På morgonen innan mötet så kändes det ganska bra. Jag har ju varit på möte några gånger nu så jag visste exakt hur det skulle gå till. 

Men jag kunde inte släppa tanken om att jag verkligen inte ville dit. Det var samma känsla som när man inte ville till skolan för att man hade ett drygt matteprov den dagen.

Jag ville så gärna stanna hemma och ta det lungt. Att jag dessutom fick lov att gå upp tidigt gjorde inte saken bättre.

Men jag tvingade iväg mig själv. Jag till och med åt en stor frukost och tog en dusch innan.

I bilen så snurrade tankarna. Jag var så less på alltsammans. Kan det inte vara över snart? :( Jag vill inte ha "problem" längre. Jag vill vara normal och kunna göra normala saker.

Att gå på möte hos en psykolog gör det hela så påtagligt. Varje gång jag åker så måste jag erkänna för mig själv att jag behöver hjälp. 

Jag vill ofta bara skita i mötet och "låtsas som att jag är frisk". Men det leder ju ingen vart så jag tvingar mig på mötena.

När det bara var en liten bit kvar till vårdcentralen så brast jag ihop i bilen. Tårarna bara rann och jag försökte torka dom så gott jag kunde. Min sambo sa att vi kunde hoppa över mötet och åka hem om jag ville och bara ringa och säga att jag inte klarade av det idag. Men jag sa att det var bättre om jag gick in och gav det en chans. Jag kunde då gå ut när jag ville om det skulle kännas drygt.

Jag kollade mig i spegeln i bilen och försökte trycka in tårarna igen innan vi gick in. Nere i väntrummet så kände jag mig helt tom. Jag orkade inte längre.

Psykologen kom och jag fick följa med in på rummet och sätta mig i en stol som vanligt. Han frågade hur det hade gått och jag fick inte fram ett ord.

Jag bara satt och försökte hålla tillbaka tårarna. Men jag lyckades inte. De kom och jag sa med gråt i rösten att det hade varit drygt nu på morgonen. Jag förklarade att jag var så less på alltihop och ville bara att det skulle försvinna.

Pappersnäsdukarna som stod på bordet kom nu till användning. Vid varje möte har jag glott på de där näsdukarna och funderat över hur många som har gråtit i det här rummet. Nu var jag en av dom...

Jag tycker att psykologen tog mina tårar på ett bra sätt. Han daddade inte med mig samtidigt som han inte var känslokall. Han bara betedde sig som att det var helt naturligt att gråta och pratade på. Det var skönt och det gjorde att jag inte kände mig dum överhuvudtaget :)

Vi hade ett samtal på en timme och kom fram till många bra saker. När vi skulle boka tid till nästa möte så bad jag om att flytta fram det en tid. Så nästa tid blir om 6 veckor. Det känns bra att få fundera lite och ta det lungt hemma utan någon press om saker jag måste göra.