Nu har det gått ett och ett halvt år sedan jag fick reda på att jag hade panikångest och dödsångest.

Jag kan kontrollera detta nu och vet vad det är. Men jag känner att jag genom detta har utvecklat någon form av social fobi. Detta för att jag hade varit hemma så mycket. Jag har inte varit ute och träffat folk.

I helgen ska jag till katthemmet igen. Det är min guldstund att vara där. Jag får vara helt ensam med katterna och bara vara. Hemma är jag inte ensam så ofta, bara kortare stunder. Men där på katthemmet så är det en hel dag som jag bara myser med katter, dricker kaffe och lyssnar på rado. Så lugnt och skönt.

Igår fick jag reda på att det inte kommer att bli så lugnt :( Två personer kommer att komma på besök. Attans!

Jag har inte ett dugg lust med detta. Varför ska dom komma just när jag är där?

Ett par ska komma och hälsa på en katt, en katt som jag aldrig har träffat. Känns ju lämpligt...

Sedan ska en annan komma dit och jag vet inte hur länge hon tänkt vara där.

Jag vill verkligen inte träffa folk just nu. Jag har haft en hemma-period just nu då jag har varit hemma vecka ut och vecka in. Första dagen jag ger mig ut så kommer det utmaning efter utmaning. Jag vill helst ha en långsam start.

Jag blir så nervös så jag får svårt att andas. Min prestationsångest bubblar inom mig. Jag vill inte träffa folk just nu.

Jag planerar alltid i huvudet in i minsta detalj när jag ska göra något. Nu föll allt i kras och jag måste tänka ut en ny plan för att känna mig förberedd.

Alltså det där katthemmet är så jävla stort. Det tar kanske 3 timmar innan jag är klar med första vändan och då ska det komma folk. Jag får fan åka dit åtta på morron om jag ska hinna bli klar innan dom kommer. För jag vill bli klar innan dom kommer, annars bli jag stressad som fan.

Helvete, det finns sju dagar på veckan. Jag har inte varit på katthemmet på flera veckor och så måste det komma folk just nu?! :(

Jag är en stor jävla bebis jag vet. 

Såhär blir det när man sitter hemma i ett och ett halvt år. Man blir rädd för människor och minsta lilla enkla grej känns som en stor utmaning. 

Nu ligger jag i sängen med datorn och jag är helt jävla slut. Känns som att dagen har varit BAM BAM BAM!

När jag kom hem från katthemmet så tillät jag inte mig själv att bara vila. Utan tankarna for runt i 240km/h i skallen och jag kände hur hjärtat slog. Trots att jag bara kollade på tv eller satt vid datorn så kändes det som att jag sprang maraton. Jag ville gå och lägga mig i sängen men i stället så bara fortsatte jag som om jag hade en uppgift och en deadline.

Anledningen till detta var att min prestationsångest fick sig en jävla smäll. Jag är skiträdd för att göra fel och för att folk ska tycka illa om mig. Så jävla mycket att jag ofta skiter i att försöka mig på saker bara för att jag är rädd att misslyckas. Till och med när jag VET att jag är skitduktig på det eller när jag vet att jag gör rätt så kan jag skita i det i alla fall av rädsla.

I det här fallet (som jag håller hemligt vad det handlar om) så vet jag att jag gjorde rätt, jag vet att jag har ett gott hjärta, jag vet att jag inte behöver ha dåligt samvete och jag vet att ingen tycker illa om mig. Däremot var det andra personer som gjorde fel och detta kan kopplas till mig. Den lilla kopplingen gjorde att jag fick skuldkänslor som om jag hade tagit livet av någon! Jag har suttit med magont hela kvällen och varit spänd. Blev jätteledsen på grund av detta.

Helt sjukt vad jag tar åt mig av saker, helt sjukt vad jag antar och tror och sedan mår dåligt som fan.

Allt är lugnt, ingen tycker illa om mig, men det tog mig flera timmar att riktigt fatta och förstå det för mig.

Min sambo har varit borta hela dagen så jag har varit ensam med mina hemska tankar. Det skulle ju bli skönt att vara ensam och ta det lugnt, men nu så blev allt skit på grund av detta.

På katthemmet var det inte heller lugnt. Jag fick sälja en katt igen. Utan förvarning. Jo visst det gick väl bra men helst helst så vill jag vara ensam på katthemmet. Det har liksom blivit min lugna stund för mig själv att vara där. Jag får massa energi och mår mycket bättre. Men visst, det är ju klart att det är bra träning för mig att träffa folk (det var ju det som var grejen med det hela från början) men fan. Inte kul att behöva sälja katt utan förvarning, jag som vill planera allt i huvudet, men det blev väl träning det med.

Fan vad jag babblar!

Jag blir så trött, jävla prestationsångest :( 

Jag önskar att jag bara kunde flyta med och inte analysera allt så himla mycket.

Men vad händer nu?

Jag känner igen detta. Gamla känslor som kommer upp. Tryck över bröstet och nervositet i kroppen. Detta hade jag massa problem med förut, men det var längesen nu. Sen idag så kom det igen.. fan :(

Känns som en bomb som tickar i bröstet som snart ska sprängas, jag blir rädd och nervös.

Hjärtat? Tänk om det gör ont? Min gamla dödsångest kommer fram igen.. fan fan...

Men jag är relativt lugn, deppig men lugn.

Efter bråket med sambon och att han nästan gjorde slut så tog jag det med en klackspark. Jag var deppig i en dag sedan var allt normalt igen. Som om inget hade hänt. Men jag sa det då, att känslorna kommer att komma ifatt mig. Jag kanske inte var så ledsen då men jag visste att efter en tid så skulle det bryta ut.

Det sårade mig väldigt mycket. Tankarna som han hade haft. Trots att han ångrar dom och inte känner så längre.

Jag blir så trött och deppig. Ingen energi trots att jag sover normalt.

Jag vill bara vara ensam och lägligt nog så kommer jag få vara det de kommande dagarna. Jag satt i soffan en dag och bara kände mig helt borta, satt och tänkte intensivt utan att tänka på något överhuvudtaget.

Jag sa till min sambo att jag ville vara ensam ett tag. Bara vara och fundera. Jag känner mig inklämd i ett hörn med alla mina känslor och jag vet inte vart jag ska göra av dom. Ska de bara poff försvinna?

Imorgon åker min sambo iväg över dagen, jag ska vara på katthemmet. Sedan på söndag ska jag vara på katthemmet igen. Så det blir två dagar med mig själv. Katterna helar mig det är jag säker på. Deras mjuka päls och deras glada ansikten och upplyftande kurr och purr. Åh vad jag älskar att vara där på katthemmet!

När jag skriver så försvinner ångesten, den bara rinner av mig tills sista droppen och jag kan äntligen andas igen.

Tack för att du finns bloggen!

Jag sökte ett jobb igår. Mystery shopper. Att gå in på affärer och sedan skriva ner sin upplevelse och skicka in. Det borde jag väl klara av? Snabbt som fan går det och vi kan handla mat samtidigt :)

Jag städade köket idag, jag städade tills huvudet bokstavligt talat snurrade och jag kände svimningskänslor och fick lov att dricka ett glas vatten och andas lite. Jag är lite knäpp så där. Får ryck och städar tills jag blöder haha.

Min sambo märker på mig när jag mår dåligt. Han ser på mig med ögon som frågar hur jag mår.

Men han kan inte göra så mycket, han kan bara finnas där. Jag är glad över att han finns där.

Jag mår dåligt men jag är så glad för jag vet att jag kunde mått mycket sämre. Jag kommer ihåg hur jag mådde för ett år sedan och jag lider med de som är i början av sin kamp. Jag är glad att jag är där jag är idag.

Fortsätt kämpa, ge det tid, det kommer bli bättre.

Ännu ett rörigt inlägg från mig, men det är mycket tankar på gång och det är här som jag kan ventilera.

Tack för att ni läsare finns! Ni uppmuntrar mig till att fortsätta <3

I förra inlägget så berättade jag om hur bra inställning jag hade när jag skulle åka ner till familjen.

Jag var positiv och inställd på att ha kul och inte oroa mig så mycket.

På fredagen hade jag blivit bjuden på en tjejkväll. Jag hade verkligen längtat efter att träffa några gamla vänner!

Jag hade som vanligt planerat allt in i minsta detalj, vart det skulle vara, vilka kläder jag skulle ha på mig. Allt för att jag skulle inbilla mig själv att jag hade kontroll, att allt skulle gå bra och att jag inte behöver vara rädd/oroa mig.

Dagen före tjejkvällen så hör jag av mig till tjejerna. Jag får då veta att festen ska vara på ett annat ställe. Inte på gångavstånd från mig utan en och en halv mil bort. Ingen stor grej kanske ni tänker, men för mig så vändes hela min värld upp och ner. Jag fick panik för att all min planering var förstörd. Det kändes som om någon drog bort mattan under mina fötter om ni förstår. Jag visste inte vad jag ville längre.

För det första hade jag ingen skjuts dit. När min tjejvän erbjöd skjuts med en tjej som jag inte känner då brast det.

Det hade gått från att jag skulle på tjejkväll på

en välkänd plats

gångavstånd hemifrån så att jag kunde gå hem när jag ville

med personer jag känner

till att

vi skulle vara på en plats jag aldrig varit på

1,5 mil hemifrån så jag inte kunde dra om jag måste

och att jag skulle ÅKA BIL med en okänd tjej

Hujeda mig!

Jag försökte samla mig och komma tillbaka till verkligheten. Det är småsaker, men de lyckades trycka på många av mina knappar och ångesten sköljde över mig. Min sambo bad mig att lugna ner mig och se att det inte var så farligt. Jag gav mig själv tid att fundera innan jag besätmde mig.

Nästa dag så hade jag inte alls lust längre. Jag som innan hade sett fram emot detta och pratat om det i flera veckor. Nu ville jag bara vara på en trygg plats och inte riskera något. Så jag skrev och tackade nej. Med en klump i magen och ett jättedåligt samvete. Det var ju ändå jag som hade kokat ihop allting och sen så visar det sig att jag inte kommer.

Jag funderade länge på att vara ärlig och helt enkelt säga att jag har ångest/agora fobi, svårt för att åka bil. Bara säga det rakt ut. Men de har inte en aning om att jag lider av detta och som vanligt så vill man inte vara "märkvärdig" eller tro att man är något speciellt, stackars lilla mig liksom. Man håller tyst i stället och sedan blir folk arg på en för att de tror att man inte bryr sig.

:(

Hej bloggen, jag ligger med världens fetaste bakfylla. En sån där bakfylla då man verkligen säger att jag aldrig ska dricka alkohol igen.

De där med att vara ensam hemma, det gick bra. Men njaa.. kunde gått bättre!

Min sambo åkte hemifrån på förmiddagen. Jag var iväg till katthemmet och städade för första gången helt ensam. Men det gick jättebra, katterna är så goa och de har verkligen en avslappnande effekt på mig :)

När jag skulle hem fick min svärfar hämta mig. Han frågade om jag vill komma över till dom på middag nu när jag var ensam hemma. Jag ville men samtidigt ville jag inte. Jag är fortfarande inte helt avslappnad med dom plus att de vet ju inget om min ångest.

Men jag tänkte att om jag ska kunna utvecklas och komma dom närmare så måste jag tacka ja. Jag måste våga!

Så jag tackade ja och gick över efter att jag hade tagit en dusch hemma.

Ett glas vin till maten serverades. Jag tog en smutt och kände hur jag blev mer avslappnad.

Efter ett glas så fick jag ett till. Vi pratade och pratade och pratade och hade jättetrevligt.

Sedan frågades det om jag ville ha lite whiskey, åååh vad gott tänkte jag. Allt var så trevligt och jag blev så avslappnad. Men så fort glasen blev tomma så fylldes dom på och vips så hade jag suttit där vid köksbordet i 5 timmar och hade ingen koll på hur mycket jag hade dragit i mig.

När jag sitter där, askalas så häver jag ur mig allt. Jag berättar om allt för dom. Min ångest, varför jag inte har varit hemma hos dom så mycket, min dödsångest och jag berättade till och med om när min styvpappa tafsade på mig när jag var yngre. Allt berättar jag. Min svärmor kramar mig många gånger och vi gråter en skvätt.

Det var så skönt, det var som en sten som släppte och nu kan jag verkligen vara ärlig med dom och prata med dom när jag mår dåligt :) Jag är aldrig ensam för dom bor nära.

Till slut stapplar jag hemåt. Jag sätter mig  vid datorn och chattar med en kompis. Det borde vara alkolås på datorer!!! Jag häller upp en grogg hemma och efter det så har jag stora minnesluckor. Jag hade sjungit karaoke och dansat, jag hade svamlat om konstiga saker och när jag skulle sova så hade jag ringt upp vännen med mobilen så alla pengarna tog slut i luren.

När jag vaknade på morgonen så hade jag bakfyllornas bakfylla! Jag var helt svag i kroppen, ensam hemma och varje gång jag försökte äta något så spydde jag upp det. Jag grät och skakade, frös och mådde illa.

När min sambo kom hem så var han inte glad. Han tyckte att det var väldigt onödigt att dricka så mycket. Visst, jag hade klarat kvällen och natten, men den där bakfyllan var inte nådig.

Vi började bråka. Vi skrek åt varandra och det slutade med att jag fick en massiv ångestattack. Det var jätteläskigt jag kunde inte kontrollera min egen kropp. Jag låg i sängen och höll fast täcket stenhårt, jag skakade i hela kroppen, grät och hyperventilerade. Det gick inte att få kontakt med mig. Till slut slängde jag mig ur sängen och fort in i duschen. Jag satt där på golvet i duschen och försökte koncentrera mig och lugna ner mig. Efter ett tag gav kroppen upp och jag kunde andas normalt.

Vi sa förlåt till varandra och redde ut det <3

Hela dagen idag har jag mått dåligt och det känns som att hjärtat rusar och jag blir livrädd.

Bara att härda ut dagen och sedan kommer jag aldrig mer dricka så jag blir full, i alla fall inte så länge jag har ångest.

Nu har jag varit arbetslös i två och ett halvt år.

Senast jag hade en lön var två och ett halvt år sedan.

Jag har varit utan en daglig aktivitet sedan ett och ett halvt år tillbaka.

Senaste inkomsten var från arbetsförmedlingen på 3000 kr i mån.

Jag har haft 0 kronor i inkomst sedan ett år tillbaka.

Alltså detta är inte kul. Att aldrig ha råd, att alltid låta andra betala.

Den perioden då jag aktivt sökte jobb och fick 3000 kronor i månaden, den var hemskt. Att få pengar varje månad men att det knappt räcker till det viktigaste. Jag hade praktik och praktiserade 8-16, mån-fre under den perioden.

Jag hade inte råd med busskort eller att köpa lunch. Jag fick cykla varje dag och ha med mig matlåda.

Det blev inte mycket sökta jobb då, eftersom man praktiserade hela dagarna och på helgen så var man helt slut.

Så jag hade 3000 kr i inkomst i ett antal månader.

Sedan slog panikångesten till rejält och jag hoppade av arbetsförmedlingen. Jag klarade inte av pressen och stressen, att vid varje möte känna sig som ett misslyckande eftersom man fortfarande inte hittat något jobb.

Mötena i sig var hemska för mig, jag kände mig instängd och fick ofta attacker efteråt.

Som sagt, jag hoppade av.

Nu har min sambo försörjt mig i över ett års tid. Så igår grät jag. Jag grät och grät och grät.

Jag grät för att jag tycker synd om honom som får "ta hand om allt". Medan jag är "sjuk".

Jag grät för att jag aldrig har råd, aldrig kan köpa något. Då menar jag inte smink eller dyra kläder.

Jag menar något så enkelt som en chokladkaka. Varje gång jag vill ha en så får jag lov att be snällt.

Sedan har jag dåligt samvete, varför ska han betala min jävla chokladkaka?!

Jag vill så gärna få ett jobb, jag vill så gärna betala för mig. Samvetet äter upp mig innefrån och jag orkar snart inte mer. Ibland får jag lust att sluta äta bara för att jag inte ska kosta någonting.

Min sambo är så förstående. Han säger att allt är lugnt. Att jag har brottats med panikångest det här året och att han ställer upp.

Men jag är så trött på panikångest och allt jävla fanskap. Jag vill att det ska vara borta NU!

Jag har gjort allt man ska göra, jag har gått på KBT, jag vet nu vad detta är för något.

Men ändå så är jag så jävla rädd och panikångesten försvinner inte!!

Jag är rädd, jag är så jävla rädd att jag ska vara sjuk i 10 års tid eller något.

Detta är inte jag, okej jag hade panikångest en sväng, men det var meningen att den skulle försvinna!

Nu har det gått ett år nu ska den vara borta. Jag gav mig själv tid och nu känns det som att tiden håller på att rinna ut :(

Jag vill så gärna ha ett jobb men jag är så förbannat rädd!!!!!!!!

Man kan inte vara kräsen, man får ta det jobb man får. Så jag vet att om jag ska söka jobb så kommer det antagligen bli ett jävla skitjobb. Hur ska man kunne pusha sig själv att sätta sig på den där läskiga bussen och träffa läskiga människor för att jobba på ett skitjobb. Sitta i kassa, prata i telefonen, det är de värsta jobben för mig.

Äh fy fan vad jag grät igår, jag såg inget ljus i tunneln och jag sa till slut till min sambo att jag är rädd att han till slut lämnar mig. 

Vem vill vara tillsammans med en deprimerad person som inte kan åka bil, träffa folk, skaffa ett jobb eller vara glad en vecka i sträck? Han måste ju tröttna någon gång, det måste ju vara påfrestande!

Jag blir så rädd att det är bråttom, jag måste bli frisk nu, annars kommer min värld att rasa samman.

Men min sambo sa att så lätt blir jag inte av med honom i första taget.

Jag älskar honom så mycket!

Jag sitter just nu och "gömmer mig" inne på kontoret. Min sambo har möte i vardagsrummet med en person.

Jag skulle kanske egentligen sitta där ute som en normal människa och vara med. Men jag sitter här inne i stället.

De dricker kaffe och äter goda bullar, men jag sitter här inne och låtsas som att jag inte är sugen.

Jag sitter och försöker hålla ut till personen har åkt härifrån.

Han ska bara vara här en halvtimme max en timme. Men jag har varit nervös inför detta hela dagen,

vi har städat hela huset för att han skulle komma. Man vill ju göra ett bra intryck.

Shit, varför är jag så "rädd"?

Jag blir så nervös och magen gör volter, jag blir stirrig i blicken och kan inte fokusera, börjar stamma och tittar ner i golvet.

Mitt största problem är min mage. Det är där det känns mest. Det gör att jag inte kan göra normala saker. Varje gång jag blir nervös så snurrar det i magen och om jag inte har en toalett i närheten så får jag panik.

Nu är jag hemma och det finns en toalett här, men jag vågar inte gå på den när dom sitter i vardagsrummet :(

Vad skönt det är att skriva av sig, jag har redan lugnat ner mig smått.

Så sjukt att en sådan vanlig sak som att en kille ska komma hit på möte. Jag blir helt till mig och beter mig som om någon ska släppa in ett lejon i huset och att jag snart ska bli sliten i stycken.

Det är ju inte farligt egentligen, varför blir jag så nervös?

Jag skäms över att jag är så "konstig". Jag får folk att känna obehag. När jag beter mig så nervöst och inte ler och är glad. Då vet inte folk hur dom ska reagera, då blir de också nervösa och det blir en obehagligt stämning.

Som när killen kom in, jag stod i köket precis vid ytterdörren. Jag sa nervöst hej och han sa hej. Jag gick inte fram och tog i hand. Det syntes på honom att han inte visste riktigt hur han skulle bete sig, skulle han gå in i köket och ta i hand eller strunta i det? Det blev lite "awkward". Men då presenterade min sambo mig och då gick jag fram och tog i hand. Men min blick visste inte vart den skulle fokusera, jag blev säkert röd om kinderna och stod där och flackade med blicken. Sedan gick han in i vardagsrummet och där stod jag och kände mig dum. Tänkte att jag inte borde vistas bland människor. 

Om jag är med folk jag känner, då kan jag prata på hur mycket som helst, skämta och skratta.

Men med främlingar, då blir jag som en stängd mussla. Vägrar släppa in någon.