friskochgalen

Inlägg publicerade under kategorin Downs :(

Av MsEvolyn - 13 juni 2013 21:01

Här sitter jag och är nervös. Kvällen innan mitt första riktiga pass i hotellreceptionen!


I morgon så kommer jag att ensam ta hand om receptions-delen och cafe-delen. Det är en massa grejer att komma ihåg  och om jag har otur så kommer det in ett pensionärsgäng på 75 pers och vill fika *hoppas inte*


Jag har suttit med mitt kontrollbehov och skrivit ner massa anteckningar på vad jag ska komma ihåg. Allt från priser på vykort till hur många grader det ska vara på ugnen till hur man gör om någon vill betala med faktura.


Jag vet, det är omöjligt att kunna allt bara sådär. Men jag bävar för den stunden då en kund/gäst kommer och jag inte har en aning om hur man gör. Det är massa som jag inte vet än, som ingen har visat eller förklarat :/


Men man lär sig väl med tiden? Men allt känns bara "för mycket". Det är för mycket med cafe OCH repan :(


Som tur är så är det kanske sista och första passet, sen kommer jag bara att sitta i repan. Men då kommer nästa hinder: Jag ska senare jobba kvällspass och de är helt annorlunda från dagspass och ingen har sagt något eller visat mig de heller....


Gaaaah... nervös :(


Jag vill bara städa och göra det jag KAN *fegis* Jag är skitbra på städpassen! Jag jobbar skitbra och det är där jag passar in. Jag är ingen receptionist som har lätt till skratt och stresstålig på det viset.


Men jag försöker intala mig att det är PENGAR. Pengar för den här sommaren och till hösten är jag en ny människa. Jag kommer nog inte känna igen mig själv, jag kommer att vara full av nya erfarenheter. Bara att härda i genom de här första passen så kommer det förhoppningsvis bli mycket enklare sen!


Håll tummarna för mig! Imorgon berättar jag hur det gick :)


 

Av MsEvolyn - 19 april 2013 18:59

Jag har nu försökt en dag och det var en mardröm. Jag skulle inte bara vara i receptionen utan i cafet också.
Jag var inte van med kassa och kände inte till sortimentet och allt blev kaos, eller nej, egentligen inte men i mitt huvud var det de.
Jag som har svårt med att bara heja, eller titta folk i ögonen jag fick pressa mig till det yttersta!!


Sen helt plötsligt så ger de mig ett block i handen och frågar om jag kan ta beställningar från nästa bord. 
DÅ ÄR JAG HELT PLÖTSLIGT SERVITRIS!
Jag ryser bara jag tänker på ordet, det värsta jobbet i hela jävla världen. Jag fick panik, jag som inte ens sett menyn eller maträtterna och inte vet någonting om hur man serverar.


Men det var bara att göra det. Kaffekopparna skallrade av mina darriga händer när jag skulle servera, pinsamt. Jag klev på en gästs väska och spillde ut mat på bordet när jag skulle ställa ner tallriken. Jag fick skäll av kocken för att jag tog fel väg i köket och nästan krockade och var på väg att servera en tallrik som inte var klar. Jag serverade även fel tallrik en gång och nästan gav en gäst en allergichock för jag såg inte skillnad på pannbiff och kyckling!!


INGEN INFO, INGEN UPPLÄRNING 


:(


Jag genomled hela dagen och på vägen hem så grät jag i bilen. Fy fan vad hemskt det var!


Jag sitter med världens ångest och har inte ätit något och skakar och mår illa. 


Mitt problem är att de slängde in mig på tre områden SAMTIDIGT utan info och utan tid att lära sig.
På cafet och receptionen stod de bredvid när jag sa till, men man kan väl få "träna" lite innan man gör det "på riktigt"?



Jag hade velat haft hela dagen i repan och kanske cafet i morn eller nått och ABSOLUT INGEN JÄVLA SERVERING!!


De frågade om jag ville sitta i repan, sedan gör de såhär... Jag är så djupt nere i ett svart hål just nu. 



Imorn så ska jag dit igen sju på morron och jobba till fyra. Jag är helt tom i huvudet och vet inte vad jag ska göra.
Jobb växer inte på träd, men jag sprängs snart :(


Jag satt i lunchrummet en stund och försökte hålla tillbaka tårarna. Var så nära på att bara dra hem utan att säga något.
Dom gångerna jag såg städerskan gå förbi så ville jag bara ropa "rädda mig!! snälla kan jag inte få följa med dig ner och städa?!?!?!?"

 

Jag vet inte vad jag ska göra, min sambo säger att det är okej om jag skiter i allt. Men vad ska vi leva på då?

 

 

Av MsEvolyn - 29 januari 2013 13:37

Idag är en sån där dag som allt bara bubblade över. Känslor som jag har hållt inne i flera dagar och försökt härda i genom. Men idag så bubblade det över och jag grät och grät.


Alltså, jag är så jävla ensam! Jag är inne på mitt tredje år att bo här och har inte en enda vän här.

När jag bodde i min hemort så hade jag en vän, sedan så umgicks jag mycket med släkten. Nästan dagligen.


Men här så är jag helt ensam. Men det är inte platsen det är fel på. Jag älskar att bo här med min underbara sambo. Det är min så kallade släkt och min så kallade vän som det är enormt fel på!


Hur kan det gå 3 ÅR och vissa av dom har inte kommit hit en enda gång?!


Jag drömde en väldigt hemsk mardröm inatt...

Min sambo hade blivit kär i en annan och ville göra slut. Bara så där, helt plötsligt. Det var bara att packa och flytta till min hemort. Jag fick inte ens ögonkontakt med honom i drömmen och mitt hjärta brast av att jag blev utslängd från mitt hem och att någon annan skulle "ta över min plats" bara sådär.


Jag grät och grät och kunde inte fatta att det var sant.


Men det värsta av allt var att jag skulle då hamna på ett ställe där ingen skulle bry sig. Det skulle inte förvåna mig om min släkt skulle fira med tårta att vi äntligen gjort slut och att jag hade flyttat "hem".


Det var då det slog mig, fy fan va hemskt! Ingen skulle vara ledsen med mig eller trösta mig. Alla skulle se situationen som att allt blev bra och att för deras skull så var allt toppen med att det tog slut.


Uscha...


Det gör mig så himla ledsen. Att ingen är glad för min skull att jag hittat min själsfrände.


 

Av MsEvolyn - 25 november 2012 19:36

Ja här hemma sitter jag nu. För att klara av den händelselösa vardagen så har jag planerat saker framåt och har något att se fram emot. Det funkar ganska bra. Jag tar allt steg för steg.


Senast var det att jag skulle hem till min kusin. Då hade jag något att längta efter, se fram emot och det gjorde inget att jag blev deppig ibland för jag skulle ju snart till min kusin.


Nu är julen nästa steg, då ska jag till familjen. För att inte deppa ihop så håller jag fokus på det.


Alltså, jag är inte jättedeppig men humöret går upp och ner som fan. Ena dagen är det okej, andra dagen så sitter jag bara och stirrar tomt och vet inte vad jag ska göra. Det är inte hälsosamt att bara vara hemma.


Men jag har inget annat att göra. Jag har inga vänner här och inte några fritidsintressen. När jag blev arbetslös så fanns det liksom inget att göra.


Jag vill så gärna ha ett jobb :(


Jag måste klura ut vad jag vill plugga. Men det finns så många vägar att ta och det är så svårt att välja.


Mitt morgonhumör är uuuuuselt. På morgonen så vill jag bara dö. Jag vet inte varför men jag är i ett djupt svart hål då. Enda räddningen är min charmiga och roliga karl och en kopp kaffe. Men sen sitter jag där och vet inte vad jag ska göra av dagen. Jag försöker städa och göra något nyttigt men det känns mer och mer meningslöst. Varför ska jag städa och städa när det blir stökigt sen igen, allt går ju bara runt runt runt.


Det känns som att jag har fastnat och bara står och trampar på samma ställe. Jag vill skapa mig ett liv här men det känns som att det aldrig går framåt. Ja, jag och min sambo har ett underbart liv och förhållande. Men sen vill man även ha ett eget liv. Alltså egna intressen och vänner. Ja, ni fattar nog vad jag menar.


Körkort är väl något jag måste få gjort då.


Jobb

Körkort


Sen löser sig allt va?


Nu ska jag skriva lite på min bok, brukar lyssna på åskoväder som finns att hitta på youtube. Jätteskönt när man ska koncentrera sig :)


 



Av MsEvolyn - 14 november 2012 12:19

Första veckan efter att jag blev uppsagd var helt okej. Jag var fylld med självförtroende och kände att allt skulle lösa sig. Jag hade ju trots allt lyckats få två jobb på raken. Så att fixa ett tredje jobb skulle nog gå jättebra. Plus att jag hade mer pengar på kontot än jag någonsin haft efter att jag fått dubbellöner! Så vi skulle nog klara oss ett tag om det skulle ta en tid innan jag fick nytt jobb.


Första veckan var som sagt jättebra. Jag fick lite "ledigt" jag som jobbat hela sommaren och jag kunde äntligen ta tag i städningen hemma som har varit lite halvgjord den senaste tiden. Men sedan när den första veckan gått och all städning var klar så blev jag nedstämd och deppig.


Det var inte alls lätt att hitta jobb, vilket jag egentligen visste. Och jag började fundera på att plugga i stället men jag har inget intresse i något speciellt. Alternativen blev färre och färre och till slut så blev jag bara sittandes och visste inte vad jag skulle ta mig till.


Jag började känna mig värdelös och rastlös. Jag började få panik över att tänk om panikångesten kommer tillbaka nu? Ska jag sitta i flera månader igen och bara gå fram och tillbaka i huset? Jag kommer bli knäpp!


Jag försökte vara positiv här hemma och städade på, jag försökte städa bort mitt dåliga samvete av att jag var arbetslös och inte tillförde någonting. Men min nedstämdhet blev inte mindre av det.


Sedan bestämmer jag mig för att sluta snusa. Jag hade snusat så mycket av att bara vara hemma hela dagarna att stocken hade tagit slut alldeles för fort. Jag ville verkligen inte köpa en ny och känna mig mer värdelös  genom att jag snusar bort pengar. Så jag tog beslutet att sluta. Lättare sagt än gjort så klart.


Nu har det gått en vecka sen jag slutade och jag är så jävla deppig. Jag har ett hemskt morgonhumör och försöker hälla i mig kaffe med hopp om att må lite bättre. Jag går omkring i mjukisbyxor och sätter upp håret i en tofs som bäst. Jag ser ut som skit och mår som skit.


Allt känns meningslöst just nu. Som om jag har fastnat och inte vet hur jag ska ta mig vidare. Jag har inte en jävla aning om vad jag ska göra, jag vill i alla fall inte stå här och stampa det är ett som är klart!


Jag gör ingenting, är bara hemma. Det finns ingenting att göra heller om  jag hade velat. Den enda saken som jag hade planerad var ett möte på katthemmet MEN SÅ GLÖMDE JAG BORT DET. Jag började nästan gråta. Den lilla grejen, den enda grejen som jag skulle göra den glömmer jag. Jag är så trött på att bara sitta hemma och så glömmer jag bort den enda grejen. Fy fan :( Nu är det flera månader  till nästa gång :(


Alltså, jag har inga vänner, har bott här i snart två år och har fortfarande noll vänner :( Längtar så förbannat efter tjejsnack och att bara sitta och hänga med en tjej :(


Jag har inga kläder, efter allt jobbande så har jag gått ner flera kilo i vikt och alla kläder hänger och ser för jävliga  ut. Samtidigt som jag inte har shoppat riktigt på flera år så jag börjar se nu att min 23 årings garderob mest liknar en 16 årings garderob. Trivs inte i någonting och därför blir det mjukisbyxor så man ser ut som skit.


Jag har inget jobb och inte några pengar. En månadslön fick jag med vanlig inkomst. EN ENDA I MITT LIV! Sen var jag nere på fattigdom igen. Hatar att vara fattig. Inte för att jag vill shoppa eller så det skiter jag i. Nej för att det känns så jävla otryggt och att man aldrig kan spara en krona.


Ingen vill hälsa på. Jag har bott här i snart två år och på dom 24 månaderna så har:

- Farmor kommit upp 1 gång

- Pappa och lillbrorsan 1 gång

- Mormor 1 gång (vi skjutsade)

- Kusin 1 gång

- Kusin 2, 2 gånger

- Lillasyster 3 gånger (vi skjutsade två av dom gångerna)

- Mamma 0 gånger

- Moster 0 gånger


Jag saknar allihop så jävla mycket. När min kusin och syrran var hit en helg så började jag gråta på tågstationen när de skulle åka hem (såklart så att de inte såg mig) Jag och min sambo gick mot bilen och jag försökte hålla tillbaka tårarna men var skitsvårt. Jag saknar dom så himla mycket :( Min kusin hade då väntat nästan två år innan hon förmådde sig att hälsa på. Alltså det sårar jävligt mycket...




Det här inlägget ovanför skrev jag den 14 november men det blev bara sparat som utkast. Men publicerade det nu i stället.


Någon dag efter detta så fick jag världens gråtattack. Jag bara grät och grät och grät. Jag såg verkligheten för vad den egentligen är. Jag är arbetslös, har inga vänner, ingen hälsar på osv. Min sambo såg hur dåligt jag mådde och bad mig börja snusa igen och att jag skulle ta en helg hos min kusin. Sagt och gjort..


Nu är jag hemma igen med ny energi, lite deppig men gladare i alla fall. Jag har haft kopiöst mycket tjejsnack. Nikotinhalten är okej och jag mår bättre.


Nu tar vi en dag i taget. Jag vägrar låta panikångesten ta över mitt liv IGEN.


 



Av MsEvolyn - 15 augusti 2012 20:23

Upp som en raket och ner som en pannkaka.


I förrgår var jag så lycklig när jag skrev de där inlägget om nytt jobb. Nästa dag trippade jag iväg till mitt nuvarande jobb och sa till dom att jag hade hittat nytt. Jag förklarade som det var, att det nya låg närmare hemmet men att jag gärna tar extrapass då och då på mitt gamla.


Inga problem tänkte jag...


Men sen får jag ett samtal från chefen. Hon var helt i panik och säger saker som att "vi var ju överens", "du är schemalagd två veckor till" och "du kanske inte kan vara ledig och provjobba på måndag". Hon skällde ut mig och jag kände mig som en brottsling.


Jag började nästan gråta. Jag fattade ingenting. Vadå schemalagd i två veckor? Är det någon slags skyldighet?

Jag sa att jag inte hade sett det schemat men när jag gick och kollade så fanns det där, GÖMT BAKOM PAPPER.

Är det mitt fel då?


Jag hade ingen aning om att de kunde förbjuda mig att provjobba. Jag är ju bara extranställd!

Till slut så får jag provjobba, tack för det -.-

Men att jag fortfarande måste jobba två veckor till! 


Jag sa att jag kanske kommer förlora det nya jobbet, de kanske tar in en annan... :( Men chefen brydde sig inte ett dugg.


När jag hade slutat mitt pass var jag hur deppig som helst. Jag ville bara säga upp mig där och då, men jag vet inte vilka rättigheter jag har. Allt snurrade i huvudet. Jag hade möte på katthemmet direkt efteråt så vid åtta tiden när jag kommit hem var jag helt slut.


Sen kom den, ångesten. Jag kände igen känslan som fan. Det var så länge sen sist men utan tvekan, nu kommer en ångestattack! Jag låg i soffan, orolig och mådde dåligt. Till slut så får jag kväljningar och springer till toan och spyr och gråter och spyr. Jag börjar skaka och frysa. Lägger mig i sängen och känner mig helt utmattad. Va fan är det som händer...


Alla dessa veckor som jag har KÄMPAT. Sen kom sista droppen och jag blev nertryckt till marken. Jag blev nästan förlamad i kroppen och bara låg i sängen. Jag var så trött. Till slut så sjukanmälde jag mig till dagen därpå. Jag fick ett smörigt sms tillbaka, men jag VET att de inte bryr sig.


Idag har jag andats, suttit i solen och tagit det lugnt. Gud vad jag behövde det! Man måste verkligen lyssna på kroppen och säga stopp när det behövs! Jag har pratat med nästan alla jag känner i telefon och berättat.


De har inget kontrakt på mig, jävligt slarvigt av dom. Så vitt jag vet så gör det mig till timvikarie, vilket betyder att jag kan sluta när jag vill. Tack gud för det!


Jag tänker inte förlora ett drömjobb och få ångestattacker på grund av ett par jävla idioter som utnyttjar ungdomar som inte vet sina rättigheter!!!

 

 

Av MsEvolyn - 11 augusti 2012 20:07

Nu ska jag bannemej skriva av mig och den som läser hela inlägget borde få en guldmedalj för jag känner på mig redan nu att det kommer bli långt ;)


Nu har jag jobbat på mitt jobb med hotellstäd i 9 veckor. Hela jag som person är förändrad. Min sambo har märkt det på mig. Vi kan ta ett exempel:


En dag så får jag för mig att jag vill hitta på någonting.


-Vi gör aldrig någonting! säger jag

-Vad vill du göra då? frågar min sambo

-Ja, vad som helst, bara hitta på saker, åka iväg och titta på nått...

-Men jag har varit så van att du aldrig vill göra saker, svarar min sambo

 

Och där kom det.. det är ju fan sant. Förut ville jag aldrig göra saker. Allt var för läskigt och man stannade hellre hemma. Man kunde alltid hitta på orsaker till varför man hellre stannade hemma. Vädret var inte så bra, jag var trött, vi borde städa lite i stället...


Men nu, NU VILL JAG GÖRA SAKER. Jag ser fram emot att göra saker som var läskigt förut. Nu kan jag ge det en chans. Ja, varför inte, jag kan väl prova att gå på ett cafe eller äta på en restaurang. Jag får inte panik när jag tänker på det längre. Jag ser mer fram emot det :)


Jag har varit med om så mycket dom här veckorna att allt annat är ingenting för mig :)


Jag har pressat min kropp något så oerhört. Jag har slängts in i "läskiga" situationer nästan varje dag, i nio veckors tid! Jag har fått lov att ta initiativ, pratat med folk och vips så blev jag självgående på jobbet och nu har jag full kontroll där. Jag behöver ingen barnvakt ;)


MEN jag kan ha pressat mig för mycket också. Det är en stor omställning att gå från att vara hemma dygnet runt till att jobba 5-6 dagar i veckan på ett fysiskt tungt jobb. Varje dag har varit en kamp mot klockan och jag har kämpat för att hålla mig på de andras nivå trots att jag är nybörjare både inom branschen, att överhuvudtaget jobba, och allt det psykiska som jag har haft problem med.



Idag så brast det för mig. Jag hade så ont i kroppen, varenda muskel, hela ryggen, nacken, armarna. Jag orkar inte mer men jag måste jobba. Jag har haft ont i kroppen varje dag efter jobbet. I början så låg jag ner hela kvällen när jag kom hem. Men nu har det blivit tyngre och tyngre. Ingen dag är en lugn dag. Jag har gått ner i vikt så jag håller på att tappa byxorna! Sist jag vägde så här lite så var jag 16 år (!)


Så idag så bara grät jag. Jag grät och grät för att jag hade så ont. För att jag bara får vara ledig EN dag och sedan är det jobbvecka mån-lör igen. Jag grät för att VD:n inte bryr sig. De frågar om man kan jobba övertid och vad ska man säga? De borde väl fatta att man inte är mer än människa!


Jag har pressat mig som fan de här 9 veckorna och ingen vet om hur jag har haft det innan. När jag var sjuk i två dagar för någon vecka sedan så ringde VD:n och frågade när jag kom tillbaka, för att det var kaos. Inte ett uns av medkänsla där! Jag hade hosta så det värkte i lungorna och den sitter i fortfarande, kanske för att jag inte vilade riktigt.


Varannan dag så får känns det som om man ska svimma för att man springer så mycket. En gång så funderade jag på att ta ett glas vatten med socker i bara för att klara av det. Jag jobbar fler timmar än vad ordinarie gör. Jag jobbar på deras pass plus extrapass. En gång jobbade jag till två på natten och började åtta på morgonen dagen därpå. Allt detta för att de inte vill anställa fler. Jag vill inte tacka nej för jag vet att det inte finns någon annan som kan hoppa in. Och jag vill inte bli avskedad för att jag tackar nej till massa pass.


Jag vill vara duktig och inte lat. Jag har känt mig lat i ett års tid genom att vara hemma. Så nu när jag äntligen jobbar så jobbar jag som fan. 


Jag vill inte låta bortskämd eller så. Jag vet att det finns folk som jobbar såhär jämt eller snarare mer.

Men jag är inte så stark. Efter denna nerförsbacke i ett års tid så är det svårt att klättra upp igen till livet. Det psykiska gör att man blir svagare i kroppen. Saker som är lätt för andra tar massa energi för mig. Jag funderar mycket, oroar mig och blir helt slut av detta. Plus att det är fysiskt tungt.


Alltså den där jävla arbetsplatsen, jag hatar den nästan. Så jävla mycket negativ energi har jag aldrig känt någonstans. Alla snackar skit om alla och VD:n bryr sig inte. Man får inte ens riktiga arbetskläder. Ett par byxor har jag fått som jag ska gå och lukta illa i för att jag inte kan tvätta VARJE KVÄLL!


Men det är bara att hålla ut, en vecka till sedan händer det grejer. Berättar mer om det i nästa inlägg ;)


tack till dig som orkade läsa hela! :)


 



Av MsEvolyn - 27 juni 2012 19:16

"Hur man åker tåg steg för steg" det googlade jag nyss.


Jag ska kanske åka tåg på fredag, sedan byta till buss i en stad som jag inte känner till. Sedan samma väg tillbaka igen på söndag. Över två timmars resa, helt ensam, på ett jävla tåg och i en jävla buss.


Fy fan.


Men jag visste att dagen skulle komma någon gång, just nu är det ganska oundvikligt. Min karl kan verkligen inte skjutsa mig, det är massa som har kommit emellan.


Så då får jag ta tåget, själv...


Jag får det att verka svårare än vad det är.


Det värsta som kan hända är att jag inte hittar och missar tåget, eller kliver på fel tåg :(

Fy fan detta är inte kul, vill inte vill inte vill inte..


Jag har sånt jävla kontrollbehov, åka tåg och buss, vägar som jag inte åkt förut. Det är så jävla svårt.

Jag vill veta exakt vad jag ska göra, exakt hur det ser ut. Men det vet jag inte nu.


När jag kommer fram och ska byta till buss vart går jag då?

Hur ser det ut?

När jag ska köpa biljetten, säger jag då "en ungdomsbilett" eller?

Jag vill inte säga fel eller gå fel.


Jag kan ju fråga folk, men hur dum ser man inte ut då, 23 år och vet inte hur man åker tåg?!


det står nå jävla siffror på tåget när man kollar på hemsida. kommer dom att stå på tåget som kör in? 

Ska man kolla efter dom siffrorna så man tar rätt tåg?

eller gäller det bara att stå på rätt ställe så är det bara ETT tåg som kommer dit den tiden så man inte kan ta fel?


hur bokar man en biljett?

ska jag boka en biljett?

eller kan man betala direkt på tåget?

måste man betala med kort då?

om jag bokar en biljett, ska jag skriva ut den i en sån där jävla automat på tågstationen eller?


ni hör ju, nybörjaren som aldrig åkt tåg själv. 


Det är inte så jävla svårt men jag gör det så jävla svårt :(


Jag vill verkligen åka, har sett framemot den här grejen jag ska åka till jättelänge. Men jag ska jobba hela veckan och på det så ska jag åka tåg och buss. Jag kommer va så jävla trött alltså. Känns som att man ska skita i allt.


Men fan.


Kan inte någon där ute skriva värsta guiden, hur man åker tåg?

Alltså verkligen steg för steg, så kan vi med panikångest och diverse få liiiiite trygghet och mindre oro?

Snälla, du är en hjälte i mina ögon om du gör det :)


 

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards