Förkyld som ett as är jag. Svag och krasslig. Det är otroligt drygt och jag ser hur allt som behöver göras läggs på hög.

Ni vet, allt de där oviktiga men viktiga. Jag vill sortera grejer, dammsuga och städa. Men det kan jag inte. Förkylningen har ett stadigt grepp om mig och jag får inte anstränga mig.

Imorse fick min sambo ett meltdown, han tyckte att det såg förjävligt ut här hemma och kunde inte stå ut längre. Jag tog åt mig av det han sa och tolkade det som att JAG inte hade gjort tillräckligt.

Jag blev skitsur och skällde ut honom. Sedan bestämde jag mig för att göra en smoothie till frukost. (ni vet massa frukt och annat nyttigt) men när mixern inte fungerade så fick jag också ett meltdown. Jag slängde mig i sängen och grät en skvätt.

Min sambo kom in och sa förlåt och frågade hur jag mådde. Jag kunde inte släppa allting. Jag kände en enorm prestationsångest, jag kände mig lat och värdelös och i stundens hetta så kunde jag inte behärska mig. Jag bara låg och tyckte synd om mig själv.

Till slut så kunde jag inte sluta fundera på allt som behövdes göras. Mina lådor med grejer som stod överallt som borde stå i garderoben. All tvätt som inte låg i tvättkorgen och disken som bara står.

Jag bestämde mig, trots förkylningen, att jag skulle springa upp och fixa allt NU!

In till garderoben, drog ut alla grejer på golvet för att få plats med lådor. Slängde strumpor och tröjor omkring mig medan tårarna rann. Till slut böjer jag mig och slår pannan i den stenhårda väggen. 

Jag skriker till och sedan börjar jag gråta ännu mer...

Min sambo kommer inrusande och frågar vad jag håller på med. Jag skriker, gråter och förbannar mig över den där jävla väggen.

Han tar tag i mig och försöker leda mig in till sovrummet. Jag trilskas lite men följer till slut med samtidigt som jag bara gråter och gråter. 

Han sätter mig i sängen, håller om mig, ber mig att lugna mig och säger att jag har en panikångest attack.

Då slår det mig, att jag faktiskt har en attack. Jag hade inte ens märkt det själv utan allt bara blev värre och värre och jag kunde inte sluta.

Vi sitter där i sängen ett tag, han håller om mig och jag gråter ut. Han säger förlåt för att han "triggade" mig i bråket så jag fick en attack.

Jag säger att det inte vad hans fel, utan att attackerna kan komma när som helst. en liten sak kan få igång en stor attack och den lilla saken behöver inte vara något speciellt.

Jaja, det var min underbara morgon!

Skönt att det kommer en ny morgon i morgon.

Att åka till Stockholm, när jag först fick reda på det så spenderade jag VARJE DAG till att fundera och oroa mig. En hel vecka innan så var Stockholm det enda jag pratade om. Till slut fick min sambo lov att säga åt mig, att jag måste ta det lungt och inte fundera så mycket.

Men det var kaos i mitt huvud. Jag blir så himla orolig när jag ska till en ny plats och inte vet hur det ser ut. Jag försöker planera i huvudet varje steg jag tar på den nya platsen och vad vi ska göra. Men det blir såklart väldigt svårt när allt är nytt!

Då blir jag orolig, rädd och vill skita i allt.

Men jag åkte dit, och det gick relativt bra.

Efter resan så ville jag bara åka hem. Nu hade jag fått det gjort och ville bara rymma hem till hemmets trygga vrå.

Men jag ville även umgås med familjen några dagar, vi hade ju inte setts på ett tag. Så jag stannade kvar. 

Jag var på besök hos min tjejkompis. Men kände pressen från mamma och lillasyster att de ville att jag skulle komma dit. 

Men jag intalade mig att väl hemma hos min tjejkompis så skulle jag ta det lungt. Jag skulle inte stressa och jag fick vara där hela dagen om jag ville.

Vi tog det väldigt lungt, men min kropp var orolig och stressad. 

Till slut fick jag ont i magen, jag började frysa och till slut började hela kroppen darra och skaka. Min vän bjöd på te och macka. Jag fick pressa ner tuggorna i halsen. 

Till slut började jag prata om min stress, hur sjukt stressad jag är och hur mycket familjen pressar mig att jag inte är där tillräckligt. Jag pratade fortare och fortare och började skaka mer och mer 

Sen, till slut så.....

Bara brast det. Jag la plötsligt ner huvudet mot bordet och började storböla!

Min vän blev jätterädd och frågade hur det var med mig. Jag gick över och kramade om henne och bara grät och grät och grät!

Allt bara lossnade, all press, stress och spänningar. De bara forsade ur mig i tårar. Jag hade härdat och pressat mig själv genom Stockholm och familjens tjat och nu bara grät jag ut allting. Jag trodde aldrig att jag skulle få en panikångest attack hemma hos henne. Vanligtvis så brukar jag hålla ut och sedan få panikångest när jag har kommit hem.

Men hon tröstade mig och sedan gick jag över till mormor där jag skulle sova.

Jag la mig på bäddsoffan i fosterställning och grät ännu mer. Jag kände mig så svag och hjälplös, så trött och ledsen.

Till slut gjorde jag något hemskt. Jag tog fram en Baileys flaska som jag hade köpt på färjan. Jag öppnade korken och hällde upp ett glas. 

Jag ville lugna ner mig, försöka slappna av. Men redan vid första klunken så förstod jag vad jag höll på med.

JAG GJORDE PRECIS SOM MIN MAMMA BRUKAR GÖRA,

LÖSA PROBLEM MED ALKOHOL!

Jag vill inte gå den vägen, jag vill inte bli som hon.

Jag skyndade mig in på toaletten och grät och spydde samtidigt.

Det var en hemsk kväll och jag var helt slut när jag sedan somnade.

Det är så hemskt att man inte kan vara ärlig och berätta för sin familj hur man mår, att de sedan ska förstå och lyssna.

Det gör inte min familj och det tär verkligen på mig! Jag vet inte hur jag ska lösa detta :(

Andas in och andas ut.........

Morgonen började med gråtkalas. Jag bara grät och grät och grät.

Men jag behövde verkligen släppa på trycket!

Min sambo fanns hos mig och gjorde sedan kaffe till mig <3

Jag försöker vara stark och modig hela tiden. Men det är kaos i mitt huvud. Det är krig och jag vill två olika saker.

Den ena vill bara lägga täcket över huvudet och sova genom livet

Den andra vill leva!

Jag måste hela tiden slåss med mig själv, det är som en psykisk kamp varenda gång jag ska göra något.

Nu handlar det om Stockholm. Jag ska åka tåg, vara på gröna lund och sist åka en dygns färja.

Jag vet att det kommer att gå bra. Men min ångest gör att jag försöker hitta på massa anledningar till att INTE åka. 

Men jag måste åka, för mina syskons skull. Vi gör aldrig något speciellt tillsammans och nu när jag har flyttat så träffas vi knappt.

Jag vill inte tacka nej på grund av min ångest!!!!!

Men idag grät jag och hyperventilerade för att jag är helt jävla livrädd! Jag känner mig tvingad till att åka och det känns inte ett dugg bra.

Jag måste vara stark och modig men ibland så brister det.

Jag är glad att jag grät ut här hemma. Tänk om jag hade hållt det inom mig för att sedan brista mitt på Gröna lund? 

"Hej, här står jag och skriker rakt ut som en jävla galning!"

Jag hatar att göra saker som jag inte vill göra, jag hatar att inte göra saker på MITT sätt. Jag blir väldigt stressad och panikångesten står runt hörnet.

När det är småsaker så gör det mig inget..

Men när det gäller resor, planer och sådant. Ja, då vill jag helst ha kontroll.

Grejen är den, att jag skulle egentligen åka till familjen vid ett senare tillfälle var det planerat. 

MEN sen kommer dom med stockholmsresan och allt blev ändrat. Jag ska nu åka ner tidigare. Det är väl okej..

Men på en gång så blir jag stressad som fan. Dödsångesten har till och med kommit tillbaka lite grann! :(

Jag vet inte vad jag ska göra, ångesten säger åt mig att vara hemma.

Men jag vill umgås med min familj, vem tackar nej till att åka till sthlm?

Jag måste åka!

Men allt är så läskigt, alla nya saker, jag har noll kontroll!

Om det var riktigt så skulle jag egentligen ta tåget direkt till sthlm ensam men min sambo är snäll och skjutsar mig till familjen först. Det kostar en hel del mer. Men han menar att det är värt det.

Jag har 200 spänn på mitt kort. Jag skulle behöva köpa en födelsedagspresent, men jag måste prioritera och gå till psykologen på tisdag och fylla på mobilen.

Ååååååhhhh va stressigt allt blev!

Jag hoppas att jag inte får någon black out i sthlm. Att jag kan kämpa igenom det och släppa taget när jag kommer hem. Men vem vet, jag kanske stressar mig själv så mycket att jag får en black out eller något på helt fel ställe.

Det kommer att bli roligt det kommer att bli roligt, bara du åker så kommer det bli roligt

Jag har mått så bra på sista tiden. Otroligt bra. Jag har nästan svävat på moln. Känt mig stark, modig, NORMAL och harmonisk.

Men nu kom panikångesten tillbaka igen. På en skala från 1 till 10 där 1 är inget och 10 är katastrof så ligger jag kanske på en 4a eller ja, 5a kanske.

Men den här gången har jag kontroll, känner mig deppig men jag har kontroll.

Jag märkte nu att panikångesten är väldigt kopplad med mina resor hem till familjen. När en resa dit börjar närma sig, när släkt och vänner därifrån ringer till mig. Ja, då stressar jag upp mig, får små "panik känslor".

Det är synd, att åka till familjen ska ju vara roligt, något jag ser fram emot.

Men pressen därifrån är så stor. Speciellt från två personer i släkten.

De två personerna vet inte vad dessa ord betyder

respekt

hänsyn

omtänksamhet

När de ringer mig så vill de bara prata om sig själva, jag får inte komma till tals och om jag försöker lägga på så "ska de bara berätta en sak till..."

Självklart är jag en snäll lyssnare, men när de inte lyssnar på mig då blir det inte ett trevligt samtal längre.

Dessa samtal stressar mig så otroligt. Pressen av att alltid finnas där och svara, skuldkänslorna när jag dissar.

Jag försöker snällt säga "jag ska se en film nu (eller diska, eller åka och handla)

men de fortsätter bara att prata. När de fortsätter att prata så får jag en klump i magen, huvudet snurrar, jag får nästan panik och vill bara skrika rakt ut

JAG MÅSTE LÄGGA PÅ, DU LYSSNAR JU INTE PÅ MIG, VISA LITE HÄNSYN FÖR FAN!

Men de vet ju inte om hur dåligt jag mår, de vet inte att de stressar mig, de vet inte att jag ligger med dödsångest på kvällen av stressen.

Vanligt vett och hänsyn borde de ha ändå

Men om de visste om att jag hade ångest PÅ RIKTIGT skulle de förstå bättre då?

Den ena vet att jag har ångest. Jag berättade till och med att jag nyss varit till psykologen. Till svar fick jag:

- Nej, de där tycker jag är onödigt, du kan väl göra lite KBT hemma för dig själv i stället?

Vilket jävla svar!! Frågade inte ens hur jag mådde!!

De tar inte mig på allvar, de bryr sig inte. Och lik förbannat så sitter jag och är så jävla snäll och lyssnar på deras problem i flera timmar!

Varför är jag så jävla snäll? Varför sätter jag mig själv åt sidan när ingen annan gör det?

Utåt sett så är vi väldigt trevliga i min släkt, vi har roligt ihop och alla har sina egna personligheter och unika egenskaper.

Men det som inte syns på utsidan är att vi ALDRIG pratar om problem. Då menar jag inte problem som "vilken mat som ska lagas på julafton eller vilken dag vi ska åka och bada" utan allvarliga problem, djupa problem.

Känslor

Sorg

Detta pratar vi aldrig om. Om någon är ledsen så ska man sopa det under mattan.

Vi har en outtalad tävling i "framgång". Pengar, boende, partner och sådant. Det är det som räknas. Ytliga saker. 

Ni kan ju tänka er vad som händer om någon i släkten har panikångest? 

Det får inte finnas, det sätter käppar i hjulet för "framgången".

Som personen sa "men gud va onödigt att gå till en psykolog".

Men jag måste vara ärlig, berätta, de måste förstå och jag måste visa vart mina gränser går. Jag får inte vara för snäll, jag måste tänka mer på mig själv.

För tänka på sig själv är ju de andra expert på, det är ju det som de gör hela dagarna!

Min sambo ville att jag skulle skriva ett brev till en av personerna. SKriva ner allt, ärligt om min ångest och stress. Men det skulle bli så .. 

Ja vad säger man.. Ja, vi skulle aldrig kunna prata om djupa saker helt enkelt!

Vi har aldrig gjort det, bara sopat under mattan.

Jag kommer ihåg när jag var i yngre tonåren. När jag blev dumpad av min pojkvän. En av personerna skulle skjutsa hem mig. Jag grät och grät i bilen. Inte ett ord som tröst fick jag.. inte ett enda.. det var liksom suck it up!

Vi pratar inte om känslor..

Men jag måste berätta om min ångest för att sakta må bättre.

Hur?

När?

Jag vet inte..

Jag ska till psykologen på tisdag. Hoppas han kan hjälpa mig med detta!

Jag sitter med en eventuell tågresa framför mig.   

Jag har aldrig åkt tåg/buss ensam (förutom bussen hemma då, som man stiger av efter 5 minuter), två gånger har jag åkt med en vän och två gånger har jag åkt med en grupp av människor.

Den senaste gången (ca ett år sedan) så åkte jag buss till stockholm med en grupp. Jag var knäpptyst i bussen på vägen dit, spänd nervös och ja, livrädd.

Jag ville veta exakt vad vi skulle göra, när vi skulle göra det.

Men det fanns det ingen information om, allt var lite spontant.

Jag hatar spontant, speciellt när det är på bortaplan.

Men det har blivit bättre nu, men ja, inte helt återställt.

Det var en mardröm att vara i Stockholm, jag gick på toaletten så fort jag fick tillfälle till det. Jag var orolig och nervös, kunde inte njuta av resan.

Jag åkte tunnelbana för första gången, åh vilken mardröm!

Så mycket folk, trängsel och ingen aning om "hur man gör".

Men jag skämtade bort min nervositet, satt och snackade min bonniga dialekt på tunnelbanan så att folk rynkade på pannan och jag skrattade åt mig själv.

Det gick ganska bra, men shit va läskigt det var!

Jag hade inte berättat för någon som var med om mitt tillstånd, det gjorde det hela ännu värre. Att försöka le och gömma allt kaos som fanns inom mig.

Men nu bär det förmodligen av till stockholm igen. Denna gången talas det om att jag ska åka tåg i över tre timmar helt själv och möta min familj i huvudstaden. 

Jag försöker vara realistisk, jag ska faktiskt sitta på samma tåg hela resan, inte några byten, kan ju inte vara så svårt?

Boka plats kan man också göra, då är det ju inget krångel heller.

Jag väljer en plats intill gången, med ett bord framför. Lite space och enkelt om man vill gå på toa.

Förut trodde jag att det inte fanns toaletter på tåg, jag vet inte var jag fick det ifrån, men det var en stor anledning till att jag inte ville åka tåg.

Hur ska detta gå? JAG PÅ ETT TÅG?!

Vad är det värsta som kan hända?

- Att någon har tagit min plats och jag måste be dom flytta på sig

svar: ingen big deal, de förstår väl och flyttar på sig?

- Att det blir problem på tåget och vi måste byta eller ta en buss

svar: mardrömmen! noll kontroll och noll initiativförmåga, kanske kan haka på någon som ska till samma ställe som jag? prata med personen och hålla ihop så man inte blir helt ensam och virrig?

- Att när jag kommer fram så har jag ingen aning om hur jag ska göra, vart jag ska gå eller ja, vart fan är jag?

svar: ja, jag har aldrig varit på det stället, och nu är jag ensam, men det går väl att planera, bestämma mötesplats med familjen? eller att jag står still på samma ställe och de kommer till mig?

Oh my god, kolla vilka "stora" problem jag har. Det här är ju löjligt!

Men faaaaaaaaaaaaaaaan!

Min sambo skulle kunna skjutsa mig hem till familjen och sedan tar jag tåget till huvudstaden tillsammans med dom. Men där handlar det om pengar. Det verkar vara billigare om jag tar tåget direkt hemifrån.

Jag kan inte

Jag vill inte

att min sambo ska sitta och betala och skjutsa och betala och skjutsa mig bara för att jag är helt jävla retarded!!!! 

Det är så jävla sjukt det här, att man kan vara så jävla invalid!

Jag har i alla fall bokningen framför mig, ska snacka med familjen, ska snacka med sambon. Vi får se hur det blir.

Face your fears 

or

hide from them?

I morgon kommer jag få lov att vara ensam hemma. En hel dag.

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Det är så att min sambo ska vara sällskap åt sin kompis som ska ta en biltur som kommer ta hela dagen.

Jag kan inte bara ringa honom och be honom att komma hem om jag skulle få panik och det skrämmer mig.

Han frågade om han skulle strunta i det och vara hemma istället. Jag ville ropa rakt ut JAAAAA, STANNA HEMMA SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA!!!!!!!!

Men istället sa jag att han ska åka, för det kommer komma fler dagar då jag måste vara ensam, bara att ta tjuren vid hornen liksom.. va fan ska man annars göra?

Hans föräldrar bor i huset bredvid. Det känns skönt. Men de vet inte om min panikångest-dödsångest. Så vad ska man göra? Sätta sig där och dricka kaffe, då kanske jag blir mer nervös....

Äh fy fan va drygt detta är. Att vara så jävla beroende. Jag blir skräckslagen så fort jag tänker tanken på att vara ensam.

Tänk om det händer något...

Tänk om mitt hjärta slår fel...

Jag försöker ta till mig psykologens råd. Att mitt liv är en buss, jag kör och passagerarna är mina tankar. Det finns dåliga tankar och bra tankar. De dåliga ska jag försöka ignorera, DET ÄR BARA TANKAR, tankar är inte farliga!

Men det är så svårt, när jag skrämmer upp mig själv som bara FAN! 

Jag tänker att det värsta som kan hända är att jag blir rädd och det är inte farligt. 

Om jag börjar gråta, gråt då!

Om jag blir rädd, men bli rädd då, det går över sen!

Men fan va hemskt det är, jag vill inte vara beroende, jag vill vara självständig. Hur fan blev det såhär? Jag bara förändrades som person. Jag har ju fan bott i egen lägenhet helt ensam förut, gått och lagt mig ensam på kvällen och kunna sköta om mig själv..

Nu vill jag inte vara ensam ens en enda dag!

Jag känner mig så liten och svag....

Jag blir så ledsen men sedan blir jag arg och förbannad. Jag kan inte kontrollera detta och det gör mig så jävla arg!! Jag är annars väldigt målmedveten, tålmodig, ambitiös och smart. Men med detta jävla problem så känner jag mig dum, ointelligent, svag och slö.

Fan för livet alltså! När ska detta försvinna så allt kan bli normalt igen?!??!