Jävla va paranoid jag börjar bli. Blir fan galen på mig själv snart. Sitter och nojjar över minsta lilla som händer i kroppen.

Fick nyss en konstig känsla vid hjärtat, kan inte förklara men det gjorde inte ont, snarare ett litet ryck, en liten dunk, en annorlunda känsla som infann sig en sekund.

Sen blev jag sådär rädd igen. Fan va rädd jag ska vara hela tiden!!

Det känns som att de pratar om hjärtat på TV hela tiden. Så fort jag byter kanal så kommer det, utan förvarning, någon tjej eller kille som pratar om hjärtat. Jag har nu hört om hål i hjärtat, en cancertumör vid hjärtat..

Det värsta var ju att jag hörde att en av fyra har "ett hål i hjärtat". 

Jahapp där var det kört, så nu sitter jag och funderar, känner efter, och skrämmer upp mig själv med att jag är dödligt sjuk.

Det är så jävla svårt att släppa det! Jag kan inte leva, njuta av dagen.. jag bara surar och mår dåligt!!!!!!

Jag försöker tänka realistiskt, att jag är frisk.. att OM jag blir sjuk så får man ta tag i det då. Men de där jävla panikångest monstret som sitter inom mig säger åt mig hela tiden att jag nog har en magkänsla, att jag SNART kommer bli sjuk och att alla signaler tyder på att jag känner på mig det.

Det är så svårt att sluta tänka på det och tänka realistiskt.

Jag hade aldrig trott att detta skulle drabba mig, jag fattar ingenting.

Varför jag?

Varje dag är jag livrädd över att jag kanske ska dö eller bli sjuk.

Att det är något fel på mitt hjärta.

OCH JAG KAN INTE SLÄPPA DET!!

Suck...

Jag har haft en dov smärta i brösten i någon vecka. Konstigt men inget jag har tänkt på så mycket.

När jag klämmer på brösten så känns det som om jag har träningsvärk i bröstmuskeln. 

Idag blev jag extra orolig. Klagade och jämrade mig. Till slut så tyckte jag att det dunkade en dov smärta vid vänster bröst.

Herregud hjärtat!

Jag blev livrädd. Rädd för att det skulle vara något fel på hjärtat.

Rädd för att dö.

Jag och min sambo låg i sängen. Till slut fick jag panik. Jag grät och grät och grät. Samtidigt som den dova smärtan inte ville försvinna och jag blev mer och mer rädd.

Min sambo försökte lugna mig, men i den stunden så kunde jag inte lugna ner mig.

Jag var totalt livrädd för att dö, så jävla rädd att jag började tänka tankar om att ta livet av mig för att jag inte orkade vara rädd längre!

Panikångest är hemskt, så jävla hemskt!

Jag grät och sa:

"Det spelar ingen roll vad jag gör, det spelar ingen roll att jag försöker, ångesten är ändå kvar, jag vill bara att den ska försvinna!"

"Jag kan saker, jag är smart, men jag kan inte kontrollera den här jävla plågan och det gör mig galen"

Åh fy fan va hemskt det var.. men de va skönt att gråta ut.

I stundens hetta så vill jag verkligen inte leva längre, trots att det är det jag är rädd för, alltså att dö.

Samma visa igen då, så fort det börjar kännas bra så ger panikångesten mig en smäll på käften och så är man tillbaka på ruta ett igen..

Äntligen! Shit va jag har saknat bloggen. Det har hänt så mycket den senaste veckan. Massa upp och ner..

Jag tänker inte sitta och rabbla upp allting men kan i alla fall ta upp det viktigaste.

Jag har varit ifrån min pojkvän i en vecka, min klippa, min trygghet.

Förut så hade jag problem med att somna, låg och var livrädd för att dö när jag låg där i sängen, att hjärtat skulle rusa iväg eller något liknande. Sedan försvann problemen och jag sov som en stock. Men den senaste veckan har det kommit tillbaka.

Varje kväll var en mardröm. Jag låg i upp emot tre timmar och försökte somna, skakade nästan av rädsla. Det blev inte lättare av att jag sov ensam heller...

Sedan har jag varit på konsert också. Mitt i stan, trångt, med massa människor. Det gick bra till en början men när folk började hopa sig, när volymen från högtalarna blev högre och högre, ja då började jag få panik. Jag kände hur hjärtat slog hårt och ont fem gånger på rad. Jag blev livrädd men försökte behålla lugnet. Jag tänkte att det faktiskt fanns massa folk runt omkring mig, OM jag skulle falla död på marken så skulle det finnas många som kunde hjälpa mig. 

Till slut gick jag undan och ringde min pojkvän, tog några djupa andetag..

Ja, det har varit en omtumlande vecka. Om jag hade haft tillgång till internet så hade jag nog uppdaterat varje dag. Men mitt minne är kort och det är svårt att komma ihåg alla situationer som jag vill skriva ner. Detta får duga..

Svårt att skriva en rubrik idag, men hoppas att ni fattar vad jag menar.

Jag tänkte alltså prata om hur det är att ha panikångest när man är i ett förhållande.

Min sambo umgås med mig varje dag. Han får se alla ups and downs, alla utbrott och lyssna på alla funderingar och tankar. 

Han är väldigt omtänksam och jag känner mig väldigt trygg hos honom. Det tror jag är superviktigt, att man känner att man kan lita på varandra. Min panikångest handlar mycket om att jag känner mig otrygg, så att ha ett stöd som man kan lita på hjälper mig väldigt mycket.

Men ibland kan det bli för mycket. Min sambo vill vara snäll och han vill att jag ska må bra. Men ibland så märker jag att det går ut över honom. Såklart så måste han väl anpassa sig lite grann ibland det går ju inte att undvika. Men ibland ser jag att det går för långt.

Jag vill att han ska kunna göra som han vill.

Om han vill ta en promenad så ska han kunna göra det

Om han vill dra hem till en kompis en kväll så ska han kunna göra det

osv....

Ibland märker jag att han stannar hemma FÖR MIN SKULL. För att jag inte ska må dåligt. Men då säger jag till honom att det inte fungerar så. Vi kan inte leva ett liv där han ska vara "barnvakt" åt mig hela tiden och åsidosätta sig själv.

Till exempel just nu..

Han är ute på en promenad och det märktes att han fick jättedåligt samvete innan han gick. Han frågade mig 100 gånger om det var okej, om jag skulle klara av att vara ensam hemma.

Jag sa att det var helt okej, att han inte behövde oroa sig.

Men egentligen ljög jag. Jag hade en dålig dag och ville att han skulle stanna hemma, jag kände mig konstig i kroppen, orolig och det kändes som att "någonting var på gång". Men jag drog en vit lögn för jag VET att det kommer hända igen. Han kommer ta tusen promenader till och jag KAN INTE tvinga honom att vara hemma varenda gång bara för att jag mår dåligt.

Livet måste ju rulla på, jag vill att vi ska ha ett "vanligt" liv och att allt inte ska anpassas efter min sjukdom. Så då är det bara att gilla läget och härda ut fast man är rädd. 

Så jag ljög, för hans skull, för min skull.

Jag la till att det skulle bli lite kognitiv beteende terapi för mig om han tog en promenad. Sedan sa jag "ingenting kommer ju att hända"

Han påpekade att han hade mobilen med sig och att det bara var att ringa om de va något.

Han är så söt och snäll och rar min karl. Men ibland måste jag övertala honom att trots att jag är rädd och mår dåligt så kan han inte alltid finnas där. Ibland måste jag ta tjuren vid hornen och övervinna rädslan själv.

Idag var en sådan dag, och det kommer komma 100 dagar till då jag absolut inte vill vara ensam men helt enkelt måste vara det. Om vi ska ha ett vanligt liv så måste jag övervinna detta.

Som sagt "ingenting kommer att hända". Det är så sant. Men rädslan bara finns där inom mig, den vill inte försvinna. När den väl greppat tag så finns den bara där tills den själv har valt att försvinna, det är inget jag kan styra över just nu. 

Men jag har lärt mig att det inte är en "äkta rädsla", den är bara på låtsas och bara för att jag känner mig rädd så betyder inte det att jag behöver känna mig rädd, det finns ju inget att vara rädd för egentligen!

ojj, svårt att förklara men....

Man får helt enkelt lära sig att ignorera de falska känslorna som kommer upp utan någon vettig anledning.

Jag hade ett otroligt långt samtal med pappa nyss. Han började tjata om när jag skulle komma ner och hälsa på. Jag sa ärligt att jag nog kommer lite senare, att jag inte orkar vara hemifrån två veckor i streck.

Han fortsatte att tjata och började "hota" med att min lillasyster skulle bli ledsen.

"Hon skulle ju bli så glad om du kom nu"

"Då kan vi ju göra något roligt i helgen, hon har ju så tråkigt hemma"

"Vi kan göra de där och de där och de där, ska du inte komma hit?"

Till slut utbrast jag: Men vad vill JAG göra då?

Jag har ju så himla svårt med att säga nej och tänka på mig själv. Men då bestämde jag mig för att stå upp för mig själv.

Alla tjatar på mig från alla håll och kanter. Men de är ju inte bättre själv! Jag och sambon har åkt till dom typ 8 gånger på ett halvår, de har inte åkt hem till oss en enda gång! Det är fan lika långt för dom att åka hit och lika dyrt som det är för oss!!

Pappa fortsatte att babbla på och till slut säger han:

"Gud va du är tråkig"

Han sa precis det som jag alltid oroar mig över, som jag alltid stressar upp mig för. Jag är så jävla stressad över att folk ska tycka att jag är tråkig och inte bryr mig i folk!

Jag hade pratat om det med terapeuten tidigare idag, att jag ränner omkring och är alla till lags. Att jag struntar i vad jag vill göra och springer runt tills jag blir helt utmattad och får ångestattacker.

Jag får så jävla ont i magen av sånt här!!!!!!!!!

Ensam hemma.. såklart.

Stod och diskade med radion på högsta volym. Basen dunkade och det var den ena dunka dunka låten efter den andra.

Jag hade slängt i mig en kladdkakemuffins precis före.

Plötsligt så känner jag hur jag börjar gå upp i varv. Allt dunkande från den höga musiken, en kladdkakemuffins full med socker.

Jag började hispa över att jag skulle få panik av detta. Att hjärtat skulle rusa iväg.

Min karl kommer inte hem förens tidigast om två timmar... FAN

Jag stängde av musiken och skyndade mig till datorn och bloggen, min enda räddning.

Skriv skriv skriv, andas andas andas, djuuuuupa andetag.

Fan va drygt detta är!

Det känns som att jag MÅSTE hålla koll på mig själv hela tiden. Fokusera!

För att annars så kommer jag bli galen, springa runt och skrika, hyperventilera och inte kunna lugna ner mig själv.

Bloggen är så jävla bra, man kan inte få panik när man skriver. Då måste man koncentrera sig, det är bara att skriva och skriva och skriva. Om jag inte vet vad jag ska skriva så skriver jag bara det första som ploppar upp i huvudet.

Nu är jag lite lugnare.. ska slå på lugna favoriter på radion istället och försöka diska klart.

Hoppas ni mår bra där ute!

Jag sitter med spänningar i bröstet, det har hållt i sig i flera timmar.

Jag har en känsla i kroppen, en känsla som jag känner igen. Det är den känslan som jag kände varje dag förut men som hade försvunnit. Nu är den här igen.

Stress, oro och att inte kunna slappna av trots att man ligger i en varm säng med sin älskling. Man är spänd och i varv hela tiden och till slut så kan man drabbas av en panikångestattack.

Alla tankar kring att besöka släkt och vänner, allt jag måste hinna med, all press och all ångest över att inte räcka till. Det är de som gör att jag får panikångestattacker.

Jag kom på det nyss.

Först vare på tal att jag bara skulle åka ner och fira min födelsedag, lite fika, umgås lite och ta det lungt en helg och sedan åka upp igen.

Men det fanns ju mer som jag BORDE göra, saker som gör mig stressad och mår dåligt.

Jag får ju inte glömma pappas födelsedag, syrrans skolavslutning, min väninna som nyss blivit gravid och gamla kompisgänget som vill bjuda med mig på en tur ut till en stuga och sova över.

Jahapp, där försvann den lugna helgen.

Det blev ändring och resulterade i två veckor planerat där nere.

UTAN MIN SAMBO som måste vara hemma pga av jobb.

Detta har nu gjort att jag mår lika dåligt som jag gjorde förut. All press på att göra saker för andra för att dom inte ska bli besvikna.

Klart det vore roligt att göra allt detta. Men varför jag mår dåligt beror på att jag 

känner att jag inte har något val. Om något inte klaffar så blir den personen det gäller så jävla besviken!

Då sätter panikångesten igång.

När jag är hemma med min sambo så passar jag på att vara självisk och göra saker för min egen skull. Men då ringer dom och påminner mig om att jag inte finns hos dom, frågar när jag kommer ner igen och ungefär som att jag struntar i dom.

Hur fan ska detta gå?

Jaja, nu har jag i alla fall en del att ta upp med terapeuten. Jag var ju orolig över att jag inte visste vad jag skulle prata om där, men nu har jag som sagt en del.

Godnatt på er!

Idag kunde jag fått en redig panikattack. Men jag kontrollerade det. Lät mig själv gråta ut och djupandades. Jävlar vad jag är expert på att stressa upp mig själv.

Jag har flyttat från släkt och vänner. Hem till kärleken där jag känner mig lycklig och kär och galen. Men pressen från släkt och vänner ligger alltid i luften. Alla vill ha min tid, alla vill att jag ska finnas där. Jag gör så gott jag kan. Vi åker ner och hälsar på så ofta vi kan. Men det kostar pengar!

Min lillasyster påpekade idag att jag borde gå på hennes skolavslutning, hon la även till att jag inte har varit på någon skolavslutning på flera år. Det var som en kniv i hjärtat. Jag vill inte svika henne, jag vill finnas där, jag vill att hon ska tycka om mig. Men istället så drar jag, flyttar från stan och knappt kan gå på hennes skolavslutning.

Men jag måste ju leva mitt liv? Jag vill bo med den jag älskar. Med tanke på vårat jobb, hans boende etc så blir det bäst så att jag flyttade hem till honom.

Men alla sliter och drar i mig. Jag har alltid funnits där för dom. Jag har varit en blyg och rädd person hela livet. De blev väl chockade när jag tog en sådant stort steg som att flytta långt åt helvete och inte ha dom runt omkring mig längre, de trodde väl att jag skulle finnas där för alltid.

Jag saknar dom, men kärleken får en att göra saker man inte brukar göra.

Jag älskar honom, han har blivit min bästa vän och jag vill leva med honom.

Min panikångest gör att jag får grov prestationsångest. Eller så är det tvärtom.

Snart fyller jag år, en till fyller år, sedan har vi skolavslutningen och massa annat som man "borde" närvara på. Men jag hinner inte, har inte råd och det ända jag ser är besvikna ansikten runt omkring mig.

Jag har inte besökt min kusin sedan december. Hon smsar och ringer och jag svarar inte, jag orkar inte. Jag känner mig så taskig men mitt dåliga samvete plågar mig varje dag.

Min bästa vän träffar jag en dag i månaden om jag har tur. Därför att jag prioriterar min lillasyster när jag hälsar på.

Min lillasyster blir besviken, vad jag än gör. Jag får inte ens prata med min sambo på telefonen när jag är där nere. Då tycker hon att jag är tråkig som inte umgås. Trots att vi har hängt hela dagen, jag har bjudit henne på saker och gjort allt som hon velat.

Idag fick jag ett meltdown. Jag bara grät och grät. Inget blir någonsing bra eller stabilt. Alltid är det något problem som ska fixas. Aldrig blir någon nöjd.

Min sambo betalar allt just nu. Han betalade min snus och jag mår skit för de. Klart man ska samarbeta, hjälpa varandra när man lever ihop. Men jag känner mig som en treåring som han tar hand om. Kramar när jag är ledsen, köper snus och godis när jag vill ha, ger mig presenter och betalar all mat och bensin.

Jag vill också ta ansvar, känna att jag tillför något. Jag bakar kakor och diskar som en idiot på grund av dåligt samvete att jag inte tillför något här hemma.

Jag vill inte vara dyr i drift för honom.

Men jag jobbar för honom och just nu har det inte funnits så mycket jobb. Jag kanske borde söka ett annat jobb, ett extrajobb så länge så jag kan betala min snus själv? Men jag är så rädd, en fegis med panikångest. Jag drar mig för detta men samtidigt så är jag så arg på mig själv, jävla arsel som bara sitter framför datorn och min karl betalar allt.

Allt detta stressar mig något så otroligt och ibland så orkar jag inte mer och får panikattacker, gråter, skriker och det känns som att inget kommer ordna sig till slut.

Aldrig har jag fått höra från släkt och vänner att "jag förstår att det är svårt för dig nu, att ni inte har så mycket pengar, att du mår dåligt, att det är stressigt, att du gör ditt bästa, jag förstår dig och tycker inget illa om dig. Hälsa på när du kan, vi finns här".

ALDRIG!

Så fort man säger att man inte kan, att man inte hinner, så får man en suck tillbaka.

Min lilla lillasyster. Hon är mitt hjärta mitt allt. När hon blir stor kommer hon förstå men just nu så förstår hon inte. Hon ser bara sin storasyster som har flyttat ifrån henne. Hennes storasyster som aldrig har tid, som aldrig vill och som aldrig kan. 

Hon har gråtit i telefonen, ropat på hjälp, verkligen gjort det klart för mig att hon behöver mig hos sig.

Vad gör man då? Hur bär man sig åt? Om jag inte bor med min sambo så har vi inget liv tillsammans. Jag vill ha ett liv med honom, jag vill inte välja mellan ditten och datten. Varför kan inte folk förstå?!

Jag sitter här i huset och funderar och funderar. Försöker pussla ihop allting. Försöker åka ner så ofta jag kan men ändå få en balans så att jag inte kräver massa utgifter från min karl som betalar hela kalaset.

Han säger att det är okej, att det minsta han kan göra är att låta mig träffa min släkt och vänner, nu när jag har "offrat mig" och flyttat hem till honom så att han kan bo kvar i sitt hem med sin släkt och vänner.

Men det låter så fel att han ska betala allt, jag vill betala själv, det är ju mina utgifter. Men hur fan ska man göra då?

Min lillasyster ska komma upp hit under sommarlovet. Jag hoppades att hon skulle bli jätteglad, men jag vet, att hur jag än gör så kommer hon bli besviken. Om hon får vara här en vecka så ville hon stanna två veckor, om hon fick vara här en månad så vill hon att jag ska följa med ner och vara hemma i en månad.

Om vi badar en gång om dagen så vill hon bada två gånger. Om vi spelar tv spel i 2 timmar så vill hon spela i 4 timmar och accepterar inte att jag vill sitta en stund vid datorn och ta det lungt.

"Du är tråkig" 

Det är precis vad som kommer hända. Hon förstår ingenting. Att jag försöker göra allt för henne, samtidigt som jag försöker tänka på mig själv, på min hälsa, på vad jag vill och mitt förhållande med min stora kärlek.

Jag vill bara vara en bra storasyster

Jag vill bara vara en bra flickvän

Jag vill vara en bra kompis

Men alltid är det någon som blir besviken. 

Det svåraste av allt är att vara ärlig. Att berätta för sina nära och kära hur man mår. Om man mår dåligt så visar man sig svag.

Min lillasyster är för liten för att förstå vad panikångest är. Jag hoppas att när hon blir äldre, att hon förstår att jag verkligen försökte göra allt för henne. Att hon ser att jag inte hade det lätt, att hon kommer yttra orden:

"Det är lungt, jag förstår nu och jag ser att du verkligen var världens bästa storasyster och att du gjorde allt för mig trots att du mådde dåligt"