friskochgalen

Inlägg publicerade under kategorin Downs :(

Av MsEvolyn - 17 maj 2011 16:10

Nu blir jag ensam hemma i några timmar. Helt fel dag att vara ensam på.

Har gråtit i flera minuter, fick värsta meltdown eller vad det heter.


Stressade upp mig som fan och SEN kom jag på att sambon skulle iväg idag.


Fan, skulle behövt honom här nu!


Jag satte på radion på hög volym för att inte känna mig så ensam. Tänkte slänga mig i duschen och ha musiken på.


Första låten som spelas är såklart "All by myself"


PERFEKT....not..


Sedan kommer en låt med texten:


"I'm all alone and I need you now. I've lost all control and I need you now."


Så jävla typiskt!!!!!!! 



Nej, nu ska jag in i duschen och skölja bort all stress ner i avloppet. Men kommer tillbaka sen och skriver mer.


Det blir lite om mitt liv och varför jag är så stressad


även


Mina tankar om nästa besök hos terapeuten som är på tisdag.. nervös!! 

ANNONS
Av MsEvolyn - 14 april 2011 19:54

Imorn ska jag göra något som jag är ganska nervös inför.


Jag ska sätta mig i en bil och åka 60 mil.


Jag hatar att åka bil. Jag blir så jävla nervös.


Känner mig så instängd. Man kan inte stanna när som helst, jag känner inte till miljön eller städerna som far förbi. Allt känns så otryggt.


Att åka hem till familjen har vi löst genom att ta småvägar så att man alltid kan stanna vid vägkanten om man vill. Detta har gjort mig otroligt avslappnad och att åka hem till familjen är inget jag är rädd för längre trots att det är 30 mil.


Men nu ska vi åka 30 mil åt andra hållet. Genom städer jag aldrig varit i. Plus att min sambos killkompis ska med. Han vet inget om min panikångest och det gör inte saken bättre.


När jag åker bil med min sambo så vet jag att han förstår, jag känner mig inte fjantig om jag vill stanna bilen och andas. Men nu när hans kompis ska med plus att vi ska åka till en stad jag aldrig varit i.. fy satan va nervös jag är!


När jag skulle åka till sthlm förra året så var jag också jättenervös. Då åkte jag buss. Jag hatar bussar och tåg, de är det värsta som finns. Bilen är ingenting jämfört med dom, men samtidigt så är bilen inte rolig heller.


Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag har liksom inget val. Jag kan stanna hemma om jag vill, vilket jag jättegärna vill! Men eftersom jag fick en panikattack nyligen så skrämmer det mig som fan att vara ensam hemma i minst 8 timmar!


Vi ska upp tidigt imorgon, sen kör vi 30 mil dit och 30 mil hem.. fy faaan :(

Men det måste göras, man kan inte bara skita i allt och undvika läskiga situationer, min sambo kan inte skita i att göra saker bara för att jag är rädd.


Det är bara att härda igenom resan. 


Men fan jag vill verkligen inte...

ANNONS
Av MsEvolyn - 13 april 2011 22:33

Hej bloggen, idag blev inte en så rolig dag. Jag har inte haft en riktig panikångest attack på länge. Trodde nästan att jag var helt botad ett tag, tänkte nästan skriva om det i bloggen att jag var så glad över alla framsteg.


Jag tar det från början.


Jag stod och diskade medan min sambo var ute. Plötsligt får jag ett obehag i kroppen. Blev rädd på nått vis. Började fundera på när min sambo skulle komma tillbaka och upptäcker att jag totalt har glömt bort vart det var han skulle och när han skulle komma hem. 


Jag kände hur jag mer och mer drabbades av panik. Tänk om det händer något medan han är borta?


På tv visades ett program om ambulanspersonal. De hämtade en man som hade fått en hjärtinfarkt. Rösterna från tvn, orden om smärta i bröstet, hjärtstillestånd, bara tio procent överlever, bilderna på mannen som låg livlös på golvet, personalen som ropade åt varandra att de skulle skynda med mannen in i ambulansen.


Jag drabbades av total panik. Sprang på toaletten fyra gånger inom några minuter. När jag satt där på toaletten så försökte jag andas lungt. Jag sa åt mig själv att det inte var något farligt, att det bara är att rida med vågen, att min sambo kommer hem snart.


Men att inte veta när min sambo skulle komma hem gjorde mig jätterädd. 


Plötsligt kommer jag på att det är slut på batteri i min telefon. Om det händer något så kan jag inte ens ringa 112 !!


Jag förbannade mig själv, hur dum jag var som glömt bort vart min sambo skulle, hur dum jag är som inte ens har batteri på mobilen när jag är ensam hemma!


Hela kroppen vibrerar av adrenalinet, hjärtat dunkar hårt och jag blir helt stirrig. 


Jag bestämmer mig för att skriva ett blogginlägg, att det ska lugna mig och att panikångesten kommer vara borta när jag har skrivit klart.


När jag sätter mig framför datorn så ändrar jag mig, jag måste ringa min sambo, han måste komma hem NU annars blir jag galen.


Jag tar upp mobilen, slår på den och väntar. Det känns som en evighet innan den är på, knapparna är sega och jag FÅR INTE FRAM DET JÄVLA NUMRET!


Sedan stängs mobilen av med brist på batteri. Jag skyndar mig upp och letar på sladden. Jag hyperventilerar och det känns som att jag ska DÖ om jag inte lyckas ringa min sambo NU. Mobilen är lika seg den här gången när jag försöker slå på den. Jag får inte fram numret.


Plötsligt pratar de om en kvinna på tv som drabbats av en panikångest attack. De berättar att hon kände att det strålade ut genom armarna, att hon har trott att hon fått en hjärtinfarkt. De lägger henne på båren och jag dras med i hennes skräck.


Läkaren berättar att panikångest inte är så roligt, att kroppen pumpar runt adrenalin och till slut, av paniken, kan tro att det är riktig smärta som den känner.


Jag börjar gråta. Jag står i ren panik och gråter, vill bara skrika på hjälp och tårarna sprutar.


Precis då kommer min sambo in genom dörren. Jag SPRINGER in i hans famn, gråter och skriker. De enda orden jag får fram är "jag har haft ångest".

Han håller om mig och jag blir till slut lugnare.


Jag berättar allt för honom.


Fy fan vilken jävla attack! Det fanns verkligen inget stopp. Det var så jävla läskigt! Det är som att åka bergodalbana, skrika att man vill kliva ur, men karusellen stannar aldrig.


Fy fan alltså...


Nu efteråt funderar jag över vad det var som gjorde att jag fick en attack och varför den inte gick att stanna. Jag vet helt ärligt talat inte :(


Man får bara panik, det blir värre och värre och värre. Det är som att någon styr min kropp och det känns så jävla läskigt! Man blir så chockad, tagen på sängen och kan inte kontrollera det.

Av MsEvolyn - 10 april 2011 15:39

Jag har inte haft någon lust till bloggandet på ett tag nu. Har inte lust med någonting egentligen.


Jag är så trött hela tiden, så nedstämd. 


Jag sover tills jag vaknar, alltså borde jag vara utsövd. Men ändå så är jag seg när jag ska upp. När jag har ätit frukost så är jag fortfarande trött.


Jag har några timmar på eftermiddagen då jag känner mig ganska pigg men sen går det neråt igen. Jag känner mig trött hela tiden! :(


Jag tänker på allt jag borde göra, jag tänker på hur mycket jag skulle hinna med under en dag om jag bara tog mig i kragen. Men ändå så sitter jag fast.


Jag tänker på städning. Jag ser mig omkring och det behövs dammas, tvätta, torka golvet, sortera mina kläder. Jag har inte ens plockat ur min väska som jag hade med mig ner till familjen än!


Dagarna bara släpar sig fram och inget blir gjort. Jag sitter och klankar ner mig själv, att jag är så himla lat, och sen sitter jag och mår dåligt.


VARFÖR ÄR DET SÅ SVÅRT ATT TA TAG I NÅGOT?


Jag är så trött, helt slut i kroppen. Jag spänner mig hela dagarna, funderar och oroar mig. Klart att kroppen inte orkar med mycket då..


Jag försöker äta bättre, vi äter regelbundet, försöker få i mig nå slags grönsaker och dricker juice om vi inte har frukt hemma. Men jag känner att det inte hjälper.


Jag vill gå upp på morgonen, klä på mig, ta en promenad, vara glad över solens strålar och torka golven medan jag trallar på en sång.


Men jag sitter bara här på arselet.. vissa dagar mår jag bra men oftast så är det bara tillfälligt.


Terapeuten har inte ringt mig än och jag börjar bli less på det här...

så går det när man ber om hjälp, man får bara vänta..

Av MsEvolyn - 8 april 2011 21:35

Vi åkte aldrig in till stan idag, när min sambo sa att vi skulle ställa in det så gjorde jag ett glädjeskutt.


Idag har jag verkligen hållt mig sysselsatt. Vi har städat på verandan, möblerat om i köket, sen har jag lagat mat och diskat. Tiden bara rinner iväg när jag håller mig sysselsatt, ingen ångest alls.


Men sen när jag sitter stilla så börjar jag fundera.


Jag är så jävla nedstämd hela tiden. Som att det inte finns någon mening med någonting, inget betyder något. Jag bara vandrar framåt, låter dagarna gå utan att jag vet varför jag ska fortsätta..


Det kanske låter väldigt sorgligt, men ibland är det precis så jag känner. Det värsta är att jag inte vet varför. Den här jävla panikångesten har verkligen tagit knäcken på mig. Man blir helt slut i kroppen och orkar inte vara glad.


Det har inte jobbat så mycket på sista tiden, men har verkligen längtat tills det ska komma mer jobb så man har något att göra. Nu när det har kommit mer jobb, när jag har jättemycket att göra så är all inspiration borta. Jag är helt orkeslös. Orkar ingenting. Kan jobba i tio minuter för att sedan bara sucka och inte orka mer.


Humöret går upp och ner som i en bergodalbana. Jag önskar att jag kunde stanna karusellen och kliva ur...

Av MsEvolyn - 7 april 2011 23:21

Ingen panikångest idag, men just nu har jag så jävla ont i bröstet.


När jag tar djupa andetag så tar det emot, det värker i bröstkorgen och ja, jag blir så jävla orolig!


Jag vet att det inte är något farligt i sig, men det är så jävla obehagligt!


Säkerligen beror det på att jag sitter som en banan när jag sitter vid datorn i flera timmar. Men jag funderar även på om det är röken från våran öppna spis?


och det.... skrämmer mig.


För om jag får i mig rök, och det gör ont i bröstet och detta regelbundet i flera veckor. Vad händer då? 


Sen sitter jag och överdriver, funderar, blir rädd och mår dåligt.


Suck...


Imorgon kommer det en stor utmaning. Jag ska åka med min sambo in till stan. Vanligtvis brukar jag stanna hemma. Men den här gången ska jag följa med. 


Jag har följt med och handlat och sådant. Men det är skillnad på stad och stad och imorn ska vi till DEN staden, där jag inte har varit så mycket och inte känner mig så bekväm. Vi får se hur det går. Kanske tar med mig min lilla örtmedecin med lugnande som jag kan ta i värsta fall.

Av MsEvolyn - 4 april 2011 01:34

Jag och min sambo låg nyss och diskuterade kring min panikångest och vi kom fram till det ena och det andra. Jag kunde absolut inte somna efter det så jag startade datorn för att skriva av mig.


Jag tror att jag har social fobi. Sorgligt men kanske sant.


Från att jag var 16 år så har jag varit väldigt blyg, tillbakadragen och aldrig någonsin spontan! Att besöka nya platser, människor och ställen var något som jag alltid undvek så gott jag kunde. Att gå på bio var det värsta jag visste!


Detta blev värre och värre utan att jag märkte det. Jag tänkte aldrig på att det berodde på något utan sa bara "jag har inte lust" om någon bjöd med mig på något som kändes nytt eller otryggt.


Anledningen till att jag inte har funderat på om det var social fobi är för att jag kan gå på stan, fika, gå på krogen, handla på ica och så vidare. 


Men jag glömde en viktig detalj......


Jag har ALLTID gått på samma krog, ALLTID handlat på samma affärer och bott i samma stad i hela mitt liv.


Inte konstigt att jag vågar gå till affären när det är samma fucking affär sedan flera år tillbaka? Inte konstigt att jag kan gå på krogen när jag har varit där i flera år?


Jag skulle på en sthlms resa med en grupp i våras. De flesta skulle tycka att det hade varit skitroligt, spännande och underbart. Men jag var livrädd. Rädd för att jag inte visste var, hur, när, exakt tid eller aktivitet.

Det var ju en ny plats!


Nyligen har jag flyttat 30 mil norrut. Nu kan jag plötsligt inte gå på cafe längre, vi har inte varit på krogen en enda gång och vi handlar på samma affär varje gång vi ska handla.


Att jag inte har sett det här mönstret förut?!


Jag har alltid skyllt på att jag inte har lust, alltid handlat på samma affär för att "varför ska vi handla någon annanstans?"


Undermedvetet så har jag ju undvikit nya platser kanske för att jag har social fobi och tycker det är jobbigt?


Min sambo nämnde en restaurang som skulle vara jättebra med fin utsikt och allt. Det första jag tänkte på var "fan va läskigt, jag har aldrig varit där.."


Helt sjukt! Jag har fan social fobi av något slag och inte lite heller! Jag kan ju inte ens fika på ett jävla fik och detta har jag inte märkt av för att jag har ju gått på samma fik i hela tiden.


Såklart finns det undantag, såklart har jag varit på nya ställen och besökt platser. Men jag kommer inte ihåg en enda gång då jag har varit på en ny plats utan att vara rädd, alltså ovanligt rädd, överdrivet rädd.


Inte ska man vara rädd för att gå och fika? Det ska man ju se fram emot!




Min sambo ville hälsa på sin barndomsvän som inte bor så långt bort nu när vi har rest hemifrån. När han nämner det så reagerar jag som om han nyss har frågat mig om jag vill bada i en pool fylld med hajar. Jag blir helt jävla fucking livrädd!


Vad är det värsta som kan hända?

Ingenting


Du har aldrig träffat människan, vad är det värsta som kan hända?

Ingenting


Men varför blir du så jävla rädd då?

INTE FAN VET JAG!



Jag har alltid reagerat negativt på nya saker, men aldrig funderat på varför och att det kan vara social fobi förens nu när jag verkligen har testat mig, flyttat till en ny plats och blivit tvingad in i nya miljöer.


shit alltså..

Av MsEvolyn - 27 mars 2011 17:15

Jag hade en ganska trevlig kväll igår här hemma. Drack lite drinkar och skypade med nära och kära.


Men sedan så fick jag världens hjärtklappning, inte riktig hjärtklappning men ja, jag blev rädd och då dunkar ju hjärtat fortare, sen blev jag rädd för att det dunkade och då dunkade det på ännu mer såklart..


Men ja, det var läskigt. Det dunkade så jag vibrerade i hela kroppen.

Jag hade ju snusat väldigt mycket, kedjesnusat hela kvällen. Jag tog ut snusen fort som fan och försökte lugna ner mig. Men det gick inte.


Till slut bara smällde jag igen datorn och sa till min sambo att jag ville gå och lägga mig. Jag la mig i sängen och djupandades. Sedan kom min sambo och jag somnade som en stock.



Idag sitter jag och har lite ångest över att jag drack alkohol igår.

Förut kunde jag inte ens ta en lättöl utan att bli nervös. Så igår när jag drack lite whiskey och en drink eller två så blev jag så himla glad. Jag kände mig normal. En person som kan dricka alkohol och snusa bara må bra!


Men sen kom det tillbaka. Jag mådde piss och önskar att jag aldrig hade druckit.



Men men, det är väl som man säger, man ska låta det ta sin tid och inte stressa med att bli frisk. Tydligen blir det inte någon alkohol för mig på ett långt tag.



Idag har hjärtat dunkat på, jag har haft frossa och varit allmänt nedstämd.

Men humöret går upp och ner hela tiden.


Imorgon åker jag hem till familjen så det blir nog inte så mycket bloggande på en vecka. Men vi får se hur de blir.


Skriver nog mer ikväll.. tjingeling!

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se