt sommarlov och till slut får man för mycket av det goda.


Jag är ingen, jag behövs inte, jag duger inget till. 

Jag bara finns.


Jag var arbetslös i ett år innan jag träffade min sambo. Jag sökte massa jobb men fick inget. Jag fick i stället arbeta 8-16, mån-fre för 3000 kronor i månaden (räkna ut den timpenningen du) genom arbetsförmedlingen.


Det var skönt att jobba, men det tärde på en att inte ens ha råd med ett busskort.


I samma stund som jag skulle flytta till min sambo så fick jag plötsligt ett jobb. Många hade sökt jobbet, men de hade valt mig. De valde mig utan erfarenhet eller utbildning, de såg väl min vilja till att arbeta kanske?

Men vad får jag lov att göra då? Tacka nej, jag skulle ju flytta.


Helt sjukt att längta efter ett jobb, sedan när man får ett, ett jobb man skulle trivas med, då tackar man nej.


Jag flyttade iväg med min sambo. Jag skulle få jobba med honom. Allt skulle ordna sig till slut.


Min sambo jobbar hemifrån, det var helt perfekt. Han och jag tillsammans.

Men efter ett år så har jag nu insett att det kommer inte komma några jobb till mig, vi får jobb precis så vi klarar oss men det är långt ifrån två löner.


Nu har jag suttit här hemma i ett års tid. Jag har knappt lämnat huset. Varför skulle jag, det är bara skog runt omkring och jag har inget körkort.


Nu börjar det kännas i kroppen, jag börjar bli deprimerad. Att aldrig träffa folk, att inte ha några intressen, att inte ha några platser att åka till.


ATT

BARA

VARA

HEMMA


Det tär på en att bara vara hemma. Det är roligt i början, att umgås med sin älskade, att ha filmkvällar mitt i veckan, att vakna när man vill på morgonen och att man får en frihet som väldigt få har. Det är ett lyxliv i början!

Men sen, det är sen som värdelösheten kommer. Jag känner mig så jävla värdelös.


Jag ser ingen anledning till att klä på mig, sminka mig och ibland glömmer jag bort att duscha.

Ingenting fungerar, allt är kaos. Det är sommarlov varje dag och jag sitter och väntar på när allvaret ska börja. När ska jag börja ta tag i mig själv?


Nu har det gått ett år. Ett år av att gå upp vid tolv på dagen. Sitta vid datorn 10 timmar per dag. Knappt gå utanför dörren så kroppen blir helt stel och jag får ont i ryggen. Jag är så trött så trött.


Enda gångerna jag kommer ut är när vi ska handla. I början så fixade jag håret och sminkade mig då. Men nu har jag börjat strunta i det också. Jag går ut osminkad bland folk, något jag aldrig skulle göra förut. Jag bryr mig inte i någonting.


Jag blir galen om jag inte har någon uppgift, så jag hittar på saker och måsten. Jag tillägnar all städning till mig själv. Men jag är så trött och seg så  jag skiter  i det och mår piss av att jag inte ens klarar av att städa.

Jag som inte ens har ett jobb borde väl åtminstone klara av att hålla rent och snyggt hemma?


Jag har inte några kompisar här, jag tror det är där som skon klämmer som värst.

Jag har mina kusiner som jag snackar på skype med.


Utan kompisar så kan jag inte hitta på saker på egen hand, utan min sambo. Jag blir så himla beroende av min sambo. Jag älskar honom och han är min bästa vän. Men jag tror att man behöver ha folk runt omkring sig för att få stimulans och må bra.


Jag vet inte vart jag ska börja, om jag ska skaffa en hobby och må bättre för att skaffa ett jobb eller om jag ska skaffa ett jobb för att ha råd med en hobby?


Att sätta sig på en buss, att gå på en arbetsintervju, det är så läskigt så jag nästan svimmar av när jag tänker på det.


Snön faller sakta utanför fönstret. Hur kan jag vara så olycklig? Jag har världens finaste hem, världens finaste pojkvän och vi har möjligheten att alltid vara med varandra och en frihet som gör att vi kan göra saker som gör oss lyckliga. Vi har inget 8-17 jobb som kommer i vägen. Vi bor nära naturen och folk skulle drömma om att ha vårat liv.


Jag har funderat på att börja volontärarbeta på ett katthem. För att arbetsträna lite grann. Jag älskar katter och jag volontärarbetade på ett annat katthem innan jag träffade min sambo.


Men det är så himla svårt att ta telefonen och ringa de där samtalet. Jag vet inte varför men det är jättesvårt!

Jag vet att om jag ringer och sen har varit där en gång så kommer det släppa. Men att ta steget, att ta upp telefonen, det är så himla svårt!


När jag sitter och funderar så här intensivt så blir jag stressad och får som en klump i bröstet, den klumpen växer och växer, jag blir spänd i hela kroppen och en panikångest attack är inte långt borta.


Jag är inte så rädd för attackerna längre, det känns mer som ett sätt att "släppa på trycket". Men det är drygt när man går en hel dag och känner att det blir värre och värre och värre, tills man sprängs. Det är obehagligt!


Nu ska jag ta en dusch och sen får vi se om jag ringer de där samtalet, just nu är det en liten chans men vi får se.


Det skönaste vore att bara berätta för dom om mitt situation och att jag behöver arbetsträna bla bla bla.

Men jag är så rädd att bli dömd, att de ska tro att jag är instabil eller nått.

Men min kärlek till katter finns det ingen tvivel om, det måste de ha klart för sig i såfall.


Aja, massa babbel blev det idag. Men alltid skönare efter man har skrivit av sig.


*andas iiiiiiiiin andas uuuuuut*


Vi hörs!


Av MsEvolyn - 20 januari 2012 23:50

Jag vet inte om jag har agorafobi, socialfobi, eller bara panikångest. Men något helvete är det som jag upplever i alla fall. Idag hade jag en så kallad helvetesdag. Enjoy..


Vi skulle åka och handla mat idag. Inte på någon av de två "trygga" affärerna utan i stället vid en affär som ligger en längre bit bort. Jag hatar att åka till den affären, det innebär över en timmes bilfärd på motorvägen plus massa mer folk i affären. Men jag kan ju inte undvika vissa affärer hela mitt liv utan måste åka trots att kroppen skriker nej.


När jag ska göra något "läskigt", något som för mig innebär att jag inte har kontroll, då försöker jag kontrollera det genom att planera och planera och planera, in i minsta detalj. Till slut märker jag att jag inte kan planera tillräckligt för att bli trygg, jag måste helt enkelt bara slänga mig ut och härda, bara åka till den där affären trots att jag inte vill. Den där affären har jag "tränat" på i över ett år nu och det är fortfarande en hemsk upplevelse att åka dit, men vissa dagar går det bra, andra dagar är det svårare.


Om jag ska sätta det på en skala från 1-10 där 10 är rejäl ångest och den värsta av värsta så var det kanske en 8a eller 9a idag :(


Jag tar det från början till slut...


På morgonen så började det med en noga uträknad frukost. Men den blir aldrig tillräckligt bra för mig och jag får alltid för mig att jag får ont i magen för att jag åt de där, att jag åt för lite och är för trött för att åka. Jag försöker komma på massa anledningar till att inte åka och skyller på frukosten. Efter det så ska jag sminka mig och göra mig i ordning. Jag försöker kontrollera situationen genom att sminka mig perfekt, sätta på mig finare kläder och får då för mig att om jag kontrollerar detta så kan jag i alla fall inte stressa över den saken.


Men egentligen så vill jag inte vara uppsminkad, jag känner mig inte bekväm då. Jag skulle vilja ha på mig mjukisbyxor och mörka färger, jag vill inte synas. Så fort jag är klar med sminket så ångrar jag mig och blir sur, stressad och nervös...


Sedan kommer illamåendet. Jag gick på toa minst 5 gånger. Min värsta madröm är att jag ska behöva gå på toaletten mitt på motorvägen, att jag ska bli toanödig inne på affären. Nu har jag tränat mig ganska bra på detta och har använt toan på affären flera gånger. Men fortfarande så är jag besatt av tanken att jag inte ska kunna gå på toaletten när det behövs och jag fantiserar ihop hemska senarion om detta, får ångest och vill bara vara  hemma.


Timmen innan vi ska åka så hyperventilerade jag smått. Min sambo frågar mig hur jag mår, men jag behöver inte svara, han vet hur det ligger till och det är samma varje gång. Jag säger att jag verkligen inte vill åka men att jag tvingar mig själv, jag måste ju kunna åka och handla! Innan vi ska gå utanför dörren så går jag på toa en gång till, bara utifall att. 


Jag sätter mig i bilen och mår sämre och sämre ju längre bort från huset vi åker. Längre och längre bort från tryggheten. Idag var det meningen att vi skulle handla var för sig, jag skulle handla "hemliga ingredienser" till en tårta. Men när vi sitter där i bilen så ändrar jag mig och vill inte handla själv, inte när jag mår såhär dåligt.

Det vackra snölandskapet som vi åker förbi får mig att bli lugn en stund.


Jag fryser i bilen, jag fryser fast värmen är på högsta. Vi går ur bilen och in på en affär, den korta biten utomhus får mig att frysa så jag skakar i hela kroppen. Fötterna är iskalla och händerna likaså.


Väl inne på affären så blir jag som förbytt, jag blir stirrig och det känns som att det inte finns något syre. Jag vill inte få ögonkontakt med någon, absolut inte prata med någon och tjejen som står med smakprover skyndar jag mig förbi...


Eftersom jag skulle ha massa ovanliga tårtingredienser så tar det lite längre tid än vanligt. Till slut säger jag till min sambo att jag måste ut fort, att nu måste vi bli klara och gå ut!


Sen kommer jag till kassan.


Kassan, det är där min ångest når sin topp. Jag planerar i huvudet alla steg jag ska göra, vad jag ska säga, vad min sambo ska göra. Allt ska planeras så jag har kontroll. Den här gången vare jag som skulle betala. Jag skulle betala mina saker först och sen min sambo sina. Annars betalar alltid han, en ändring i rutinen gör allt så mycket värre. Men jag såg framför mig hur jag skulle betala först och han sen.


När jag står vid kassan så är jag okontaktbar, som en robot. Min sambo mumlar något åt mig och jag bara nickar. Jag börjar lägga mina varor på bandet och vänder mig om.


MIN SAMBO ÄR BORTA!


Vart är han?! Vart gick han?! Vad sa han?! Kommer han snart?!

Jag fortsätter lägga upp sakerna, säger hej till kassörskan och ler nervöst.


Då ser jag min sambo i kassan mittemot. Han bytte kassa, han tog en egen. Min planering i huvudet krossades och jag blev helt ställd. När jag sedan står och packar så frågar han om det gick bra (om pengarna räckte) Jag mumlar ett "ja" och vi går ut.


På vägen ut så frågar jag 


- Varför bytte du kassa?

- Jag sa ju att jag skulle byta, det gick ju fortare.

- Men du mumlar ju jämt, jag hörde inte... 

Jag viskar: Jag var mitt i en attack....

- Men det kanske är dags att växa upp någon gång?


 


Jag svarar med: Men jag är inte invalid?! Jag förstår väl att jag måste kunna handla själv?! Det är inte det som det handlar om..


Jag avbryter mig själv, tårarna kryper fram..

Vi sätter oss i bilen och jag är helt tyst.


Vad sa han? Varför sa han det? Han vet ju om hur allt fungerar, hur det ligger till.

Jag blev så sårad. Mitt i en jävligt känslig situation så säger han sådär..


Men jag vet vad han menar. Vi är ju båda två i det här. Han kan inte vara min barnvakt jämt. Han är också en människa med känslor och humör, han kan inte vara stark jämt och stå vid min sida. Ibland måste jag klara mig själv och inte lita på att han alltid ska anpassa sig.


Jag gråter tyst i bilen, inte ett ljud, låter tårarna bara rinna sakta nerför mitt kladdiga smink som jag så gärna vill få bort från ansiktet just nu.


Han frågar hur jag mår men jag säger att jag inte vill prata om det, efter ett tag så börjar jag ändå att förklara.

Jag försöker förklara för honom att det inte var hans fel, att det är klart han ska kunna byta kassa, att jag förstår att han inte kan läsa mina tankar och att jag inte är rädd för kassor. Det var bara droppen som fick bägaren att rinnga över.


När vi kommer hem och kliver ut ur bilen så börjar jag frysa igen. Jag fryser brutalt mycket om jag får uttrycka mig så. Vi går in med kassarna. Blodsockret är lågt, jag har inte snusat på hela tiden vi har varit borta. Ångesten har växt och är som en stor svart klump i magen. Jag springer omkring där inne, sätter på mig täckbyxor, mössa, halsduk. Slänger in vedträn i huset och försöker tända en brasa i öppna spisen. Vi har ingen reklam kvar att tända med, bara pappkartong. Jag inser att jag inte kommer kunna tända en brasa så snabbt och plötsligt ger jag upp. Jag slänger iväg papperet, rusar in i sovrummet och bara gråter.


Jag skriker och gråter i min mössa. Jag gråter för att jag fryser, jag gråter för att spänningen i kroppen har hållit i sig så länge, för alla undertryckta känslor som jag haft medan vi var på affären. 


Jag går ut till vardagsrummet igen, tar min snusdosa, går direkt in till badrummet. Slänger av mig kläderna på golvet och ställer mig i duschen. Låter vattnet värma kroppen och tvättar bort det äckliga sminket som hållt mig fången och känns som ett klister i ansiktet så jag inte kan andas.


Jag står där och gråter ett tag.


Sedan tar jag på mig handduken och går in i det mörka sovrummet. Lägger mig under täcket och känner värmen sprida sig i kroppen. Jag är helt slut, helt död. Jag bara ligger och blundar, det är det enda jag klarar av.


Till slut kommer min sambo in och frågar hur det är, han ber mig ligga och vila ett tag och sedan går han in och fixar mat.


Detta blev en extra lång dag. Jag har klarat att åka till de där affären flera gånger sen BAM så kommer det en helvetes dag. Man får helt enkelt inse att de kommer att komma. Man får inte känna sig som en loser då och glömma alla framsteg man gjort. Man får bara suck it up och hoppas på en bättre dag i morgon.


Min sambo föreslog att jag skulle kontakta psykologen igen, men jag vet inte. Vi får se.



Kommentera gärna om du har något tips, om du har upplevt samma, om du har frågor eller bara vill prata.

Jag gillar kommentarer :) Känns skönt om man inte är ensam.

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se