friskochgalen

Inlägg publicerade under kategorin Downs :(

Av MsEvolyn - 20 mars 2011 13:10

Jag hittade en låt på http://panikplaneten.blogg.se/



...och nu kan jag inte sluta gråta. Jag bara gråter och gråter och gråter!!   

Man försöker vara stark, man försöker kämpa, men INGEN förtjänar ett liv med ångest. Det är ett jävla helvete och jag blir så jävla förbannad och ledsen. Man är rädd varje dag, man är ledsen varje dag. Jag vill också leva livet, gå på bio, åka buss... fy fan kan inte sluta gråta.


Den här låten beskriver ALLT, allt i texten stämmer. Jag började fan gråta vid första textraden och nu kan jag inte sluta gråta.


Igår såg jag ett stjärnfall, jag önskade att ångesten skulle försvinna.

Sen nu så sjunger dom i låten: "Fast du önskar varje gång som ser upp och ser ett stjärnfall"


Jag bara brast i gråt ännu mer. Fy fan för detta liv, hur fan ska man orka vara stark heeeela tiden?!?!?!   








Reff

Sweet darling, you worry too much, my child
See the sadness in your eyes
You are not alone in life
Although you might think that you are

Vers1

Har du nån gång känt dig ensam, utan nån att hålla om
Då ångesten kom bakifrån och ingen här vet hur du mår//
Då skuggan rör sig överallt, då rummet krymper och sen pang
Ligg du där vid elementet för du fryser som ba fan//

Och benen går åt var sitt håll och det blir svårt att stå
Får en fysisk reaktion, fast läkaren hittar inget fel ändå//
Man lever så begränsat, Tankarna dom cirkulerar
Känner sig så ensam, tänker att man inte orkar mera//

Måste hyperventilera, För att få ha luften kvar
och hjärtat börjar dunka snabbt, de känns som man ska tuppa av//
De känns som någon sticker 1000 nålar i kroppen
och man gråter själv för att de känns som man tappar hoppet//

För att allt är svart, fast alla andra ser ljuset
30 grader varmt fast man själv ligg där stel frusen//
Och man tänker att det aldrig kommer vända
Men ta dig i kragen för att du är inte ensam//

Reff

Sweet darling, you worry too much, my child
See the sadness in your eyes
You are not alone in life
Although you might think that you are

Vers2

Har du nån gång känn dig ensam, Utan känslan av att älska
Och då gråter av en längtan och du svimmar utav rädslan//
Av att aldrig kunna ta de andetag som du förtjänar
Fast du önskar varje gång som ser upp och ser ett stjärnfall//

Och du tänker på den dan då hela livet blev förändrat
Så du ligger där och ber om att tabletterna ska hjälpa//
Faller in i apati, de känns som om,, man saknar hjärta
Och man hittar inte meningen med att fortsätta kämpa//

- Som en blixt från himlen, kom från ingenstans
Får panik försöker fly men fötterna dom sitter fast//
De regnar överallt i själen, fast vädret lyser klart
och Man visste vart man skulle tills att vägen viker av//

Man lider av en känsla som man aldrig kom ifrån
Sanningen tystnar för man tror inte på orden man får//
- Och man tänker att det aldrig kommer vända
Men ta dig i kragen för att du aldrig ensam//

Reffx2

ANNONS
Av MsEvolyn - 19 mars 2011 17:48

Dagen har varit väldigt bra, jag har mått jävligt bra idag! :)


Tills pappa ringde..


Han började snacka om en tjej som plötsligt fått epilepsi, att sjukdomen gallkramp finns i vår släkt och att den är ärftlig (den gör så att man får skitont i bröstet)


Sen sa han även att han trodde att det var snuset som gjorde att jag fick ont i bröstet!


Jahapp, så nu mår jag dåligt igen... funderar på epilepsi, tänk om jag skulle få det?`Funderar på gallkramp och funderar även på mitt älskade snus..


Jag kan inte sluta snusa! Inte just nu i alla fall. Jag vet att pappa bara försöker utnyttja situationen för att få mig att sluta snusa. Inte schysst må jag säga!!



Just nu törs jag inte ta en snus, är rädd att det ska göra ont i bröstet då :(



Aja, vi ska ta en vända med bilen nu, min sambo och jag, vi drar nog genom drive in på donken. Då kanske jag kommer på andra tankar.



Vi hörs nog senare! 



PS! Fan va jag börjar tycka om den här bloggen. Det är så himla skönt att skriva av sig, det känns som att man pratar med en vän som alltid lyssnar :)

ANNONS
Av MsEvolyn - 19 mars 2011 11:18

Jag såg en bild av ångesten i mitt huvud igår. En fantasi bild av hur ångesten skulle se ut om den hade ett utseende.


Det var ett monster, som bestod av svart geggamojja. Han hade hemska ögon och det växte fram armar runt honom.


Han kunde klegga ut sig över mitt bröst så att jag inte fick någon luft. Banka mig i huvudet tills jag blev tokig och hånskratta tills jag började gråta.


Han är som ett virus som sitter fast i min kropp. När jag försöker komma loss så håller han fast sig i mig med alla sina armar. Klänger sig fast runt mitt huvud så att jag inte får någon luft.


När jag inte kämpar emot så är han lugn, men han väser i mitt öra och om jag gör för hastiga rörelser så är jag rädd att han ska börja klättra kring min kropp i en rasande fart tills jag blir helt hysterisk.


Det är som att gå på äggskal. Väck inte ångestmonstret, tänk på annat, håll dig sysselsatt.


En ganska konstig beskrivning men det är så det känns. Det är därför jag är rädd hela tiden. För jag vet att ångesten finns där, hela tiden. Den sitter på min axel och skrämmer livet ur mig. När paniken kommer så är det svårt att stanna upp.


När jag "glömmer bort" ångesten för en stund så är den inte sen med att påminna mig om att den finns där.


Det kan vara en dunkande känsla i ena armen

fötterna blir iskalla 

ett tryck över bröstet

eller en konstig känsla vid hjärtat


då blir jag direkt nedstämd, helt fokuserad på känslan, man blir i försvarställning och spänd i hela kroppen. 


Det är så synd, att man måste pausa livet hela tiden. Stanna upp i det man gör.. för att man blir rädd.


Oftast när ångesten väl har påmint sig så sitter det i i flera timmar. 

En hel dag blir förstörd..


Om man tar en skala 1-10 på ångest, så kan man säga att de gångerna som jag upplevde mina värsta ångestattacker var mellan 7-10 på den skalan.


Just nu sitter jag och har en 3:a eller något. Alltså det sitter och pyser, vill inte försvinna, men jag är inte särskilt rädd, det är bara jävligt frustrerande! Men det känns inte som att det kommer bli värre, om jag inte tillåter det.



Nu ska jag försöka hålla mig sysselsatt medan min sambo är ute på en promenad. Ska kanske diska lite, locka håret och annat skit bara för att.


Uppdaterar mer senare!



Om DU också lider av ångest så får du gärna kommentera. Skulle vara skönt att veta att man inte är ensam! :)

Av MsEvolyn - 19 mars 2011 11:16

Såg att jag hade fått lite nya läsare, det var ju trevligt :)
Jag sitter här, mår illa och tycker synd om mig själv.
Ångesten gör att jag överdriver och förstorar allt jag känner.
Om jag inte äter frukost direkt på morgonen så mår jag jätteilla, blir jättetrött och får för mig att jag kan svimma eller få hjärtklappning.
Men när jag tänker efter så dör man ju inte av att skippa frukosten, man har ju vart med om värre. Som när man gick i skolan och skippade frukosten, då överlevde man ju förmiddagen trots att man satt vid skolbänken i flera timmar!
Men nu får jag för mig att jag är döende (skratt!) varje gång jag gör något snedsteg i vardagen.
Hujedamej, hur ska detta gå?
Man känner sig så lite och hjälplös..

Såg att jag hade fått lite nya läsare, det var ju trevligt :)


Jag sitter här, mår illa och tycker synd om mig själv.
Ångesten gör att jag överdriver och förstorar allt jag känner.
Om jag inte äter frukost direkt på morgonen så mår jag jätteilla, blir jättetrött och får för mig att jag kan svimma eller få hjärtklappning.


Men när jag tänker efter så dör man ju inte av att skippa frukosten, man har ju vart med om värre. Som när man gick i skolan och skippade frukosten, då överlevde man ju förmiddagen trots att man satt vid skolbänken i flera timmar!


Men nu får jag för mig att jag är döende (skratt!) varje gång jag gör något snedsteg i vardagen.


Hujedamej, hur ska detta gå?
Man känner sig så liten och hjälplös..

Av MsEvolyn - 17 mars 2011 22:34

Men shit va irriterande.


Jag får panikångest av att läsa om panikångest!


Alltså, jag sitter här, söker på olika bloggar och sidor där man kan läsa om panikångest. Det känns bra att veta så mycket som möjligt, jag är ju ändå nybörjare inom det här..


Men andningen blir tyngre, hjärtat bultar. Känslan kan beskrivas med samma känsla som man får om man gömmer sig i en garderob medan en mördare smyger runt i huset tror jag..


Alltså, jag blir rädd, orolig, kan fan inte lugna ner mig. Samtidigt som jag vill fortsätta läsa. 


Som tur är så går det inte längre än så. Det stannar vid den tunga andningen och de obehagliga känslorna. Så jag fortsätter att läsa.. men jag får ont i bröstet när jag tar djupa andetag, obehagligt som fan! 


Förut tog jag en snus när jag skulle lugna ner mig, vanan gör att jag vill ta en snus nu också. Men skit också, jag har ju hört att pulsen ökar när man tar en snus och jag har ju massa inbillning om att det är nått fel på mitt hjärta, såååå......


Då sitter jag och är rädd för att snusa också! 

Varje gång jag ska ta en snus är det en kamp mellan abstinensen och panikångesten...


Shit, livet är hårt ibland!


Men jag måste bara säga det, den här bloggen är bra medecin. När jag har skrivit klart inlägget så känns det mycket bättre i kroppen!


Nu ska jag fortsätta googla.


Go kväll!

Av MsEvolyn - 14 mars 2011 20:33

Jag hade en period då jag inte kunde somna på natten. Jag låg med datorn i sängen och kollade på varenda youtube klipp och annat skit bara för att hålla tankarna i styr. Jag var vaken tills ögonen inte kunde hållas öppna och somnade till slut vid fyra på morgonen, sov bort hela dagen såklart.. Var trött, sur och tvär hela dagen, deprimerad..




Jag var helt hysteriskt livrädd


En kväll så kunde jag inte sluta tänka på att jag snart skulle få en hjärtattack. Att jag skulle känna en stor smärta vid hjärtat, att jag skulle dö och ambulansen aldrig skulle hinna fram (börjar andas fortare bara genom att skriva ner händelsen)


I alla fall, jag låg brevid min sambo i sängen, försökte djupandas, lugna ner mig, intala mig att ALLT ÄR BRA, ALLT ÄR OKEJ, JAG ÄR INTE SJUK. Men ångesten blev starkare och starkare. Jag fylldes med en stark och stor känsla av RÄDSLA. Jag var så jävla rädd, livrädd. Rädslan ville inte försvinna och jag trodde att jag skulle bli galen. Min sambo höll om mig och jag började gråta. Jag grät och grät och grät.

"Vad är det som händer?! Jag kan inte kontrollera det! Jag är så jävla rädd! Jag kan inte leva såhär, jag vill bara att det ska försvinna!"


Det var som om någon styrde mina känslor och jag kunde inte få bort känslan av att jag var helt hysteriskt livrädd. Trots att jag bara låg där i sängen brevid min sambo och skulle sova.


Det var då min sambo bestämde sig för att vi måste göra något åt saken. Nästa dag köpte han tabletter mot lindrig oro och tillfälliga sömnsvårigheter, receptfritt. Inte några starka tabletter alltså men något som kanske skulle lugna ner mig lite i alla fall.




Inte ens mammas trygga famn kunde få bort min ångest


Jag funderade ofta om det var min hemlängtan som fick mig att må dåligt. En gång skulle jag spendera några dagar hemma hos mamma. Jag hade verkligen längtat. Hemma hos mamma hade jag alltid känt mig trygg och jag trodde aldrig att jag skulle få ångest där.


Två dagar gick bra, jag var i ett ångestfritt paradis! Jag sov, åt och var glad!

Men tredje natten så var jag uppe, satt med datorn i sängen, kedjesnusade i flera timmar. Plötsligt känner jag ett stick i hjärtat och får en kall rysning genom kroppen. Jag blev livrädd som vanligt, trodde att nu är det kört, nu kommer jag få en hjärtattack! 


Klockan var fyra på morgonen, jag gick in till mamma, väckte henne och berättade hur orolig jag var. Jag var verkligen skiträdd eftersom jag nu inte hade inbillat mig ett stick utan verkligen känt ett stick i hjärtat! Mamma berättade att det är normalt och kan hända ibland. Hon följde med mig in till rummet igen och pratade med mig en stund. Jag kunde verkligen inte slappna av, pulsen var hög och jag skulle inte våga somna på länge. Mamma gav mig en inderal, en betablockerare som håller pulsen låg och stabil. Jag vet att det var fel av henne att ge mig en tablett men jag kunde verkligen inte lugna ner mig..


Men jag hatar tabletter, jag tycker att det är skitläskigt! När jag har en ångestattack så försöker jag hela tiden hitta anledningar och bevis för att jag verkligen är sjuk. Men hittar oftast inga vettiga. Men när jag tar en tablett så kan jag alltid skylla på tabletten. Då kan jag få panik och vilja spy upp tabletten, tror att den kommer ta kol på mig annars.


Men inderalen lugnade ner mig, jag kände att pulsen blev lägre, jag var fortfarande rädd men i alla fall säker på att nu kommer jag inte få en hjärtattack. Jag frågade om jag fick sova inne hos mamma. Sedan låg jag där inne, vaken, till sex på morgonen. Jag vågade, kunde inte somna. Nu fick jag för mig att pulsen var för låg istället. Att jag skulle glömma bort att andas. Jag låg alltså i två timmar och räknade varje andetag och var helt totalt livrädd!


Jag följde med mamma till hennes jobb, vågade absolut inte vara ensam hemma. Inderalen gjorde så att jag kände ett tryck över bröstet. Trycket höll i sig hela dagen. 


Jag mådde skit, verkligen. Hade inte sovit något, kände ett tryck över bröstet och var livrädd för att jag var dödssjuk och ville bara att allt skulle gå över.




108 slag i minuten


Nästa dag skulle jag hem till en släkting. Jag var väldigt nedstämd, trött och helt utmattad. Väl där så ökade min puls utan anledning, jag satt på en stol och kunde inte lugna ner mig. La huvudet mellan knäna och ville bara försvinna. Jag kollade pulsen och hade tydligen 108 slag i minuten. Pappa började bli orolig och sa att vi nog skulle åka till vårdcentralen för att kolla i alla fall. 


Där tog dom blodprov och gjorde EKG. Allt var fullt normalt. Läkaren sa åt mig att det finns hjälp att få mot panikångest och log mot mig. Han verkade förstå min situation och det kändes skönt.


Dagarna efter detta så blev jag lugnare, jag visste nu att jag var FRISK. Men hjärtat rusade iväg lite då och då. Jag blev rädd men bestämde mig för att ignorera det.



Jag var ensam hemma


Jag var ensam hemma. Min sambo var ute på jobb. Jag kommer inte ihåg hur det började men jag inbillade mig att jag höll på att dö. En hjärtattack var nära och jag var helt ensam i ett hus. Mamma bodde långt borta och min sambo skulle aldrig hinna hem om det hände något. Jag låg i soffan med fötterna högt, andades och försökte lugna ner mig. Trots att jag var livrädd för att dö så ville jag bara dö. Känslan av att jag var i livsfara ville inte försvinna. 


Jag pratade med mamma i telefon. Jag var iskall i kroppen, kallsvettades, yrsel och panik känslor. Jag hällde upp ett fotbad och en kopp te. Satte mig med big brother på datorn och försökte tänka på annat. Men jag var livrädd hela tiden, grät och till och med bad min sambo att komma hem trots att jag visste att jag inte skulle dö och att han var väldigt upptagen.


Ångesten höll i sig från elva tiden till sent på eftermiddagen. Det var det hemskaste jag någonsin har varit med om! 








Ibland när jag får ångest så brukar jag tänka tillbaka. Om jag överlevde dessa gånger så kommer jag överleva den här gången också. Men när man är mitt i ångesten så kan man inte tänka klart, man sitter fast, i flera timmar. Man är livrädd utan att veta varför och allt sunt förnuft bara försvinner.


Jag beundrar de människor som har besegrat sin ångest! Jag hoppas jag kommer att göra det så snabbt som möjligt, men vad jag vet så måste man ge det tid.



En glad liten slutkläm på detta kan vara att jag just nu mår mycket bättre. Att skriva av sig är ett hett tips till er som lider av ångest   




Av MsEvolyn - 14 mars 2011 20:31

Hela dagen har varit underbar, jag och min sambo har skrattat, dansat i vardagsrummet, myst och gosat, solen har värmt min kind när vi åkte mot affärn för att handla. Allt var toppen tills vi satt i bilen på väg hem.


Jag tyckte att jag kände "något" vid hjärtat. Snabbt som attan så börjar jag analysera och fundera. Va var de där för något? Tänk så kommer det tillbaka men att det gör ONT SOM FAN nästa gång? Är det något fel på mitt hjärta i alla fall?


Jag försökte tänka på annat men blev snabbt nedstämd. En rosa solnedgång syntes ovanför grantopparna, det var vackert.. min sambo tog min hand men jag kunde inte bli gladare för det   


När vi kom hem skulle vi sätta igång med maten. Jag fick massa energi och stekte köttfärs som en idiot. Packade in den köpta maten i skåpen i superfart! 

Jag hann till och med städa toaletten med de nya rengöringsgrejerna som vi hade köpt.


Sedan satte vi oss för att äta. Tacos, så himla gott, men det är svårt att äta när man är stressad och trött samtidigt. Men jag fick i mig det, det är jag glad för.


Jag tog en snus efter maten och kände ett tryck över bröstet. I vanliga fall så har jag slängt ut snusen direkt, livrädd för att snusen ska orsaka smärta i bröstet eller något annat hemskt. Men den här gången fick den sitta kvar, trots att jag blev rädd som fan. Så jävla drygt att man inte kan snusa normalt! Om jag skiter i snuset så får jag ju abstinens och mår piss istället!


Just nu känns det som att jag måste komma ihåg att andas, att jag annars skulle glömma bort det. Varje andetag känns djupa och ansträngande, som om det inte finns något syre i luften. Jag blir som paralyserad i kroppen. Hela kroppen är stel förutom fingrarna som tappar på tangentbordet. 


Så jävla drygt detta är! Att man inte kan njuta av stunden, att man kan bli nedstämd helt plötsligt utan anledning!!


Jag funderar på läsken jag drack, att den fick mitt hjärta att slå snabbare och att jag inte vågar dricka läsk mer   


Men det är som en kär vän sa till mig: Det är bara att härda ut, att just nu känns det olidligt men det kommer gå över.


Men så jävla drygt när det nästan alltid håller i sig i flera timmar. Det går upp och ner i vågor, när det väl har börjat så vet jag att det kommer att ligga i 6 timmar framåt.

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se